Januari 2018
Januari - en månad som började så illa men slutade så bra. Jag kan inte riktigt förklara det, men vissa människor har bara en förmåga att trycka på en knapp så är allt bra sen. Och det var en rejäl knapptryckning, för jag är på spåret igen. Helt plötsligt är allt roligt igen! Det är roligt att städa, roligt att handla, roligt att träna, roligt att gå till kyrkan, roligt att... ja, allt! Och det är roligt att just jag har den underbara familj som vi består av. Min fina man, min fina dotter och min fina son... Ni gör livet värt att leva, ni fantastiska underbara... Det finns inga andra så unika som ni!
Som de flesta nog hört talas om så kommer det en ny personuppgiftslag i vår. De flesta utom de företag och myndigheter som måste åtgärda saker - de står helt oförberedda. Jag kallar det en stor seger för oss som inte tycker om att våra personuppgifter exploateras till höger och vänster utan någon som helst respekt för vår personliga integritet. Och ni kan tro att denna svensk kommer att hävda rätten att få sina uppgifter raderade ur register där jag inte längre har några intressen. Det kommer gälla ett antal kundkort i första hand, men också till instanser där man efterfrågar uppgifterna men inte informerar om hur de hanteras eller vem som har tillgång till dem eller hur säkra de är där de befinner sig. Där är redan några som råkat ut för min nitiskhet i det fallet - haha! Inbilla er ingenting, det är ju jag som får skiten om min identitet blir kapad eller mina bankkort och/eller kreditkort blir skimmade. Det enda problemet som jag ser det är att valfriheten i detta består i att godkänna eller inte, och gör jag inte det så måste jag avstå. Delta utan skickade uppgifter lär väl inte vara ett alternativ, såvida jag inte har skyddad identitet. Kan jag inte få det av en sån anledning...? Jag kan väl få vara lika hemlig som många i trafiken vill vara nu för tiden. Det räcker liksom inte med att underlåta vart man ska svänga. Helst ska man sakna antingen framlyktor eller baklyktor när man kör i mörker också. För att inte tala om cyklisterna. De tror nog det är böter på att ha ljus på hojen. Mycket hemligare än så kan man inte bli...
TV-serien Bron är i full gång. Jag tycker ju att det är en riktigt bra serie, framför allt för att den utspelar sig på min hemmaplan. Den är så hemtam för mig att den till och med bor granne med mig. I Bron handlade man lunch i en liten luda, vilket visade sig vara en förfallen kur precis i närheten av mitt jobb. Alltså, den för tankarna till en annan fantastisk film där huvudfiguren har hjärnspöken och inte uppfattar verkligheten som alla utan hjärnspöken. Så ett hus med full aktivitet i hans värld var i själva verket mer eller mindre en ruin. Och det roliga i detta var att min chef ville vi skulle gå och handla lunch på det där stället ett stenkast bort. Vi skrattade gott när vi förstod vad det var hon menade för ställe. Hon hade helt enkelt sett filminspelningen!
Min kära make är nog Blockets flitigaste besökare. Han behöver inte leta efter något speciellt, han kan bara vara inne och titta för att det är så roligt! När detta begär tar över både kropp och knopp hos honom så är han knappt kontaktbar. Men det är ett lukrativt missbruk ska sägas, för vi har hittat en hel del användbara saker där. Den här gången var det våra soffor som behövde bytas ut. Alltså, det gick inte att bjuda hem folk till slut, de hade ingenstans att sitta! Så illa var det! Men när fokus ligger på andra saker än att hålla hov så fick gamla sofforna bo kvar längre än tänkt. Ja, och så föll det sig att en familj i Oxie ville sälja sina soffor samtidigt som vi var på jakt efter likartade. Sonen och jag övningskörde ut till dem och det var ju då kärlek vid första ögonkastet. Logistisamordningsproblem gjorde att de inte kom hem till oss förrän fyra dagar senare, men de var värda att vänta på. Förra ägarna var ett prydligt par som skött om sina soffor väl, de är som nya kan jag intyga. De pryder sin plats och passar väl in både i färg och form. Och de gamla sofforna? Det är här det börjar bli riktigt intressant. De gamla bytte plats med de nya på vårt släp, och fick av samma anledning (logistik) stå och vänta på transport till tippen. En kväll när jag kom hem var sofforna borta, och jag var imponerad av att maken tagit sig tid att köra och slänga dem innan han körde till jobb på morgonen. Men så duktig hade han inte varit. Någon hade helt sonika snott sofforna från släpet! Ärliga tjuvar kan man säga, för släpet stod ju kvar. Till och med kvasten som låg på det var kvar! Jag är verkligen inte någon som främjar bristen på respekt för mitt och ditt, men jag kan bara säga: Tack, tjuvarna! Ni besparade oss besväret att köra till tippen med dessa tunga soffor! Makens bil är för tung för att dra släp med tunga soffor, och min bil har inte drag, så vi hade fått låna en bil för att köra och göra detta. Nu slapp vi det! Tack än en gång! Kom och ring på så bjuder vi på kaffe!
Väskryckningarna i Malmö skördar nya offer. Läste häromdagen om ett stackars offer som fick sina naglar skadade vid en väskryckning. Aj aj aj... Hur mycket värre kan det bli? Hur mycket ska man behöva acceptera? Tror hon lyckades behålla väskan, men alltså - naglarna. Den stackars tösen lär ju vara skadad för livet! Vad händer nästa gång? En smäll på botoxläpparna? Eller en kläm på silikontuttarna? Eller - det har säkert redan hänt, förresten... Ligger nog en del under #metoo. Detta offer kan starta en egen hashtag - #nailthatsucker.
Gräset är inte grönare på andra sidan, det har man bittert fått erfara. En tanke som var så god, blev till ris åt vår egen rygg. TV-utbudet var för stort och vår TV-leverantör var inte så intresserad av att dra ner på det och ge oss ett lägre pris. Alltså går man till någon annan, som då kommit med ett erbjudande man inte kunde motstå. Vi hoppade på det tåget och hade där en mellantid med löften om gratisperiod som löpte parallellt med den gamla leverantörens uppsägningstid. Så blev det ju dags att betala den nya, men där rådde lite tveksamheter så de fick vänta lite på sina pengar. Vips skulle vi betala för två hela års TV-förbrukning hos dem! Det gav oss en räkning på ca 16 000 kr! Jamen visst, det betalar vi gladeligen! Vi betalar också gärna de små summorna på ibland 200 kr och ibland 300 kr, som ni SMS:ar om med jämna mellanrum. Vi vet inte vad det är, men vad spelar det för roll? Alltså - skäms!! Natten mellan nyårsafton och nyårsdagen lade den gamla leverantören ner sin verksamhet i vår TV-box och skärmen lyste obönhörligt svart. Jag, förutom den informativa texten om vad orsaken kunde vara till vår uteblivna sändning. Jag kan ju säga att det satte fart på oss, för utan TV vill man ju trots allt inte vara. Tur man hade lite inspelade grejor att glo på under tiden... Efter diverse samtal blev det tack och adjö till vår mångåriga leverantör, och precis som vid nyår ut med det gamla och in med det nya. En parabolexpert kom och vred huvudet på den runda tallriken på väggen utanför och vips kom en tablå med nya kanaler, förutom det gamla vanliga. Konstig tablå, krävde lite att vänja sig vid. Men... Det kom bara markbundna kanaler. Allt det andra hade vi inte tillgång till, trots att vi betalat för två års förbrukning! Efter en telefonkö på 1,5 timme fick man då hjälp av en trevlig tös som förklarade varför det inte kom igång och att de inte accepterat vår sena inbetalning. Alltså hallå, vi har betalat för två år, det har ni till och med kvitto på! Starta upp skitet och sluta jiddra! Men nej, inget hände... Man gillar ju inte att känna sig utsatt för bedrägeri, så vi beslutade oss för att eskalera det hela. Varför gå till röven när man kan gå till hjärnan? Till slut ringde en hög chef tillbaka till oss, bad om ursäkt för sin klantiga kundtjänst, och såg till att utbudet kom igång, samt att SMS om småsummor skulle upphöra. När detta väl blev verklighet så hade vi ju tröttnat på dessa pajasar och bytt tillbaka till vår gamla leverantör för länge sen. Ny vridning av parabolhuvud, stöd från tekniska avdelningen.och vips så hade vi TV igen. Somliga kan leverera... Men som sagt, det andra eländet gav sig inte. Nu dunsade det in en faktura på ytterligare 5000 kr!! Hur mycket pengar ska ni ha egentligen?! Ni får inte en spänn mer av oss, särskilt inte när ni inte gjort vad ni skulle och bara åsamkat oss en massa obehag. Fanns ju en anledning till att vi avpolletterade er en gång i tiden... Och där ligger det nu. Fortsättning lär följa...
För övrigt anser jag att min familj är fantastisk! Maken som kämpat i motvind så länge har nu börjat få lite varma puffar i ryggen. Sonen som är en mönsterelev i sin klass och som kämpar på med sitt körkort. Dottern som har arbetsgivare som står i kö för att få anställa henne... Min kärlek till er är större än universums evighet. När den tar slut forsätter jag att älska er...
Musik: "Stand by your man" med Tammy Wynette
"Who put the bomp" med Barry Mann
"Always on my mind"
Film: Love Actually
 |
| Ludan i Bron, granne med mitt jobb |
 |
| Nya soffan |
 |
| Den nya TV-leverantören, åkte ut lika fort som den kom in |
