Inspiration - En varm kram

Idag vill jag bara hålla om dig

Hålla om dig hårt

Skydda dig från allt det som gör ont

Det som aldrig borde varit

                                          Bild från internet

Inspiration - Comments

Read me

I sometimes go through the statistics on my blog.  How many people have read my posts the past month, where are my readers from, how do they find me, etc etc.  It's quite interesting!  I have readers from all over the world - USA, Russia, Kenya, Indonesia, India, France, Poland, for example.  This starts me thinking.  How do they find me?  What do they think about my blog?  Have I taught them anything?  Maybe about life in this country, traditions, culture...?

And going through the long list of posts, I can see how many page views there are for each post.  I haven't quite figured that one out just yet, it says 1 in front of most of them.  And I know for a fact that more than one person has read one post...  But the other day I ran into a 1 somewhere else than for page views.  It was for comments!  Wow, I had a comment from someone!  It was from a pastor in India, telling me a little about his life there and how he works with poor people and volunteers to help him with his accomplishments.  So great with a sign of life from out there!  It's like meeting somebody you have been working with for a long time over e-mail and telephone.  A face to the voice sort of thing.  So I encourage you to comment on my posts, it would be great for me!  You there in the nail parlor in Belarus, do you read me on your coffee break?  And you there on campus of UI, skipping class again?  And you there by Lake Turkana, beware of the crocodiles!  And you there at the katamaran rental in Key West, do you read me while the tourists go for a swim?  Who are you guys?  Let me know! 

I try to write in an entertaining way, some spite and irony, some description, some joy and some sadness.  And for my pastor in India I will try to write more in English.  You know, there is google translate and things like that, but it is what it is.  I once wrote a post about that and I laughed my butt off when I saw the result of that translation.  So Google Translate, don't flatter yourself!  Try to translate a German text into Finnish, you'll see...  You won't understand a thing!

My blog will never be financed by ads.  It doesn't cost me anything to do this, but I don't make any money either.  I could, but I choose not to.  I just want to write!  If you want to read me you are ever so welcome...

Take it easy out there, be good and God Bless!

Spirit


Music:  "I Can't Read" with David Bowie

Reality - Kåseri Augusti

Augusti 2018

Det behövdes en augusti för att få slut på den tropiska sommaren, släcka bränderna, upphäva eldnings- och grillförbud och trigga igång hösten.  Augusti kom nämligen med regn.  Det var knappt man kom ihåg hur regn känns och hur det doftar och den fantastiska fräschheten det för med sig.  Det är något visst med ett stilla sommarregn.  Jag älskar ljudet av det lätta smattrandet mot fönster och tak.  Jag älskar att se hur det studsar mot trädäck och stensättning.  Jag älskar att se hur det sakta blir ett vackert minne när solen kommer fram och skingrar de mörka molnen.  Jag älskar att se resterna av det i groparna i marken.  Och det är tur att det lämnar en del av sig självt kvar, annars hade vi inte trott på att det verkligen hade varit hos oss.  Ja. jag älskar regn.  Jag älskar ordet, jag älskar stillheten av det, jag älskar det det gör med mig.  Regn är som musik för mig.  Det gör att jag inte kan koncentrera mig på annat, för det är vackert och förtjänar att bli hört.  Även det tunga regnet är vackert på sitt vis. Och lägger man till lite åska och blixtar så har vi verkligen naturens krafter i all sin prakt.  Om ett stilla sommarregn är symfonin så är ösregnet med blixt och dunder hårdrocken.  Båda ska lyssnas på.

Semestern har också gått sin väg.  När semestrar börjar känns de så oändliga, fulla av glädje och planer.  Men tiden går fort när man är lycklig, så det sa bara svisch så var den förbi.  Trädäcket invigdes tillsammans med både familj och goda vänner, och stenen med vattnet kom igång.  Ja, det kom och det gick får man väl säga.  Maken grävde upp sjuka tujor och passade på att larva över kabeln som försåg stenen med vatten.  Sedan dess ligger den i träda lite, men en ny kabel så småningom och sen skvalar det igen.  Men det skapade ju lite huvudbry.  Jag vaknade en morgon med känslan av att ha försovit mig.  Allt var ovanligt tyst och ovanligt mörkt.  Tänk att klockradions siffror kan göra så mycket!  Sovrummet var stendött!  Klockradion svart, TV:n och boxen var också stendöda, allt var tyst som i graven.  Köket var också dött, inga siffror på ugn eller mikro.  Strömavbrott!  Eller... ja. Strömavbrott?  Nej, tror inte det.  Jag försökte skaka liv i jordfelsbrytaren, men det gick sådär.  Vad sjutton hade hänt?  Lite tankeverksamhet triggade igång de små grå och jag kom fram till att trädgårdsgrävningen var orsaken.  Jag fick en bild av en överkörd kabel mellan larvfötterna på den lilla grävmaskinen.  Så det krävdes en separation mellan hane och hona därute.  Nu blev det liv i huset igen, men det innebar ju då tystnad i trädgården.  Fast det gjorde det ju ändå - jordfelsbrytare aktiverad = all ström väck.

Så över till något helt annat.  Detta kanske kommer som en chock för många, men jag är inte 20 längre.  Inte ens 25, faktiskt.  Det innebär att mitt hår inte är riktigt vad det har varit.  Det har liksom blivit en annan färg på det.  Jag har levt i förnekelse i flera år, dränkt håret i olika färger och toningar och även slingor.  Ja, det har ju inte sett helt tokigt ut, men numera är det ju modernt med grått, så det kunde ju vara något att fundera över.  Haha, lättare sagt än gjort!  Jag hade avsiktligt använt toning som skulle försvinna i tvätten, men det åt sig in och satt fast som en fästing i en kattnacke.  Så senaste besöket hos frissan resulterade i platinablonda slingor blandade med bruna slingor, och det krävs lite att vänja sig vid.  Sonen tittade med stora ögon med ett avvaktande "jaha...?", maken tittade med ett "men det blev ju inte alls tokigt", dottern tittade med ett leende och ett "har du färgat håret, så fint det blev".  Jag själv är rätt nöjd, faktiskt.  Sen får vi se hur länge jag ska springa hos frissan och blanda färger i huvudet.  Ganska länge, har jag en känsla av.  Det är ingen kort killfrilla jag har, och när utväxten inte hunnit längre än någon centimeter, så kan jag nog räkna med ett antal år.  Min rapp-i-munnen-son hade en lösning på allt:  "Mamma, är det inte dags att inse att du börjar bli gammal?  Låt det vara grått."  Lättare sagt ett gjort, som sagt var.  Och om sonen inte gillar det grå-ish, hur ska han då kunna gilla det äkta grå...?

På tal om sonen...  Det har varit mycket son på sista tiden.  Det lilla livet är ju inte så litet längre, det är över 180 cm långt och väger mer än 80 kg.  Ganska vältränad unge, men lat.  Han gjorde ett försök att ägna sig åt boxning ett tag, och det tror jag nog han kommer fortsätta med - bara han inte behöver cykla eller gå dit.  Tuff träning är inga problem, men att behöva cykla 500 meter...  Det är riktigt hårt, det.  Alltså har fokus legat på att slippa detta gissel, så det har övats för uppkörning så det stått härliga till.  Vi har parkerat både framåt, bakåt och från sidan, backat runt hörn, startat i backe, kört landsväg och motorväg, och till och med grusväg.  Det var ju en upplevelse för en avkomma av den generationen.  Grusväg - lika fossilt som en kobratelefon.  Men där satt det!  Lappen är grabbens, sedan igår.  Och vad har han gjort idag?  Ja, inte tog han bussen till skolan direkt, och inte var han hemma när vi kom från jobb.  Han har egen bil, men vilken ville han ta till skolan?  "Mamma, kan jag ta din bil till skolan i morgon, så kan du köra min?"  Den är ju inte riktigt förhandlingsbar...

I övrigt går livet sin gilla gång.  Jobbar mer än jag borde, tränar mindre än jag borde, har sönder saker och lagar saker, tappar saker, ställer i ordning saker, drar fram saker, låter bli att städa.  Men främst låter jag bli att tänka på vad jag gör.  Saker och ting går på sådan automatik att huvudet struntar i att engagera sig.  Det är illa när hjärnan bara funkar på jobb, går på högvarv och är död när man kommer hem.  Telefonen är borta på två sekunder och någon måste ringa mig så jag hör var den är.  Och det kan vara var som helst; ryggstödet på soffan, fönsterkarmen i sovrummet, badkarskanten...  Bilnycklar är en annan femma.  De försvann på vägen ut från huset till bilen.  Ojdå, glömde visst att jag kastade sopor när jag ändå skulle iväg.  Ja, var nycklarna hamnade har väl ingen missat...  Blåtanden ska vi bara inte tala om.  Hur många såna jag avverkat för att jag inte orkat leta, det har jag tappat räkningen på nu.  Men nu har jag ett litet fodral till min blåtand, det underlättar.  Sen händer det ju att det är jobbigt att lägga blåtanden i fodralet, och då är jag ju förlorad...  Hittills har jag lyckats hålla reda på mina solglasögon, - tills för ett par dagar sedan. Och dem är det slipade glas i, inget billigt krafs man köper på macken direkt.  Men ve och fasa, de var borta i två dagar utan att jag riktigt tänkte på det.  Så blir det när regnet kommer.  Hittade dem inte hemma, tänkte de ligger på jobb.  Kom till jobb dagen efter, inga solbrillor.  Men nej, var är de?!  Ligger nog hemma.  Hmm, nej, de låg inte hemma.  Välvilliga arbetskamrater föreslog att de kunden ligga i bilen.  Nehej då, där ligger de inte.  Hmm, där bara låg de, visade det sig en eftermiddag när jag skulle köra hem.  Precis som att de beamat sig dit någon annanstans ifrån.  Min lilla rosa lunchbag har jag varit av med i ett par dagar, och nu är jag av med min favorittröja.  Undrar var den dyker upp...


Musik:  "Stilla ett regn" med Totte Wallin
             "Cadillac" med Hep Stars
             "When I'm old and wise" med Alan Parsons

Droppen Dripp och droppen Drapp

Nya looken