Rammstein in concert
Jag gillar Rammstein. Har alltid gjort. Det har alltid varit en dröm att få gå på en konsert med dem, men det har liksom aldrig blivit av. Biljetterna har varit dyra och vem skulle jag ta med mig. Men eftersom de hela tiden har vuxit hos mig så kände jag att det var dags när de nu skulle spela i Köpenhamn. Så när dottern frågade vad vi önskade oss i julklapp så kläckte jag ur mig "två biljetter till Rammstein". Och så fick vi det. Tösen skrattade lite först - "Du och vem då? Pappa?!" Jag skruvade lite på mig, men menade att mitt sällskap kunde vara öppet. Men ja, varför inte min äkta make och därtill bättre hälft? Han måste ju själv vilja det förstås... Priset för sittplatser var väldigt högt, så budgeten höll inte för det. Istället blev det ståplats, vilket ju också kunde bli intressant. Intressant blev det också att vi skulle ha en kväll i Köpenhamn och sedan övernatta på ett hotell i närheten av Parken där nämnda grupp skulle uppträda. När jag bokade det så pratade vi om avbokningsskydd. Maken tyckte inte det skulle behövas, så då tog vi inget sånt.
Dagen D började närma sig. Det var sämsta tänkbara tillfälle egentligen, eftersom vi stod mitt i en flytt och maken dessutom inte var helt frisk. Hur skulle vi hinna och hur skulle det gå? Lite smolk i bägaren, kan man väl säga. Maken funderade på om vi kunde slopa hotellet och åka direkt hem. Så var det ju det där med avbeställningsskydd... "Va, har vi inget avbeställningsskydd? Vem bokar utan ett avbeställningsskydd?" "Du", menade jag på. Så den där natten tyckte jag nog vi kunde använda, inte bara för pengarnas skull. Så där satt vi i vårt nya storarum, kartonger överallt, inga gardiner, inplastade vitrinskåp, plastsäckar fulla med kläder och skor och en TV på ett bord, lutad mot väggen. Vi satt där i vår soffa och dividerade om vi skulle ta tåget som vi hade planerat, eller om vi skulle ta bilen och köra över bron. Och så hade vi ingen brobizz...! In på kontot och skaffa en sådan. Visade sig ha blivit mycket enklare än det var förr. Ja, alltså blev det bilen över bron. Yay, frihet!
Lugnt och fint, GPS är vad det är. Lite snurr hit och dit och framme var vi i Nordhavn, 10 minuters promenad från Parken. Men ve och fasa, Köpenhamn har infört miljözoner! ”Vi skulle ha tagit din bil, detta kommer kosta hur mycket som helst!” Jag har då en hybrid och han har en diesel med en inte tillräckligt ny motor. Men fram kom vi, hade till och med tid att slappa på hotellet. Det var förresten ett fint hotell, precis vid vattnet. Men något kändes obehagligt bekant med den utsikten… Just det - den hemmabyggda u-båten med en vinkande ung kvinnlig journalist och den galna uppfinnaren. Hon sågs aldrig mer i livet. Kan inte förklara det, men den bilden kom upp i mitt huvud varje gång jag tittade ut. Släpp det, tänkte jag, nu ska vi uppleva något av det häftigaste som finns! Tre timmars tung musik med en rejäl laddning pyroteknik. Eftersom maken då var lite osäker på om han skulle klara promenaden till Parken så beslöt vi oss för att ta en taxi. Den tog 45 minuter och blev hur dyr som helst! Onödigt, typ. Men vad gör man inte för omtanken? Promenaden genom Parken kan man dock inte göra på annat sätt än till fots, så en promenad blev oundviklig. Men vädret var vackert och omgivningen också, så jag tyckte jag kunde njuta. Men jag är ju frisk…
Något som är bra för alla är dock mat. På vägen in fanns gott om matställen, man skulle bara bestämma sig. Maken hittade ett ställe han kunde tänka sig, så vi ställde oss vid entrén och väntade på service. Där kunde vi vänta… Det visade sig att man behövde boka bord, och det hade ju inte vi gjort liksom. Bara att strosa vidare. Till slut var vi framme vid konsertområdet, så det var lika bra att checka in. Det fanns ju mat där också. Sonen och en kompis skulle också gå på konserten, men de tog tåget efter jobb så vi väntade på att de skulle sluta upp. Under tiden kom givetvis en rejäl regnskur som vi försökte skydda oss från. Vi hittade ett litet utskjut vid sjuktältet, det fick duga. Men vi stod ändå och tyckte lite synd om oss själva, stå som dränkta katter och headbanga kändes sådär. Och stackars Rammstein att spela i det ovädret! Men de spelar i ösregn, det har jag sett i sociala medier. Regnet gav lyckligtvis med sig som tur var. Tur jag har en jacka med kapuschong i alla fall… Sonen dök upp under tiden, iförd en illgul regncape med företagslogga på. Svårt att missa var ungen jobbar… De två unga grabbarna gav sig direkt in på området för att få bästa tänkbara platser, vi gamlingar ställde oss i matkön för en dansk fläskestegburgare. Ölen och ”en lille en” flödade bland besökarna, vi var nog de enda som höll oss till vatten. Man vill ju komma ihåg vad man var med om liksom. Flera som nog inte har en susning om vad som hände igår…
Inte lätt att vara kort i rocken. Vi försökte gå ganska långt fram, men med en krasslig man behövdes utrymme för vila och det var ju inte så lätt där i mitten. Till slut blev det lite längre bak, i utkanten. Enligt maken är det en fysisk lag att man ser bättre ju längre bak man står. Ja, för att det glesnar kontrar jag med. Ändå lämnade jag lite ovilligt min plats. De sex grabbarna var ju däremot små som myror. Hur som helst, vi kommer dit. Först måste jag avsluta detta. Vi tyckte vi hade en hyfsad plats, nära ett bra ställe att sätta sig vid. Några kraftigt överförfriskade danska killar stod bakom oss, och när den enes mage vände sig ut och in och innehållet stänkte överallt så gick vi. Maken blev nämligen sprutlackerad! Så då hamnade vi ännu längre bak. Min gentleman till man ville inte förstöra för mig och tyckte jag skulle tränga mig fram till yngsta barnet för att komma närmare, men man överger inte sin nästa när han inte är helt kurant. Särskilt inte den man lovat att älska i nöd och lust. Men musiken var svår att inte höra om man säger så. Och pyrotekniken var omöjlig att både missa och känna. Det var hett värre ända bort till oss. Och det flög små konfetti av silkepapper från kanoner, inget sparat på några som helst effekter. Jag hade kunnat fylla den här sidan med allt det där, men det hade varit meningslöst eftersom det måste upplevas. Här eldar man dockvagnar och kokar sin kompis för att nämna det mest spektakulära. Alltså, bara scenen är inte att leka med! Man ser den på långt avstånd och den liknar mest en monstruös avfyrningsramp. Att den är så hög är ju för att det är så de går på och av scenen. De åker alltså hiss! Vilken magnifik utsikt över publikhavet de måste ha därifrån… inget för höjdrädda. Nåväl, efter nära tre timmars spelning var det ridå ner, och hissen gick upp. Och vi gick ut. Alltså, jag ville ju ha en tröja av något slag. Köerna var evighetslånga när vi kom, nu var de inte riktigt så långa. Jag uttryckte försiktigt min önskan till min man, ovillig att pressa honom mer med tanke på hur han mådde. Men denna man är den mest osjälviska människa jag känner. Han svarade ”För dig orkar jag allt”. Så jag gjorde ett snabbt val bland klädena och fick med mig en figursydd t-shirt hem. Den är jättefin!
Mycket folk skulle hem. Vi följde strömmen utan att vara säkra på om vi gick åt rätt håll, och min Google Map gav inte mycket vägledning. Till slut hamnade vi på lite skumma bakgator och vi bara gick och gick och gick. Stackars maken måste vara helt slut tänkte jag. Någon taxi fanns inte heller att tillgå. Däremot hittade vi en tågstation. Ok, vi tar ett tåg, Hovedbangården blir nog bra, där finns i alla fall taxibilar. Men var köper man biljetter…? Att Sverige har krångliga biljettsystem är man van vid, men jag trodde danskarna var bättre. Som tur var träffade vi på fler rammsteinfans på väg hem, och de hänvisade till en krånglig app. Vi laddade ner appen, men lyckades inte köpa biljetter innan tåget kom. Vi lyckades faktiskt inte köpa några innan vi skulle gå av heller. Vi plankade oss helt enkelt fram! Vi hade tur, det blir dyrt om man blir påkommen. Vid Hovedbangården blev vi sugna på korv och ställde oss i en korvkö. Den var längre än kebabkön, men det var korv som gällde. Där stötte vi på några glada finska killar som kom från samma konsert som vi. Vi hjälpte dem lite med språket eftersom danska inte väl är ett språk finnar kan. Många kan svenska men inte alla. Den korven var värd att vänta på, riktigt smaskig. Den lilla korvludan sökte faktiskt folk. Bara att konstatera att man är i fel bransch, lönen var en bra bit högre än våra… Så jag kanske ska flytta till Köpenhamn och bli korvförsäljare.
Ny taxi, ny resa som tog lång tid och kostade massor. Den här chaffisen var dock lite mer pratsam. Vi berättade om vårt lilla äventyr och att vi tagit tåget till Hovedbangården. ”Varför det?” undrade han. ”Det tar bara 10 minuter att gå mellan Parken och Nordhavn.” Ok, släpp det, lite kul var det trots allt. Till slut stövlade vi in på hotellet med både benen och ögonen i kors. Mjuk och go säng, lyxig dusch som man använde lite extra bara för att den var lyxig. Det fanns dessvärre bara ett täcke, så det blev lite dragkamp om det under nattens gång. Frukosten var också helt fantastiskt smaskig. Jag lät mig väl smaka bland godsakerna medan maken nöjde sig med lite yoghurt och müsli. Eller nej, wienerbröd slank också ner.
Så hur sammanfattar man denna omvälvande upplevelse? Såhär: Drömmen gick i uppfyllelse, tack vare min driftiga tös fick jag se mitt favoritband som jag velat så länge. Och dessa killar ger verkligen allt på scen. All rekvisita, allt skådespel, all kontakt med publiken - helt oslagbart! De åker runt i en gummibåt i publikhavet, med bara publikens hjälp. Här slängs det ut autografer, klappas i händer, vinkas och snackas. Även min lite tystlåtna son var helt salig och spelar numera nästan bara Rammstein på sin arbetsplats. Jag själv lyssnar varje dag, laddar ner nytt med jämna mellanrum, sjunger när jag kan. Jag äter, sover, jobbar, lever och andas Rammstein. Maken lyssnar på allt och blandar alltid in dem i sina spellistor. Och jag är så glad att jag kan tyska så jag förstår deras texter. Mycket sex av diverse slag, men andra texter riktigt kryper in under skinnet på mig. (Vissa sextexter kryper också in under skinnet faktiskt, inte alla som är ”porriga”.) De hittar inspiration i verkliga händelser och gör riktigt läskiga texter om dem. Och de lägger på musikeffekter som motsvarar Hollywoods exploderande bilar. Så när man lyssnat på texten till en låt så lyssnar man på den igen och igen och igen tills man hört vartenda plingplong, vartenda trumslag, vartenda gitarrdrag. Sen lyssnar man igen och igen och igen och får en bild av hela berättelsen. Sångaren är poet och skriver även dikter, och det märks. Sen är han ju inte ensam om att skriva deras musik, så även de andra grabbarna har skrivandets ådra. Nu lever jag på minnet av denna fantastiska konsert, lite ”aftershocks” och med längtan till nästa. För fler konserter tänker jag helt klart gå på.
Musik: Allt med Rammstein, men ”Ich will” kan passa
 |
| Utsikt från vårt fönster - u-båten är sen länge borta |
 |
| Min entrébiljett |
 |
| Avfyrningsramp? |
 |
| I full gång |
 |
| Und es geht weiter |
 |
| Så blev det blått |
 |
| Och där går hissen upp igen - tack för den här gången, Rammstein! |
 |
| Alltid i mitt hjärta |
