Spirit says...: Reality - Oktober som gått

Oktober 2020

Sällan har väl en månad gått så obemärkt förbi... Det var nyss september och snart är det november och snart är det jul. Så vart blev oktober av? Vad hände den här månaden? Alldeles för mycket har hänt, men allt tänker jag inte gå in på...

Som jag redan skrivit om så har min älskade kanin Benji lämnat mig. Hon har lämnat oss, och hon var en familjemedlem även om hon bodde ute. Det blev min uppgift att se till att hon hade det bra, hade mat och vatten och halm så hon inte skulle frysa på vintrarna. Det var nog ingen större risk för det, för här nere i södra Sverige har vi inte så värst mycket till vintrar. Och de få gånger det slog till och blev minusgrader så satt pälsbollen ändå ute och njöt av den friska kylan. Varje morgon fick hon någon smaskig grönsak. På sommarhalvåret blev det maskrosblad och på vinterhalvåret mest gurka men ibland lite isbergssallad eller morot. Maken handlade ofta mat i storformat, och en gång kom han hem med en blandning som skulle vara anpassad till just små kaniner. Jag har provat sådana blandningar innan, men det har inte riktigt gått hem i stugan. Därför tyckte jag lite synd om den välmenta maken eftersom det var ett onödigt inköp och helt förgäves. Men prova måste man, och det var faktiskt en riktig gourmetvariant. Varje kväll fick min lilla pälskling denna eminenta måltid serverad, och det kunde bara inte gå fort nog. Hon till och med stod på bakbenen och satte framtassarna på matskålen. Det var lite riskfyllt för henne, eftersom matskålen satt i en liten ställning på luckan, så hon höll på att ramla ut varje gång hon försökte detta stunttrick. Och hö älskade hon också, något jag ökade dosen på samtidigt som jag drog ner på pellets. Hö är nödvändigt för tänderna... Så när jag till slut hittade henne livlös i buren så var sorgen total. Min lilla fina kanin, som blev min när matte flyttade till egen lägenhet. Den lilla snälla mjuka kaninen som kom skuttande så fort jag öppnade dörren till hennes lilla hem, den lilla kaninen som tittade på mig med sina stora runda mörka ögon, den lilla kaninen som lät sig klappas och som tryckte sig intill mig när jag tog upp henne. Jag saknar henne ur djupet av mitt hjärta, och jag är så tacksam för att jag inte plågade henne med ytterligare veterinärbesök som bara hade resulterat i operation och smärta som påföljd. Hon var gammal och förtjänade att ha det bra den sista tiden i livet, hon som spritt så mycket glädje omkring sig. Och hon fick en riktig grav. Det var inte bara för att jag ville göra en fin grav, ingen av de andra kaninerna fick en grav så. Det var också för att jag inte kunde gräva så djupt pga tujahäckens rötter. Alltså fick jag göra en liten kulle så hon inte skulle ligga för nära ytan så att säga. Jag vill ju inte att grannarnas kringstrykande katter ska komma och gräva i vår trädgård... Hur som helst, det var tomt utan lilla Benji. Ingen att ge grönsaker på morgonen eller gottispellets på kvällen, ingen bur att rengöra, och ingen mjukis att klappa och prata med.

Dödsbudet skulle levereras till alla berörda. I det här fallet förstod jag mig verkligen inte på mina barn... Den enda som tog budet med lite känsla var faktiskt maken, som inte tagit hand om den lilla på annat sätt än att ordna mat till henne. En viktig bit, missförstå mig rätt...! Sonens svar på mitt sms: "Jag får beklaga..." Dottern svarade inte alls, vilket jag tyckte var väldigt konstigt även om hon festat kvällen innan. Förutom att meddela familjen så fick pälsbollen figurera på sociala medier och då reagerade dottern med ett sms med frågan om Benji dött. Som kommentar till mitt svar: "Tack för informationen". Att sonen kan vara lite lillgammal ibland det vet jag, men dottern... Det var ändå hennes kanin från början... Förklaringen kom kvällen därpå - hon hade inte fått mitt sms. Jag hade bifogat en bild och på något underligt sätt så hade hon inte fått det trots att jag inte fått något felmeddelande från min sida. Och reaktionen lät inte vänta på sig: "Kan Meja bo här ett tag?" Meja är attackkaninen dottern övertog från djuraffären, en folkilsken liten raskanin som haft en tuff start i livet. Hon hade nog inte varit så folkilsken om småbarnsföräldrar bara begripit att för små barn kanske inte ska ha husdjur. Det är djupt rotat i den lilla stackaren, så efter en tids försök att få henne att trivas så gav dottern upp och nu bor det stackars vilddjuret i Benjis gamla hus. Trots att trasselsudden bott inne länge så fryser inte heller detta lilla djur. Hon sitter ute och verkar njuta av både vind och regn. Gurka är dock inte något jag kan fortsätta ge henne. Det rann rakt igenom och lämningarna efter ett diarré- och pluttanfall skrapade jag bort med kniv från avsatsen utanför huset nu i helgen...

Oktober betyder halloween... Det är en helg som jag inte alls har anammat, och till min obeskrivliga glädje har regeringen avrått knattar från att gå och knacka på och fråga efter bus eller godis. Jag tänker hellre på mina nära och kära som inte längre finns hos mig, tänder ljus i kyrkan och ber dem om förböner. Och vår trädgård har fått ett annat utseende. Mina vackra sommarblommor fick stryka på foten och bli ett färgglatt inslag i min kompost. Jag lekte med tanken på att spara mina pelargoner, för de liksom vägrade vissna tillräckligt för att dras upp med rötterna och slängas på komposten. Men jag var hårdhjärtad där, upp åkte de till förmån för nyinköpt ljung, en, silvergirland och kålväxter. Det blir nya pelargoner och tagetes och allt det där nästa år. Och det blev faktiskt stämningsfullt! Fattas bara annat... Jag körde till plantskolan och handlade för nästan en tusenlapp, planterade de små vännerna i mörker och regn och såg dem knappt när det väl var klart. Men de har glatt mig i höstmörkret när det har varit tillräckligt ljust att se dem. Och de ska glädja både mig och oss ända fram till våren när de får ersättas av penséer.

Jag är en vekling... För några dagar sedan när jag var på väg till jobb drabbades jag av en störtblödning i form av näsblod. Det kliade infernaliskt i näsan och jag masserade näsan för att få det att sluta. Och då bara det började rinna. Det rann ner i halsen och ner på jackan, ner i min kupade hand, ja överallt. Det är ju inte direkt så att man har en rulle papper liggande i passagerarsätet ifall detta skulle hända, så vad skulle jag göra?! Det var ändå minst fem minuter kvar till jobb, en lång stund i ett sånt här fall... Så lyckligtvis hade jag några tygkassar i sätet bredvid mig, så det fick helt enkelt ersätta näsdukar och papper. Inte världens bästa uppsugningsförmåga i den kassen, men bättre än ingenting. Och lagom tills jag var framme på jobb så slutade det röda vattenfallet... Jag är nästan alltid först på morgonen, så jag kunde i lugn och ro stå på toa och tvätta jackan, klänningen och hela ansiktet. Jag såg verkligen ut som om någon hade gett mig en rejäl snyting...

På oktobers sista dag dog Sean Connery... Den första och bästa Bond, och en av de charmigaste skådespelarna genom tiderna. Det spelade liksom ingen roll att han blev äldre, han var lika stilig för det. Han var liksom de grå tinningarnas charm personifierade. Och så var han och min svärfar (frid över hans minne) lika som bär. Min kära svärfar som hade noll koll på filmens värld och de som figurerade i den. Någon svärfar mötte på gatan en gång för länge sedan sa till honom att han var så lik Sean Connery. "Och vem är det?!" snäste han tillbaka på det sätt som bara han kunde.

Så nu ska man vänja sig vid höstmörkret. Jag tycker det är mysigt, men man blir trött av bristen på sol och ljus, och inte kan man resa till varmare breddgrader heller. Den förbaskade coronan har blommat upp igen och gör livet surt för alla. En del kollegor måste jobba hemifrån eftersom de åker kollektivt och det bör vi undvika. Utökat antal besökare i kyrkor bl a lär inte heller bli av på länge, och vissa butiker släpper inte in mer än ett visst antal kunder åt gången. Men toalettpappret finns kvar i butikerna, tack och lov!

Musik: "My Death" med David Bowie