Blod, svett och tårar
Igår gjorde jag något som jag inte gjort på länge – jag var på blodcentralen. Eller blodtrailern, om man ska vara riktigt petnoga. Från början sprang jag på blodcentralen, när den sen flyttade till Triangeln så blev det blodbussen i Vellinge, och när nu den bussen är skrot så har det blivit en hel trailer. Den är röd. Den är stor. Men den är ändå trång.
Direkt efter jobb körde jag till den nya blodbussen – blodtrailern. Med tanke på dess storlek så har den också fått byta hållplats, så istället för Vanningen så blev det parkeringen vid Vellinge IP. En klar fördel, skulle jag ändå vilja säga, även om jag inte sådär direkt visste var det var. Men Vellinge är ju inte direkt någon världsstad, så jag körde inte ens fel efter att jag kollat på kartan. Och där stod den, den nya bussen, en hel trailer, målad i rött. Den såg lite ensam ut där den stod på parkeringsplatsen, men vi blodgivare hade ju gjort den sällskap med våra i jämförelse små bilar. Och vi hade en hel parkeringsplats för oss själva… Jag gick försiktigt uppför aluminiumstegen – inte halka i regnet – och klev rakt in i väntrummet. Jag måste ha sett förvirrad ut där jag stod och med blicken sökte efter kölapparna, för en kille berättade för mig hur det skulle gå till. Snällt, men jag visste faktiskt det. Man ska fylla i en blankett och tala om att man mår bra, om man ätit mediciner, blivit behandlad av läkare eller tandläkare, har varit utanför Norden, inte har galna kosjukan i släkten eller gått på gatan och bjudit ut sig. Check på allt, bara att välja en plats där man var minst i vägen och vänta på sin tur (det blev en utmaning). Och numera har man små besöksrum där man i lugn och ro och i full sekretess (det gillar jag extra mycket) kan berätta om sina kryss i blankettens rutor. Och till min smärre chock så hade jag inte lämnat blod på över två år! Inte det att jag inte velat, men den gamla bussen var gammal och trött och kände inte alls för att få besök, så den hade vägrat rulla ett par gånger. Och i våras var jag förkyld och då var jag ändå inte välkommen.
Jag hade gått och oroat mig lite för det här besöket. De senaste två åren har jag allt annat än tagit hand om mig själv. Istället har jag bara tänkt på andra, satt dem i första rummet. Äta och sova och känna efter hur jag själv mår har jag varit väldigt dålig på. Matintaget har inte heller varit det bästa, och inte ens det röda vinet har smakat. Alltså har det inte blivit något rött vin, vilket är en källa till bra blodvärde. Känns ändå inte som en nackdel att ha dragit ner på vinet till praktiskt taget en obefintlighet. Men oron för blodvärdet var obefogad, det låg på sina stadiga dryga 130. Däremot… Däremot var blodtrycket högre än det brukar vara, och det oroar mig mer. Den inre stress som har tagit sin boning i min kropp är svårare att sjasa iväg, även om jag försöker med alla medel att finna lugn i själen. Förhoppningsvis är det bara en tillfällighet, att den lugna tillvaron jag just nu för på mitt arbete på grund av semestrar snart ändras och att kaffeintaget då minskar. För det var en av sköterskans frågor – har du druckit mycket kaffe idag? Ja, idag, igår och resten av veckan och förra veckan och veckan före den. Men innerst inne tror jag det är inre stress som inget kaffe i världen kan påverka åt något håll. Grubblerier, beslutsångest och samvete i alla riktningar tar ut sin rätt. Men det blir bra till slut. Målet är satt, det är vägen dit som är gropig.
Men någon fick mitt blod, någon har fått hjälp att överleva. Det känns bra…
 |
En droppe av mitt inre
Bild från internet |
