Februari 2019
Den käre maken, som gått hemma och dragit sedan i somras, har nu tagit plats i arbetslivet. Nu är det slut på ströjobben och tiden som F-skattare. En anställning är det nya nu, och det är så klart riktigt skönt för oss alla. Så min gubbe satte sig på ett kontor bara några hundra meter från där jag själv jobbar, och fick sig en introduktion i hur ett lallejobb fungerar. Han har ju haft sina fördomar mot folk på kontor, det är ju liksom inget riktigt jobb utan ett lallejobb. Man går runt och lallar och behöver inte anstränga sig så mycket. Lallejobb kan förresten även kallas muttersparkarjobb. Det roliga är nu efter två dagar på kontoret höll han på att krypa ur skinnet av uttråknad, han blev yr i huvudet och fick skallavärk. Så var det med det lallejobbet - inte så enkelt som man kan tro, alltså. Nej, han ska ut på fältet är det tänkt, och en introduktionskurs på en veckas tid på huvudkontoret i Tyskland var snyggt och prydligt inplanerad. Men ve och fasa, resesällskapet blev sjuk, och därmed gick makens skjuts ner till Melle i Tyskland om intet. Vad göra? Jo, det finns ju SJ. Biljett beställd, bara väska kvar att packa. Min gubbe hatar att packa, så givetvis blev det inte gjort förrän senast möjligt kvällen innan avresa. Minsta möjliga resväska, men frun tyckte att det kunde han glömma. Ok, nästa storlek. Innan vi var klara hade jag först fått utöka storleken på väskan, och sen nästan fått sätta mig på den för att kunna stänga den. Snälla Judas, han är ju värre än jag... Hur som helst, jag skjutsade honom i okristlig tid en måndag morgon till Hyllie för tågresan ner till Tyskland. Allt förlöpte väl, ända till Hamburg, egentligen. Det visade sig att han gått på fel tåg, och det stannade inte i Melle! Tur det finns taxi...
Som om inte detta elände varit nog. Efter två hela dagar hos huvudkontoret så fastnade mannen i hotellsängen med hög feber och igenkorkad näsa. Åh nej! Fredagen som han sett fram emot gick i stöpet. Fredagen då han skulle få mingla i vit skjorta och blå blazer bland både kunder och leverantörer. Istället satte chefen honom på ett tåg tillbaka hem till Sverige med "Ha inte dåligt samvete, krya på dig". En mardrömsresa blev det, ännu värre på det här hållet. Tåget från Melle drogs med en försening på 20 minuter och därmed skulle mannen i mitt liv missa sitt anslutningståg. Lokföraren hade en tung fot och lyckades korta förseningen med 10 minuter. När maken kom till Hamburg behövde han bara kliva av tåget och gå rätt över perrongen där hans anslutningståg till Köpenhamn faktiskt stod. Precis när han skulle sätta foten på tröskeln blåste stinsen i visselpipan och dörrarna stängdes. Suck... Feber, rinnande näsa, huvudvärk och allmänt dåligt tillstånd i kombination med missat tåg och kraftigt förlängd restid - inte bra. Sonen hämtade eländig make på Hyllie, eländig make glad över att vara hemma. Säga vad man vill, men sakna varann är inte helt fel. Och nu kan vi ta vid där vi slutade med tysklektionerna här hemma. Man får ju bistå gubben med lite glosor här och var, tyskarna anser ju att när man är i Tyskland då talar man tyska blev maken upplyst om i biljettluckan i Hamburg när tåget kört ifrån honom. Skulle vara intressant att höra tyskarna prata svenska när de är i Sverige. Det är ju logiken, eller...?
Det är inte så ofta jag skriver om mitt jobb, men den här månaden kan jag inte låta bli. Det är klart att man måste uppdatera systemen ibland och förnya dem också emellanåt. Hur sådana saker görs kan variera. Hos förra arbetsgivaren fick vi info om att detta och detta skulle göras under natten, och om något inte funkade morgonen därpå så var det bara att slå en pingla till helpdesk. De fanns i huset, så det var ju inte så svårt. I det här fallet kom datafolket externt ifrån, förmodligen från en annan planet eftersom kunnandet inte är av denna världen för en annan idiot. Men det var inte att låta datorerna stå på efter arbetsdagens slut. Nej, här skulle man anmäla sig till en form av workshop via en inbjudan i outlook. Två tider per dag under tre dagar fanns att välja på, och då skulle man koppla ur datorn och kånka in den i ett konferensrum där man skulle koppla upp sig igen eftersom berget alltså inte kunde komma till Muhammed. Jag var i första gruppen första dagen, ville ju bli av med eländet fortast möjligt. Och jag måste ändå säga att det gick relativt smärtfritt. Och snart var man tillbaka på sin plats och kunde jobba igen. Jag hade verkligen gått och oroat mig över detta. Vi har så mycket att göra, och då inte kunna sitta och göra jobbet som så väl behövs orsakade mig en hel del stress och dåligt humör som påföljd, till och med sömnlösa nätter... Så det var faktiskt lite skönt att kunna sitta och jobba som om inget hade hänt och så se kollegorna kånka sina datorer fram och tillbaka, den ena efter den andra, under de följande dagarna. Aha, du ska migrera. Ajdå, ja ha så kul, lycka till! Har inte du migrerat än? Det gjorde jag redan i måndags. Funkar det inte? Jag kan hjälpa, kanske. Kände mig som en liten Djävul som satt och gned händerna och flinade elakt. Vi i första gruppen fick nog den bästa uppdateringen. En del kollegor har fortfarande efter två veckor kraschande excel och interna program som lever sitt eget liv.
Jag har alltid skrutit med att ha felfria tänder. Ett stort jobb har jag gjort - om man bortser från 70-talets Folktandvård som älskade att borra upp tänder bara för att få fylla igen dem med en livsfarlig svart goja allmänt kallad amalgam, oavsett om man hade karies eller inte - och det är en rotfyllning för 15 år sedan då jag råkade tugga för hårt på en benbit och spräckte tanden ända ner till pulpan. Inte så svårt att göra, den hade ju varit förberedd för det sedan 1977! Tack så j-a mycket, Folktandvården! Nu har det hänt igen. Jag visste ju att tanden kanske inte skulle hålla för evigt, men hoppet är ju det sista som överger en. Jag har vårdat den ömt, så detta känns ju onekligen lite snöpligt. Och ironiskt nog var det en hallonkärna som fastnade i den. Jag älskar hallon, och jag hade köpt ny granola med hallon och kanel. Hur jag än pillade så kunde jag inte få ut kärneländet, och det kändes som att den sjönk djupare och djupare ner i tanden ju mer jag tuggade. Till slut fattade jag att tanden faktiskt nästan tappat en hörna. Det känns ungefär som när man var liten och höll på att tappa mjölktänder. Det gjorde inte ont, men det ilade till varje gång man rubbade tanden och den lossnade ytterligare från den lilla köttslamsa den hängde i. Nu gör jag mitt bästa för att få den att stanna på sin plats innan tandläkaren gör vad som kommer att krävas för att fixa munnen på mig. Inget jag ser fram emot. Gångna måndag var faktiskt en av mina värsta dagar på länge. Ringa tandläkaren var ju prio ett den morgonen och när jag efter ett antal försök bland alla upptagettonerna äntligen fick svar så fick jag beskedet av en lite snorkig sköterska som sa att någon akuttid kunde jag minsann inte få den här veckan. Det fanns ju andra som inte ens hade några tänder. Jag skulle med andra ord inte tro att jag var ensam om att ha en trasig tand, och det fanns ju de som hade det mycket värre. Visst, tack för det...! Alla idioter som varit på skidresa i fjällen eller alperna eller vart tusan de nu åker fast de borde vara hemma eftersom de inte kan åka skidor utan står på näsan och slår ut tänderna så inte jag kan få komma till och laga eller likvidera en hederligt sönderbiten tand som har en rotfyllning som hållit i 15 år! Skäms!! Och skäms ni tandläkare som inte hinner med era patienter för att ni också ränt runt i pisterna och låtit jobbet samlas på hög medan ni varit borta! Och skäms på er tänkbara nya tandläkare som inte svarar i telefonen fast det är telefontid och därmed går miste om en potentiellt ny patient! Jaja, jag får väl vänta till nästa vecka då. Men jag är inte överens med mig själv om jag ska vänta ut min tandläkare som hållit koll på mina tänder i 20 år eller om jag ska överge honom och vända mig till storbystade Vicki som en kollega går till. Kändes ju lite moderligt tryggt, liksom... Och min nuvarande käftis börjar ju bli till åren, lite gaggig och gnällig, och han kanske inte ens ser ordentligt, eller är kapabel att fatta rätt beslut om min stackars tand. Hmm, får tänka en gång till.
Upptaget var det också hos försäkringsbolaget och hårfrisörskan. Min dag i måndags...? Tror inte riktigt det. Men försäkringsbolaget hade gjort vad de skulle och jag fick en klipptid, och det var ju ändå inte så dumt.
Lite roligt är det att överraska maken med lite nya saker här hemma. Den här gången fick det bli nya gardiner till sovrummet. Det har jag längtat efter länge, men jag vill helst slippa sy själv och jag vill att de ska passa både i färg och i plånbok. Då jag inte är någon shoppingidiot så är jag glad att internet finns så jag kan gå in och jämföra både färg och form och pris. Helst hade jag gått till Toppengallerian och handlat gardiner på Hemtex, de är fina. Men plånboken gillar den inte riktigt. Plånboken gillar Ikeas gardiner. Ok då, plånboken fick som den ville den här gången. Ikea är ett ställe jag besöker kanske en gång vartannat år, så jag är inte särskilt bevandrad där. En vän till oss kallar det för Djävulens varuhus, och jag var starkt benägen att hålla med honom där jag sprang i helvetets labyrinter för att att komma till heminredningsavdelningen (om man inte hittar på Ikea så vet man inte heller hur man snabbt och lätt tar sig till den avdelningen utan att passera gå). En halvmara senare stod jag i kassan, endast en kund framför. Så klart en mamma med en liten elak dvärg på en stor shoppingkärra! Dvärgen - en blond sak i 5-årsåldern - var åtminstone glad, så jag sa till mig själv att ge ungen en chans. Medan mamman betalade hoppade ungen av vagnen och stötte till den så den for iväg... rakt på mina smalben! Jaha, det var bara det som fattades! Den trots allt relativt smärtfria stunden i Ikeas irrgångar kunde alltså inte få ett positivt slut. Nu var det ju så att det inte var speciellt hårt, så jag hade inte någon anledning att ens försöka dölja en grimas. Men ändå...! Och vad värre var: Ungen stirrade ut mig när hon insåg att hon kört på mig med vagnen. Alltså, var gör man av sin egen blick? Jaja, stirra tillbaka hade varit ett alternativ... Bortsett från att granska taket eller noggrant läsa hylltexter så kunde jag ju göra den där andra grimasen. Ni vet den där man inte fick göra när man var liten: Räcka ut tungan. Då slutade folk glo, minsann!
Musik: "Du hasst mich" med Rammstein
 |
| Kaffebryggare är bra att kunna på tyska |
 |
| Dags igen... fast inte min tur den här gången |
 |
| Flödesschema för dummies - koppla ur, koppla tillbaka |
 |
| Nya gardinerna på plats |
