Juni 2021
Känns som jag tagit semester från bloggen den här månaden. Lite så är det kanske, men den handlar mest om ork. Mitt arbete har inte varit att leka med den senaste tiden, och jag har mer eller mindre känt mig slut som artist. Flera av mina kollegor har känt detsamma, vi har bara kunnat ringa varandra och kräka av oss och sucka och gå vidare med att stöta våra huvuden blodiga. Som på senare tid har jag varit ömsom hemma och ömsom på kontoret. När jag varit på kontoret har jag tyckt att här vill jag alltid vara, och hemma har jag också känt att här vill jag alltid vara. Alltså för- och nackdelar med allt. Men kontoret är ju den naturliga miljön så klart. Hade dock glömt hur pladdrigt och stökigt det kan vara ibland. En del spelar musik bara för att det är fredag, inte alltid uppskattat eftersom man har annat att tänka på. Och en del tycker då att fotbolls-EM är viktigare än arbetet, och detta även med chefernas goda minne! Man måste separera arbete och intressen, på en arbetsplats jobbar man och sportresultat får man läsa om i tidningen senare. Inte tusan kan jag stänga av arbetet och sätta mig i godan ro och titta på hästhoppnings-VM, folk hade ju inte trott jag var riktigt klok. Sport som sport, vad är egentligen skillnaden? Det personliga intresset, det är skillnaden! Får inte den ene så får inte den andre. Jag är inte avundsjuk, för jag sitter inte och tittar på hästhoppning hemma heller, men jag är en stark anhängare av rättvisa samt en vän av ordning.
Första dagen den här månaden drog man ner på restriktioner. Restauranger och krogar får lov att ha öppet lite längre än till 20:00, och man får lov att vara 50 pers igen vid sammankomster, så länge folk har en anvisad sittplats. Så slut på köandet utanför kyrkan, nu behöver man bara vara tidig nog att få en plats innan 50 pers hittat dit. Vilken befrielse! 8 pers i en byggnad som sväljer över 300 deltagare... Och krögarna jublar de också, även om 21:00 inte är så sent det heller. Jag är glad för deras skull, tillräckligt många har gått i konkurs under pandemin. Från 1 juli blir det ännu enklare att beblanda sig med andra, även om vi fortfarande bör hålla avstånd, sprita händer och allt det där. Det ser jag inte som ett problem, tänker att det är business as usual eftersom jag inte gillar att ha folk flåsande mig i nacken. Inte heller gillar jag att flåsa andra i nacken, och man behöver inte stå så nära någon annan att man buffar varandra med armbågarna. Störigt! Men något jag har saknat och som jag hoppas vi kommer ta upp igen, det är ett genuint och gediget handslag när vi träffar nya bekantskaper eller vänner man inte sett på ett tag. Det där med krocka armbågar är så tramsigt så det finns inte, det kommer jag aldrig att ägna mig åt! Får jag inte hälsa med ett handslag så blir det ett "hej" och en liten vinkning, inget annat bjäfs!
Ja, man får väl spinna vidare på ämnet pandemi. Nu har vaccinationerna kommit igång på riktigt. Jag är väl inte direkt någon som vaccinerar sig till höger och vänster (glöm influensavaccin av alla slag) men det finns vissa vaccin man bör ha. Polio, stelkramp, tbc, för att nämna några, och så då covid-19. Inte för att jag är så rädd för att få corona, men av många andra praktiska orsaker. Jag vill kunna resa obehindrat framför allt, och det kan man om man vaccinerat sig. Men det märkliga i det är att jag kan fortfarande sprida smitta. Det enda som inte händer är att jag blir smittad. Så klart är det bra, men kravet att vara färdigvaccinerad för att få resa till vissa länder känns lite konstigt. Det är ju värdfolket som ska vara vaccinerat så de inte blir smittade av turisterna som kommer och hälsar på... Hur som helst, jag hakar på vaccintåget, kan inte vara fel i det här fallet. Min åldersgrupp släpptes på på lite olika ställen i Malmö, och jag hade säkert kunnat vaccinera mig tidigare än det nu blev. Men jag ville bli vaccinerad på hemmaplan, för där känner jag mig tryggast. Alltså väntade jag ut Höllviken. När de väl släppte sina tider var det enkelt att bara gå in och boka. En måndag i början av månaden skulle det alltså bli av. För att göra det enkelt valde jag en tid efter jag slutat jobb, lite lagom länge efter så jag skulle hinna stänga ner och sen promenera till vårdcentralen. Den ligger nära, tar bara sju minuter. Jag hade bara kommit några steg när jag av någon anledning som jag inte har en aning om vilken, gick in och kollade min bokning. Hade för mig att jag bokat 17:00, men det var 16:50. Ingen panik, jag hinner, har gott om tid. Men vänta nu lite... Falsterbovägen?! Står det fel i 1177, vet de inte att vårdcentralen ligger på Kungstorpsvägen? Nu blev jag mer än vilsen... Vad var bäst...? Gå till Kungstorpsvägen för att bli hänvisad till Falsterbovägen och riskera att komma för sent, eller ta bilen till Falsterbovägen med risk för samma sak? Kort överläggning med mig själv, hade plötsligt inte så mycket tid jag trodde. Det fick bli bilen, bättre att göra som det stod i bokningen. Och vilken tur att jag gjorde det! Det var nämligen så det skulle vara. Min vårdcentral låg tidigare på Falsterbovägen, men flyttade till Kungstorpsvägen när det nya vårdboendet blev klart. Kvar på Falsterbovägen finns en specialistmottagning, och det var då de som skulle ha hand om vaccineringen. Det blev bilen och det blev ont om tid. Det var på sekunden jag klev in på mottagningen! Jag blev serverad ett munskydd och hänvisad till ett väntrum, och jag hann inte ens sätta mig förrän sköterskan kallade in mig. Sprutan kändes inte ett smack, och med ett litet plåster och ett kort med min uppföljningsvaccination om sex veckor samt order om att stanna i 10 minuter utanför innan jag körde hem så kunde jag pusta ut. När regnet började droppa mig i huvudet var det dags att sätta sig i bilen och köra hem igen. En del stackare har fått influensasymptom av sprutan, men jag märkte inte av ett dugg. Eller jo, tror jag gjorde det, men bara i form av lite träningsvärksliknande smärta i armen, vilket jag först trodde berodde på att jag legat fel under natten. Försvann på ett kick!
Nu har statsministern skitit i det blå skåpet! Han fick för sig att presentera marknadshyror, vilket fick vänsterpartiet att löpa amok. Nej, nej, det ska vi inte ha - misstroendevotum! De andra partierna hakade på, men de borgliga hade ju en annan agenda. De säger väl inte nej till marknadshyror, de ser bara en chans till att byta regering. Det nya kaxiga V lyckades i sitt värv, potatisnäsan avgick. Men, men, bölar vänsterpartiet nu, han måste komma tillbaka! Vi vill inte ha blått, vi vill ha rött vid rodret! Han behöver bara ändra på sig lite. Så har vi då de gröna och de ännu grönare. De gröna med rödhättan i spetsen vet inte vilket ben de ska stå på, för de drar inte jämnt med någon. De pratar inte med V och de pratar inte med SD. Det är bara att inse att någon måste de prata med, för de lär inte få någon egen majoritet. Tvärtom, de balanserar på en ganska skör tråd. Den lille blå sprätten står redo att bilda regering, det har han gjort hela tiden. Stödd av den norska kristna allsångerskan och förmodligen också av damen i svart och mannen med den avlagda bruna skjortan (eller...?). Och så då de ännu grönare som aldrig lär få som de vill, de är bara ett litet daggmaskigt bihang i potatislandet. Soppa i Riksdagen? Kan man säga... Men det lär nog mest troligt bli kaffe med Talmannen, så blev det förra gången när det mobbades friskt i sandlådan. Extraval...? Ja, det återstå att se.
Juni månad innebär Midsommar. Det här året drog jag nitlotten - jobba på midsommarafton. En tröst är att det är dubbelt betalt, inte helt fel. Och kaoset innebar också nästan 20 minuters övertid på övertiden! Jag är rik, jag kan säga upp mig!! Skämt åsido, en snabb dusch, på med den gula klänningen jag inte använde förra året, och på väg till kompisarna. Vi möttes av en av de andra gästerna, av ett - just det - handslag! Jag handslog tillbaka och poängterade min inställning till armbågskrockar. Midsommar blev vad midsommar brukar bli - sill och nypotatis med gräslök och gräddfil samt lite annat smått och gott. En öl fick det bli, men eftersom det bara fanns starkare varianter så fick det räcka med en. Bubbelvatten med citronsmak är inte heller fel. Våra vänner är gamla goda vänner som funnits med i våra liv i över 20 år. Mannen i familjen är nybliven pensionär (lite tidigt, men ibland kommer erbjudanden man bara inte kan motstå) och har all tid i världen att ägna sig åt prylar och annat skojsigt. Deras hem är ett hem många kallar ett "smart" hem. Allt styrs med mobiltelefon och det plingar och låter både här och där. Jag vet inte hur många gånger jag trodde det ringde på dörren innan jag fick klart för mig att det var ett pling för varje gång man öppnade en dörr någonstans på området. Alltså inte bara i huset utan även till friggeboden och garaget. Min käre make tyckte det lät som entrén till HM... Framåt kvällen och med mörkrets inbrott blev frun i huset med ens lite desperat: "Har du raderat min app, jag kan inte tända lyset?!" Maken var oskyldig, fruns mobiltelefon hade han inte rört. Nej, bara hon själv som rört... ihop det. Appen funnen och sen lyste det både här och där. Trädgården såg ut som en landningsbana, vilket vi retade husets dotter för när hon skrek och viftade på det hon trodde var getingar. "Haha, nu kan ännu fler getingar landa!" Taskigt... Men kul! Denna dotter skulle sedan vidare på fest och här blev det herr- och damavdelning. Frun i huset skulle köra och jag och den andra frun följde med. Ingen visste vart vi skulle, men husets manliga värd skickade meddelande till bilen så gps skulle ligga färdig till oss. Det pep och lyste även i bilen men iväg kom vi och efter lite småvägar i idyller man knappt trodde fanns längre så lämnade vi av dottern i hennes alltför korta klänning för en så kylig kväll. Men vad gör det, bara man är midsommarklädd. Tur det inte blåste... När vi kom tillbaka blev det kaffe och tårta, samt två filtar och fleecetröja över min fina gula klänning. Och barbent finns inte på min karta av någon anledning, så inte ens strumpbyxor hjälpte. Riktigt kylig kväll (13 grader) men trevligt och gott och ännu en midsommar lagd till handlingarna. Nu går det mot mörkare tider igen.
Och den lilla dottern behagade fylla år på midsommarafton det här året. En regel vi har i den här familjen är att födelsedagar firar vi på dagen. Men vad har ett par gamla päron och en ohängd lillebror att sätta emot när nya pojkvännen planerar både födelsedag och midsommar i ett stort paket...? Det var bara att svälja sorgen över detta faktum och låta tösen komma hem till oss dagen innan och fira den stora dagen. Den var ju större förra året, men ändå. Så hem till pärongården kom flickan, stökade i köket och vips stod en gräddtårta full av jordgubbar färdig att slukas. Så kom lillebror och vips stod varsin rykande het pizza framför oss. Pizza och jordgubbstårta - vilken fest sådär på en torsdag! Själv hade jag smugit iväg till blomsteraffären och köpt en bukett rosa rosor. Så vackra, kunde behållt dem själv... Och två dagar tidigare hade jag låtit bilen stå kvar vid kyrkan efter kvällsmässan och promenixat iväg till Triangeln och inhandlat barnets önskan - ett presentkort på ovan nämnda köpcenter. Inte helt fel, jag fick handlat lite luktegott till mig själv också. Dessutom fick jag bevis på att där är fler än jag som tycker att cyklister är allmänt i vägen i trafiken. En bil tutade på en tant som hojade i riktning Triangeln, passageraren vevade ner rutan och skrek på tanten att hon skulle cykla på trottoaren. Det höll ju då inte jag med om, för där ska folk gå utan att behöva trängas med cyklister. Så slog det mig i samma suck att cyklister inte har det så lätt. Ingen vill beblandas med dem, varken bilister eller fotgängare. Alltså byggs det cykelvägar. Det sorgliga är att där de finns där finns inte cyklisterna - för de finns antingen på gatan eller på trottoaren...
Musik: "Summer nights" med Marian Faithful "Happy birthday" med Stevie Wonder
 |
| Min gula fick en ny chans |
 |
| Japp, ont ska med ont fördrivas! |
