Reality - I natt jag drömde

Skruvat

I natt har jag varit ute och rest, jag och en person till.  Vi hade tagit in på ett hotell och skulle gå till vårt rum när en ung kvinna ur personalen pratade med sina kollegor om mig, tisslade och tasslade och kallade mig mullig.  "Hon den mulliga", sa hon.  Jag kände mig så klart förolämpad av hennes fräckhet, vände mig om och läste lusen av henne.  Och det är nu det börjar bli konstigt - jag drömde på engelska!  "If you call me 'mully' one more time, I...!"  Ja, jag minns inte vad jag hotade med.  Men mullig på engelska heter verkligen inte "mully", det heter "chubby", och även i drömmen verkade jag undra om ordet var det rätta.  Jag ryade och gick på och stirrade på den arma receptionisten eller vad hon nu var, så hon skulle fatta att man bara inte säger så.  Då såg jag att hon hade en skruv i vänster öga.  Inget konstigt med det i drömmen annat än att det var ovanligt.  Det var som att hon hade skruven där som om den var ett smycke.  Inget blod eller nåt, bara en skruv.

Stiligt att ha som smycke i ögat, rakt genom pupillen...

Inspiration - Bowie lyrics quotes Scary Monsters

 

Draw the blind on yesterday

Reality - Livet på en pinne

Ålder går före skönhet 

Det är bara att inse - man blir inte yngre.  Man står där framför spegeln och tittar på de där strecken som kallas rynkor och åtminstone jag undrar var i hela friden de kom ifrån?  De var ju inte där igår?  Men igår var ju för flera år sedan...  Kan jag förklara bort dem som skrattrynkor?  Kråksparkar hette det förr.  Undrar vem som kom på ett så långsökt ord.  Eller kan det bara vara så att jag börjar bli en gammal kärring?  Nja, där inbillar jag mig att jag har en del år kvar, men andra är nog av andra åsikter.  Jag stod i kassakön i mataffären för ett tag sedan.  Bakom mig stod en mamma med ett barn.  Det här barnet var väl lite ivrigt, varpå mamman sa:  "Lugn nu tills tanten framför är färdig."  Sakta vände jag på huvudet och lät mina svartnade ögon avfyra några vassa blixtar mot den arma kvinnan och väste mellan tänderna:  "Du får kalla mig precis vad du vill - utom tant!"  Så kärring går jättebra, tack så mycket!

Jag har aldrig varit någon fåfäng människa.  Jag har bara med enkla medel velat se proper och hyfsad ut. Håret gav jag upp om för ett kvarts sekel sedan, fullt av virvlar men i övrigt spikrakt.  Nu är de spikraka lockarna ett minne blott, farväl långa hår!  Smink använder jag sparsamt, men lite lyft vill jag ha, bara så jag ser levande ut.  Kläderna väljer jag dock mer med omsorg. Det går inte att ha samma outfit två dagar i rad, då kan folk tro att man har sovit på kontoret.  Färgerna ska passa, och det ska varieras under veckans gång.  Garderoben är inte så stor, så jag får variera det jag har. Något jag har gott om är tunna toppar, vilket är helt obegripligt eftersom jag alltid fryser...  Men åter till sminket.  Det är, tillsammans med kläderna, det som kan fräscha till en ganska enkelt.  Problemet är bara att jag då på grund av ålder inte längre ser så bra.  Borta är tiden då jag kunde lägga glasögonen vid sidan om och enkelt måla på det jag skulle och sen ta på brillorna igen som ett smycke.  Nu måste jag ha glasögon för att kunna måla någonting som helst!  Så där står man halvt sovande halv sju på morgonen och pillar dit lite streck för att ögonen ska se lite öppna ut.  Det är inte helt lätt...  Glasögonen är ohjälpligt i vägen för både eyeliner och ögonbrynspenna.  För mascaran måste de av, men så har man i stället mascara lite överallt i ansiktet...  

En del använder andra sätt att bättra på ungdomen.  Det är väldigt populärt att klistra dit ögonfransar nu för tiden.  Vissa fransar är så långa att de knappt får plats bakom glasögon.  Jag har kollegor som öser beröm över denna kvinnors förlovade uppfinning - sååå skönt att slippa stå och kleta på mascara.  Jaha, istället är det smidigt att stå och meka med små tunna fransar med en tejpremsa på...  Det hade jag inte klarat utan glasögon, men å andra sidan säkert inte med glasögon heller.  Naglar är också poppis att låta någon annan fixa.  Vad hände med vanligt hederligt nagellack (som jag nästan aldrig använder för att jag inte tar mig tid till det)?  Nä, nu ska det vara lösnaglar efter säsong - röda och glittriga till jul, blå och silvriga och glittriga till nyår, svenska flaggan den 6 juni, osv osv.  Nästan lika normalt att fixa naglar som att gå till frissan nu för tiden...  

Men när man börjar spruta in saker i ansiktet (och på övriga ställen också faktiskt) för att uppfylla något slags modeideal, då har det gått mer än för långt.  Man går och får nervgifter och annat skräp insprutat i pannan, runt ögonen, och inte minst i läpparna.  Alltså, det där begriper jag inte alls!  Hur kan man tycka att man är snygg när man mest liknar en blandning på en anka och en katt?!  Helst ska då håret vara förlängt, tänderna blekta, tuttarna förstorade med silikon, kjolarna kortare än trosorna och klackarna högre än knäna.  Då är man "inne" och alla älskar en och tycker man är ursnygg!  Eller...?  Ja, det är väl "kärringen" i mig som talar igen.  Men det är naturligt att bli äldre, och det är inte fult.  Min lilla mormor var nästan hundra år när hon dog, och hon var världens vackraste kvinna.  Hon var så fin med sitt vita hår och sina tunna rynkor i ett ansikte som jag aldrig såg sminkat.  Naturlig skönhet med ålderns vishet i varenda rynka.  Undrar hur dagens kvinnor kommer se ut när de blir gamla - silikonet har trillat ner till fötterna och botoxen fördelat sig på andra ställen i ansiktet?   

Musik:  "Vacker utan spackel" med Joakim Hillson

17 år och oförstörd

Jag visste att det här med botox var en dålig idé...

Kärring som försöker måla mascara utan glasögon

Jag och lillasyster hjälps alltid åt

Inspiration - Newspaper bloopers

Så vad heter han då...?

Reality - November som gått

November 2021

Ja, så har man beställt saker på nätet igen.  Jag är kluven med det där, men när favoritaffären har så mycket snyggt men knappt hälften av det finns i den fysiska affären, då får det bli e-handel.  När jag var barn så handlade vi på postorder hela tiden, vad är skillnaden egentligen...?  I dagens läge ska man ju ha skam för det mesta.  Ingen har väl missat "flygskam".  Tydligen ska man ha "shoppingskam" nu också.  Jag handlar inte kläder speciellt ofta, men när samma trasor har hängt både i garderoben och på mig de senaste 10 åren, då kan det väl vara ok ändå...  De gamla kläderna brukar jag packa i plastpåsar och lämna in i en butik här i byn, sen skickas de till Myrorna.  Containrar kan man ju inte kasta i, då hamnar de i orätta händer.  Det riktiga samvetet säger dock att kläderna borde lämnas in hos Stadsmissionen eller liknande. De riktigt gamla trasorna - de som absolut ingen vill ha - de hamnar hos maken i garaget och återvinns som trasor för rengöring av motorer.  En del hamnar hos mig själv i "syateljén", som rutor i lapptäcket jag förhoppningsvis kommer få färdigt en dag.  Hur som helst, förra gången jag handlade på nätet blev jag ombedd att beskriva upplevelsen jag hade när jag fick mitt paket levererat i brevlådan.  Jag går inte djupare in på det, det finns beskrivet i en tidigare månad i år.  Så klart jag fick samma fråga efter den här leveransen.  Men faktum är att den här gången var det faktiskt lite spännande.  Det var inte Post Mord (förlåt, jag ska sluta kalla dem för det, de har skött sig rätt hyfsat ändå, trots att jag får bedriva min egen postrunda i grannkvarteren emellanåt) den här gången, utan en uppstickare på området.  Vid beställningen skulle mitt paket levereras 3-5 november.  Det var på G redan den 1, kl 17-22 vid min dörr.  Från kl 17 kunde jag följa bilen i realtid, se varje liten sväng den gjorde nere i byn för att sedan arbeta sig uppåt mot mitt hus. Spännande...!  Jag hörde när bilen svängde ner i gatan, när grinden öppnades, och när den sedan stängdes. Nyfiket kikade jag ut genom dörren - ingen paket i sikte...  Som budfirmans policy är så ringer inte chauffören på dörren, utan han ställer paketet utanför, fotograferar det och sms:ar det till kunden.  Så jag rådfrågade min telefon och sen gick jag ut.  Och där stod paketet!  I infon stod också chaufförens namn och att han körde en elbil.  Alltså, här kan man prata om upplevelse!  Även här damp det ju så klart in en fråga om just detta, och jag kände mig nästan lite benägen att svara på den.  Men - nej...  Jag gör inte sånt.  Och upplevelse är ett lika missbrukat ord som respekt numera.  Eller "som" för den delen, men det tar vi en annan gång...

Vissa dagar är inte avsedda för någon form av aktivitet.  Särskilt inte om de innehåller en massa ettor... Torsdagen den 11/11 2021 hade alltför många ettor i sig för att vara sunt för mänskligheten.  För det första var det singlarnas dag - 1 bigtime bara där.  Men för att börja från början.  Jag var på väg till jobb i vanlig ordning, hade precis kommit ner på motorvägen från väg 100, passerat avfarten mot Velllinge - just det, passerat!! - när röda baklyktor började torna upp sig.  Åh nej, inte kö nu igen!  Ibland är det olyckor, ibland är det vägarbete och ibland bara en hemskans massa bilar.  Så vad var det den här gången?  Tydligen en olycka för där kom bärgare och blåljus och bilarna flyttade sig nästan som i Truman Show för blåljusfolket.  Men där satt man i kön, hastighet 10 km/h i genomsnitt.  Jag kände ännu en gång paniken smyga på...  Jag kom ingenstans, kunde inte backa, inte svänga av, inte vända...  Jag satt där jag satt och jag fick veva ner rutan för att få lite syre till mina hyperventilerande lungor.  Svimma på motorvägen är väl inte optimalt...  Hur som helst, så småningom började det rulla, och det var knappt man trodde det var sant när man var uppe i den svindlande hastigheten av 50 km/h.  Och av olyckan syntes inte ett spår... Nästa kö, Inre Ringen, runt avfart Rosengård.  Hmm, känslan verkade bekant.  Men här var det bara en massa bilar, inga olyckor.  Sen slog det mig att jag nog måste handla mjölk.  Kaffemjölken på jobb var slut och eftersom jag inte vill ha kaffe utan mjölk så hade jag varit duktig och handlat en liten paket dagen innan.  Den stod så klart kvar hemma i kylen och såg dum ut, så det fick bli ett stopp vid macken vid Spillepeng.  Klockan var mycket och jag visste att jag hade en hel del jobb som väntade på mig så stressen började göra sig påmind.  Ut ur bilen utan att tänka - pang!  Där landade min ganska nya mobiltelefon rakt ner i asfalten.  Och då talar jag om att flipfodralet vek undan bara för att mobilen verkligen skulle landa på det oskyddade glaset.  Så är det, det är sen gammalt.  Några korta sekunder stod tiden still - hade den klarat sig utan att spricka?  Oskyddad, i asfalten, take a wild guess...  Men jo, den var hel!  Det enda bra som hände den dagen...  Nåväl, in på macken och roffade åt mig en liter mjölk för en halv förmögenhet bara för att det var macken, och gick mot - just det - kön!  Minst sju personer framför mig!  Bara att sucka uppgivet och inse fakta att den här dagen var åt skogen ändå, så vad kan fem minuter i kö på macken göra för skillnad...  Lyckligtvis var det ingen som skulle hyra varken bil eller släp, eller ens köpa korv, så kön var snabbt avklarad.  Och vem tinar inte med en så underbar tjej bakom disken:  Ett genuint leende, ett glatt god morgon och en varm önskan om en bra dag.  Önskar det fanns fler som hon...  Så var jag då till slut äntligen framme på mitt jobb.  Min parkering den här morgonen hade var som helst i stan åsamkat mig parkeringsböter, men nere hos oss råder parkeringsanarki.  Jag klämde in mig mellan två bilar som lämnat en hörna ganska tom till just min bil.  Det var lite tight, men på en hörna tänker man inte på att någon står halvvägs ut i gatan.  En kopp kaffe - som någon annan än jag bryggt den här morgonen - och dagen kunde börja.  Trodde jag...!  Det började med inloggning i flexen.  Det bara stod och snurrade, så jag fick helt enkelt jobba utan att ha registrerat min ankomst den här morgonen.  Och starta datorn gick ju sådär.  Det kom upp en förarglig ruta om att mitt certifikat löpt ut.  Vilket j-a certifikat?!  Datorn var låst överallt så det var bara att tvinga eländet att somna om.  Som om en hård omstart skulle hjälpa...  Nu var det telefonsystemet som gapade om certifikat.  Men nu får ni väl ändå ger er!!  Vilka nu "ni" är...  Telefonen fick jag inte igång på hela dagen, och jag hade för mycket att göra för att hinna fundera över vilken instans man ska ringa för att få hjälp.  Ingen, förmodligen, jag kunde ju inte ringa någonstans... Logga in på datorn kunde jag till slut, men då ville inte Teams alls samarbeta.  Det gick inte att öppna filerna i app...  Och som grädde på moset hade inte telefonen som jag lagt på laddning fått någon ström i sig på två timmar, för eluttaget hade helt plötsligt tomt på el!  Man kan väl säga att jag var lite under bordet för att leta upp ett eluttag som kunde bidra med lite ström...  

Det har varit Fars Dag.  Vi firar inte den så jättemycket, men våra knattar kom i alla fall över och gladde sin gamle far med först och främst sitt sällskap, men också med lite hjälp.  Maken hade beställt skåp till verktygen i garaget på ett världsomspännande svenskt möbelföretag, med hjälp av en speciell tjänst vid namn "pick and collect".  I min värld heter det "smash and grab", för det är så jag helst handlar - snabbt in och ännu snabbare ut!  Nej, allvarligt talat, man beställer och betalar på nätet så åker man dit och hämtar.  Eftersom det var Fars dag så fick knattarna göra collectbiten.  De körde dit, och inte bara hämtade skåpen utan shoppade loss själva.  Dottern shoppade mest med ögonen, men sonen kom hem med en köksö och två barstolar.  Den pojken har blivit en riktig inredningsnörd på senare tid, vilket han verkligen inte var när han bodde hemma.  Men det är onekligen roligt, han pysslar verkligen om sin lilla lya.  Hur som helst, de bägge telningarna delade broderligt upp arbetet för att glädja far.  Dottern skruvade ihop skåpen inne på vardagsrumsgolvet och sonen skruvade upp dem på väggen i garaget.  För detta besvär bjöds det på pizza.

Projekten i detta hus tog ej slut därmed.  Sonen flyttade ju ut för snart ett år sedan och inget har gjorts vid hans rum sedan dess.  Färgsättningen är ganska depressiv - en mörk nyans grått och en ännu mörkare nyans grått, samt en bård med gamla filmstjärnor från 40-talet á la Ingrid Bergman och Cary Grant.  Detta rum har figurerat här i samband med inlägg om hemarbete exempelvis.  Jag lade ju beslag på sonens gamla rum efter att jag sörjt färdigt hans flytt och kunde förmå mig att gå in där utan att börja lipa.  Maken har ju sitt arbetsrum i andra änden av huset, och han bytte fönster där i somras.  Nu tyckte han att mitt arbetsrum också skulle ha nya fönster, för de gamla är bara tvåglas och jag råkade dessutom krasa sönder ett av dem i liften vi hyrde när vi (dvs jag) målade gavlarna för ett par år sedan.  Så det beställdes nya fönster på nätet och de kom ganska snart hem till oss.  Sen har de stått där ett antal veckor tills vi kunde få hjälp med att byta dem.  Förra söndagen skulle det göras.  När jag kom tillbaka hem efter det sedvanliga kyrkobesöket satt två tystlåtna karlar vid köksön, tittade på varandra, varvid den ene sa:  "Ska jag berätta för henne eller ska du?"  Berätta vad, tänkte jag, och fick för min inre syn bilden av två nya men heltrasiga fönster liggande på marken nedanför gaveln.  Så illa var det dock inte, bara att dessa fönster var 10 cm för små runt hela ramen.  Min älskade bättre hälft hade alltså varit så övertygad om att det var samma storlek på dessa fönster som i hans arbetsrum att han beställde dem utan att mäta!!  Suck...  Tillbaka åkte fönstren och nu går vi i väntans tider - väntar på kredit som gör det möjligt att beställa nya fönster - i rätt storlek den här gången!  Men medan vi väntar har vi roat oss med att riva bort ovan beskrivna bård.  Det betyder i praktiken att jag och dottern har roat oss med detta destruktiva beteende.  Hon kom på besök i söndags och då gick hon och jag lös på bården.  På vissa ställen hade jag dock lyckats bra med limningen (det är jag som målat rummet och satt bården en gång i tiden), och vi fick stå med varsitt rakblad och försöka pilla bort eländet.  Rakbladen var försedda med en skyddskant i plast, men ont i fingertopparna fick vi ändå.  Och det har inte gått över än!  Jag har gjort mitt, den här gången blir det makens tur att måla det där rummet.  Jag har bara valt färgerna.

Det var en mörk och regnig morgon i mitten av november.  Jag hade precis lämnat huset för att köra till jobb, och det var strax innan t-korset jag mötte den - lastbilen som skulle förändra min tillvaro.  Lastbilen med lasten jag längtat efter så länge.  Jag nästan stod upp i min egen bil, så glad blev jag av denna positiva start på dagen och jag längtade redan tills jag kunde börja fixa och pyssla.  Och äntligen är de alltså här!  Mina efterlängtade soptunnor med fyrfack!  De stod där i regnet och såg vilsna ut, jag var bara tvungen att klappa om dem och önska dem välkomna (nu är vi på den nivån - prata med soptunnor...).  Nu är det slut med att kånka kassar fulla med gamla plastförpackningar, kartonger, glasflaskor och -burkar i varierande färg, metallock och kapsyler, och utlästa tidningar utan ett korsord kvar att lösa, ut till bilen för att sedan köra till första bästa miljöstation och kasta skräpet.  Man har ju varit där några gånger, vet hur det brukar bli och varför man drar sig för det.  Plastpåsar far iväg med vinden, kartongcontainern är överfull, flaskor och burkar i glas måste kastas så de inte går sönder (hur gör man det?!), och dessutom så finns det alltid slattar kvar i både flaskor och kartonger så man är alldeles kladdig och våt av gammal öl eller sur mjölk.  Blä!!  Slut med det nu!  Nu är det bara att vika ihop mjölkpaketet och gå ut genom dörren så vips har man sin alldeles egna miljöstation precis utanför.  Bara att slänga direkt i återvinningen!

Så var det tid för Cirkus Rosenbad ännu än gång.  Förra gången det skulle väljas statsminister så bjöds det på en hel del kaffe i salarna där talmannen huserar.  Dags igen!  Svetsaren avgick och den givna efterträdaren har hela tiden varit kära gamla Maggan!  Ni vet, hon som har hållit i pengarna.  Höstens budgetarbete kom också som ett brev på posten och rörde om i grytan rejält.  Den röda gaphalsen som inte ger sig på någon punkt höll i dirigentpinnen, men lämnade diskussionerna utan att man fick veta vad som hände.  Och de där miljönissarna som jag aldrig minns namnen på satte sig och tjurade och vägrade vara med och då fick Maggan hoppa av det nya jobbet.  Men det var kanske lugnast för henne, ett så litet parti med så stort inflytande betyder bara trubbel.  Så, på det igen.  Den sista måndagen i november månad fick kära gamla Maggan en ny chans, och än så länge sitter hon kvar.  Hittills är det längre än de första sex timmarna.  Tant Ebba och hennes gelikar ville inte alls se Maggan på tronen, så de röstade nej till Maggan for President.  Farbror Brun ville det inte heller, så han vädrade också morgonluft.  Farbror Blå var märkligt tyst, och det var och är fortfarande Rödhättan också för omväxlings skull.  Och damen i svart har man nästan glömt bort för ingen vet vad hon vill, allra minst hon själv.  Jobbigt när det blåser från alla håll och kappan vänds både hit och dit...  Så nu återstår det att se hur Maggan reder ut att regera med motståndarnas budget.  Motståndarna själva tror inte att Maggan kommer imponera något nämnvärt.  Men dam på täppan måste väl ändå vara drömläget för en statsminister - ingen med avvikande åsikter som blandar sig och sätter käppar i hjulet.  Gäsp...!

Musik:  "Broken glass" med Sia

Ser ni det?  Det tog ett tag för mig...

My precioussss

Jag blir trött bara jag ser det...

Storasyster och lillebror - vad gör de inte för far?

 

Inspiration - I natt jag drömde

Sisters in arms

I natt har jag varit ute i krig.  Ja, faktiskt, och verkligt kändes det också när jag vaknade.  Hela sovrummet kändes annorlunda och drömmen var så levande.  Kanske lär man sig något av en sådan dröm...

Vi var en trupp med bara kvinnor, och vi befann oss i Tyskland.  Varför vi var i Tyskland vet jag inte, men det var väl för att det var där kriget var - i Bautzen.  Först var det någon som pratade om Essen, men sen fick jag klart för mig att vi var i Bautzen.  Dessa två städer ligger inte ens i närheten av varandra.  Essen ligger i Ruhrområdet och Bautzen ligger ca 60 mil längre österut, förbi Dresden.  Det var ett obehagligt krig, som ett djungelkrig men i betongdjungeln i det här fallet.  Vi smög omkring i mörkret och letade efter en bomb, kamouflageklädda med grenar i hjälmarna.  Det var jag som upptäckte bomben.  Den var som ett fyrverkeri, ni vet ett sånt som skjuter ut krutet som ur ett rör.  Men den var mycket större och när den briserade dödade den en hel familj.  Tror inte det var min egen, men att familjer utplånas i krig är hemskt oavsett vems anhöriga det är.  Jag blev så chockad och ledsen att jag slängde mig om halsen på en av mina soldatkollegor, och hon höll om mig och tröstade mig.  I verkligheten är denna "soldat" en domarkollega som jag inte sett på tre år.

Musik:  Toy Soldiers med Marteka

Domarkollegan - ser inte precis ut som en soldat...

 

Inspiration - I natt jag drömde

På resande fot

I natt har jag varit ute och rest.  Jag och en gammal kompis sen skoltiden reste till ett varmt och soligt land, Kanarieöarna eller Kreta.  Skillnad, jag vet, men när var drömmar någonsin logiska...?  Hur som helst, jag och kompisen checkade in på hotellet, som inte riktigt såg ut som ett hotellrum på en semesterö.  Vårt rum påminde lite om vardagsrummet hos våra vänner i Danmark, med träpanel på väggarna och en stor lampa på ett sidobord.  Andra förändringar hade drömmen själv skapat.  Och jag hade åkt ifrån min resväska, hade bara min datorväska med mig.  Jag undrade hur jag skulle klara mig med så lite packning en hel vecka...  När vi väl kommit dit så började vi båda förändras och bli gamla tanter.  Min kompis påminde om min mans döda mamma, med sitt vita hår och hornbågade glasögon.

Kan det vara så att man har en längtan efter att resa bort, men survival skills nog att stanna hemma och jobba?  Vore inte så konstigt i så fall.  Men var i hela friden kom min gamla skolkompis ifrån?!  Henne har jag inte sett sen klassåterträffen 2003... 

Vem längtar inte efter lite sol och värme...?

Inspiration - Newspaper bloopers

 

Så om jag tar på mig en reflexväst så får jag inte inbrott...?

Inspiration - Photography Black and White

Ögonblick - Le misérable

För fyra år sedan var jag i Paris (tävling) och på kvällen efter avslutat värv var vi en grupp glada domare som skulle göra den franska huvudstaden innan vi åkte hem dagen därpå.  Men vi hann bara gå på tunnelbanan så fastnade skrattet i halsen.  Inte alla människor är glada och sorglösa en novemberkväll i Paris' tunnelbana...

Den ensamme killen är diskret fotograferad med min iPhone mobilkamera.

Solitude...

Reality - Visitors

On the best of days...  My angel, keeping me safe from harm and torment.  I will not ever turn my back on you again.  Please keep me...

My love, you'll stay...  won't you...?

Reality - Nej det inte slut än

Det är bara början

Nej, det är minsann inte slut!  Långt därifrån - corona är här för att stanna, så vi måste vänja oss vid det och lära oss leva med det.  Att det skulle vara över är bara som folk tror eftersom man lättat på restriktionerna.  Viruset finns därute, redo att slå till när man minst anar det.  Vem som säger vad bryr sig viruset inte det minsta om.  Det har dessvärre i detta kaos blivit "vi och de".  En del tar det som en självklarhet att vaccinera sig medan andra totalvägrar.  Jag förstår bägge sidor, men ändå har jag svårast för de där som vägrar.  De begränsar för alla oss som valt att vaccinera oss, och de tänker inte på vad de utsätter vårdpersonalen för om de skulle bli svårt sjuka.  Vissa länder sätter nu hårt mot hårt - ovaccinerade måste visa upp negativt test eller bevis på att ha haft corona och därmed ha antikroppar, eller så får de helt enkelt vaccinera sig för att komma in på krogen eller konserten eller få det där jobbet de drömt om.  Jag vaccinerade mig, men inte först och främst för min egen skull, utan för andras.  Att jag sen skulle komma att dra nytta av det själv blev ju en bonus.

Min närmaste chef ringde hela teamet i panik, berättade att hon testat positivt för corona.  Alla hon varit i kontakt med skulle testa sig, enligt min arbetsgivares coronapolicy.  Jag hade inte träffat henne efter det tillfälle hon misstänkte att hon blivit smittad, men eftersom jag själv börjat känna mig tjock i halsen så testade jag mig också för säkerhets skull.  Första förkylningen på över två år.  Negativt - precis som jag trott.  Jag jobbade redan hemma pga förintelsekonferensen, så jag var kvar hemma med förkylningen eftersom det är så det är sagt.  På helgen blev det sämre...  Tvärstopp i näsan och ont i ansiktet när jag böjde mig ner.  Bihåleinflammation, tänkte jag och fortsatte jobba hemifrån.  Men på tisdagen tänkte jag att det fick vara nog med hemarbete, dags att återgå till verkligheten.  Bara för att vara säker testade jag mig igen.  Jag satt där och höll koll på utslaget, allt såg ut som det skulle.  Men, vad...?!  Va?!!  Ett streck till!!?  Men det ska det ju inte vara!!  Jag spände ögonen i testet, försökte återkalla det där sista lilla strecket som verkligen kämpade sig till synlighet, precis innan tiden rann ut.  Kanske falsklarm, tänkte jag men vem vågar chansa...?  Alltså, jag blev så chockad att jag höll på att svimma där jag satt på min skrivbordsstol framför min laptop.  Jag fick lägga mig på golvet med benen i vädret - två gånger!  Vad gör man sen, tänkte jag i mitt förvirrade tillstånd.  Det måste väl anmälas?  Inget svar hos vårdcentralen.  Då fick det bli sjukhuset i Trelleborg.  Den förvånade sköterskan som svarade undrade om jag ville prata med någon särskild om detta.  Något anmälningskrav finns alltså inte...  Ok, då blev det till att informera alla jag träffat.  Alla testade sig och alla var negativa.  Puh...!  Men var har jag snappat upp eländet?  Vaccinerad till fullo, blodgrupp O, inte varit mer utsatt än innan...  Finns bara ett ställe - ICA-Toppen!  Om folk har ignorerat uppmaningen att hålla avstånd tidigare, så flåsar de en i nacken nu.  Så vaccin och O-blod är ingen garanti...  Jag vill i alla fall tänka att jag har gjort mitt bästa för att inte belasta en redan hårt pressad sjukvård, och jag hade kanske också blivit betydligt sjukare om jag inte varit vaccinerad.  Och jag var ju inte särskilt sjuk egentligen, bara en vanlig förkylning t o m utan feber.  Så jag går inte omkring och tänker att jag har haft corona, för så ser jag det inte.  En förkylning som spårade ur lite.  Men tur att vi hade toalettpapper hemma, för hade vi inte haft det så hade det säkert varit mycket värre...

Det som störde mig mest var brist på lukt och smak.  Trist - riktigt trist!  Man har ju läst skräckexempel där folk varit av med dessa sinnen i veckor, tom månader.  Träna luktsinnet kan man tydligen göra, så det fördjupade jag mig i.  "Sätt dig i en lugn och avslappnande miljö.  Andas in de essentiella oljorna, en i taget, låt dem sjunka in..."  Men vad är detta, någon slags sponsrad meditation?  Nej, man tager vad man haver, tänker inte skicka varken make eller barn att handla väldoftande oljor så jag kan träna näsan, resonerade jag.  Löjligt!  Så jag började med en klick handsprit, körde ner näsan i den och sen gick ögonen i kors.  Jösses amanda, nu tog jag död på luktsinnet för all framtid, tänkte jag lite självironiskt.  Dagen efter kunde jag känna dofter igen...  Jag vet att lukt och smak går hand i hand, men här blev smaksinnet frånsprunget.  Lukt 75%, smak 25%.  Men det gjorde inte så mycket, det var på G...

Nästa test tog jag på lördagen, på söndagen kunde jag gå till kyrkan för första gången på två veckor.  Och på måndagen var jag tillbaka på kontoret, också det efter två veckor.  Det där med jobba hemma, tur det finns.  Men att inte kunna gå vart man vill när man vill är allt annat än kul.  Och bara för att man inte får lov så är det ju just precis det man vill göra!  Alltså, t o m gå och handla kändes som det absolut roligaste man kunde göra.  

Så nu har man både hängslen och svångrem - vaccin och antikroppar.  I'm invincible!

Nej...!!  Det är nåt fel här!

Så där ja, så ska det se ut

Se alltid till att ha toapapper hemma, du vet aldrig när covid slår till...

Inspiration - Photography Malmö Port

Lunchpromenad i Frihamnen

Omgivningarna kring min arbetsplats kan man ju tycka olika om.  Där finns en hel del historiska byggnader, och det man kallar risigt och slitet kan också vara nostalgiskt.  Med lite fantasi kan man känna en del historiska vingslag.  Det byggs friskt i området, och om inte alla byggnader på mina bilder redan är borta, så kommer de med största sannolikhet snart att vara det.  Följ med på en liten lunchpromenad runt Slagthuset i Malmö.

Promenaden är fotograferad med min Canon systemkamera en dag i maj 2018.  Filurerna på bilderna är ett par arbetskamrater till mig.

En överlevare

Många bilar utanför, men lokalerna känns otjänliga...

Det var lika illa förr...

Perspektiv på livet

Dos caballeros

Vandrar till de blir gamla och grå

Lite längre bort ligger Saltimporten -
en av Malmös populäraste lunchrestauranger

Kontrast

Tänk om någon blev inlåst här och någon slängde bort nyckeln och glömde bort honom...

Den här tomten är inte öde längre

'

A door to nowhere

Titta, där hänger din gamla cykel...

Här lagar vi cyklar, men det är inget att hänga upp sig på

Alldeles uppåt väggarna...

                           

Reality - Visitors

In my darkest moments...  There it is - the demon.  I wish it would leave me alone, get out of my head.        But it won't ever leave me alone, it's found its way into the very heart of me.  It's my curse, I let it in.  Please just let me rest...  Let me lie down, let me go to sleep and never wake up.  

My love, would you grieve me if I died...?

Reality - Oktober som gått

Oktober 2021

Det är söndag morgon, och mitt huvud känns så tungt...  Jo, jag sa just att det är söndag morgon...  Povel Ramel åsido, söndag morgon och jag vaknade med huvudvärk och ville bara inte gå ur sängen!  Låt mig tänka efter...  Vad gjorde jag igår kväll?  Lördag, ensam hemma eftersom maken var på resa...  Jo, jag såg på Morden i Midsomer och måste ha druckit för mycket - mjölk!!  Ja, man kan ju tro att huvudvärk en söndagmorgon beror på en hård lördagkväll, men inte i mitt fall.  Jag tror det stavas tidsomställning.  Det här med att ändra klockan fram och tillbaka ett par gånger om året tar kål på mig.  Och inte bara på mig, det finns folk som fått hjärtinfarkt och dött.  Man har forskat på detta och resultaten är otvetydiga:  Det är skadligt för hälsan.  Ändå får det fortgå och EU har lagt diskussionen om sommartidens vara eller inte vara på is.  Och frågar man svenska politiker så svarar de bara - som vanligt - att det får man ju titta på och tillsätta en utredning.  I så fall lär aldrig jag få uppleva att man lägger av med det här abret.  Innan de har utrett färdigt så är man väl både död och begravd.  Politiker...  Undrar hur de lyckas meka ihop ungar...  "Älskling, tycker du inte det är dags att skaffa barn, min biologiska klocka börjar ticka."  "Jaa, det får vi titta på och diskutera, man får ju tillsätta en utredning och se vad resultaten innebär."

Mycket har man lyckats klämma in den här månaden.  Ganska tidigt i oktober tog jag mig i kragen och ringde läkaren.  Kändes onödigt, jag hade ju inte någon akut åkomma.  Men ibland kan det finnas andra saker som man bara känner på sig inte är som de ska, och så var det i det här fallet.  På senare tid, har jag haft problem med heshet och "tuppar" i halsen och ett helt galet behov av att harkla mig till ingen nytta.  Helt plötsligt har grejor fastnat i halsen och rösten har bara försvunnit.  Pinsamt och inte minst förfärligt irriterande!  Att man sen låter som om man druckit en flaska whisky och rökt två paket cigaretter om dagen de senaste 20 åren gör ju inte saken bättre, framför allt då jag varken röker eller dricker sprit.  Förutom dessa genanta åkommor har jag också en svullnad på halsen, förmodligen sköldkörteln.  Den har varit där i åratal, så om den hade varit farlig så hade jag varit död för längesen.  Jag har inte brytt mig så mycket om den, tänkt att på en person med inte alltför mycket underhudsfett så känns väl varenda liten grunka.  Men jag började däremot tro att de här två grejorna hade med varandra att göra.  Alltså ringde jag min vårdcentral och hade en lång utredning om min prekära situation och egna teorier om tingens besläktade symptom, och fick en tid inom bara några dagar.  Läkaren försökte hålla en lugn och sansad attityd, men tyckte jag skulle utredas hos öron/näsa/hals illa kvickt bara för att utesluta att det kunde vara något allvarligt.  Gissa om jag kände mig jättelugn när jag gick därifrån...  Nåväl, kallelsen till ö/n/h kom ganska snabbt därefter, och man fick ju pallra sig dit...  Läkaren där var en rolig en, helt enig med mig om att den förstorade sköldkörteln inte innebar någon större fara.  Ingen alls, faktiskt.  Men jag skulle ändå vidare till röntgen, för det är så man gör.  Ja, ja, jag förstår hans tankar i det fallet.  Hur som helst, farbror doktorn tyckte jag hade varit så duktig att jag förtjänade ett klistermärke (men jag slapp)!  Förresten, hesheten hade inte ett dugg med sköldkörteln att göra.  Den kommer sig av magkatarr, vilket jag vet att jag har om än inte särskilt allvarlig.  Struplocket stänger inte som det ska.  Jag kunde få omeprazol utskrivet, eller så kunde jag prova med gaviscon först.  Receptfri självbehandling kändes bättre än utskrivna tabletter, så gaviscon fick det bli.  Något av det äckligaste jag smakat!!  En vit, trögflytande gegga som jag skulle ta 10-20 ml av innan jag gick och la mig.  Efter knappt tre veckor med gaviscon kan jag säga att man vänjer sig vid det mesta...  Någon större skillnad i harklandet har jag dock inte märkt, rösten lever fortfarande sitt eget liv ibland.  Tupparna har kanske skingrats lite, och jag kan svälja ner det jag tänkt mig, så kanske det är på rätt väg ändå.  Återstår då röntgen...  Ingen rolig historia alls...  Jag är inte spruträdd, det kan man inte vara när man är blodgivare.  Men i det här fallet är det inte själva sticket jag oroar mig för, utan platsen för det.  Kallelsen kom för någon vecka sedan, och jag får vänta ända till december innan det blir gjort.  Så ända fram till dess ska jag gå och grubbla på att någon förmodligen ska sätta en nål i min hals!  Alltså, det finns ställen på kroppen där jag absolut inte vill att någon sätter en nål i mig.  Ryggen är ett av dem.  Med andra ord, stelkrampssprutor sätts i armen, punkt slut!  Och ryggmärgsbedövning ska jag aldrig ta någonsin i hela mitt liv!  Men tillbaka till ämnet:  Har jag tur slipper jag få en nål i halsen, förhoppningsvis räcker det med ultraljud...

Maken har fyllt år!  Inget märkvärdigt, men det märkvärdiga var att han beslöt sig för att fira sin födelsedag.  Det har man inte kunnat göra på ett tag ju, så det var ju ett roligt tilltag.  Vi skulle samlas 17:15 på Smokey Bar-b-q i Foteviken i Höllviken.  Inbjuda var våra barn och dotterns pojkvän, makens bror med familj (bara brorsan dök upp, de andra var upptagna med träning och väninnor...) samt makens pappas änka.  Det var samma dag som förintelsekonferensen gick av stapeln i Malmö, så allt var ju kaos. Barnen och svärmor blev därmed en timme försenade...  Sonen kunde varit i tid eftersom han utgår från Trelleborg, men i elfte timmen kom han på att han hade ett ärende inne i Malmö.  Men man kunde ju inte dyka upp utan present...  Själv jobbade jag hemifrån och kunde smita ifrån på dagen och fixa presenter och blommor.  Och födelsedagsbarnet självt gick tidigare från jobb i Staffanstorp.  Men det blev en trevlig kväll sådär på en onsdag, trots omständigheterna.

Konferensen, ja.  Tack vare den fick man jobba hemifrån ett par dagar.  Nu när saker börjar bli normala så är det inte längre speciellt attraktivt att jobba hemma.  Men så blir det ibland.  Det är ett viktigt ämne, att prata om förintelsen.  Den får aldrig glömmas bort!  Vad gör då lite trafikkaos...  I mitt fall blev det där hemarbetet lite längre än planerat.  Jag hade redan jobbat hemma på måndagen pga mitt besök på vårdcentralen, hemmajobb för konferens tisdag och onsdag, hemmajobb för öron/näsa/hals på torsdagen, och sen åkte jag på en dunderförkylning med bihåleinflammation light.  Den där förkylningen resulterade i ytterligare en veckas hemarbete.  Vår policy på jobb tillåter inte att man kommer snuvig till jobb och sitter och hostar och nyser och snörvlar på sina arbetskamrater.  Men fy, vad jag kände mig isolerad!  Nästan mobbad...  Men nu är man tillbaka igen, och livet går vidare, business as usual.  Och efter månader av förhandlingar har vi rott ihop ett nytt kontrakt med vår kund.  Bra, så klart!  Men lite besviken är man, hade varit spännande att ta sig an en annan kund...  Konstig besvikelse egentligen.  En del kollegors jobb stod och föll med det kontraktet, så det var ju i högsta grad en självisk tanke.  Chefen tyckte i alla fall att det förtjänade champagne på arbetstid.  Kunde ju lika gärna ha blivit gravöl, så man ska ju vara tacksam...  Min slurk täckte precis botten på glaset och inte ens det drack jag upp.  Otacksam?  Nej inte egentligen, jag dricker helt enkelt inte alkohol...

Som julklapp 2019 köpte jag biljetter till Bo Kaspers Orkester till min man.  I april 2020 skulle han och jag gå och se dem på Arenan i Malmö.  Sen blev det ju som det blev och konserten blev framskjuten till september 2020.  Det sket sig det också, så nytt datum blev i maj 2021.  Inte heller det lyckades, så det sköts upp ytterligare - till den 29 oktober 2021.  Och den här gången blev det av!  Bo Kasper är en grupp som nog har en speciell kategori publik.  Inte så många ungdomar, om man bortser från den lille kille som satt bakom oss.  Han var nog inte äldre än 12 och han gick dit med sin pappa när mamma inte kunde gå. Annars var det folk i vår äldre (dvs folk i sina bästa år), folk äldre än vi, samt folk som nog hade sina sympatier i syndikalisterna.  Pardon my French, men här snackar vi dreadlocks, runda glasögon, kängor, haremsbyxor och fjällräven kånken på ryggen.  Hur som helst, Bo Kaspers är en behaglig grupp på alla sätt!  De låter lika proffsigt live som på skiva, har sparsamt men klockren koreografi, lagom mycket snack mellan låtarna, en humoristisk framtoning, och de är propert klädda.  Musiken är en egen genre - lite jazzigt, lite 70-tal, lite modernt, lugnt och sansat.  De är en grupp som behövs i de här tiderna när allt handlar om show.  Det ska glittra, det ska ylas och wailas, det ska dansas och studsas, alla ska vara bäst.  Sånt går fetbort i min musikvärld.  Och har man inte dansande deodorantdockor så har man destruktiva rappare som rabblar om mord och sen går ut och mördar eller blir mördade.  Suck...

Städade på månadens sista dag.  Undrar varför...  Tussarna under sängen är inte damm, det är änglarnas tofflor.  Vad ska de nu ha på fötterna när de tassar runt i mitt hus...

Musik:  "Nu blev det dumt igen" med Bo Kaspers Orkester 

Räddningen...?

Grattis, min älskade!

Motsats till gravöl

Min fiffiga och påhittiga julklapp.  Biljett i mobilen vågar jag inte lita på, tänk om nallen lägger av...

Showtime

Spelsugna grabbar

"Allt ljus på mig"

Inspiration - Bowie lyrics quotes Blackstar

The bitter nerve is never enough

Inspiration - I natt jag drömde

My new space

I natt har jag fått ett eget kontor.  Jag skulle byta tjänst på jobb och skulle också ha ett eget kontor av den anledningen.  Det krävdes egentligen inte, men ett eget rum tackar man ju inte nej till.  Det var ett ganska mörkt rum och det bestod av en massa hyllor med pärmar och pappershögar som jag inte alls skulle ha behov av.  Jag fick hitta en egen hörna till de lilla jag hade.  I första skedet handlade det mest om privata saker samt min laptop.  Till och med sonen hade lämnat lite av sina grejor som han sen skulle hämta.  

Rummet låg utmed korridoren på jobb, som alla kontor gör i verkliga livet.  Det var bara det att det här lilla kontoret låg på andra sidan, och var mest ett förråd.  I verkligheten ligger kontoren utmed ytterväggen, utmed innerväggen har vi elrum, förråd, arkiv, fikarum samt kapputrymme med toaletter. Men i drömmar förändras ju saker, som bekant.  Jag hade i alla fall installerat mig, lagt datorn på laddning, och sen gått hem.  Väl hemma fick jag panik - datorn!!  Den låg på laddning fullt synlig (trots att mitt rum saknade fönster och därmed insyn).  Antingen stoppar man undan den eller tar den med sig hem, den ligger bara inte på skrivbordet!  Jag var så orolig, hoppades att den skulle vara kvar när jag kom till jobb dagen därpå.

På riktigt - nya kontoret var inte lika ljust...

Inspiration - I natt jag drömde

Throwback Thursday

Ja, så var man där igen - i gamla huset.  När jag tänker på det huset så har jag samma bitterljuva känsla som jag har när jag tänker på Frinnaryd - i varmt minne bevarat men kommer aldrig åter.  Men huset finns uppenbarligen i mina drömmar.  Och det var vårt drömhus när vi en gång köpte det och gjorde det till vårt eget.  Med facit i hand - vi skulle aldrig lämnat det...

Men till drömmen:  Jag, min man, våra barn, våra närmaste vänner samt grannparet skulle ha fest.  Vi tog oss friheten att röra oss fritt i trädgården till vårt gamla hus trots att vi visste att vi inte längre bodde där.  I den här drömmen var inte jag så försiktig som i den förra drömmen, här höll även jag hov.  Familjen som köpte huset var inte hemma den här kvällen.  Jag gick runt på tomten och retade mig på att de hade rivit pergolan vi byggde, samt tagit bort löjtnantshjärtat jag var så stolt över.  Istället växte där en annan buske med stora rosaspräckliga blommor.  Säkert inget som finns i verkligheten.  Men vi dukade till fest vid tomtgränsen. Vi tyckte det passade att ha festen där för där fanns två kvadratiska uteplatser i trä och med tak.  Medan vi planerade för festen kom familjen hem, de kom promenerande på gatan utanför.  Det var bara föräldrarna och de hade blivit ganska gamla (precis som vi blivit, men i drömmen var vi unga men inte de...).  Så klart var de inte så glada över att se att vi rantade runt i deras trädgård, men de promenerade förbi och lät oss hållas.  Så kom då kvällen och vi satt och åt och festade i de små "träkuberna".  Vet inte hur jag ska beskriva dem annars, det var känslan jag hade i drömmen.

I verkliga livet byggde vi om huset från topp till tå.  När vi köpte det hade det en tillbyggnad i rött tegel men i övrigt var det gult.  Vi teglade om den röda tillbyggnaden så hela huset blev gult.  I drömmen var framsidan röd igen, och under ombyggnad.  Den lilla verandan vi satte dit fanns inte, bara en dörr med en provisorisk träram runt.  Drömmen handlade ju inte om husrenovering så hur det skulle se ut förtäljde inte historien.  Jag bara vaknade och var kvar i drömmen.  Älskade hus, varför lämnade vi dig...  Vi var så lyckliga där...  Som om vi inte varit lyckliga i huset vi köpte istället, men låt oss säga att det fick en dålig start och det har det gått troll i.

Den röda tillbyggnaden.  Här ska det platta taket
integreras i sadeltaket.

Inspiration - Photograpy Road 100

Promenad utmed väg 100

Höllviken har många fina ställen.  Väg 100 mellan E6 och Skanör/Falsterbo är ett av dem.  Det är en tacksam väg att promenera vid, lagom avstånd från mitt hus men också tillräckligt långt för att det ska bli något av det.  Det har blivit en del promenader utmed det här stråket, ett bra övningsprojekt för en glad hobbyfotograf.  Lämnar en del övrigt att önska, men en del bilder är jag hyfsat nöjd med.  Andra stoppade jag tillbaka i albumet...

Vyerna från väg 100 är fotograferade med min Canon systemkamera.

Småbåtar utanför Foteviken

Jag fick frågan av en läsare varför båtarna är övergivna.  Men de är inte övergivna.  Vattnet är så
grunt att man vadar ut till dem.

Öresundsbron - så nära att man nästan kan ta på den.

Gott om fåglar finns det här också.

Fastfruset...

By night

Promenadvägen är kantad av fem bronsstatyer, detta är en av dem.

Falsterbokanalens småbåtshamn i bakgrunden.  Fast alla båtar är inte små, tro mig...

God natt, båten - var du än är...