Februari 2023
Första månaden detta året avlöstes av andra månaden. Det ska vara vintermånader, men ingen vinter i sikte. Istället har det varit ganska höga temperaturer, typ 8 plusgrader och sol. Härligt, kan man tycka, men det stämmer inte. Det ska ändå fortfarande vara kallt. Och det ska vara snö! Istället får vi stormen Otto och regn och plusgrader. Något är väldigt fel...
Maken har en julklapp att utkräva. Julen 2021 fick han i julklapp av mig och barnen att vi skulle göra det vi är kapabla till för att renovera hallen i huset. I denna julklapp ingick riva tapeter, ta ner klädhängare och tavlor, flytta möbler och skohyllor och annat enkelt skröfs. Det har tagit ett tag att infria den julklappen, men vi har ändå börjat. Vi drog det yttre skiktet av den gamla vinyltapeten och sonen fixade med det elektriska. En kompis bistod med gipsning av taket. Sen visade det sig att maken tänkt om när det gällde tapetdragningen. Jag och dottern drog vad vi kunde av resten av tapeten, det vi inte fick loss skulle han själv ta loss med hjälp av tapetklister. Jag förstod inte riktigt vitsen med det eftersom vi inte ska sätta en ny tapet utan måla med grå färg i "betonglook". Men, men, vad begriper en hustru som i sitt singelliv både spacklat, målat och tapetserat ett antal rum? Detta gällde tills det inte gjorde det längre. Nu skulle vi riva bort allt, och det med hjälp av en vattenspruta och en spackel. Det gick, men tog betydligt längre tid än man kunde tro. Tapetklistret var effektivt där 2005. Men även om det var ett lite kladdigt och meckigt arbete så var det ändå lite terapeutiskt. Bra musik och gott om tid, och så var det bara att börja dra. Den här månaden lyckades jag inte slutföra det, men det lär inte gå så lång tid in i mars innan det är klart. Sen ska vi bara vänta på spacklaren, elektrikern, målaren och golvsliparen. Detta innebär att det är oss själva vi ska vänta på...
Älskade dottern fick det nya jobbet hon sökte. Nytt och nytt, det är ju en bransch hon varit i tidigare, men före pandemin och under ett annat namn. Utbildningen avslutad, proven med beröm godkända, och nu ska tösen upp och flyga igen. Även om man som förälder är både stolt och glad för hennes skull så är världsläget oroligt. Terrorister florerar här och var, flygplan kan gå sönder och ramla ner och allt det där. Men som jag själv alltid har sagt - man kan inte gå omkring och vara rädd, då kan man inte leva. Det är en sak att utsätta sin mamma för sådant, en annan att vara mamman som blir utsatt. Dottern lämnade sitt förra jobb med blandade känslor. Det var mycket som inte fungerade för denna effektiva flicka. Det finns inget utrymme för varken sölkorvar eller trögfattade, här ska det gå undan. Och folk som ska lära sig ska lyssna och anteckna och inte sitta och fråga om och om igen om samma sak som informerats om en gång. Ord och inga visor minsann, tur man inte gått i undervisning hos detta barn. Men hon fick saker att hända under sin tid på det här kontoret och om man får tro henne så var hon saknad så fort hon gick ut genom dörren för sista gången. Stora skor att fylla, med andra ord. Hon har faktiskt dessutom ganska stora fötter...
Det var dags för ny tuttkläm. Alltså, det fanns ju inget bra med denna, förutom att det är bra att hålla koll på behagen så de inte måste tas bort. I vanlig ordning låg kallelsen till Trelleborg där den elaka Frau Diesel antas fortfarande jobba. Alltså ringde jag och ville byta scanningställe till Malmö. Inga problem, jag skulle bara vara medveten om att mammografin flyttat till Mobilia. Min reaktion var helt spontan: "Neej!" Jag har ett antal gäss oplockade med detta ställe och det handlar uteslutande om parkering. Om man lyckas ta sig in där överhuvudtaget så tar man sig inte därifrån. Antingen kommer man inte ens ut ur sin parkeringsficka eller så kommer man inte ut på vägen åt det håll man vill. Jag lät denna info sjunka in ett tag, sen lät jag sköterskan veta att jag hade för avsikt att parkera på andra sidan gatan utanför Elgiganten istället. Ja, då var det bara raka vägen fick jag veta, tuttklämmen skulle ligga ovanför Willys. Det kunde ju inte vara så svårt att hitta, tänkte jag. Willys brukar ju vråla ut sin existens med hjälp av stora karaktäristiska skyltar. Sagt och gjort, jag körde dit när dagen kom. Eftersom panikkänslan började smyga sig på så fort jag närmade mig Mobilia så körde jag av vid fel korsning. Ok, då kollar jag om jag kan parkera där mellan södra och norra området, där hade jag stått förr. Det gick ju då inte, för den infarten var ersatt av en cykel/gångbana. Givetvis!! Jag visste det skulle bli såhär! Jag lyckades vända och till sist parkera utanför Elgiganten, gå över gatan och komma in på Mobilias område. Kände inte igen mig överhuvudtaget... Var låg nu Willys? Sa hon höger? Och den där willysskylten lyste starkt kan jag säga - med sin frånvaro!! Där sprang jag som en yr höna och letade, måste ha liknat en turist som gått vilse i Kasbahn. Fick helt enkelt gå på instinkt. Ingen Willys, däremot stod det Unilabs på en skylt vid en entré. Japp, min date! Uppför trappan och in till vänster, dörren öppen, bara att gå in. Sterilt och opersonligt, ingen receptionist som välkomnade en och bad en sätta sig och vänta på att bli uppropad. Nej, bara en apparat där det lyste "personnummer" med stora bokstäver. Var väl bara att gilla läget, knappa in mitt unika nummer och sen gå och sätta sig. Det gick sådär... "Oj, något blev fel, försök igen" gapade maskinen åt mig. Efter fyra försök och tre tryck på knappen för att tillkalla personal - funkade inte heller - så gav jag upp. Det gjorde de andra som kom efter mig också. Vi tänkte att personalen skulle komma ut i väntrummet och kolla om där satt någon, eftersom ingen registrerat sig på ett tag. Ingen kom. Däremot hördes det klart och tydligt bakom skynket som skilde personalrummet från väntrummet att de hade väldigt roligt därinne. Klockan började ticka och jag gick till slut och knackade och undrade var de blev av. Men oj, de skulle snart ta hand om oss kom det från andra sidan skynket. Ja, så blev det då min tur till slut. Den här röntgen är inte helt behaglig tycker en del. Jag tycker mest synd om mina kompisar som blir så hårt klämda att de ligger som bleka disktrasor mellan plexiglasen. Tur inte maken var med och såg det, då hade han fått vatten på sin kvarn om att de forna godsakerna numera hänger som uttjänta raggsockar. Skämt förstås, men något har väl två barn ändå påverkat...
Min kontakt med sjukvården fortsatte. Plikten kallade och jag tänkte göra ett nytt besök på blodcentralen. Förra gången gapades det om högt blodtryck och fick mig att tappa sugen lite. Sen blev jag förkyld och den förkylningen var efterhängsen. Men nu var det dags! Jag lyckades inte pricka blodbussen den här gången, så det fick bli Malmö Triangeln. Så var det ju det där med parkering. Blodcentralerna är rädda om sina givare så i parkeringsgaraget kan man få stå gratis. Jag och parkeringsgarage... Nej, jag kom på var jag kunde parkera istället. Det blev bakom operan och det kostade mig 20 kr, väl investerade pengar för att slippa köra rundor i garaget där det alldeles säkert stod obehöriga på blodparkeringen och jag inte skulle kunna ta mig ut eftersom jag inte hade haft någon biljett och inte ville parkera där från början. Så, enkelt och smidigt och en liten promenad i vårsolen. Jag kom däremot inte från jobb som planerat, fick stressa lite genom stan för att hinna. Hade ju tänkt att sitta en stund och pusta ut så blodtrycket skulle vara lågt och klart när det blev dags. Jag hann bara skicka in min hälsodeklaration så blev jag inkallad för "förhör". Kontakt med sjukvården? Svar nej. Jag hade minsann köpt min egen blodtrycksmätare, tänkte inte ränna på vårdcentralen i onödan. Sköterskan lät sig nöja med det svaret, hon tyckte jag var så redig som höll koll på trycket själv. Välja gåva och så upp i stolen. "Vi ska ta ett blodtryck" sa den unga tösen som skulle ha hand om mig den här gången. Sagt och gjort och hon stirrade storögt på displayen. "Det var högt...!" Hade det stämt så hade jag väl fått åka ambulans in till akuten. Jag fick vila en stund och sen kom hon tillbaka med en manuell mätare. Ja, så klart hade det sjunkit till helt normala nivåer. Det var bara att konstatera att de manuella har bättre koll, vilket hon var snabb med att påpeka. Senare därhemma hade maken fått samma svar av en sköterska, de automatiska är inte tillförlitliga. Nåväl, blodet började tappas och jag satt och låtsades att jag hade en liten stressboll att klämma på. Den som fanns hos mig kom någon och snodde. Men det tog tid att få ut det röda flytande guldet den här gången. Den ena blodgivaren efter den andra gick trots att de kommit efter mig. Sköterskan (eller bioanalytiker som de verkar vara de flesta av dem) började vicka på nålen eftersom den ibland kan kila fast sig i kärlet och inte få så mycket blod med sig ut. Efter mycket om och men kunde jag lämna blodcentralen och köra hem, nöjd med min insats som skulle komma att hjälpa en annan människa bli frisk. Det gör att det trots allt känns värt det. Jag har försökt prata för detta med andra som inte är blodgivare, att bortsett från att man gör en god gärning så är det ett bra sätt att hålla koll på sin egen hälsa. Om något inte är bra så får man veta det. Och det får man ju, men uppenbarligen struntar jag i det. Nja, struntar gör jag nog inte, jag avstod bara från att gå till vårdcentralen. Jag beställde en egen blodtrycksmätare och den talar om att mitt blodtryck är helt normalt. Jag behöver bara motionera mera och äta bättre. Att jag inte ska ha så mycket intre stress är svårare att komma åt, men jag gör vad jag kan där.
Musik: "Zeit" med Rammstein
 |
| Hallen - in the making |
 |
| Här håller man själv koll på trycket |
 |
| Tösabiten |
