Reality - December som gått

December 2019

Jag hade så klart för mig, allt jag skulle skriva om det här årets sista månad.  Det skulle bli både roligt och småelakt, som det brukar vara.  Istället börjar jag med ett inlägg om sorg...

Det är väl aldrig så stilla som när döden är närvarande.  Det är väl aldrig så tyst som när själen tar döden i hand och lämnar sin gamla boning kvar hos de som ska sörja.  Vindens sus är full av viskningar, som om döden låter själen säga farväl innan den måste ge sig av för att få ro någon annanstans.  Men ibland sker avskedet av oväntat slag.  Kanske en bekantskap som lämnat den innersta kretsen men också lämnat ett avtryck hos en kär vän.  Så var det med oss, min vän.  Vi sågs inte på många år, men vi fanns inom varandras räckhåll.  Det var tillräckligt för att jag skulle känna ditt farväl, sorgen utan att förstå.  Varför kom tårarna utan anledning?  Varför kände jag sådan sorgsenhet?  Du svarade mig redan samma kväll.  Jag läste utan att först förstå, men sedan kom insikten med sin fulla kraft.  Du finns inte mer...  Jag vet inte hur och jag vet inte varför, men du är borta, du finns inte mer.  Så jag tänder ett ljus för dig och minns dig.  Jag minns din glädje, din humor, din värme, dina goda råd och våra långa samtal och de förtroenden vi gav varandra.  Du lämnade ett avtryck hos mig, du kära vän.  Aldrig kommer jag att förstå varför du försvann, du var bara halvvägs genom livet.  Kanske behövde Gud en ny ängel...

Nu blir det svårt...  Hur kan jag gå från sorg till glädje bara sådär, som att vända blad?  Kanske lättare än jag tror, nyårshelgen är ändå för mig alltid en kombination av glädje och vemod.  Oftast känner jag lättnad över att lämna det gamla bakom mig, där har alltid varit något som man vill begrava för alltid.  Och med det nya får man en ny början, en chans att göra om och göra rätt.  Men det är bara i början, för visst hamnar man i samma trall som alltid när helgerna är över och det är business as usual.  På något sätt kommer ändå 2019 att bli ihågkommet som ett bättre år än t ex 2017, som var en fullständig härdsmälta i den här familjen.  Legobitarna ligger klara, bara att bygga vidare.  Men först ska vi ta farväl av 2019 innan vi börjar bygga ihop 2020.  Kvällen ska firas med samma vänner som midsommar.  Skillnaden lär väl vara att vi inte kommer att sitta ute och flaxa med parasollet så fort solen försvinner och regnet börjar droppa.  Menyn kommer inte heller att bestå av sill och jordgubbar. Maken pratade mat med värdkompisen, och det visade sig att sill och jordgubbar trots allt hade varit att föredra.  Det blir kycklinggryta!  "Det äter inte jag", sa maken spontant.  Jag är uppfostrad till att alltid visa tacksamhet, inte gnälla och klaga osv, så när någon ska laga mat till mig så tackar jag och tar emot och säger "åh, så gott".  Att jag sedan har tagit väldigt sparsamt med mat och kanske uteslutit en del av inslagen har jag hoppats inte märkts.  Sånt kan man i så fall alltid skylla på att man nog har något på gång, och inte har så mycket aptit.  Artigt men inte särskilt ärligt.  Så välsignade make, vi lagar något själva och tar med oss, kanske varsin planka.  Så vad är det för fel på kycklinggryta?  Alltså, som festmåltid på Nyårsafton känns det som bruna bönor på nobelfesten.  Det är inte heller värden själv som ska laga det, det är deras svägerska.  Enligt uppgift är hon duktig på såna saker.  Hmm, grytor är inte direkt något kulinariskt konstverk, till och med min svägerska klarar av en gryta.  Ett säkert kort om man inte vill riskera att misslyckas.  Duktig på grytor, vilken merit!  Sen kan jag säga att jag nog hade haft överseende om det varit något annat än kyckling.  Jag äter inte kyckling!!  Det har jag blivit bjuden på alltför mycket, och när inte ens svensk köttindustri bryr sig om fåglarnas väl och ve så tänker inte jag stödja detta djurplågeri.  Jag vet, nog lite dubbelmoral när det gäller vilket djur man ska äta...  Kanske blir det lite mer vegetarisk kost på bordet det kommande året.  Globalt funkar det väl ett tag, fram tills man upptäcker att skog måste huggas ner för att ge plats åt diverse grönsaksodlingar...

Julen och tiden både före och efter har väl inte bjudit på så många överraskningar.  Som vanligt har jag inte begrepp om tiden och när jag kom på att det var första advent så var mossan slut i affären. Ljusstaken är inte riktigt anpassad för ett liv utan mossa, så här fick det bli ett snabbt beslut om ersättning.  Hushållspapper...?  Nej, brandfarligt.  Bomull?  Också brandfarligt, plus att jag bara har rondeller. Mossa från gräset?  Ja, nu börjar vi närma oss.  Hade säkert gått att dra upp tillräckligt, men den såg lite vissen ut.  Dessutom ville jag inte störa gräset som vi jobbat så hårt med att få fart på.  Så vad har vi för spill i trädgården?  Björkkvistar, torra löv, tuja...  Tuja?!  Jamen, det kan väl kanske funka?  Och så fick det bli - tuja i adventsljusstaken.  Kan vara något att införa permanent.  Det där med mossa har stört mig lite.  När jag var barn åkte morfar och mormor och jag ut i skogen och plockade mossa, det blev jutesäckar fulla med detta mjuka väldoftande pynt.  Inte för att vi skulle klä hundratals ljusstakar med det, men morfar trädgårdsmästaren använde det till kransar att lägga på gravarna till allhelgonahelgen.  Men lite blev ju över till staken, så att säga.  Och nu för tiden, när allt ska vara jag-vet-inte-vad, så köper man mossa i plastpåsar, flamsäker och illaluktande.  Inget fel i att något är flamsäkert, bra att det inte blir eldsvådor i onödan.  Men ändå...  Får väl leta upp ett ställe att plocka egen mossa på.  Eller pryda min adventsljusstake med tuja.

I dessa tider betyder gamla svenska traditioner mer för mig än tidigare.  Förr i tiden bara fanns de, det var en självklarhet.  Lucia skulle firas överallt, städer och kommuner utsåg sin egen Lucia som skulle gå runt på företag och äldreboenden och lysa upp tillvaron med ljus och vacker sång.  Men nu skrotas denna vackra tradition i kommun efter kommun.  Sorgligt...  Ingen har velat ta på sig ansvaret att anordna det.  Varför?  Jag kan riktigt höra högersidan:  "Skandal, det är invandrarnas fel!"  Och sen vänsterfalangen med ultrafeminister i spetsen:  "Killar har också rätt att vara Lucia!"  Replik från mig:  De sista man ska skylla på är invandrarna!  De kan välja att inte fira våra traditioner, men på något sätt gör de det ändå.  Många muslimer har julgranar i sina hem, och de luciatåg som faktiskt har genomförts har haft flickor med både slöja och glitter på samma gång.  De har inte begärt att vi ska slopa våra traditioner för deras skull.  Snarare tycker de vi är konstiga när vi gör det.  Men manliga lucior...  Nej, nej, och åter nej!  Lucia var en kvinna, låt henne förbli en kvinna.  Staffan var en stalledräng, ingen stallepiga...  Tror många duckar för problemet, så istället för att fira lucia och riskera den här konflikten så lägger man ner det för att slippa...  Fegt som vanligt!

Skånetrafikens julklapp:  Ett nytt biljettsystem.  Tack, men nej tack!  Vet inte vad det var för fel på jojo-kort, men saker som fungerar måste man ju ta bort.  Istället tvingar man på folk digitala lösningar.  Det är enkelt för de flesta, men det finns faktiskt människor som inte har mobiltelefoner eller smartphones eller ens kreditkort.  Bortsett från det - det som skulle bli så lätt och bra slutade i fullständigt kaos.  Appen funkade inte, tydligen inte alternativen heller, kundcenter var stängda, inget svar på telefon.  Skapa kaos och sen försvinn, alla ansvarspersoners motto nu för tiden.  Detta gör mig ännu mer övertygad om att jag aldrig ska åka kommunalt.  Nej, jag har bil och den kommer jag fortsätta köra vart jag än ska.  Ingen skam där, inte.  Och parentes:  Jag tar flyget när jag ska resa långt...


Musik:  "Jackie" med Ratata

Ljusstaken ser lite annorlunda ut i år

Jacqui - always in our hearts

Inspiration - Newspaper blooper

Så går det när man inte kan parkera som folk!

Inspiration - I natt jag drömde

Ensamhet

Det har hänt ibland att jag drömt en känsla.  Drömmen har inte haft någon handling eller någon situation eller något sådant, utan bara genomsyrats av en känsla.  I verkliga livet kan man känna sorg eller saknad, känslor man registrerar men sedan skakar av sig och går vidare.  Men i drömmar är det annorlunda.  Jag hade en sådan dröm nyligen...  Jag drömde om ensamhet...

Jag levde nödvändigtvis inte ensam.  Men jag var ensam.  Jag var så ensam att känslan av det gick att ta på.  Jag hade ingen i hela världen, det fanns bara jag i min ensamma tillvaro.  Jag minns att jag lade armarna omkring mig själv, precis som om jag ville trösta mig, få mig att känna mig mindre ensam.  Men det hjälpte dåligt.  Ensamheten åt sig in under skinnet, in i hjärtat, in i märgen, och ända in i själen.  Där lade den sig tillrätta, fångade mig för att aldrig mera låta mig gå.  Ensamheten var tung att bära.  Den vägde där den satt och gjorde mig svart inombords - svart och tung.  Jag kunde knappt andas, knappt röra mig.  Allt omkring mig var mörkt.  Jag hade en mörkröd tröja på mig, som om ironin försökte utmana det ensamma mörka.  Men även den röda färgen försvann in i mörkret, det fanns inte utrymme för glädje.

Jag vaknade med känslan av ensamheten kvar som en klump i bröstet.  Vad ville den här drömmen säga mig?  Jag är inte en mörk människa, men jag har mina mörka stunder ibland.  Kanske är det meningen att jag ska bekämpa dem.  För att klara det måste jag fortsätta söka mig mot ljuset... 


Musik:   Mapa de Soledad med Jacob Gurevitsch
               The Lonliest Guy med David Bowie

Inspiration - I natt jag drömde

Kyrkobesökare

Jag hade befunnit mig någonstans som jag inte minns var - så klart.  Detta okända äventyr skulle avslutas i kyrkan i någon sorts mässa.  Av okänd anledning hade mässan förlagts till ett annat ställe, som mest liknade en modern foajé till någon skola eller kontorsbyggnad.  Golvet var av sten, en variant som är vanlig i foajéer och andra moderna utrymmen.  Väggarna var vita och trädetaljerna var ljusa, typ björk eller lönn.  Det var inte en fyrkantig lokal, utan lite avsmalnande och svängande, vilket gjorde det svårt att möblera.  Till kyrkobesökarnas förfogande var nämligen stolar utställda, i största möjliga mån i rader.  Jag letade efter en önskad plats, men det var svårt att hitta någon.  I verkliga livet vill jag sitta längst ut och helst inte ha någon varken framför mig eller bakom mig, och det önskemålet verkade gå igen i drömmen.  Jag hittade inte någon bra plats, och irritationen växte. Det blev till att bita i det sura äpplet och klämma in sig mellan andra människor. 

Det var inte en mässa av det vanliga slaget.  Folk satte sig, reste sig, kom och gick lite som de ville. Några präster fanns inte heller i sikte vad jag kan minnas.  Vi var där och väntade på något.  Det känns som att det fanns någon form av seminarier eller workshops runt omkring, därav springet.  När jag till slut satte mig var det hos ett par av mina körkamrater.  De hade sett min förvirring och vinkade mig till sig.  Så där satt jag - inklämd mellan två "gubbar" - ända tills jag vaknade.

Svårt att hitta bilder på ett utrymme som inte finns, men golvet finns på riktigt

Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Frinnaryds kyrka – En samlingsplats

Av alla kyrkor som fanns i lilla Frinnaryd så var nog Svenska Kyrkan ändå den centrala (även fast den låg längst bort för de flesta).  Ärligt talat så vet jag inte om det fanns någon barn-/ungdomsverksamhet där, men jag var i så fall inte med där och mina kompisar var med i scouterna och sedermera juniorerna (se inlägg om Missionshuset resp Ebeneser) så då var jag det också.  Det var inte förrän jag var lite äldre som jag fastnade i Frinnaryds kyrka, och då var det definitivt slut med frikyrkorna.  Har aldrig varit min grej egentligen, men missionsförsamlingens engagemang var riktigt bra.

Jag minns inte hur gammal jag var när jag blev tillfrågad om jag ville gå med i Diskantkören, men det borde varit 10-årsåldern.  En dag i veckan blev jag hämtad av Mona (prästfru och kantor i församlingen) ute vid Hagas ligusterhäck där grusvägen slutade.  Mona hade en orange volvo 145, och hon plockade först upp mig nere i byn och sedan Maria som bodde halvvägs till Sunhult.  Resten av körmedlemmarna bodde i Sunhult, så vi övade därför i Sunhults hembygdsgård.  Där fanns en liten kyrksal och en gammal tramporgel och vi hade riktigt roligt på våra övningar.  Vi sjöng också regelbundet i kyrkan, och med tanke på vår ålder så var vi faktiskt riktigt duktiga.

Alla växer och blir stora, och Diskantkören övergick i Ungdomskören.  Ja, alltså vi bytte kör för att vi blev äldre...  Mona och hennes präst flyttade också i samma veva, då det ju hör till att man avancerar som vanlig präst.  Han fick en tjänst som kyrkoherde i Linköping (har jag för mig).  Prästfamiljen blev då ersatt av en annan prästfamilj, och den prästen blev en stor del av all ungdomsverksamhet som nu började blomstra i Frinnaryds kyrka när missionshuset inte längre bedrev någon scoutrörelse. Kyrkans Ungdom hette den verksamheten, men jag var inte med i just den.  Jag höll mig till kören, och det räckte gott och väl för mig.  Kören bytte också övningslokal, från hembygdsgården i Sunhult till församlingshemmet mittemot kyrkan.  Den nya prästfrun var inte alls aktiv i sin mans församling. Hon var pingstvän.  Istället anställdes en annan kantor, en ung tjej som hette Gunnel.  Hon passade perfekt ihop med oss!  Hon kom med idén att Ungdomskören skulle ha en liten klädkod – kjol och en röd v-ringad velourtröja med ett vitt emblem med en harpa och texten Frinnaryds Ungdomskör på vänster sida. Snyggast med vit blus under.  Denna var bara till låns och skulle lämnas tillbaka när vi en dag inte längre var medlemmar i kören.  Vi var också riktigt duktiga, sjöng alltid till alla stora högtider, och ibland bara vanliga söndagar, och ibland vid andra event.  Något av det stora var Litanian som vi sjöng växelvis med Kyrkokören (gamlingarna – där var morfar med).  Kyrkokören stod i koret och vi stod på läktaren.  Julkonserten med ”Carols vid Betlehem” som vi höll vid jularna var också helt fantastiskt att få göra, där var samtliga körer med.  Och vi åkte också på kördagar, då många körer i hela stiftet deltog.  Det tog hela dagen, och avslutades med en konsert i värdkyrkan. Jag minns att vi fick åka buss till Vreta Kloster första gången, och en annan gång var vi i Söderköping.  Sista kördagen var i Linköping, då vi fick sjunga bland annat Hallelujakören från Händels Messias.  En utmaning till och med för en förstasopran med det där höga E:et...  Så kördagar deltog vi i både som diskanter och ungdomar.

Ungdomskören brukade alltid delta i luciatåget, blandat med byns övriga ungdomar som hade åldern inne.  Lucia skulle vara vackert och proffsigt, så de små knattarna fick ha andra lussetåg.  Frinnaryds Lucia var alltid den äldsta flickan bland byns ungdomar, så ingen omröstning eller lottdragning om detta. Alla kvinnor i Frinnaryds församling ska ha varit Frinnaryds Lucia någon gång i livet, om hon accepterat inbjudan.  Lucia eller inte, det var stort att bara få gå med i tåget.  Kvällarna då vi höll luciafirande var alltid lite nervöst och rörigt.  Omklädning skedde i ett litet rum bredvid trappan bakom läktaren.  Så där hängde lucialinnen lite överallt, kläder och skor låg slängda lite hur som helst, glitter klipptes (efterlämnade en hel del spill) och ljusmanschetter skrevs in i det sista, ljus tändes för att bränna veken, Lucias huvud täcktes med en våt näsduk innan den lingonrisklädda kronan sattes på hennes huvud.  Sedan var det uppställning i vapenhuset.  I vita strumpor på ett kallt stengolv, blött av vinterskor som tagit snö med sig in, letade vi upp våra platser i tåget.  Inte alltför sällan hände det att den tunga dörren med det stora handtaget öppnades ljudligt och släppte in kall luft och ännu mer snö utifrån tillsammans med eftersläntrande kyrkobesökare.  När vi väl stod klara såg någon vänlig själ till att alla våra ljus tändes.  Inget batteridrivet amatörtrams, detta var proffsvarianten med kanalljus för så lite stearinspill som möjligt.  Och det var så vackert att man kunde gråta...

Det var på den tiden då man deltog, istället för att sitta i församlingen som liten flicka och i spänd förväntan i den nersläckta kyrkan se dörrarna till vapenhuset öppnas och ana ljusen från Lucia och hennes tärnor och höra den vackra luciasången stegras ju mer de närmade sig koret.  Jag älskade båda sidorna...  Jag undrar om man har luciatåg i Frinnaryds kyrka numera. Det vet mormor, jag får fråga henne.  Nej, just det...

Jag är inte döpt i Frinnaryds kyrka, jag är döpt hemma.  Men jag är konfirmerad i kyrkan (ja, detta är ju svårt att göra hemma).  Under hela årskurs åtta gick vi och läste för prästen (den nye), varje fredag i Sunhults hembygdsgård.  Vi var många där som gick och läste för att vi faktiskt var troende, inblandade i kyrkan redan på olika sätt.  Många gick där av tradition, det skulle vara så.  En del gick där för presenternas skull.  Ytterst få gick inte där alls.  De som inte gick och läste för konfirmation var medlemmar i andra trossamfund eller så ville de inte hyckla och avstod för att de helt enkelt inte trodde på det.  Men konfirmationen för de deltagande kom ju så småningom, har för mig det var en dag i maj 1982.  Vi hade ju pluggat som små hästar allihop (tror jag) och jag minns än idag vilka fyra svar som fanns till min fråga:  ”Vad innebär det att bli vuxen?”  ”Visa ansvar, visa hänsyn, sätta in saker i större sammanhang och avstå från något för stunden för att ha längre fram.”  När jag övade in detta var det lätt att det blev ”avstå för något från stunden...”.  Tror dock det blev rätt när det begav sig...  Samma omklädningsrum som till Lucia, samma stirr, samma nerver... samma högtidlighet.  För högtidligt var det.  Jag vill tro att vi var fina, där vi satt i våra vita kåpor med våra vita psalmböcker i händerna.  Den psalmboken är en prydnadssak på en skänk i storarummet idag, något mer duger den tyvärr inte till.  Men det spelar ingen roll, den är vacker och ett kärt minne från ett annat liv...

I den här kyrkan har jag också gått brudnäbb.  Min moster gifte sig 1971, och då var jag och min ett år äldre syssling Katrin brudnäbbar.  Som 70-talet bjöd var vi färggranna.  Jag hade en gul sidenklänning och Katrin hade en grön.  Helli, vår sömmerska i Frinnaryd (har sitt eget inlägg här i bloggen) sydde dem till oss, och de var jättefina!  Jag behöll min klänning ända in på 90-talet, undanstoppad i en kartong i förrådet till vårt gamla hus i Malmö.  När vi rensade där en gång hittade jag den, söndertuggad av mössen...  Det är jag ledsen för än idag.  Jag vill ändå hålla fast vid mina minnen, och om jag kan ta på dem så kan jag resa tillbaka, bara en liten stund...  Slut på nostalgi! Katrin och jag satt i morfars duett med varsin liten blombukett, röda rosor tätt sammanbundna, på väg till bröllopet.  Vi hade våra fina klänningar på oss, med vita knästrumpor och vita skor.  Vi bytte buketter hela tiden med varandra.  Varför vi nu gjorde det, de var identiska...  Jag tror morfar hade bundit dem, men jag är inte helt säker.  Jag kom in i handelsträdgården tidigare samma dag, och då stor en av morfars ”hjälpredor” och lade sista handen vid brudbuketten.  Morfar själv hade nog fullt upp den dagen, säkert han som klätt brudbågen.  Lite kuriosa:  Den brudbågen hade jag själv vid mitt eget bröllop ett antal år senare.

Men tyvärr händer ju tråkiga saker också i kyrkor ibland.  I den här kyrkan har jag begravt både min morfar och min mormor.  Den första begravningen jag var på här var faktiskt morfars och mormors granne.  Jag hade varit så mycket hos dem när jag var barn att jag tyckte att jag ville gå på hans begravning.  Han hette Gustav Persson, och när mamma kom och sa att han gått bort så sa hon: ”Camilla, Persson är nog död!”  Mitt svar:  ”Vem är Camilla Persson?”  Mormor och morfar, Gustav och Elin – grannar i jordelivet, grannar på kyrkogården.  Vem vet, de kanske har grannträffar uppe i sin himmel, med kortspel och hembakade kakor.

Säga vad man vill om begravningar, men om man ska begravas så är Frinnaryds kyrka rätt ställe.  Den är så vacker med sina vita väggar och sparsamma och diskreta inredning i ljusgrönt och guld.  Jag älskar denna lilla kyrka där den står så ljus och fin, omgiven av träd och öppna fält, samt i omedelbar närhet en stenmur med anor från 1100-talet.  Den är ro i själen, frid i hjärtat, kärlek och omtanke, ljusa och vackra minnen.  Även minnena av begravningarna är ljusa och vackra.  Hur skulle de kunna vara annat?  De levande var ljusa och vackra, där finns inget mörker, varken före eller efter...

Frinnaryds kyrka och församlingshem

Omringad av träd

Morfar och mormor... 

Hembygdsgården i Sunhult - kyrksalens fönster till vänster

Min fina psalmbok

Inspiration - Bowie Lyrics Quote Heathen

I'm invisible and dumb

And no one will recall me