Det spökar
Första vettiga drömmen på länge… Vettig och vettig, är drömmar någonsin det? Åtminstone var den sammanhängande och lätt att återberätta.
Jag var på utflykt med kyrkan. Där var ett antal personer med på den här bussturen till badhuset, de flesta för mig helt okända. De enda kända ansiktena var kyrkoherden och en kollega till mig. Jag minns inte själva badandet, faktiskt bara bussturen hem och omklädningen efter badet. Det var inte bara ett omklädningsrum utan någon form av hotellrum, och jag hade varit där innan. Rummet var helt i vit kalksten och hade vit inredning, verkade mer som ett linneförråd än ett hotellrum. Det var i alla fall där jag skulle byta om, duscha och göra mig i ordning. Sedan tidigare misstänkte jag att det spökade i det där rummet, ett oförargligt spöke som bara flyttat runt saker utan att göra mycket väsen av sig. Vid det här laget började det dock eskalera och jag började bli lite rädd. Till slut sa jag till spöket med lite arg röst: ”Jag vill se dig flytta saker!” Och det fick jag… Ett hopvikt lakan (påminde mycket om ett vitt påslakan jag hade som barn) lyfte från sin hylla, vecklades ut och veks ihop igen och lades på plats. Jag sprang skrikande ut från rummet, men min röst var inte min egen utan spökets (en äldre kvinna), som tagit min kropp i besittning. Dock verkade besattheten släppa så fort jag kom ut ur rummet, och min kollega hade letat efter mig eftersom jag var sen.
Vi satt i bussen igen på väg tillbaka till kyrkan. Jag satt längst fram till höger bredvid en äldre farbror som tyckte vi skulle sjunga allsång på väg tillbaka. Han stämde upp till sång, och någon från längre bak i bussen ropade "Bra där Samuel, sjung på du!". Själv lutade jag mig över väskan jag hade i knäet och försökte sova...
 |
| Gott om vita handdukar var det i mitt vita omklädningsrum (bild från internet) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar