Spirit says...: Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Frinnaryds Kyrkskola - En samlingsplats för framtiden

Den lilla gula skolan i trä, två våningar hög, har alltid legat och slumrat i övre Frinnaryd, ett stenkast från kyrkan. Min mamma och min moster och även min kusin har gått där, och så då jag förstås. Mormor och morfar däremot - var för det första inte från trakten, sen var de nog klara med skolan när denna väl stod klar. Där missade de något!

Jag tillbringade mina första fyra år i skolan just i Frinnaryds Kyrkskola. Faktiskt var det den skolan jag gick i flest år. Min första skoldag minns jag som härom veckan. Det var någon gång i augusti 1974, och våra föräldrar var med första dagen. Vi började 10:40 och behövde nog inte vara där mer än ett par timmar. Vår fröken hette Anna-Lisa Bengtsson. Hon var från Aneby, 45 år gammal och nygammal som lärare. Detta innebar att hon varit hemmafru några år med sina egna barn och sen på senare år ville komma ut i yrkeslivet igen. Förutom fröken Anna-Lisa hade vi fröken Inger som var extrafröken. Hon var yngre och hade stora glasögon som täckte halva hennes ganska lilla ansikte, men jag tyckte hon var så söt. Man får ha lite överseende, det var ju tidigt 70-tal, hon kunde inte hjälpa det... Nåväl, första dagen var ganska snart avklarad, och som slut på den sa Lotta med både spänning och förtjusning: "I morgon ska vi gå till skolan själva!"

Och det gjorde vi! Mamma tog ett foto på mig innan jag cyklade hem till Maria. Jag hade ett par beigea gabardinbyxor, gula träskor, gul kortärmad ribbstickad akryltröja, rutig kavaj i rosa/lila-toner, en röd skolväska med gula kanter och som lök på laxen en turkos cykel. Detta foto finns säkert i mammas brudkista, där brukar hon förvara foton. Får kolla efter det när jag är hos henne nästa gång. Hur som helst, vi ställde våra cyklar hos någon, tror det var Maria, eftersom vi inte fick cykla själva till skolan. Alltså knatade vi hela kilometern uppför Dockelia i samlad tropp. Det var jag, Maria, Madeleine, Lotta, Jan och så hängde Ingrid på när vi kommit uppför Dockelia. Den lyckosten slapp ju Dockelia! Men vi var en större klass än såhär. För att det skulle löna sig slogs vår klass ihop med Sunhults barn i samma ålder, så vi var 24 elever. Sen kom en nyinflyttad till Sunhult så då var vi 25. Och sen flyttade en, så då var vi 24 igen. Onödig information kanske, men bara en detalj som satte sig i minnet.

Våra klassrum såg ut som modell äldre. Frökens kateder stod ett litet steg upp, så hon hade bättre överblick över oss. Väggen bakom henne var täckt av svarta tavlan, och griffelkritor till den i först och främst vitt, men även olika färger. Åh, så fint det blev att måla på tavlan i färger! Särskilt den blå för den skimrade så fint. På frökens ena sida fanns ett skåp där man förvarade vattenfärger, papper, pastellkritor o d, och framför skåpet stod orgeln. För vi fick gå i småskola där vi skulle sjunga en psalm varje morgon. "Din klara sol går åter upp" och "Bereden väg för Herran" var de vanligaste. På ena långsidan fanns en hel vägg med fönster och väggen mitt emot hade en stor tygtavla där våra alster nålades upp. Under tygtavlan fanns krokar där vi hängde våra gymnastikpåsar. På kortväggen mitt emot fröken fanns skåp och lådor där man förvarade förbrukningsmaterial som skrivböcker, pennor och suddgummin. Böcker och sånt vi använde på lektionen förvarade vi i våra egna bänkar. På den tiden hade skolborden lock, så man slapp gå till en gemensam byrå och trängas för att hitta sin låda med sina grejor som man får göra idag. Städa bänken var också en utmärkt anledning att stanna inne på rasterna. Inte alltid kul att behöva gå ut, även om utevistelse var obligatorisk. Men skolan skaffade faktiskt spel av olika slag, för innevistelse när vädret var för dåligt. Dessa kunde man kvittera ut och sen var trappan full med ungar som spelade kort, kinaschack, fia och diverse andra spel.

På den här tiden var det ordning och reda i skolan, och man hade respekt för sina lärare. Vi fick inte gå in innan klockan ringde. Och då menar jag klocka i form av en bjällra med handtag som någon fick stå i dörren och skaka så alla hörde. När vi sen kom in fick vi ställa oss i kö utanför frökens stängda dörr, en kö för flickor och en kö för pojkar, och marschera in till våra bänkar. Sen stod vi där vid vänster bänkhörna och neg eller bockade och sa godmorgon som svar på frökens önskan om en god morgon. Likadant på eftermiddagen: "Slut för idag." "Tack för idag." Och om man fick en tillsägelse... Oj oj, då blev man högröd i ansiktet och ville helst sjunka ner i ett hål i golvet. Det var bara prästens son som vågade kalla fröken "jävla kärring". Ungen hamnade ute i korridoren med bänk och allt och ett rött öra, sedermera hemundervisning. Så här i backspegeln - ett klart fall av ADHD.

Efter första klass gjordes det om lite. Sunhultsbarnen flyttade tillbaka till Sunhult och vi delade klassrum med ettorna. Treorna delade klassrum med fyrorna. Bara åk 5 och 6 hade egna klassrum, för de var betydligt fler. Det fanns tre klassrum samt matsal på bottenvåningen. Där fanns också en vask ute i korridoren. Där fick vi stå och tugga röda tabletter och sen borsta tänderna när folktandvården kom på besök. Och givetvis hade vi en fluortant! Tant Ellen från matbespisningen hade fått denna eminenta uppgift, och hon var tyvärr inte så uppskattad när hon dök upp. De flesta av oss fick kväljningar när vi skulle sitta och skölja munnen med denna förhatliga vätska. Parentes... Ovanvåningen bestod av ytterligare ett klassrum, ett litet utrymme för obsklassen, ett litet bibliotek samt en gymnastiksal. Utanför gymnastiksalen fanns ett utrymme för omklädning. Jag kan inte komma ihåg om pojkar och flickor hade gymnastik tillsammans. Har för mig att vi bytte om tillsammans där uppe, vi var ju inte så gamla. Men om vi hade separat gymnastik, vem tog hand om den ena gruppen när den andra hade gympa...? Låter det vara osagt. Gymnastiken var faktiskt bra på den här tiden. Vi hade varierat utbud med volleyboll, långboll, medicinboll, skeppsbrott och vanlig hederlig gymnastik med romerska ringar, plint, bock och bom. Och på det varmare halvåret var vi ute och hoppade både längdhopp och höjdhopp, sprang 60 m och kastade liten boll. Det fanns en byggnad i anslutning till skolan också. Den hyste toaletter och träslöjdsal. Ja, vi fick alltså gå ut när vi skulle gå på toa! Har för mig att det fanns en toalett på ovanvåningen, men att den var förbehållen lärarna. Syslöjd hade vi i klassrummet på ovanvåningen, där fanns en lång bänk där vi satte upp symaskiner.

Men utomhus var inte främmande för oss, vi var var inte bortskämda med det. När det var vinter och minusgrader slogs vi om platsen utanför killarnas toa, där var en pyttebacke där vi gjorde "banor". Det gällde att göra sin lilla bana så hal som möjligt, och det gjorde vi genom att hålla varann i händerna och springa på banan, samt spä på med lite vatten emellanåt. Det var ofta lite tävling om vem som hade den halaste banan, och om någon hade en riktigt hal en så kunde vissa andra ha onda tankar och smyga ut och hälla varmt vatten på den så den smälte. Taskigt, men det gick faktiskt ganska lätt att åtgärda. Värre var det om någon lade grus på den... När man tröttnade på detta så kunde man leka tupp och höna. De små trapporna till slöjdsalen och toaletterna var våra bon och vi skulle ta oss från det ena boet till det andra. Lars-Erik fick alltid vara tupp, han hade långa ben och kunde jaga oss rätt friskt. Lägg till haghoppning, näsan, långrep, twist, snöbollskrig, brännboll och fotboll. Men visst hade vi utomhusleksaker också! Hags i Aneby skulle komma och sätta upp nya leksaker till oss, och vi fick vara med och bestämma! Vi fastnade för linbanan först och främst, och jag måste ha snöat in på den för det var den enda leksaken jag kommer ihåg att jag röstade för. Men det blev ju ingen linbana så klart. Vi fick en stor gunga med ett traktordäck där Mariette klämde benen, en klätterställning där Johan ramlade ner och fick hjärnskakning och Ingela fick en romersk ring över ögonbrynet och ett djupt blödande jack på köpet, samt tre järnstänger i olika höjd där man kunde snurra och träna gymnastik (räck på fackspråk). Har för mig att någon ramlade platt på magen från dessa stänger, kan ha varit jag...

Jag hade kunnat gå på i evighet om Frinnaryds Skola... Det var en rolig tid, när det verkligen levde och var på riktigt. Musikskolan kom till oss, två lärare kom och hämtade när det var dags att tuta flöjt eller plinka piano. Instrument de inte kunde hantera fick man ordna själv, så jag fick vara ledig varje tisdagsmorgon för att fila fiol i Aneby. Skolavslutningar hölls i kyrkan och vi fick både sjunga psalmer och bli välsignade, så det så! Inga undantag! Maten lagades på plats, inga halvfabrikat! Smaka på maten skulle man göra, inget annat accepterades. Och det var "tack för maten" som gällde! Tant Sigrid och tant Ellen i matbespisningen hade hjärta av guld båda två, men bangade inte för att dra de värsta busarna i öronen. Och de blev inte stämda för det heller... Och när pappan till en pojke kom för att hämta sonen gömde hon sonen under arbetsbänken i matsalen och sa att han inte var där. Föräldrarna låg i vårdnadstvist och pappan skulle ta sonen med sig tänkte han. Goa tant Sigrid... Och fröken Anna-Lisa i åk 1-2, fröken Solveig i åk 3-4, fröken Christina i åk 5 och magister Lars-Göran i åk 6, fröken Inger extrafröken, magister Anders träslöjd och fröken Margareta syslöjd. Skolan finns kvar än idag, används dock som dagis. Nej, jag rättar mig inte i ledet och säger förskola. Vi lever i ett fritt land! Och detta året är två tusen sjutton! Dessutom heter det fortfarande sjukgymnast i min värld!

Bilderna nedan är tagna 2015, under Återvändardagen. Förutom översta bilden. Jag ska leta upp gamla skolfoton och komplettera med här, kräver en resa till Frinnaryd.