Spirit says...: Reality - Äventyr i Borlänge

Svenska Cupen 1 & Dala Cup - Taekwondotävlingar

Dag 1

Årets första SvC skulle gå i Borlänge den här gången. Inget fel i det, bortsett från att det var långt. Men det skulle väl inte vara någon större fara, vi får en minibuss att åka upp i. Haha, trodde vi! Nej, det skulle minsann bli alldeles för dyrt, det gick inte. Istället skulle vi sitta fem vuxna personer i en passat! I 70 mil! Sug på den! Och inget riktigt säte i mitten bak, så klart. Ryggontet kunde anas redan vid blotta tanken på denna förfärliga sittbekvämlighet. Telefonerna och snacket gick varmt, till slut enades vi om att skrota alla tankar på passaten och istället låna makens bil - en Toyota Hilux, med större utrymme för benen och ett bekvämare säte i mitten bak. Grabbarna blev dock inte så imponerade, de hade ju föreställt sig en minibuss. Men det hade jag ju aldrig sagt att det var, bara en bil modell större. Det gnälldes och peps i alla hörn, medan jag själv slog mig ner i förarsätet. Eftersom jag är minst är det ju jag som får sitta bak i alla lägen, lite trött på det är jag allt. Jag blir nämligen bilsjuk ibland. När det illamåendet slår till skiter jag ett stort stycke i långa ben och breda ryggtavlor. Käften, tänkte jag ilsket. Ni kan springa bredvid, jag bryr mig inte!

Efter en lång resa av motorväg som övergick i landsväg, som övergick i växelkörning, som övergick i vägarbete, som övergick i fartkameror så var vi äntligen framme på Scandic Hotel i Borlänge. Jag konstaterade ganska snabbt att jag skulle dela en minidubbelsäng med en vilt främmande tjej från Tyskland, och det kunde ju gå hur som helst. Alltid lite pirrigt att hitta nya rumskompisar till tävlingarna, oftast går det bra. I det här fallet gick det riktigt bra, denna lilla tös var hur go som helst. Och jag fick en chans att öva på min tyska, som jag så väl behöver i mitt jobb.

Trött var man i både kropp och knopp, så det var rätt skönt att få slå sig ner vid dukat bord i matsalen. Där satt redan mina klubbkompisar samlade, även de hade tagit sig hela vägen hit. Och alla hade fått någon att tävla mot! Så vi satt i samlad tropp och slafsade i oss spaghetti och köttfärssås, pratade om resan och tävlingen och en hel massa annat. Technical meeting? Säkert hos någon, men inte för min del. Det blev sängen, TV:n och lära känna rumskompisen.

Packad och klar

Ont om plats är det gott om

Mitt bland alla vägarbeten och fartkameror

Men vackert är det i Bergslagen

Utsikt från mitt fönster

Redo för en fight

Natti natti

Dag 2

Synd att säga att man var utvilad när klockan ringde vid 6:30. Inget technical meeting kvällen innan, ingen alkohol intagen. Kändes ju bra. Så trötthet och ofokus och halvtaskig mage berodde således på något annat. Hotellfrukost intogs och sedan bar det iväg till hallen där helgens event skulle äga rum. Än en gång hamnade jag på dreamteam med en av de bästa teamleaders man kan önska sig. Vår mattas placering var kanske inte den roligaste - precis vid dörren med allt vad det innebar med spring och skrik. Teamet funkade bra ihop, ett par nybörjare, en erfaren internationell domare och så jag - en erfaren domare, men i sammanhanget ganska ny som internationell. Tankarna var på helt annat håll, och även om jag inte dömde fel så dömde jag lite halvkrokigt. Nöjdare har jag varit, men det har varit värre också. Lite prestationsångest har jag alltid när jag har nytt folk på min matta. Jag vill visa mig på styva linan både för nybörjarna som ska ha någon att se upp till och för den nya kollegan från Belgien. Min teamleader känner mig tillräckligt väl för att veta att jag håller måttet. Och i en liten paus kunde jag kika på min klubbtös Emelie som höll på att banka skiten ur sin motståndare på en matta lite längre bort.

Lunchen... Hmm, lämnar ju en del övrigt att önska. Inte för att det var något fel på fisken jag bestämde mig för, det var bara det att jag fick vänta i 20 minuter på att få den. Och det fanns liksom inte utrymme för någon längre paus. Dessutom är det skönt att som domare slippa stå i kö bland alla andra och äta bland alla andra. När en internationell domare är organisatör förvånar det mig verkligen att dessa behov inte är tillgodosedda. Hmm, börjar jag lägga mig till med divalater...? Det var väl i stort sett det enda minus i organisationen av den här tävlingen, den flöt på rätt bra i övrigt.

Efter lunch hamnade vi på en annan matta som låg betydligt bättre till, och fokus blev därmed lättare än före lunch. En annan fördel var att jag kunde snegla på Johans match på mattan bredvid. Hmm, det sa pang bom den här gången också, sen var det klart. Det var ingen stor tävling, vi kunde stänga butiken vid 16-tiden. Gott om tid för dusch, middag (ständigt denna kyckling) och faktiskt ett litet technical meeting i lobbyn. Det blev som vanligt numera sparsamt drickande för de flesta av oss, och framför allt för mig som slök enbart ett glas vin. Precis lagom!

Den här vägen är det

Domarmöte på gång

Lugnet före stormen

Dreamteam matta 1/5

Nå, hur var det nu? Jaa, du vet...

Min lilla rumskompis

Full fokus hos Amir

Ännu en guldmedalj till samlingen

Ovanligt sammanbitna för att vara på technical meeting

Dag 3

Detta var en konstig dag allt igenom. Sömnen lyste med sin frånvaro hela natten och jag var som en zombie vid frukostbordet. Någon aptit hade jag rakt inte, men tvungen att äta som man är så blev det i alla fall en liten skål vaniljfil med hotellets egenhändigt rostade müsli, samt en kopp kaffe. Bakis? Nej, absolut inte! Bara dränerad på energi och livslust.

Hallen var nästan tom på folk. En matta och ett domarteam stod uppradat för att bemöta de få tävlande som bemödat sig med att ställa upp i nybörjartävlingen Dala Cup. Den kära arrangören hade en idé om att köra pool, dvs alla möter alla, men ingen var intresserad av det upplägget. Det tar nämligen en helskottas massa tid! De flesta hade lång väg att åka och var inte intresserade av att köra från Borlänge kl 18 och vara hemma 70 mil senare. Det krävdes en del övertalning av högst ansvarige för att avstyra detta vansinnesdåd. Så döm då om allas förtjusning när tävlingen var över efter 30 matcher och chansen att vara hemma i rimlig tid kom allt närmare.

En vanlig nybörjartävling kan man kanske inte kalla det. Priser hade inhandlats för femsiffrigt belopp (inte undra på att man inte kunde kosta på domarteamet ett drägligt sätt att åka och hjälpa till med denna lilla pyttetävling). Svårt att använda dessa medaljer i något annat sammanhang, liksom... Dessutom satt alla i spänd förväntan över om Han skulle dyka upp. För min del kunde jag inte bry mig mindre, Han intresserar mig inte särskilt egentligen. Dessutom finns Han med i min vänkrets även om jag aldrig personligen träffat Honom, och Han är en helt vanlig dödlig som kissar och bajsar som alla andra. Svar nej, Han dök aldrig upp. Däremot den representativa hustrun som filmade sönernas framfart på mattan. Självklart vann bägge två guld - konstigt...! "Han" är ingen mindre än Zlatan Ibrahimovic. Och äldste sonens segrar avslutades med den världsberömde faderns målgest. Tagga ner grabben, du har grönt bälte och har vunnit din första guldmedalj... Hustru Helena stod på läktaren och filmade, och alla i klubben hejade och tjoade, precis som man gör när klubbkompisar tävlar. Ändå tycktes det som att dessa två knattar behandlades som prinsar. Endast de mest erfarna internationella domarna fick döma deras matcher, nybörjardomare hamnade på undantaget. Rättvist dömt, helt klart. Så jobbar mina kollegor! Att sedan några skulle sitta och filma dessa knattars insatser kändes däremot lite egendomligt.

Resan hem gick snabbare än jag hade väntat mig. Mitt zombieaktiga tillstånd hade inte avtagit, snarare tvärtom. Gott om tid att fundera och grubbla, där jag satt som en matrona i mitten av baksätet med ögonen vitt uppspärrade på den hopplösa vägen framför mig. Fartkameror, vägarbete, fartkameror, växelkörning och fartkameror, vägarbete, sen äntligen motorväg med en hastighet som tog oss hem snabbt. Sen kunde det nya livet börja...