Reality - Kåseri Juli

Juli 2017

Denna månad får innehålla semester och inte mycket mer.  Första veckan i juli innebar jobb, jobb och åter jobb.  Roligt med utmaningar, och eftersom jobbet fortfarande är nyhetens behag, så lekte jag till och med med tanken att komma in och jobba måndagen så min återkommande kollega skulle få tid att gå igenom mail och annan uppdatering.  Men det anfallet hämtade jag mig ganska fort ifrån.  När jag åkte på beordrad övertid och fick se min träning bara försvinna så var måttet rågat.  Så det blev tre fulla veckor.

Tro nu för all del inte att jag låg på sofflocket eller i solstolen eller på en strand i Spanien hela semestern.  Nej då, första dagarna inleddes med en energi av sällan skådat slag.  Det måste ju bejakas!  Lördagen kom med alla goda intentioner att åka och träna.  Det var det några till som hade avsikt att göra, men det fick tyvärr bli annat.  Vi kom inte in i hallen!  Alltså, tröttna!!  Antingen kommer vi inte in för att någon sabbat läsaren, eller för att någon snott vår tid.  Nu kom vi inte in för att läsaren tyckte vi skulle stanna utanför.  Hjulet snurrade men hamstern var borta, typ!  Med det menar jag att läsaren blinkade grönt men dörrarna förblev låsta.  Jag ägnade resten av veckan åt att försöka reda ut detta med kommun och vaktmästare, men det gick inte så bra...  Alltså ingen träning på lördagar på hela sommaren!  Så just denna lördagen blev det hem och dra ogräs istället...  Lite träning blev det ju då trots allt.

Planer på att klippa häcken fanns hela tiden.  Tyckte dock inte att söndagen var rätt dag, grannarna får ha lite lugn och ro trots allt.  Häckklippning blev det istället på måndagen.  Jag väntade in i det längsta med tanke på att en trött tonåring behövde sin skönhetssömn, men någon måtta fick det ändå vara.  Söndag kväll gav sonen mig en lektion i start av häcksax, så det var inga bekymmer måndag förmiddag.  Annars brukar jag inte vara vän med det som är bensindrivet, föredrar elkraft.  Så pigg, fräsch, energisk, stark och motiverad tog jag mig an den stackars ligustern.  Kände mig som en styckmördare...  Det sågades på toppen och på sidorna från både höger och vänster, uppifrån och nerifrån, snabbt och effektivt.  Jag kan säga att jag verkligen var tacksam för alla timmar jag lagt ner på träning och alla armhävningar den inneburit.  Utan dem hade jag inte kommit långt...  Den kära tonåringen vaknade också till liv och bistod med kapning av det allra översta, när mina krafter inte längre var vänner med saxen.  Ett par timmar senare stod jag och beundrade mitt verk.  Häcken var ett par decimeter lägre, och den spretade inte längre åt alla håll och kanter, och resterna var uppsopade och snyggt paketerade i plastsäckar.  Själv stod jag med svetten rinnande, jordigt ansikte, spretande hår, rispade armar och fyra tuttar (sämsta tänkbara bh att jobba i!) och tog emot grannarnas beundran över min styrka och uthållighet.  De skulle bara vetat att jag sen med darrande armar gick raka vägen in och städade huset och körde ett par maskiner tvätt samt lagade middag...

Nästa trädgårdsprojekt:  Gräsklippning och kantslagning.  Här är det tvärtom - jag är numera riktigt god vän med den bensindrivna gräsklipparen, men den eldrivna trimmern kastar jag snart på Sysav.  Trådarna blir kortare och kortare och när jag försöker förlänga dem så bara de trasslar in sig.  Men innan de gör det så har de kastat en massa smågrus på mina ben och lämnat blodiga visitkort efter sin elaka framfart.  Käre maken har lovat mig en batteridriven trimmer, men än så länge lyser den med sin frånvaro.  Under tiden fortsätter operation trädgårdsskötsel.  Resterna av ligusterhäcken skulle köras till tippen, så tillsammans med en massa annat skräp fyllde jag och sonen bilen med plastsäckarna och tuffade ut till Lilla Hammar.  Enligt Google skulle det vara relativt lugnt vid den tiden.  Hmm, undrar hur det är när det är fullt...  Vi kom i alla fall in på området och behövde inte stå och vänta utanför till bommen gick upp.  Så det kastades en tvättmaskin, tre kartonger elektronik, en kasse plast, en kasse glas, två kassar pappersförpackningar samt fem plastsäckar ligusterhäck.  Gissa om jag var nöjd!  Ännu nöjdare blev jag när vi tagit en tur till Vellingeblomman och kommit hem med bambukäppar till humlen samt sex krukor dekorativa gräsblandningar.  Nu kan den lilla slingerbultsväxten klättra och rama in portalen till baksidan, samt våra loungemöbler inramas av lite växter på stenplattan.  Det enda vi inte gjort i trädgården är lagt om stenen.  Men jag skyller totalt ifrån mig här.  Det var makens projekt, och vi har bara väntat på nya stenens ankomst, samt pallar att lägga den gamla stenen på.  Inget har hänt.  Alltså, man blir ju besviken...

Så mycket vackert väder kan ju inte den här månaden stoltsera med!  Några dagar har varit varma och sköna, och en hel dag tog jag mig tid med bikini i solstolen på baksidan.  Men innan jag avslutat korsordet jag hade bestämt mig för att avsluta innan jag gick in, så frös jag duktigt.  Och helt yr i huvudet efter detta bokstavssudoku stapplade jag in i huset, hämtade det marinerade köttet och ställde mig och grillade.  Andra dagar har jag fått lata mig inomhus.  Någon kväll har jag fått grilla i ösregn.  Och så har det varit dagar när jag sprungit ut och in mellan regnskurarna.  Och då ut och in med dynorna till utemöblerna.  Har känts lite som den där gamla reklamen där folk springer ut och in med sillabordet på Midsommarafton...  Men igår kväll var det riktigt varmt och skönt en stund, då jag kunde slappa i loungemöblerna tillsammans med Christopher Silverbielke samt bli uttittad av en fjäril.  Just precis!  Den riktigt psykade mig!  Det var så jag började undra om någon jag känt pånyttfötts i en fjärils skepnad och kommit tillbaka till mig...  Som fjäril är det ju svårt att säga "tjena, jag är tillbaka".

Som vanligt kan våra folkvalda inte ta sitt ansvar för sina handlingar.  Istället ligger det på sandlådenivå där man skyller på varann, eller helt och hållet skyller ifrån sig.  "Nä, det var inte mitt fel!"  "Nä, jag visse inget!"  "Det var inte vi som började!"  "Han sa inget, så då kunde inte jag heller säga nåt!"  "Jag är ny här, jag visste inte vad jag skulle göra!"  Suck...!  Att man i pengars namn outsourcar våra innersta hemligheter till främmande makt är för mig en skandal och bortom all rimlighet!  Vi lever i ett öppet samhälle där det är viktigare att hålla nere kostnader än riskera att känsliga personuppgifter läcker ut, samt hela vår infrastruktur och hela vårt försvar, än att värna om vårt lands och vissa individers integritet.  Och så sitter vuxna människor och kastar sand på varann!  Bli inte förvånade om vi blir invaderade!  Sitt då inte där och undra hur detta kunde ske!  Sitt inte där och peka på varandra och säg "det var hans/hennes fel, jag visste ingenting"!  Men det lär ni väl göra...  Ingen i det här landets toppskikt krävs ju nånsin på ansvar.  Jag för min del kommer fortsätta göra det lilla jag kan för att behålla den lilla integritet jag fortfarande besitter:  Vägra lämna ut mitt personnummer till kreti och pleti, behålla mitt hemliga telefonnummer, aldrig börja betala med mobilen, aldrig skaffa swish samt aldrig nånsin operera in ett chip med nyckeln till mitt liv.  Jag tänker fortsätta göra mitt bästa för att förhindra att idioter stjäl min identitet och handlar saker i mitt namn, och jag tänker inte betala UC för det!  För över mig själv bestämmer bara jag!  Någon j-a ordning får det väl vara!?

Och till slut kom hon:  Minna - min mans ögonsten.  Efterlängtad, planerad, inköpt och hitfraktad.  Hon skulle bara veta hur många som kommit och gott innan hon kom till oss, men ingen av dem fann riktigt sin väg till min makes hjärta.  Men det gjorde hon, han föll pladask för henne.  Kärlek vid första ögonkastet!  Och även jag måste tillstå att det är en riktig skönhet...

Så här är månadens kåseri!  Ett dygn försenat!  Någon klåpare såg inte var han satte skopan och grävde av kabeln till fibernätet!  Idiot...

Motorsågsmassakern

Efter massakern

Likdelar?

Minna