Reality - November som gått

 November 2020

I november börjar höstmörkret.  Då gäller det att lysa upp sin tillvaro.  Sonen tyckte att vi nog hade levt i mörker tillräckligt länge och gjorde slag i saken, gav sina päron i läxa att hitta lampor som kunde passa i hallen på ovanvåningen samt över matrumsbordet.  Och medan vi letade så åkte det upp en ny kökslampa över köksön.  Den har legat där i bara ett halvår, typ - minst.  Jag är måttligt road av att sitta och försöka hitta något jag tycker om, det slutar bara med att jag inte kan välja och så blir det inget inköp överhuvudtaget.  Mannen i mitt liv är däremot raka motsatsen.  Säger man "blocket" till honom så tänds ögonen som glödlampor i en källare och han tar sig an sin uppgift med sällan skådad entusiasm.  Den här gången fick vi ett redskap att jobba med:  Vilken butik som helst på Svågertorp.  Den store Lille fick dock tänja på sina regler och bege sig även till Stora Bernstorp, men det verkade inte vara något problem.  Så hem kom två armaturer och en hel bunke ljuskällor därtill.  Men ack...  Det krävs speciella lampor för att klara en dimmer.  Och han ska vara elektrikern i familjen!  Ny runda till ledlampsaffären och dimfunktionen var ett faktum.  Så vad skulle då hela kalaset kosta?  Tja, vi päron skulle ju inte betala ett dugg direkt, det var en skuld sonen tänkte betala igen genom att hjälpa gamlingarna med ljuset i deras liv.  Så här handlades och vandlades det en hel del, men vi hade ju själva valt armaturer så det var väl helt i sin ordning.  En massa tillbehör som skruvade upp det hela kliade jag mig väl en del över, som den smålänning jag från början är, men säger det lilla ljushuvudet att "det måste man ha", ja då måste man väl det.  Däremot fick jag reservera mig mot kravet på avskrivning av skulden med de icke dimbara ljuskällorna.  Inte föräldrarnas fel att barnet är tillfälligt förvirrat...

Den här månaden har nästan uteslutande handlat om det amerikanska presidentvalet.  Alltså, jag vet inte vad jag ska säga om det egentligen...  Jag kan inte påstå att jag är pro Biden, men jag är bara SÅÅ anti Trump!  Så jag måste erkänna att när det stod klart att åldring nummer 2 kommer flytta in i det stora vita i januari så kände jag en enorm lättnad.  Alla andra motgångar kunde tära, men "Biden vann i alla fall valet".  Men sagan är inte slut med det.  "Valfusk" ylade åldring nummer 1 och hans stackars medarbetare hade bara att finna sig i att lägga fram alla möjliga konspirationsteorier.  Den enda teorin som hittills saknats har varit utomjordingar.  Det är väl bara en tidsfråga.  Allt annat har prövats - omräkning av röster, domstol, sparkade medarbetare och lite annat som vuxna barn håller på med (typ "men det var jag som vann, så det så!).  Så i skrivandets stund har de misslyckade frisörernas främsta objekt sagt att ja, han ska flytta i januari, men valet var ändå stulet, det var det minsann.  Konstigt...  Det presenterades en liknande teori med ändå lite stuns i när skrället vann för fyra år sedan, då var det annat ljud i skällan.  Och hans motståndare den gången hade den ödmjuka inställningen att man gratulerar den andra till valsegern och inser att man själv förlorat.  Men en narcissistisk pajas gör inte sånt...  Så istället för den vita högborgen i Washington D.C. blir det kanske en etta med järngardiner.  Sånt får man finna sig i när man inte redovisar pengar som man ska...

Det börjar lacka mot jul.  Det är bara att konstatera att julen inte kommer bli densamma i år.  Min mor kommer inte ner har vi bestämt.  Hon kör inte bil själv så långt, och med en nyligen utförd starroperation är det tveksamt om tanten ska köra bil alls.  Hur som helst, hon är 70 plus och med bara det i riskgrupp, så jag sätter henne inte på vare sig buss eller tåg.  Kanske inte ens svärmor kan vara hos oss den här julen. Hon är också 70 plus och bor i en servicelägenhet i ett hus där corona flyttat in.  Så därmed var det också slut med middagarna jag och barnen ätit hos henne, ett mycket uppskattat inslag hos oss alla fyra.  Men det hindrar oss inte från att pynta här hemma.  Ljusstakar och stjärnor är framme sen i lördags och även om jag inte haft samma lust att julpiffa hemmet i år så kan jag ändå tycka att det är lite mysigt.  Och som grädde på moset fick vi även njuta lite av snö på första advent.  Det händer inte ofta i Skåne...  

Ja, jag halkade in på corona.  Jag ska inte fastna i det ämnet eftersom det fått en egen etikett här i bloggen, men bara lite...  Den här gången har Sverige tagit i med hårdare handskar än i våras.  Allmänna sammankomster 8 personer max, hemarbete, undvik shoppingcenter, ingen alkoholförsäljning efter kl 22, och lite annat smått och gott.  Så hur påverkar det mig?  Tja, jag sitter numera vid köksön och planerar bilar, och det går riktigt bra.  Jag är en person som inte alls passar i kontorslandskap, så tystheten och ensamheten är perfekt.  Men visst saknar jag mina arbetskamrater, och innan den här tiden är över lär jag nog sakna deras egenheter också.  En del visslar, andra håller takten med fötterna, andra pladdrar högt och länge i telefon, andra skrattar på minst sagt störiga sätt...  Men de är mina arbetskamrater och jag saknar dem...  Och jag saknar min kyrka!  Den fick stänga, hade med det där med åtta personer att göra.  Så nu är man hänvisad till mässa online.  Då beger jag mig till Jönköping, min gamla församling.  Den ser ut precis som jag lämnade den, bara prästerna är nya.  Medlemmarna är troligen också nya, en del av dem.  Och detta förbaskade virus hittar på annan skit också.  Nu muterar det!  Det går från djur till människa!  Åtminstone gör det det när det gäller människornas relation till minkar.  Alltså, det är både på gott och ont, det där.  Danmark tog beslutet att avliva alla minkar på farmerna, och då blev det halleda från olika håll. Ett hantverk, ett livsverk, ett levebröd, bla bla bla.  Det är synd om minkarna hur man än vänder på det i det här fallet, men jag tycker inte ett dugg synd om uppfödarna!  Det är inte försvarbart att föda upp djur för att ta deras päls!  Ren och skär fåfänga, ingenting annat.  Så jag gnuggade händerna där jag satt i TV-soffan framför nyheterna.  Minkarna var dödsdömda redan från början, kunde inte bli värre för dem.  Och om någon uppfödare går i kånken - rätt åt dem!  

Dotterns kanin har bott hos oss i drygt en månad nu.  Hur har det gått?  Riktigt bra, faktiskt.  Min tös kom och hälsade på för ett par veckor sedan för att kolla läget, och hon kände knappt igen sitt lilla djur.  "Oj så mycket päls hon har fått!" Tur vi inte bor på Listerlandet!  För de läsare som inte vet vad Listerlandet är:  Trakterna kring Sölvesborg, där man föder upp pälsdjur för att tillfredsställa fåfängan hos klumpigt vaggade individer!  Hur som helst, den här lilla kaninen är inte speciellt kärvänlig.  Hon morrar och attackerar om man närmar sig henne lite för hastigt eller från fel håll.  Har inte riktigt lärt mig tempot och hållet ännu, men ibland låter sig den lilla pälsklingen klappas.  Vad hon däremot gillar är att gosa och mysa.  När man äntligen lyckats få tag i henne så vill hon knappt att man släpper henne.  Och man vill inte släppa henne heller.  Dottern tänkte i alla fall göra ett litet halktest på pälsboan - klor möter parkett.  Det blev verkligen Bambi på hal is!  Stackars liten, hon såg ut som en galopperande puma med ben som fladdrade åt alla håll när hon sprang på trägolvet i storarummet.  Klinkern i köket var inte mycket bättre.

Maken jobbar på distans.  Alltså, han jobbar på annan ort en viss distans från sitt hem.  Han börjar bli riktigt berest, han har jobbat i Karlskrona och i Eksjö och överallt.  Nu är han snart tillbaka hemma.  Hur ska det gå...?  Bara en massa måsten...  Hmm, vilka måsten?  Även när han är hemma är det jag som står för inköp, städning, tvätt, bäddning, ekonomi, trädgårdsskötsel, etc.  Det är konstigt, men det är de där småsakerna man ibland glömmer som märks direkt, det man gjort försvinner liksom bort.  Och det är nästan som att jag känner mig skyldig om jag sitter för länge med mina korsord eller om jag kör till kyrkan.  Det där sista lär väl inte vara aktuellt på ett tag...  Men det ska ändå bli skönt att få hem honom. Det är väl det som är tjusningen med en kärlek som aldrig dör - han kan säga och göra vad han vill, jag älskar honom precis som han är...

Kökslampa - check

Cuppercup - check

Typiskt hantverkare...

Meja på hal is

Snö på ljung

Snö lagom till advent

 

Inspiration - I natt jag drömde

 På vift med högdjuren

Byn där jag bor är en by där det bor många rikemän.  Därför var jag inte direkt förvånad när jag var på vift med ett par sådana.  Jag vet inte om det var kungen själv, om det inte var det så var det någon som var typ lika hög och viktig som kungen.  Han och familjen skulle i alla fall till sitt hemliga boende bland vanligt folk.  Ingen visste var det var, men jag fick reda på det.  Ingen visste heller att dessa fina familjer faktiskt hade ett enklare hus så här mitt i en by.  Jag hade i alla fall hamnat i samma bil som de, och de skulle bli avsläppta där.  Det var en stor funkisvilla med inredning som mest liknade 70-talsretro. Kunde inte för mitt liv tycka att det var något att skryta över.  Det var två "viktiga" familjer med i vad jag misstänker var någon form av taxi, en stor BMW var det i alla fall, SUV så klart.  Den ena familjen var lite viktigare än den andra.  Vi var ett helt gäng som var med faktiskt, några kompisar från folkhögskolan jag gick i för många år sedan.  Vi hade någon sorts återträff.  Huset där vi släppte av högdjuren låg mitt i en korsning, liknade kvarteret där vår kinakrog ligger.  Alltså funkisvilla i stället för kinakrog...

Och sen var det inte mer med det...

Kungen - var han en av dem i bilen? (bild från internet)

Vår kinakrog, tillfälligt utbytt mot en funkisvilla (bild från internet)

Reality - Pestens tid är här

Så började det

Det gick ett larm...  Någon i Kina hade fått en konstig smitta, influensasymptom med feber och andningssvårigheter.  Sen kom en till.  Och en till.  Och några till.  Och ytterligare några.  Sen blev man sjuk i andra länder.  Men att det skulle komma till Sverige var ju minimal risk för, så här behövde vi inte oroa oss.  Men det dök upp i Tyskland, Italien, Spanien och på en hel massa andra ställen.  Så blev det ju som ingen trodde det skulle bli - sannolikheten att det skulle drabba Sverige var så låg att det sannolikt aldrig skulle hända, och när det väl hände så var det så osannolikt att det nog ändå inte hade hänt.  Precis som Harrogate i den gode Tage Danielssons monolog...  Det var en kinesisk kvinna, en turist eller nåt, som hade insjuknat.  Inget att oroa sig för...

Men det blev ändå oroligt.  För sen började den ena efter den andra att insjukna, och ingen visste vad som skulle hända eller vem som kunde drabbas eller hur det skulle se ut.  Och när man inte vet varken ut eller in, är rädd för hur det ska bli i framtiden (om det ens finns någon), om det är Harmageddon som är på väg, ja då gör man det enda tänkbara:

MAN GÅR UT OCH KÖPER EN J-A MASSA TOALETTPAPPER!!

Ofta skådad nidbild - skäms, toahamstrare!!

                                                                

Inspiration - I natt jag drömde

 Advokatkostnader

Väckarklockan avbröt min lite knäppa dröm.  Jag ska väl vara tacksam för det, för den var minst sagt knasig!

Min käre son hade hittat på något, eller råkat ut för något.  När drömmen "börjar" så sitter jag och sonen hos en advokat för att få hjälp med vad det nu var för ett problem.  Advokaten var ingen mindre än Stephen Mangan, skådespelare i brittiska "The Split" där han spelar inget mindre än en - advokat!  Så lägligt...  En väldigt bra serie, förresten.  Hur som helst, den stilige advokaten skulle hjälpa oss med vårt fall, och vi försökte få ett lägre pris än de 5000 kronor som vi fått av en tidigare advokat.  Det var ju inte så bra att tacka nej till det erbjudandet skulle det visa sig, för Stephen Mangan skulle ha 43 580 kronor.  "Är det vad det kostar?!" undrade jag.  Och det var det ju då.  Rätt som det var stod jag mitt emot advokaten, och han började göra närmanden.  Det skulle nog föreställa att han tyckte vi kunde lösa pengafrågan på något annat sätt.  Men jag hade ju inte riktigt samma önskemål, så jag vrålade "NEEEJJ!!" så högt jag kunde, tänkte att någon av alla de som stod runt det stora fikabordet lite längre bort i salen skulle höra mig.  Så precis när klockan började spela så kände jag hans tunga i min mun.  Blä, tänkte jag, det var den längsta tunga jag känt, som en äcklig fet mask for den runt.  Tack, klockradio, du gick igång i rättan tid!

Det känns lite taskigt att drömma så om den här skådisen, för jag tycker faktiskt han ger ett sympatiskt intryck.  Men jag rår ju inte riktigt för vad jag drömmer...

Stephen Mangan (bild från internet)

Reality - Oktober som gått

 Oktober 2020

Sällan har väl en månad gått så obemärkt förbi...  Det var nyss september och snart är det november och snart är det jul.  Så vart blev oktober av?  Vad hände den här månaden?  Alldeles för mycket har hänt, men allt tänker jag inte gå in på...

Som jag redan skrivit om så har min älskade kanin Benji lämnat mig.  Hon har lämnat oss, och hon var en familjemedlem även om hon bodde ute.  Det blev min uppgift att se till att hon hade det bra, hade mat och vatten och halm så hon inte skulle frysa på vintrarna.  Det var nog ingen större risk för det, för här nere i södra Sverige har vi inte så värst mycket till vintrar.  Och de få gånger det slog till och blev minusgrader så satt pälsbollen ändå ute och njöt av den friska kylan.  Varje morgon fick hon någon smaskig grönsak.  På sommarhalvåret blev det maskrosblad och på vinterhalvåret mest gurka men ibland lite isbergssallad eller morot.  Maken handlade ofta mat i storformat, och en gång kom han hem med en blandning som skulle vara anpassad till just små kaniner.  Jag har provat sådana blandningar innan, men det har inte riktigt gått hem i stugan.  Därför tyckte jag lite synd om den välmenta maken eftersom det var ett onödigt inköp och helt förgäves.  Men prova måste man, och det var faktiskt en riktig gourmetvariant.  Varje kväll fick min lilla pälskling denna eminenta måltid serverad, och det kunde bara inte gå fort nog.  Hon till och med stod på bakbenen och satte framtassarna på matskålen.  Det var lite riskfyllt för henne, eftersom matskålen satt i en liten ställning på luckan, så hon höll på att ramla ut varje gång hon försökte detta stunttrick.  Och hö älskade hon också, något jag ökade dosen på samtidigt som jag drog ner på pellets.  Hö är nödvändigt för tänderna...  Så när jag till slut hittade henne livlös i buren så var sorgen total.  Min lilla fina kanin, som blev min när matte flyttade till egen lägenhet.  Den lilla snälla mjuka kaninen som kom skuttande så fort jag öppnade dörren till hennes lilla hem, den lilla kaninen som tittade på mig med sina stora runda mörka ögon, den lilla kaninen som lät sig klappas och som tryckte sig intill mig när jag tog upp henne.  Jag saknar henne ur djupet av mitt hjärta, och jag är så tacksam för att jag inte plågade henne med ytterligare veterinärbesök som bara hade resulterat i operation och smärta som påföljd.  Hon var gammal och förtjänade att ha det bra den sista tiden i livet, hon som spritt så mycket glädje omkring sig.  Och hon fick en riktig grav.  Det var inte bara för att jag ville göra en fin grav, ingen av de andra kaninerna fick en grav så.  Det var också för att jag inte kunde gräva så djupt pga tujahäckens rötter.  Alltså fick jag göra en liten kulle så hon inte skulle ligga för nära ytan så att säga.  Jag vill ju inte att grannarnas kringstrykande katter ska komma och gräva i vår trädgård...    Hur som helst, det var tomt utan lilla Benji. Ingen att ge grönsaker på morgonen eller gottispellets på kvällen, ingen bur att rengöra, och ingen mjukis att klappa och prata med.  

Dödsbudet skulle levereras till alla berörda.  I det här fallet förstod jag mig verkligen inte på mina barn... Den enda som tog budet med lite känsla var faktiskt maken, som inte tagit hand om den lilla på annat sätt än att ordna mat till henne.  En viktig bit, missförstå mig rätt...!  Sonens svar på mitt sms:  "Jag får beklaga..."  Dottern svarade inte alls, vilket jag tyckte var väldigt konstigt även om hon festat kvällen innan.  Förutom att meddela familjen så fick pälsbollen figurera på sociala medier och då reagerade dottern med ett sms med frågan om Benji dött.  Som kommentar till mitt svar:  "Tack för informationen". Att sonen kan vara lite lillgammal ibland det vet jag, men dottern...  Det var ändå hennes kanin från början...  Förklaringen kom kvällen därpå - hon hade inte fått mitt sms.  Jag hade bifogat en bild och på något underligt sätt så hade hon inte fått det trots att jag inte fått något felmeddelande från min sida.  Och reaktionen lät inte vänta på sig:  "Kan Meja bo här ett tag?"  Meja är attackkaninen dottern övertog från djuraffären, en folkilsken liten raskanin som haft en tuff start i livet.  Hon hade nog inte varit så folkilsken om småbarnsföräldrar bara begripit att för små barn kanske inte ska ha husdjur.  Det är djupt rotat i den lilla stackaren, så efter en tids försök att få henne att trivas så gav dottern upp och nu bor det stackars vilddjuret i Benjis gamla hus.  Trots att trasselsudden bott inne länge så fryser inte heller detta lilla djur. Hon sitter ute och verkar njuta av både vind och regn.  Gurka är dock inte något jag kan fortsätta ge henne. Det rann rakt igenom och lämningarna efter ett diarré- och pluttanfall skrapade jag bort med kniv från avsatsen utanför huset nu i helgen...

Oktober betyder halloween...  Det är en helg som jag inte alls har anammat, och till min obeskrivliga glädje har regeringen avrått knattar från att gå och knacka på och fråga efter bus eller godis.  Jag tänker hellre på mina nära och kära som inte längre finns hos mig, tänder ljus i kyrkan och ber dem om förböner. Och vår trädgård har fått ett annat utseende.  Mina vackra sommarblommor fick stryka på foten och bli ett färgglatt inslag i min kompost.  Jag lekte med tanken på att spara mina pelargoner, för de liksom vägrade vissna tillräckligt för att dras upp med rötterna och slängas på komposten.  Men jag var hårdhjärtad där, upp åkte de till förmån för nyinköpt ljung, en, silvergirland och kålväxter.  Det blir nya pelargoner och tagetes och allt det där nästa år.  Och det blev faktiskt stämningsfullt!  Fattas bara annat...  Jag körde till plantskolan och handlade för nästan en tusenlapp, planterade de små vännerna i mörker och regn och såg dem knappt när det väl var klart.  Men de har glatt mig i höstmörkret när det har varit tillräckligt ljust att se dem.  Och de ska glädja både mig och oss ända fram till våren när de får ersättas av penséer. 

Jag är en vekling...  För några dagar sedan när jag var på väg till jobb drabbades jag av en störtblödning i form av näsblod.  Det kliade infernaliskt i näsan och jag masserade näsan för att få det att sluta.  Och då bara det började rinna.  Det rann ner i halsen och ner på jackan, ner i min kupade hand, ja överallt.  Det är ju inte direkt så att man har en rulle papper liggande i passagerarsätet ifall detta skulle hända, så vad skulle jag göra?!  Det var ändå minst fem minuter kvar till jobb, en lång stund i ett sånt här fall...  Så lyckligtvis hade jag några tygkassar i sätet bredvid mig, så det fick helt enkelt ersätta näsdukar och papper.  Inte världens bästa uppsugningsförmåga i den kassen, men bättre än ingenting.  Och lagom tills jag var framme på jobb så slutade det röda vattenfallet...  Jag är nästan alltid först på morgonen, så jag kunde i lugn och ro stå på toa och tvätta jackan, klänningen och hela ansiktet.  Jag såg verkligen ut som om någon hade gett mig en rejäl snyting...  

På oktobers sista dag dog Sean Connery...  Den första och bästa Bond, och en av de charmigaste skådespelarna genom tiderna.  Det spelade liksom ingen roll att han blev äldre, han var lika stilig för det. Han var liksom de grå tinningarnas charm personifierade.  Och så var han och min svärfar (frid över hans minne) lika som bär.  Min kära svärfar som hade noll koll på filmens värld och de som figurerade i den. Någon svärfar mötte på gatan en gång för länge sedan sa till honom att han var så lik Sean Connery.  "Och vem är det?!" snäste han tillbaka på det sätt som bara han kunde.  

Så nu ska man vänja sig vid höstmörkret.  Jag tycker det är mysigt, men man blir trött av bristen på sol och ljus, och inte kan man resa till varmare breddgrader heller.  Den förbaskade coronan har blommat upp igen och gör livet surt för alla.  En del kollegor måste jobba hemifrån eftersom de åker kollektivt och det bör vi undvika.  Utökat antal besökare i kyrkor bl a lär inte heller bli av på länge, och vissa butiker släpper inte in mer än ett visst antal kunder åt gången.  Men toalettpappret finns kvar i butikerna, tack och lov!

Musik:  "My Death" med David Bowie

En annorlunda start på dagen

Höstväxter - ljus i mörkret

Lilla pälsklingen...

Sov i ro

A new bunny in town...