Spirit says...: augusti 2023

Semester 2023

Att resa har inte lockat särskilt mycket den senaste tiden. Det är kul att komma bort, se nya platser osv, men själva resan och allt däromkring är ett för stort stressmoment numera. Boka en resa till Grekland eller något annat ställe är ju inte lönt nu för tiden, Sydeuropa brinner. Det enda som brinner i det här landet är Koranen, vad nu sådana tilltag ska vara bra för... Så ska man förmodligen upp okristligt tidigt, trött och urlakad eftersom man inte kunnat sova pga rädsla för att försova sig, ha glömt något viktigt som typ passet, missa planet för att tåget är försenat. Nej, bästa sättet för mig att ha semester, återhämta mig, ladda batterierna och allt vad det nu heter, är att vara hemma och ta dagen som den kommer. Jag kan sitta en hel dag och läsa en bok om jag vill, jag kan påta i trädgården, jag kan ta promenader, jag kan sitta och titta på fåglarna, jag kan göra utflykter, jag kan träffa nära och kära. Vad jag däremot satt upp på en "måste-lista" den här semestern var att köra till Frinnaryd och hälsa på min mamma. Stressmomenten kring det var många, vilket borde varit onödigt eftersom det ska vara roligt att träffa släkten. Men saker är inte alltid enkla, och även om det är roligt så kostar det på på andra sätt. "It's complicated."

Jag hade planerat att köra till Frinnaryd själv, började utarbeta en plan på hur jag skulle lägga upp resan. Övernattning hos nunnorna i Borghamn samt i Tranås, besök i katolska kyrkan i Jönköping, ett par dagar i Frinnaryd och göra vadå, sen hem. Maken föreslog dock till vår dotter att hon skulle följa med, och för hennes sällskap lade jag gärna om mina planer. Med all respekt så får det bli besök hos nunnorna någon annan gång, men mässa en måndag middag hade flickan inte några synpunkter på så länge hon inte behövde följa med in. Istället gick hon en liten runda och handlade lite gott att äta och dricka på färden de förhållandevis få milen vi hade kvar. Själv gick jag in i den kyrka där allt en gång började för mig på min resa till den katolska övertygelsen. Och det bästa av allt var att jag fick träffa den diakon som jag gick och läste hos. Vet inte säkert om han kom ihåg mig, det är ju över 30 år sedan. Kan ju bara konstatera att både han och jag därmed är över 30 år äldre.

Nästa stopp blev Skogstornet. Det är ett torn som också går under namnet Tegnértornet. Det byggdes på 70-talet, och jag var där tillsammans med familjen när det måste varit ganska nybyggt. Inte jättekul för en liten flicka, eftersom promenaden dit var ganska jobbig. Men såhär många år senare handlar det om nostalgi, och det blev ett kärt återbesök. Utsikten från tornet är helt fantastisk, och även om regnet kretsade kring oss så var det just då klart väder och vi kunde se de fyra landskap som utlovats under dessa väderförhållanden. När höjdrädslan gett med sig lite kunde till och med jag släppa trappräcket och närma mig kanten. Min systemkamera hade jag dessvärre inte laddat, så det fick bli bilder med mobilkamera den här gången. Gick förvånansvärt bra, men någon inzoomning var det inte tal om. Tillbaka vid bilen kunde vi bara konstatera att flåset inte är i närheten av vad det varit. Vi flämtade som hundar med tungan utanför munnen, stönade och gnällde. Dottern kan ju hävda post-covid, men jag kan bara skylla mig själv för att jag blivit en soffpotatis.

Nöjda med dagens motion fortsatte vi mot Tranås. Här hade vi ett hotellrum som stod och väntade på oss, och det var skönt att få slappa ett tag innan det var dags att köra in i dimman (bildligt talat). Den här gången hade jag till min mors stora besvikelse beslutat mig för att inte övernatta hos henne. Hon har sina rutiner och jag har mina, de är inte kompatibla och har aldrig varit det egentligen. När vi nu är så gamla som vi är så finns det ingen anledning att göra sådant vi inte mår bra av, bättre att lyssna på den inre rösten. Mamma såg det ju inte så, men även om hon blev lite ledsen så vet jag att det var rätt beslut. Hur som helst, tösen och jag lämnade vår lilla "lady cave" (hotellrummet) och körde de två milen till Frinnaryd. Här väntade middag, vilket satt bra efter de 40 milen vi kört från Malmö.

Nästa dag - efter en ganska god natts sömn och en smaskig hotellfrukost - stannade vi till vid Säby kyrka. Jag hade inte varit inne där sedan gymnasietiden, så jag kände det var dags för ett återbesök. Här fick vi också bekanta oss med Doris, den i särklass minsta vovve jag sett i mitt liv. När vi skulle köra därifrån stod där ett äldre par och slet i grinden in till kyrkogården, vilket vi också gjorde när vi kom. Dottern hjälpte dem in, och det var de som hade lilla Doris i koppel. Vi var ju också i Frinnaryds kyrka. Inget vi inte kände till sedan innan, men jag fick verkligen ont i hjärtat av att se min fina barndomskyrka i det skick den numera är i. Väggarna var svarta precis som att stearinljus sotat av sig. Det hade väl inte varit hela världen, det är vad stearinljus gör. Men jag vet att det omöjligt kunde vara stearinljus eftersom de inte finns överallt i kyrkan och dessutom hade de blivit utbytta mot batteridrivna ljus. Alltså måste det vara smuts eller någon sorts fukt eller svartmögel. Jag vet att man jobbat med yttertaket, kan ju ha fallit ner smuts under det arbetet. Återställa efter sig...? Någon måste ha tyckt det var onödigt. Dessutom hade stenväggarna blivit skadade, putsen hade ramlat av på sina ställen. Sorgligt! Hela Frinnaryd var en sorglig syn faktiskt. Det gamla missionshuset brydde sig ingen om när sista pastorn lämnat. Där gick svamp i det och när man till slut rett ut ägandeförhållandena så rev man det. Det är sin sak. Men när man inte återställt ens det efter sig utan lämnat en krater med stora stenar så blir man ledsen. Det finns en ny ägare till marken, och där stod en liten stuga. Han har att göra... Jag hade tänkt att ta en fotorunda i byn och fotografera gamla byggnader både från utsidan och insidan, i den mån man kunde gå in (en idé jag fick efter en bok jag läst). Det var bara att konstatera att det hus jag tänkt var möjligt att fotografera inifrån inte längre finns. Kan inte heller minnas om det fanns när jag sist var här. Tydligen hade det brunnit. Konstigt... Många hus som inte varit något till har brunnit. Så lägligt! Blixten eller "man made". Ännu ett hus var borta, även om detta hus inte var något jag väntat mig att kunna fotografera inifrån. Rivet, ingen bodde där, var bara ännu ett ödehus. Sorgligt, det var säkert ett fint hus en gång i tiden. Inte ens under de boendes tid gjordes något vid det, det fick bara stå och förfalla. Tvättcenter som var i full gång sist jag var i Frinnaryd är också nerlagt fick jag veta. Vad jag mer fick veta var att ägaren gått bort. Ägaren var en skolkamrat till mig, endast ett år äldre än jag. Ännu mer sorg. Och torget var fullt av ogräs, inget kommunen prioriterade tydligen. Mamma hade ringt och klagat. Bussarna går inte när skolorna är stängda, de som inte har bil blir alltså helt isolerade. Jag minns när lilla Frinnaryd hamnade i Aneby kommuns våld, hade på känn redan då att det inte skulle bli bra. Liten och arg som jag var så skrev jag ett svavelosande brev till kommunen och talade om vad jag tyckte och tänkte kring deras planer. Men neej, så var det ju inte, så skulle det ju inte bli, det hade jag ju missförstått och allt vad de skrev tillbaka. Jag kan bara konstatera att jag inte hade missförstått ett skvatt. Tvärtom, jag hade inte kunnat föreställa mig att Frinnaryd skulle bli så fullständigt nermonterat som det blivit. En bortglömd by som bara är några år från att bli en spökby. Jag är med i byns facebookgrupp, och det verkar som en levande by. Jag var där i två dagar, gick runt hela byn, mötte inte en människa. Känns inte så levande alls. När jag var barn levde den, och det är något jag får bära med mig i minnet. Allt vad den var en gång är borta.

Jag var trött två dagar efter hemkomsten. Det tär på en att göra en tidsresa och hitta ett annat öde än det man lämnat en gång.

Musik: "Ghost town" med The Specials