Frinnaryds kyrka – En samlingsplats
Av alla kyrkor som fanns i lilla Frinnaryd så var nog Svenska Kyrkan ändå den centrala (även fast den låg längst bort för de flesta). Ärligt talat så vet jag inte om det fanns någon barn-/ungdomsverksamhet där, men jag var i så fall inte med där och mina kompisar var med i scouterna och sedermera juniorerna (se inlägg om Missionshuset resp Ebeneser) så då var jag det också. Det var inte förrän jag var lite äldre som jag fastnade i Frinnaryds kyrka, och då var det definitivt slut med frikyrkorna. Har aldrig varit min grej egentligen, men missionsförsamlingens engagemang var riktigt bra.
Jag minns inte hur gammal jag var när jag blev tillfrågad om jag ville gå med i Diskantkören, men det borde varit 10-årsåldern. En dag i veckan blev jag hämtad av Mona (prästfru och kantor i församlingen) ute vid Hagas ligusterhäck där grusvägen slutade. Mona hade en orange volvo 145, och hon plockade först upp mig nere i byn och sedan Maria som bodde halvvägs till Sunhult. Resten av körmedlemmarna bodde i Sunhult, så vi övade därför i Sunhults hembygdsgård. Där fanns en liten kyrksal och en gammal tramporgel och vi hade riktigt roligt på våra övningar. Vi sjöng också regelbundet i kyrkan, och med tanke på vår ålder så var vi faktiskt riktigt duktiga.
Alla växer och blir stora, och Diskantkören övergick i Ungdomskören. Ja, alltså vi bytte kör för att vi blev äldre... Mona och hennes präst flyttade också i samma veva, då det ju hör till att man avancerar som vanlig präst. Han fick en tjänst som kyrkoherde i Linköping (har jag för mig). Prästfamiljen blev då ersatt av en annan prästfamilj, och den prästen blev en stor del av all ungdomsverksamhet som nu började blomstra i Frinnaryds kyrka när missionshuset inte längre bedrev någon scoutrörelse. Kyrkans Ungdom hette den verksamheten, men jag var inte med i just den. Jag höll mig till kören, och det räckte gott och väl för mig. Kören bytte också övningslokal, från hembygdsgården i Sunhult till församlingshemmet mittemot kyrkan. Den nya prästfrun var inte alls aktiv i sin mans församling. Hon var pingstvän. Istället anställdes en annan kantor, en ung tjej som hette Gunnel. Hon passade perfekt ihop med oss! Hon kom med idén att Ungdomskören skulle ha en liten klädkod – kjol och en röd v-ringad velourtröja med ett vitt emblem med en harpa och texten Frinnaryds Ungdomskör på vänster sida. Snyggast med vit blus under. Denna var bara till låns och skulle lämnas tillbaka när vi en dag inte längre var medlemmar i kören. Vi var också riktigt duktiga, sjöng alltid till alla stora högtider, och ibland bara vanliga söndagar, och ibland vid andra event. Något av det stora var Litanian som vi sjöng växelvis med Kyrkokören (gamlingarna – där var morfar med). Kyrkokören stod i koret och vi stod på läktaren. Julkonserten med ”Carols vid Betlehem” som vi höll vid jularna var också helt fantastiskt att få göra, där var samtliga körer med. Och vi åkte också på kördagar, då många körer i hela stiftet deltog. Det tog hela dagen, och avslutades med en konsert i värdkyrkan. Jag minns att vi fick åka buss till Vreta Kloster första gången, och en annan gång var vi i Söderköping. Sista kördagen var i Linköping, då vi fick sjunga bland annat Hallelujakören från Händels Messias. En utmaning till och med för en förstasopran med det där höga E:et... Så kördagar deltog vi i både som diskanter och ungdomar.
Ungdomskören brukade alltid delta i luciatåget, blandat med byns övriga ungdomar som hade åldern inne. Lucia skulle vara vackert och proffsigt, så de små knattarna fick ha andra lussetåg. Frinnaryds Lucia var alltid den äldsta flickan bland byns ungdomar, så ingen omröstning eller lottdragning om detta. Alla kvinnor i Frinnaryds församling ska ha varit Frinnaryds Lucia någon gång i livet, om hon accepterat inbjudan. Lucia eller inte, det var stort att bara få gå med i tåget. Kvällarna då vi höll luciafirande var alltid lite nervöst och rörigt. Omklädning skedde i ett litet rum bredvid trappan bakom läktaren. Så där hängde lucialinnen lite överallt, kläder och skor låg slängda lite hur som helst, glitter klipptes (efterlämnade en hel del spill) och ljusmanschetter skrevs in i det sista, ljus tändes för att bränna veken, Lucias huvud täcktes med en våt näsduk innan den lingonrisklädda kronan sattes på hennes huvud. Sedan var det uppställning i vapenhuset. I vita strumpor på ett kallt stengolv, blött av vinterskor som tagit snö med sig in, letade vi upp våra platser i tåget. Inte alltför sällan hände det att den tunga dörren med det stora handtaget öppnades ljudligt och släppte in kall luft och ännu mer snö utifrån tillsammans med eftersläntrande kyrkobesökare. När vi väl stod klara såg någon vänlig själ till att alla våra ljus tändes. Inget batteridrivet amatörtrams, detta var proffsvarianten med kanalljus för så lite stearinspill som möjligt. Och det var så vackert att man kunde gråta...
Det var på den tiden då man deltog, istället för att sitta i församlingen som liten flicka och i spänd förväntan i den nersläckta kyrkan se dörrarna till vapenhuset öppnas och ana ljusen från Lucia och hennes tärnor och höra den vackra luciasången stegras ju mer de närmade sig koret. Jag älskade båda sidorna... Jag undrar om man har luciatåg i Frinnaryds kyrka numera. Det vet mormor, jag får fråga henne. Nej, just det...
Jag är inte döpt i Frinnaryds kyrka, jag är döpt hemma. Men jag är konfirmerad i kyrkan (ja, detta är ju svårt att göra hemma). Under hela årskurs åtta gick vi och läste för prästen (den nye), varje fredag i Sunhults hembygdsgård. Vi var många där som gick och läste för att vi faktiskt var troende, inblandade i kyrkan redan på olika sätt. Många gick där av tradition, det skulle vara så. En del gick där för presenternas skull. Ytterst få gick inte där alls. De som inte gick och läste för konfirmation var medlemmar i andra trossamfund eller så ville de inte hyckla och avstod för att de helt enkelt inte trodde på det. Men konfirmationen för de deltagande kom ju så småningom, har för mig det var en dag i maj 1982. Vi hade ju pluggat som små hästar allihop (tror jag) och jag minns än idag vilka fyra svar som fanns till min fråga: ”Vad innebär det att bli vuxen?” ”Visa ansvar, visa hänsyn, sätta in saker i större sammanhang och avstå från något för stunden för att ha längre fram.” När jag övade in detta var det lätt att det blev ”avstå för något från stunden...”. Tror dock det blev rätt när det begav sig... Samma omklädningsrum som till Lucia, samma stirr, samma nerver... samma högtidlighet. För högtidligt var det. Jag vill tro att vi var fina, där vi satt i våra vita kåpor med våra vita psalmböcker i händerna. Den psalmboken är en prydnadssak på en skänk i storarummet idag, något mer duger den tyvärr inte till. Men det spelar ingen roll, den är vacker och ett kärt minne från ett annat liv...
I den här kyrkan har jag också gått brudnäbb. Min moster gifte sig 1971, och då var jag och min ett år äldre syssling Katrin brudnäbbar. Som 70-talet bjöd var vi färggranna. Jag hade en gul sidenklänning och Katrin hade en grön. Helli, vår sömmerska i Frinnaryd (har sitt eget inlägg här i bloggen) sydde dem till oss, och de var jättefina! Jag behöll min klänning ända in på 90-talet, undanstoppad i en kartong i förrådet till vårt gamla hus i Malmö. När vi rensade där en gång hittade jag den, söndertuggad av mössen... Det är jag ledsen för än idag. Jag vill ändå hålla fast vid mina minnen, och om jag kan ta på dem så kan jag resa tillbaka, bara en liten stund... Slut på nostalgi! Katrin och jag satt i morfars duett med varsin liten blombukett, röda rosor tätt sammanbundna, på väg till bröllopet. Vi hade våra fina klänningar på oss, med vita knästrumpor och vita skor. Vi bytte buketter hela tiden med varandra. Varför vi nu gjorde det, de var identiska... Jag tror morfar hade bundit dem, men jag är inte helt säker. Jag kom in i handelsträdgården tidigare samma dag, och då stor en av morfars ”hjälpredor” och lade sista handen vid brudbuketten. Morfar själv hade nog fullt upp den dagen, säkert han som klätt brudbågen. Lite kuriosa: Den brudbågen hade jag själv vid mitt eget bröllop ett antal år senare.
Men tyvärr händer ju tråkiga saker också i kyrkor ibland. I den här kyrkan har jag begravt både min morfar och min mormor. Den första begravningen jag var på här var faktiskt morfars och mormors granne. Jag hade varit så mycket hos dem när jag var barn att jag tyckte att jag ville gå på hans begravning. Han hette Gustav Persson, och när mamma kom och sa att han gått bort så sa hon: ”Camilla, Persson är nog död!” Mitt svar: ”Vem är Camilla Persson?” Mormor och morfar, Gustav och Elin – grannar i jordelivet, grannar på kyrkogården. Vem vet, de kanske har grannträffar uppe i sin himmel, med kortspel och hembakade kakor.
Säga vad man vill om begravningar, men om man ska begravas så är Frinnaryds kyrka rätt ställe. Den är så vacker med sina vita väggar och sparsamma och diskreta inredning i ljusgrönt och guld. Jag älskar denna lilla kyrka där den står så ljus och fin, omgiven av träd och öppna fält, samt i omedelbar närhet en stenmur med anor från 1100-talet. Den är ro i själen, frid i hjärtat, kärlek och omtanke, ljusa och vackra minnen. Även minnena av begravningarna är ljusa och vackra. Hur skulle de kunna vara annat? De levande var ljusa och vackra, där finns inget mörker, varken före eller efter...
![]() |
Frinnaryds kyrka och församlingshem |
![]() |
Omringad av träd |
Morfar och mormor... |
Hembygdsgården i Sunhult - kyrksalens fönster till vänster |
Min fina psalmbok |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar