November 2019
Lördag morgon… Trots en ledig dag vaknade jag lika tidigt som i veckorna. Därute rasade vinden, och regnet smattrade mot fönsterrutorna. Höst… Inga fåglar som med sin ljuvliga sång lät mig stilla vakna till en ny dag. Inga solstrålar som letade sig in genom persiennerna och sakta och försiktigt lyste upp rummet. Alla årstider bär sin egen charm, och medan jag längtar efter sommarhalvårets gryningar så gömmer jag mig för mörkret i väntan på ett dagsljus som aldrig kommer.
Min lilla tös är inte glad… Det skär mig i hjärtat, för där är inte mycket jag kan göra! Det positiva i det hela är att hon numera har en fast anställning som flygvärdinna, men med den tjänsten kom en flytt till Oslo. Lägenhet lyckades hon och en kollega hitta, bara ett stenkast från Gardemoen. Det var det minsta bekymret. Vem skulle så ta hand om djuren…? Teorierna var många… Kanske kunde någon bo i lägenheten i Malmö under de fem dagar dottern jobbar i Norge. Men vem vill flytta in och ut på det viset? Ingen, skulle det visa sig. Inte ens lillebror ville pröva sina vingar. Ok, så då övervägdes ett samboskap med en väninna. Väninnan blev överlycklig, äntligen skulle hon kunna lämna föräldrahemmet. Men dottern blev mindre och mindre för varje dag detta kröp närmare. ”Jag vill inte bo ihop med någon, jag vill ha min egen lägenhet, min egen säng, min egen soffa, jag vill kunna stöka på morgonen utan att ta hänsyn till någon!” Detta blir aldrig bra, tänkte jag. Så i detta svaga ögonblick erbjöd jag mig att köra förbi hennes lägenhet och utfordra gänget gnagare hon har inneboende. Ansvaret delas mellan mig, son och svärmor, och det går säkert bra eftersom de små lurvisarna fortfarande lever. Så alltså är det praktiska löst. Men den andra biten som är minst lika viktig…? ”Här är jättetråkigt, finns inget att göra!” Hmm, det borde ju kunna åtgärdas ganska lätt. Det finns böcker, målarböcker, pussel, joggingkläder, sticka, virka… Det föll inte i så god jord, så det var nog aldrig där skon klämde… De nya kollegorna – det var de som klämde. Vissa människor vet inte hur man uppför sig. Vissa har inte fattat att man kan ta hand om en ny kollega, ta in henne i gemenskapen, få henne att känna sig välkommen. Vissa har inte fattat att man inte beter sig som en stockholmare som låtsas att han inte begriper skånska bara för att få utlopp för sitt behov av att vara hånfull och dum och verka ännu mer korkad än han i själva verket är. Det i sig bevisar ju hur dum han faktiskt är…! Så när min vuxna lilla flicka, min vackra dotter, världens snällaste och finaste unga kvinna, nästan gråter i ett sms med orden ”Jag vill inte vara här”, då blir jag så ledsen för hennes skull och så arg på elaka människor som inte använder munnen till mer än att föra in köttbullen i. Eller, det gör de ju – de låter den glappa, helt utan kontroll. Hon är värd så mycket mer, och hon spelar i en helt annan liga. Men under tiden sköter vi om hennes djur, så vet hon att åtminstone de är i goda händer…
Medan dottern är ledsen och besviken över att drömjobbet för tillfället inte är så mycket annat än en mardröm, så är hennes lillebror desto gladare. Den lille knallen har gått och köpt bil! Vi föräldrar tyckte ju förstås att han redan hade en bil som funkade så varför lägga dyra pengar på en ny? Men visst är det roligare att kunna välja själv precis vad man vill ha, så visst förstår vi... Så med lite sålda fonder och en stor del av lönen står det nu ytterligare en bil på parkeringen. Innan det kom så långt var vägen lite knagglig för den lille. Första bilen han tittade på var den han ville ha. Lite skavanker, så efter en del förhandlingar valde han att ha is i magen och överväga saken. Medan isen smälte försvann bilen framför näsan på honom och besvikelsen och frustrationen fann inga gränser. Ilsken och sur på allt och alla stängde han in sig på sitt rum och mungiporna hängde nedanför hakan och hoodien dolde allt utom mungiporna… Som om inte detta var nog så kom den nye ägaren till ovan nämnda objekt körande förbi sonens jobb. Om blickar kunnat döda… Ja, salt i såren blev det, och min yngsta avkomma fick slicka ganska rejält för att få dem rena. Men skam den som ger sig! ”Mamma, har du lust att ta en tur till Ljungby i helgen?” Där fanns en annan bil han ville ha. Nu finns
det ju mer lämpligt folk än en oteknisk mamma att ha med sig när man ska prova bilar, så undertecknad fick bli hemma medan kompisarna åkte med. Här förlorades dock ingen sömn: ”Den bilen ska jag inte ha!” Motorn hade tydligen lämnat en del övrigt att önska. Men när man nu har två motorkunniga och -intresserade i familjen så var det ju kul även för gamle far att blanda sig i leken. Så nästa tur blev Helsingborg, där far hade hittat ett lämpligt objekt. Den här bilen var den han ville ha. Ny besvikelse: ”Den är troligen såld, en annan ska komma och titta på den i morgon”. Nästa samtal från unge herrn visade dock på motsatsen, och den här gången höll han näsan framme och knep objektet. Men från att man bestämmer sig tills man faktiskt har klenoden i sin hand går det ju en tid, och under den tiden vankade han omkring som en äggsjuk höna med resfeber. Han hängde som en hösäck vid frukostbordet, i soffan i sin fåtölj. Han till och med dövade rastlösheten med att erbjuda sig att hjälpa mig bära in veden som stått på en lastpall på uppfarten i nästan två veckor. Och när den stackars bilen väl skulle hämtas så gick det lite fort på knappsatsen och fel bil blev försäkrad. Vem vet, kanske ägaren till den andra bilen var i behov av en ny försäkring…
Jag själv har genomgått en liten yttre förändring. Hårfärger, toningar, slingor och allt möjligt har passerat genom håret under åren och för en tid sedan var jag så hjärtinnerligt trött på att hålla på att fylla i utväxter intill benan att jag bara bestämde mig för att låta tiden ha sin gång. Sonen tyckte ju att jag bara skulle inse att jag var gammal. Med andra ord var det ingen vits att hålla på med färgningar eftersom det ändå inte gjorde någon skillnad. Maken höll definitivt inte med om detta! Det blonda, grå, vad det nu var, gjorde att jag såg tio år äldre ut, och fick han bestämma skulle det vara mörkt. Ja, lite mörkare kunde jag själv hålla med om, men ”tread carefully”. Det skulle fortfarande vara en kall färg men det skulle inte vara grått, och slingor är bra om man inte vill ha för mycket utväxt. Resultatet? Många timmar i frisörstolen… Försök 1: Min frissa tittade på det nytonade blöta håret och sa ”Ja… jag fönar så får vi se…” Det där lät inte bra… Och när hon fönat klart undrade jag lite försiktigt om det var mina ögon det var fel på eftersom de registrerade en blå ton… Nej, det var ju det hon också sett. Ny tur i shamponeringen, ny föning. Tja, kanske något bättre…? Vi beslöt oss för att eländet skulle få sitta kvar under helgen och sen se vad jag kom fram till. Lördagen tillbringades inomhus utan önskan om utevistelse, och på söndagen fick jag skämmas i kyrkan. Ingen sa något, men en del tittade lite konstigt på mig. Det fanns bara en sak att göra – bort med skiten! Tur i oturen var att jag hade en tid bokad på vårdcentralen på måndagen och hade tagit hela dagen ledigt från jobb. Och man ska inte ge sig! Nu blev det rensning av det gamla hemska och full toning med mörkbrun färg i hela håret, inga slingor eller något annat sånt trams. Luggen åkte också av, så nu kändes det som att jag på något sätt återuppstått. Och för första gången på länge fick jag många positiva kommentarer från alla utom sonen. ”Jag tyckte det andra var bättre…” Men när yngsta barnet väl vant sig lite var det annat ljud i skällan: ”Du ser faktiskt yngre ut…”
Tiden går. I år är det redan trettio år sedan berlinmuren föll. Jag minns den dagen och det som föregick den och kölvattnet efter den. Jag gick på folkhögskola och utbildade mig till reseplanerare (vad nu det är för slags titel). Passade ju bra då att göra sitt examensarbete ute i Europa där kommunismen höll på att rasa ihop bit för bit. Så vi avverkade förutom Tyskland även Ungern och Tjeckoslovakien (ja, det hette så då). En schnitzel med pommes och en stor stark kostade 1990 på Vaclavplatsen i Prag 15 kr. Och man kunde betala i svenska pengar. Och i Berlin stod muren kvar men den var illa tilltygad, nerklottrad och ful, och med armeringsjärn spretande åt alla håll och kanter. Ett minne från ett fallet välde och en påminnelse om vad frihet kan innebära. Samtidigt ska man komma ihåg att det inte var positivt för alla… Men jag vill tro att det var en bra sak att förena
ett folk. Jag gav faktiskt mitt lilla bidrag till det när jag lånade en hacka och bankade bort några bitar. Men jag kan säga att de hade hög kvalitet på sin cement i gamla Östtyskland, för det var inte lätt…
Musik: "Crashing in the same car" med David Bowie
"Where are we now" med David Bowie
 |
| Höst i Höllviken |
 |
| Man är väl aldrig så ful som när man är hos frissan |
 |
| Men det blir desto bättre efteråt |
 |
| En bit av berlinmuren |
