Februari 2017
Den här månaden har jag inte varit särskilt flitig. Jag har varit rätt lat faktiskt, på alla sätt. Det har varit för bekvämt att komma hem från jobb och sen stanna där. Där är ju alltid så mycket man behöver göra - lösa dagens sudoku, vika tvätt, läsa en bok, klappa kaninen, se på TV, gå och lägga sig. Det blir inte tid till att vara ute och ränna eller städa huset eller tömma diskmaskinen (om den ens blev fylld). Idétorka har däremot infunnit sig desto flitigare. Jag har saknat idéer till fotomotiv, till att skriva, och även om jag nyss påpekade att man måste läsa en bok på kvällarna så har jag haft idétorka även till att välja en att stoppa näsan i. Träningen blev ju så klart lite lidande på detta. Många kvällar träningskompisarna svettades i dojang utan mig. Detta var ju inte något nytt för just den här månaden, kanske det istället har blivit lite tvärtom. Jag har börjat inse att jag börjar förfalla, och behöver ta tag i mitt träningsliv innan rumpan trillar ner till knävecken, tuttarna hänger nere vid ljumskarna, magen får skjutsas fram på bår och dubbelhakorna skumpar runt i en avlagd bh. Det blir så obekvämt att träna när det ser ut så... Skärpning alltså, innan jag blir patient hos Dr Nowzaradan och hamnar mitt i en amerikansk dokusåpa. Men sånt här klarar man inte på egen hand. Nej, jag har tagit hjälp av ett proffs. Min egen yngsta avkomma, som varit en soffpotatis i större delen av sitt tonåriga liv, fick ett stollaryck och började träna boxning. Träningsflitens lampa lyste som starkast under hela sportlovet, ungen tränade måndag, tisdag, onsdag och torsdag trots att hans kropp måste ha varit helt slutkörd. Men vad gör man inte för ett sexpack på magen och ett par breda överarmar? Här hemma heter det dock att "mullet" ska bort. Ungefär som att släcka en tändsticka med brandkårens hjälp... Hur hans träning hjälpt mig? Alltså, enkelt - "Hur var din träning?" "Kanon, hur var din?" Sonen kallas numera Rocky Balboa här hemma.
Jag har jobbat min sista dag på arbetsplatsen som varit mitt andra hem i över tio års tid. Djävulens motorväg vann, jag la mig platt. Men lite självbevarelsedrift har man, jag är alldeles för levnadsglad för att dö i ett bilvrak på motorvägen en regnig höstmorgon. Att detta i sig innebar att skiljas från mina arbetskamrater, mina vänner, min andra familj, det visste jag ju, men jag kunde ändå inte riktigt föreställa mig att det skulle kännas så ända in i märgen som det gjorde. När man smög sig in i famnen på kollega efter kollega så kom den där klumpen i halsen. Den som gör att att det blir svårt att prata för rösten blir tjock och börjar darra. Den klumpen satt där tillsammans med den där salta vätskan som dyker upp från ingenstans och svämmar över ens ögon. Men självkontrollen återkom och lugnet på utsidan dolde stormen på insidan. Jag kände mig lika hormonstinn som när jag var nyförlöst - gjorde allt mekaniskt, registrerade det, men var någonstans utanför min kropp. Något hade hänt, och det var för otänkbart för att vara sant. Slut med luncherna med träningskompisen, slut med chefen som ropar "hallåhallåå" när hon känner för det, slut med teamleadern som pratar danska i falsett för att göra jobbsnack lite roligare, slut med närmaste kollegans klockrena kommentarer, slut med kollegan som avslutar nysningar med tjohoo, slut med det lilla yrvädret med det stora självförtroendet, slut med pendlarkollegan som aldrig kunde hålla reda på sin mobil... Alla dessa människor har satt sina fotspår på min stig, och de kommer fortsätta trampa runt i mitt minne till den dag mitt hjärta slutar slå.
Förändringarnas år har alltså tagit sin början. När jag lite förvirrad och överväldigad kom hem efter att ha lämnat tio år bakom mig så krockade jag med förändring nummer två: Ett ekipage med bil och släp blockerade min bil. Nu var det dags... Dags för äldre avkomman att flytta hemifrån och bli sambo med femåriga pojkvännen. Ja, ja, ni vet vad jag menar. Alltså, här snackar vi klippa navelsträngen big time! Min lilla goa tös, min vackra lilla dotter... Hur sen blir hon, har hon nyckel, sover hon hemma, jobbar hon... Alltså, tänk så mycket oro jag slipper! Och jag slipper vakna och upptäcka att jag haft nattgäster. Bra försök, men det hjälper inte! Jag genomgår en öppen hjärtoperation utan bedövning (läs: det är som att slita hjärtat ur kroppen på mig). Kan väl säga att jag förstår hur min familj kände det när jag lämnade hemmet, sorgligt nog med lite mer buller och bång än min dotter. Och vad ska vi göra med hennes tomma rum? Hmm, där har vi ju ett antal valmöjligheter... Vi kan inreda en walk-in closet, det kan bli ett läsrum inrett med arvegods, vi kan ställa in ett städskåp och avlasta tvättstugan, vi kan göra ett yogarum med värmeljus och pling-plongmusik, vi kan ställa in löpbandet där och använda det som gym, vi kan sätta mörka gardiner för fönstren och inreda det som bdsm-rum och leka vuxenlekar. Oops, skrev jag det verkligen?
Resa lite har jag också hunnit med. Dags att hälsa på släkten, alla två under en och samma resa. Inte illa! Det underlättar ju att de båda dessutom bor i samma by numera. Mamma flyttade till Frinnaryd och moster bor där redan. Den lilla lägenheten i Sunhult är ett minne blott, och nu rumsterar hon i en trea i Frinnaryd, omringad av Tvättcenter, Bygdegården och järnvägen. Svårt att inte vara omgiven av järnvägen i den byn... Lite mer plats än innan alltså, och det var riktigt trivsamt. Dottern var också med, och förutom ett trevligt sällskap så var det skönt att kunna bli avlöst vid ratten. Mamma var som alltid på sitt pratglada humör, tacksam för lite sällskap i sin lite ensamma vardag. Hon skulle bara veta hur lik hon är sin egen mor, min vackra mormor. Hon stod i dörren och tog emot oss och hon stod i dörren och vinkade hejdå. Ingen fika utan tilltugg och det är hembakat som gäller. Den nya lägenheten är skrämmande lik mormors, och en del av mormors möbler står där som det arvegods det är. Inte mycket mer än utsikten skiljer... Och hon bjöd på middag, medan jag stod för vinet. Efter två flaskor Amarone på tre generationer kvinnor ylade den yngsta "Mer vin, mormor!" Ack, hur har jag fostrat denna flicka...? Eftersom det inte finns så många kanaler att välja på i lilla Frinnaryd så fick melodifarsen stå på i bakgrunden medan vi avverkade svensk politik (oense), amerikansk politik (rörande överens), spöken samt avlidna gubbens ohängda gamla ungar fram till halv två på natten. Bara fiaspelet som saknades... Dottern och jag sov i bäddsoffan, har väl inte delat säng med henne sedan hon var liten. Coolt! Och som sig bör när man är i Frinnaryd så ska man ta en promenad. Varje gång jag gör det byter alla gamla välbekanta gator namn till Memory Lane... Det blev en kombination av Memory Lane, fotoexperiment och jakten på den försvunna bäcken.
Och så månadens taekwondotävling. Den här månaden hette den Helsingborgs Open. Bra träning inför Belgian Open, som kommer bli min första riktiga internationella insats. Jag visste att det skulle bli kaotiskt, så just den här gången ville jag inte alls åka och döma. Jag ville vara hemma och lösa sudoku, vika tvätt, läsa en bok, se på TV, klappa kaninen och gå och lägga mig. Men ett löfte är ett löfte. Kl 7 stod jag på Mobilia och plockade upp andra domare som var lika morgontrötta som jag. Jag visste att tekniken inte skulle vara på vår sida, jag visste att jag skulle bli teamleader. Otroligt! Jag är synsk! Ironiskt... Tävlingen som jag så ogärna ville åka på resulterade i att mitt domarlag fick pris för bästa domarteam! Och roligt hade vi också!
Månadens musik: "Time to say goodbye" med Andrea Bocelli och Sarah Brightman
"My way" med Frank Sinatra
"Move on" med David Bowie
 |
| Mammas nya lägenhet |
 |
| Min barndoms bäck finns kvar, kojan också |
 |
| Jag är rätt stolt över denna faktiskt |
