Reality - Kåseri Augusti

Augusti 2017

Sista augusti - ännu en månad att lägga bakom sig i livets karusell.  Hängde jag med?  Nej, inte den här månaden heller.  Man går upp på morgonen, kör till jobb, jobbar, kör hem, tränar, äter, sover, den ena dagen kunde vara den andra lik.  Tja, ibland är det så, ibland inte.  Men oavsett, livet lallar på, bara att hänga med.  Problemet med det är att man glömmer när vissa saker behöver göras.  Frissan kanske borde få en påhälsning.  När var jag där sist?  Alldeles för länge sen, någon gång i våras, minns inte ens vilken månad.  Men jag märker att det var länge sen eftersom håret hänger och slänger nere vid midjan och inte längre går att borsta ut.  Om man inte vill ta extra lång tid på sig efter duschen samt ha halva kalufsen i hårborsten så suckar man uppgivet, fönar håret halvtorrt och snurrar ihop det i en knut uppe på huvudet.  Och sen sover man så - med knuten.  Och på kylskåpsdörren hänger ett papper om erbjudande om sotning.  Den 28 augusti kunde sotaren komma, om man ville ha honom.  Vi kunde inte bestämma oss, och helt plötsligt hade 28 augusti också passerat obemärkt förbi.  Javisst ja, sotaren...!  Vi får väl boka honom själva, bara vi har rengjort vår köksfläkt först.  Pinsamt annars...

Augusti brukar också innebära festivaler och parader.  Jag gör mitt bästa för att undvika allt sånt.  När saker börjar bli för kommersiella och hysteriska så blir jag anti och ska minsann inte alls haka på det tåget.  Och ett tåg jag absolut aldrig kommer haka på är Pride.  Med all respekt för annorlunda människor, men varför måste man spöka ut sig till oigenkännlighet och ränna runt gata upp och gata ner och tala om vilka preferenser man har?  Med tanke på hur många som bekänner sig till dessa regnbågens alla färger så är väl snart vi monogama heterosexuella kaukasier i minoritet.  Undrar vilken bokstav vi ska tillskriva oss?  H är ju redan upptagen.  Äsch, vi bara tar en!  Där är ju så många bokstäver ändå i raddan av kategorier att jag inte ens vet vad alla står för.  Jag vet bara att jag är en vit, heterosexuell kvinna, gift med en man och mor till två barn, och det är jag stolt över.  Nåväl, som ett resultat av dessa spektakel så blev det bilköer på utvalda delar av Malmö.  Åååh, riktigt miljövänligt! Hur tänkte ni där, miljöpartister, vänsterpartister och feministiska initiativtagare?  För det är ju först och främst ni som hittar på sånt här.  Vandrarkängor, fjällräven kånken, runda glasögon och lugg kortare än hårfästet - om man är tjej.  Är man kille dinglar håret nere vid tånaglarna.

Och som alla andra somrar så vaknade vägverket till liv.  Nu skulle det jobbas!  Ju mer desto bättre! Det var ju lika bra att dra igång på alla ställen samtidigt, det kunde ju bli skojsigt.  Sagt och gjort, det smälldes upp stora orangea skyltar på alla tänkbara ställen på yttre ringen och E6 mellan Malmö och Trelleborg.  Det varnades om begränsad framkomlighet i bägge riktningarna, vid alla avfarter och påfarter.  Något mindre skyltar smällde man upp på inre ringen också, men där hade man ju redan varit och joxat innan så det var väl inte så viktigt att någon såg dem.  Med andra ord - beläggningsarbete i alla riktningar samtidigt under tre veckors tid.  Alltså, hur tänkte man här?  Skapa kaos är kul?!  Så klart började jag planera min tre veckor långa alternativa rutt till och från jobb, omvägar och senvägar, kömöjligheter och stressmoment.  Av erfarenhet blir man vis, så första dagen tar man en annan väg.  Andra dagen tar man vägarbetet, för då tar alla andra småvägarna.  Dag tre kan vara vilket som, men störst chans att lyckas ta sig till jobb utan att bli galen är småvägarna.  Så hur blev det då?  Vägverkets nya strategi:  Placera ut skyltar, springa och gömma sig och ligga i buskarna och fnissa åt kaoset.  Himla kul!  Inte en lastbil så långt ögat nådde!  Men var fanns de då?  Jo, på inre ringen!  Den enda vägen utan stora skyltar!  Fnissningarna hade blivit till gapflabb!  Och där stod man då i helt onödiga köer.  Men sen var det slutlekt, och lastbilarna gjorde entré på E6.  Yttre ringen tvådde jag mina händer från, där kör jag inte så ofta numera.  Men vad nu?  Hade man varit strategisk?  Hur gick det till?  Man hade helt enkelt valt att jobba i den riktning som har minst rusningstrafik, och så höll man på bara till kl 15.  Så blinket såg jag på väg hem på eftermiddagen i motsatt riktning, och veckan därpå i den andra riktningen på väg till jobb.  Men...  Vad var det för arbete de hade utfört? Inget som syntes i alla fall!  Några streck på vägen - kanske.  Men inte var det någon asfaltering, är det inte vad beläggning innebär...?  Suck, jag blir förvirrad.  Och hallå:  Ni har glömt några skyltar på väg 100 in mot E6 efter det asfalteringsarbetet i våras!  Ska ni hämta dem eller?

Sista augusti det här året innebär också en helt annan sak - slut på provanställningen.  Så nu är man en helt vanlig tillsvidareanställd heltidsarbetande kvinna, hustru och mor i sina bästa år, mitt i livet.  Så nu har jag bakat en kaka till mina kära arbetskamrater för att fira detta unika tillfälle.  Med håret i den sedvanliga knuten på skulten, förklädet på och tofflorna på fötterna ställde jag mig i köket och började slamra, blanda och röra bland decilitermått, bunkar, skedar och plåtar, och så skred jag till verket med att mixa mjöl, smör, socker, havregryn och ägg på rätt sätt, i rätt ordning och på rätt ställe.  När jag tog ut kreationen ur ugnen tittade jag lite misströstande på den och funderade på om den inte skulle varit lite tjockare.  Såg lite platt ut, tyckte jag.  Men provsmakningen undanröjde alla tvivel - den smakade gudomligt!  Så nu sitter jag i soffan, skriver mitt månadskåseri, och planerar att fortsätta sticka min tröja efter detta.  I sovrummet hänger en helt nyinköpt klänning, elegant figursydd i ryggen.  Den klänningen tillsammans med en svart kappa, högklackat och hatt - rrraow.  Ravishing! Det blir kvinnligt, det!

Och så skänker jag en tanke till goa härliga Janne "Loffe" Carlsson med de snälla ögonen och det glada skrattet.  Du har rätt, Loffe - är man glad ska man sjunga, när man sjunger ska man ge hals.  Jag ska sjunga högt hela vägen till jobb i morgon, jag ska vara glad, och jag ska tänka på dig, Loffe!

Musik: "Bobby Brown" med Frank Zappa
            " Hello Spaceboy" med David Bowie

Jag bakar kaka

I want YOU to be happy

Reality - Little odd me

I chew the inside of my lips when I drive

Reality - Absence

Still here

No, no, no, no, no...!!  Here I go again, providing you with too little to read!  However, I have a good reason for being absent.  I have so many things I want to do, but I can't do them all at one time.  So my crosswords, books, active photography and writing have all been set aside for - knitting!  I've knitted ever since I was like 5 years old, and stopped after my second child was born.  Not much time for knitting back then with two children plus a house with a garden.  In fact, crosswords and writing and stuff were not even a part of my vocabulary for many years.  But now...!

I wanted to knit a sweater, and I had a pretty good idea of what it was going to look like - model, colors, etc.  Finding the right one was however not so easy, and although I'm good at knitting I'm not good with making my own patterns.  I started out in one of the larger stores in the Malmö area, and I found a very nice pattern.  But I didn't really want wool, but cotton or a mix of cotton and acrylic.  So I searched the web, trying to find the possibility to order online or finding a good yarn store. Ordering online seemed complicated for various reasons, and was not an option.  Yarn stores were closed for vacation or had opening hours a working woman could not handle, or situated in an area where I just don't go.  Nothing wrong with the neighborhood, just trouble with a lot of traffic and hard to find a place to park.  So I went back to the first alternative.

After having checked all possible ways of using another yarn I realized it wouldn't be better than the yarn provided in the pattern, so I went with this after all.  Not a bad choice at all.  But the description...  I have never in my life seen a description as lousy as this!  It contained only a drawn picture and it was impossible to know that one of the colors in the front of the sweater was actually the back part showing.  I realized that when I had started knitting.  If I had known I would have chosen the colors differently...  I don't believe this will be bad in any way, but maybe not quite what I would have gone with.  But - it's fun!  My eyes are stuck on the progressing work and I have a constant headache, may hands cramp and my fingers are almost blistered, but I don't care.  The show must go on!

Music:  "Always on my mind" with Elvis Presley

Sweater to-be

           

Reality - Kåseri Juli

Juli 2017

Denna månad får innehålla semester och inte mycket mer.  Första veckan i juli innebar jobb, jobb och åter jobb.  Roligt med utmaningar, och eftersom jobbet fortfarande är nyhetens behag, så lekte jag till och med med tanken att komma in och jobba måndagen så min återkommande kollega skulle få tid att gå igenom mail och annan uppdatering.  Men det anfallet hämtade jag mig ganska fort ifrån.  När jag åkte på beordrad övertid och fick se min träning bara försvinna så var måttet rågat.  Så det blev tre fulla veckor.

Tro nu för all del inte att jag låg på sofflocket eller i solstolen eller på en strand i Spanien hela semestern.  Nej då, första dagarna inleddes med en energi av sällan skådat slag.  Det måste ju bejakas!  Lördagen kom med alla goda intentioner att åka och träna.  Det var det några till som hade avsikt att göra, men det fick tyvärr bli annat.  Vi kom inte in i hallen!  Alltså, tröttna!!  Antingen kommer vi inte in för att någon sabbat läsaren, eller för att någon snott vår tid.  Nu kom vi inte in för att läsaren tyckte vi skulle stanna utanför.  Hjulet snurrade men hamstern var borta, typ!  Med det menar jag att läsaren blinkade grönt men dörrarna förblev låsta.  Jag ägnade resten av veckan åt att försöka reda ut detta med kommun och vaktmästare, men det gick inte så bra...  Alltså ingen träning på lördagar på hela sommaren!  Så just denna lördagen blev det hem och dra ogräs istället...  Lite träning blev det ju då trots allt.

Planer på att klippa häcken fanns hela tiden.  Tyckte dock inte att söndagen var rätt dag, grannarna får ha lite lugn och ro trots allt.  Häckklippning blev det istället på måndagen.  Jag väntade in i det längsta med tanke på att en trött tonåring behövde sin skönhetssömn, men någon måtta fick det ändå vara.  Söndag kväll gav sonen mig en lektion i start av häcksax, så det var inga bekymmer måndag förmiddag.  Annars brukar jag inte vara vän med det som är bensindrivet, föredrar elkraft.  Så pigg, fräsch, energisk, stark och motiverad tog jag mig an den stackars ligustern.  Kände mig som en styckmördare...  Det sågades på toppen och på sidorna från både höger och vänster, uppifrån och nerifrån, snabbt och effektivt.  Jag kan säga att jag verkligen var tacksam för alla timmar jag lagt ner på träning och alla armhävningar den inneburit.  Utan dem hade jag inte kommit långt...  Den kära tonåringen vaknade också till liv och bistod med kapning av det allra översta, när mina krafter inte längre var vänner med saxen.  Ett par timmar senare stod jag och beundrade mitt verk.  Häcken var ett par decimeter lägre, och den spretade inte längre åt alla håll och kanter, och resterna var uppsopade och snyggt paketerade i plastsäckar.  Själv stod jag med svetten rinnande, jordigt ansikte, spretande hår, rispade armar och fyra tuttar (sämsta tänkbara bh att jobba i!) och tog emot grannarnas beundran över min styrka och uthållighet.  De skulle bara vetat att jag sen med darrande armar gick raka vägen in och städade huset och körde ett par maskiner tvätt samt lagade middag...

Nästa trädgårdsprojekt:  Gräsklippning och kantslagning.  Här är det tvärtom - jag är numera riktigt god vän med den bensindrivna gräsklipparen, men den eldrivna trimmern kastar jag snart på Sysav.  Trådarna blir kortare och kortare och när jag försöker förlänga dem så bara de trasslar in sig.  Men innan de gör det så har de kastat en massa smågrus på mina ben och lämnat blodiga visitkort efter sin elaka framfart.  Käre maken har lovat mig en batteridriven trimmer, men än så länge lyser den med sin frånvaro.  Under tiden fortsätter operation trädgårdsskötsel.  Resterna av ligusterhäcken skulle köras till tippen, så tillsammans med en massa annat skräp fyllde jag och sonen bilen med plastsäckarna och tuffade ut till Lilla Hammar.  Enligt Google skulle det vara relativt lugnt vid den tiden.  Hmm, undrar hur det är när det är fullt...  Vi kom i alla fall in på området och behövde inte stå och vänta utanför till bommen gick upp.  Så det kastades en tvättmaskin, tre kartonger elektronik, en kasse plast, en kasse glas, två kassar pappersförpackningar samt fem plastsäckar ligusterhäck.  Gissa om jag var nöjd!  Ännu nöjdare blev jag när vi tagit en tur till Vellingeblomman och kommit hem med bambukäppar till humlen samt sex krukor dekorativa gräsblandningar.  Nu kan den lilla slingerbultsväxten klättra och rama in portalen till baksidan, samt våra loungemöbler inramas av lite växter på stenplattan.  Det enda vi inte gjort i trädgården är lagt om stenen.  Men jag skyller totalt ifrån mig här.  Det var makens projekt, och vi har bara väntat på nya stenens ankomst, samt pallar att lägga den gamla stenen på.  Inget har hänt.  Alltså, man blir ju besviken...

Så mycket vackert väder kan ju inte den här månaden stoltsera med!  Några dagar har varit varma och sköna, och en hel dag tog jag mig tid med bikini i solstolen på baksidan.  Men innan jag avslutat korsordet jag hade bestämt mig för att avsluta innan jag gick in, så frös jag duktigt.  Och helt yr i huvudet efter detta bokstavssudoku stapplade jag in i huset, hämtade det marinerade köttet och ställde mig och grillade.  Andra dagar har jag fått lata mig inomhus.  Någon kväll har jag fått grilla i ösregn.  Och så har det varit dagar när jag sprungit ut och in mellan regnskurarna.  Och då ut och in med dynorna till utemöblerna.  Har känts lite som den där gamla reklamen där folk springer ut och in med sillabordet på Midsommarafton...  Men igår kväll var det riktigt varmt och skönt en stund, då jag kunde slappa i loungemöblerna tillsammans med Christopher Silverbielke samt bli uttittad av en fjäril.  Just precis!  Den riktigt psykade mig!  Det var så jag började undra om någon jag känt pånyttfötts i en fjärils skepnad och kommit tillbaka till mig...  Som fjäril är det ju svårt att säga "tjena, jag är tillbaka".

Som vanligt kan våra folkvalda inte ta sitt ansvar för sina handlingar.  Istället ligger det på sandlådenivå där man skyller på varann, eller helt och hållet skyller ifrån sig.  "Nä, det var inte mitt fel!"  "Nä, jag visse inget!"  "Det var inte vi som började!"  "Han sa inget, så då kunde inte jag heller säga nåt!"  "Jag är ny här, jag visste inte vad jag skulle göra!"  Suck...!  Att man i pengars namn outsourcar våra innersta hemligheter till främmande makt är för mig en skandal och bortom all rimlighet!  Vi lever i ett öppet samhälle där det är viktigare att hålla nere kostnader än riskera att känsliga personuppgifter läcker ut, samt hela vår infrastruktur och hela vårt försvar, än att värna om vårt lands och vissa individers integritet.  Och så sitter vuxna människor och kastar sand på varann!  Bli inte förvånade om vi blir invaderade!  Sitt då inte där och undra hur detta kunde ske!  Sitt inte där och peka på varandra och säg "det var hans/hennes fel, jag visste ingenting"!  Men det lär ni väl göra...  Ingen i det här landets toppskikt krävs ju nånsin på ansvar.  Jag för min del kommer fortsätta göra det lilla jag kan för att behålla den lilla integritet jag fortfarande besitter:  Vägra lämna ut mitt personnummer till kreti och pleti, behålla mitt hemliga telefonnummer, aldrig börja betala med mobilen, aldrig skaffa swish samt aldrig nånsin operera in ett chip med nyckeln till mitt liv.  Jag tänker fortsätta göra mitt bästa för att förhindra att idioter stjäl min identitet och handlar saker i mitt namn, och jag tänker inte betala UC för det!  För över mig själv bestämmer bara jag!  Någon j-a ordning får det väl vara!?

Och till slut kom hon:  Minna - min mans ögonsten.  Efterlängtad, planerad, inköpt och hitfraktad.  Hon skulle bara veta hur många som kommit och gott innan hon kom till oss, men ingen av dem fann riktigt sin väg till min makes hjärta.  Men det gjorde hon, han föll pladask för henne.  Kärlek vid första ögonkastet!  Och även jag måste tillstå att det är en riktig skönhet...

Så här är månadens kåseri!  Ett dygn försenat!  Någon klåpare såg inte var han satte skopan och grävde av kabeln till fibernätet!  Idiot...

Motorsågsmassakern

Efter massakern

Likdelar?

Minna