Reality - Maj som gått

 Maj 2021

Den här månaden började med grannsämja - bristen på den.  Vi på vår gata i byn brukar ha det rättså lugnt och vi pratar med varandra och håller en god ton och skrattar tillsammans när vi slänger några ord med varandra ute på våra uppfarter.  Den sämjan kan ju kanske utnyttjas ibland, typ det gör ingenting om jag väsnas lite, jag har bra kontakt med mina grannar, de säger inget.  Men så kanske det inte alls alltid är.  Helt plötsligt tycker inte grannen att ditt oväsen är ok längre.  För att förklara hur jag menar så ska jag börja från början.  Min kära make har många intressen, bl a bygga motorer till båtar.  Jag vet inte hur många motorer som kommit och gått under de senaste åren, men jag har tappat räkningen.  Och varje gång jag är ute i garaget och tittar på eländena så är det ibland svårt att se att det ens är en motor...  Men där var två stycken som han lagt ner själ och hjärta i.  Allt var tipptopp - blästrade delar som glänste som krom, målade smådelar i svart och själva motorn röd.  Och så en del mojänger vid namn fördelare, topp, och en massa annat som jag redan glömt namnen på.  Men ena som då blivit klar först, behövde testas, och det gjordes ju av hälsoskäl med garageporten öppen.  Ur grannfridens perspektiv var det däremot delade meningar.  Grannen mittemot sa uttryckligen att de inte brydde sig om oljudet.  Grannen snett mittemot, och den som vi talar mest med, var av en helt annan åsikt.  Enligt honom hade minsann grannarna pratat ihop sig och han hade blivit utsedd till att vara den som skulle säga till oss att sluta föra oväsen.  Det var nonchalant mot grannen bredvid eftersom hon inte är frisk, och de andra kunde inte sitta ute på kvällarna för det förde sånt oväsen och det ena med det tredje.  Ska jag vara helt ärlig så har jag full förståelse för att grannarna tyckte det var störande.  Men däremot har jag ingen förståelse för sättet man sa ifrån på.  Vilka grannar då har gått ihop?  Vad är det för fegproppar som inte vågar krypa fram och själva säga ifrån?  Finns bara en granne som kan ha haft synpunkter och han bor ännu längre bort än just den gapande grannen.  Han kan inte ha hört nånting.  Och grannen som sa att han inte bryr sig, han är en rak och ärlig person som garanterat hade kommit och ringt på vår dörr och förklarat att nu fick det vara nog.  Nej, vi tror skällande grannen hittar på.  Det skulle väl låta mer oskyldigt om han inte verkade vara den som störs av det.  Så maken fick packa ihop sina motorer, sina grejor, verktyg osv och frakta rubbet till verkstaden nästan tre mil bort.  Trist om man märker att man glömt något...  Men ska man tala om grannsämja och varandras små ovanor så finns det en hel del att ta upp om skällande grannen.  Han parkerat sin andra bil där halkbekämpningsfordon kan vända, samt ev ploga upp all snö som ständigt faller här i Skåne.  Och han tvättar sina bilar i gatan, vilket kanske inte är förbjudet men helt klart inte önskvärt.  Sen kan man ta alla andra på gatorna runt omkring - alla festprissar.  Mitt emot oss på andra sidan:  Uteplats med bubbelpool, stereo och TV.  Perfekt för herrkväll med öl och fotboll.  Snett mitt emot oss på andra sidan: Ungdomar ensamma hemma, uteplats med pool och gigantisk stereoanläggning, stekare och stureplans-wannabe.  Outhärdligt!  För att inte tala om alla taktvättar, högtryckstvättar, gräsklippare, kantklippare, motorsågar, fotbollsträning mot husväggar och andras katter i vår trädgård som vi får stå ut med.  Alltså, vi är inte några grannar som stör, därför kändes detta så orättvist.  Och visst måste man få lov att höras i sin trädgård.  Klipper man inte gräset, hur skulle det då se ut.  Vi har ett par grannar i området som inte klipper sitt gräs...  Ruckelfeeling på dem...

Och som vanligt (förutom förra året) har det ju varit ESC.  Vi hade minsann inte samma tur i år som förra året, nu skulle eländet upp igen.  Nåväl, tänkte vi, Morden i Midsummer kan väl stryka på foten någon enstaka gång, inte hela världen.  Det tog ju inte lång tid förrän åtminstone jag började undra om vi inte var inne på fel spår där.  Av alla 25 bidrag eller hur många det nu var, så var kanske fem någorlunda i min smak.  Och lyckligtvis blev det en rocklåt som vann!  Ja, det var en del rocklåtar med, skönt att lite riktig musik hittat till den annars saliga uppsjön av dansande bimbos fulla av både botox och silikon och löshår och med "kläder" av enbart paljetter och strass.  Sångfärdigheter?  Nja, bara man kan yla i en obefintlig tonart och skutta runt lite så är det gångbart.  Men det gick inte hem i stugorna i år, lyckligtvis!  Men eurovision är inte vad det en gång var.  När det var högtidligt och seriöst, när man dirigerade en orkester på plats, när man snällt sjöng sitt bidrag, fick sina poäng, och det var vinna eller försvinna.  Tider det... Nu är det bara politik.  Förr kunde man sjunga om fred, det var det mest politiska man kunde komma på.  Nu sjunger man om fri kärlek, viftar med regnbågsprylar, är antingen bög eller flata, helst transa, och skägg på en dam är verkligen pricken över i:et.  Men höjden var ju de två manliga pinupporna som kommenterade spektaklet.  "Tusse, vår egna Tusse, han är så fin..."  Det där lät inte så bra.  Nästan värre än att lägga skattepengar på en rosa enhörning på Stortorget i Malmö...  

Maj månad är ju försmak på sommaren.  Dock har våren tvekat det här året.  Det har varit kallt, regnigt, soligt, kallt igen, ännu mera regn, lite åska, regnbåge.  Och som vanligt har rapsen börjat blomma.  Förra året hittade jag den perfekta bilden på rapsfälten - knallgula fält och som bonus Öresundsbron i bakgrunden.  Tyvärr blev jag inte färdig i tid att ta en bild på rapsfälten, och när jag väl fick fingrarna ur så var det färdigblommat.  Åh nej, nu får jag vänta ett helt år!  Och jag har väl inte direkt gått och väntat men det här året tog jag med kameran på en promenad och fotade en hel serie.  Även mobilen är rätt vass på foton och de bästa bilderna över rapsfälten blev faktiskt i solnedgången, trots att den gula färgen inte är direkt framstående.  Och faktiskt så är den där ögonblicksbilden, den där helt oplanerade bilden, ofta den som blir den bästa.  Och inte bara gula rapsfält har funnit sin väg in i mina kameror på sistone, även andra promenader i byn samt vår alldeles egen trädgård.  Mitt favoritställe i trädgården måste nog vara loungemöblerna där jag kan sitta och njuta av mina rhododendron.  Det är inte bara jag som njuter av dem, även humlor och bin är där och surrar och dricker rhododendronnektar.  Mumma, minsann!  En klok person sa till mig en gång att när det blir för mycket med vardagen och allt är jobbigt så får man glädjas åt små ting, hitta det fina mitt i allt elände.  Och även om jag inte haft något direkt elände den här månaden så har jag glatt mig åt en hel del småsaker i vardagen.  Rapsfälten, solnedgången, regnbågen - glädjeämnen i vardagen.  Till och med den lille knatten på promenad med sin pappa förgyllde min tillvaro på min egen promenad en eftermiddag efter jobb.  Han hade inte varit kunnig i gåendets ädla konst särskilt länge, men stolt verkade han vara där han tultade omkring och log och vinkade till mig.  Vart blev småbarnstiden av...?  Och även de stora pojkarna hittar små glädjeämnen ibland.  En dag när jag varit inne på kontoret och jobbat och var på väg hem hade jag en stor långtradare framför mig.  Han körde redan ganska sakta eftersom vi var på väg ut ur en rondell, men istället för att gå av påfarten så bromsade han. Han stannade helt enkelt för en andfamilj påväg över vägen.  Det var så gulligt att jag riktigt smälte som snö i majsol.  

Och visst är det skönt att kunna se glädjen i vardagen, skönt att kunna le genom tårar.  För det har trots allt varit lite elände den här månaden, om än inte helt nära... kanske...  En bekant till maken gick bort hastigt och lustigt, drygt 70 år gammal.  En bekant till mig förlorade sin dotter lika hastigt och lustigt, 35 år gammal och mor till två små barn.  En arbetskamrats mor gick bort efter en tids sjukdom mindre än ett halvår efter att hon blivit änka.  Och min svåger har fått ett besked om en mindre trevlig sjukdom...

Musik:  Miserere Mei med Voces8

Raps by night

Raps by day

Mums filibabba

Men fy, vilken rälig en...

Inspiration - Minnen från en by som en gång var

När det regnade...

Även om jag minns Frinnaryd bara med sol och värme så fanns det ju givetvis dagar då vädret var mindre lämpat att vara ute och leka i.  Eftersom man på den tiden inte kunde gå och sätta sig och se på TV eller spela dataspel eller annat sånt trams som finns tillgängligt idag så fick man vara sin egen lekledare.  Bortsett från de vanliga lekarna kurragömma, blindbock, gömma nyckeln osv så hittade vi på egna lekar.  Det var först och främst jag och min då bästa kompis Anette, vi hade fantasi så det både räckte och blev över.  Lite senare, när vi blivit lite äldre och konkurrensen som uppstår när man är tre personer, lagt sig så var även Maria med.  Men vi börjar från början...

Vissa lekar passade jättebra att leka hos Anettes farmor och farfar (Anette bodde hos dem på loven, annars bodde hon ca 8 mil bort) och vissa lekar passade bättre att leka hos min mormor och morfar.  Jag har säkert skrivit innan att jag tillbringade det mesta av min barndom hos dem, där var alltid någon hemma.  Vi bodde i samma by så det var enkelt att gå hem till dem.  Hur som helst, det fanns en hel del "rekvisita" att tillgå hos mormor och morfar, och det kunde man ha hur kul som helst med.  

Första galna leken:  Grodor med tjocka magar.  Den här leken bestod i att stoppa upp sig med prydnadskuddar under tröjan på magen samt i byxorna på rumpan.  Sedan tog vi sats och rullade nerför trappan (morfar och mormor hade en ganska bred svängd trappa).  Målet var att inte landa på golvet nedanför, för där var vatten och grodorna ville inte bli blöta.  Då var man en klumpig groda och förlorade om man hamnade där. Men så klart hamnade vi alltid där.  Vi hade lagt filtar och kuddar därnere på hallgolvet och det skulle då föreställa vågor.  Men vi rullade väldigt sakta nerför trappan, och på vägen ner hängde vi fast i ledstången.  Allt för att undvika vattnet därnere så länge som möjligt.  På senare år undrade vi var vi fått dessa idéer ifrån...  

Andra galna leken:  Malliga damer.  Att alla barn, framför allt flickor, tycker om att klä ut sig är ingen nyhet. Det gör nog de flesta.  Men vi utvecklade det där lite.  Mormor hade gott om gamla kjolar och underkjolar och annat tyll och spets som var helt oslagbart att använda.  Som malliga damer kunde vi mycket väl sno in oss i lakan och lägga tyllgardiner över det, sätta underkjolar eller förkläden på huvudet så det såg ut som att vi hade dok.  Sedan gick vi runt på tå, snörpte med munnen, satte tummar och pekfingrar mot varandra och såg allmänt fisförnäma ut.  En tid senare utvecklade vi det där lite och gav våra figurer namn och personligheter.  Anette blev kung Knasig, jag drottning Dum, och när Maria var med så var hon prinsessa, men jag kan inte för mitt liv minnas vad hon hette.  Kan ha varit prinsessan Töntig.  Därmed hade vi också bytt klädstil.  Våra långa "klänningar" bestod nu av mormors och morfars extratäcken som vi dragit ut ur en garderob där det fanns gott om sådant.  Det fanns ett gult täcke, ett rött täcke och ett rött täcke till med lite glansig yta.  Det var fintäcket så det skulle vi vara rädda om.  Alltså, de täckena var inte direkt några duntäcken, det var täcken som hängt med sedan 40-talet.  De var stoppade med någon typ av vadd och jättetunga.  Dem gick vi och släpade runt på som kjolar och mantlar.  Mormor var en fantastisk kvinna på många vis och hon spelade med så ofta hon hann.  Det bästa hon visste var när barn åt, så hon kunde stå och grädda plättar till kung Knasig och drottning Dum så fort de blev hungriga.  Kungen och drottningen åt ju så klart inte som folk heller, utan de byggde plättmackor.  Ju fler plättar man kunde stapla och få in i munnen desto bättre.  Men oftast blev det nog ändå med kniv och gaffel och mormors hemmagjorda jordgubbssylt.  Mums!

Tredje galna leken:  Teater.  Det var kanske inte någon lek i sig, utan nu snickrade vi ihop teaterpjäser som vi då skulle spela upp för våra gamlingar.  Morfar hade ju så klart inte tid att titta på några pjäser, men stackars mormor tvingade vi in i musikrummet, tryckte ner på en stol och så skulle hon titta på våra hemmasnickrade alster.  Det inkluderade förstås utklädnad, men det är ju lite det som teater bygger på.  Mormor och morfar hade en perfekt "ridå".  Vi hade uppträdet i vad vi kallade musikrummet, och mellan musikrummet och finrummet hängde ett draperi som vi använde som ridå och därmed blev finrummet vår loge.  Jag minns inte riktigt vad som gavs där i musikrummet, men det brukade ingå mimning till ABBA och Baccara samt parodier på TV-serier.  Så klart hade vi snöat in på Anna Karenina, en version som spelades in på 70-talet.  Hon var så vacker och hade så vackra klänningar!  Om ni har läst eller sett Anna Karenina så vet ni att hon tog livet av sig genom att slänga sig under tåget.  Den scenen ingick ju i vår repertoar också, men tåget fick ersättas av en stol.  Så vår Anna kröp under en stol och låg där ända till vår lilla publik förstod att pjäsen var slut.  Jag tror Anna Karenina blev en av våra sista pjäser, sen började vi bli för stora för den biten.  Det blev lite för dramatiskt och seriöst till slut.  Anette försökte få min tragiska sida att ge vika men "det där kan vi inte ha med, det kan ju inte intressera farfar och farmor!" bet inte på mig, så när vi turnerade med Anna Karenina till Anettes farföräldrar så ingick ändå självmordsscenen.  Och där låg jag i min tyllklänning under "tåget" och hade lite problem att ta mig upp.  Farmor kom till min hjälp:  "Ska jag hjälpa stackars Anna som tåget körde över."  

Lekarna vi lekte hos Anettes farmor och farfar var mest gömma nyckeln.  Farmor var inte hemma på dagarna så vi kunde husera fritt i hennes kök.  Och där fanns saker att husera fritt med förutom gömställen till en nyckel - farmors syltkakor.  Hon hade alltid hembakade småkakor i skafferiet och min absoluta favorit var syltkakorna.  Det var mördegssnittar med vinbärsgelé och glasyr över.  Mormor brukade baka vaniljhorn och smörkransar, men det var lite svårare att smyga i skafferiet där för mormor lämnade sällan köket.  Och även om jag älskade mormors hembakade småkakor så var det ju inte sylt på dem...  Men när vi snyltade kakor hos mormor så var vi ofta förklädda till katter...  Mormor hade mjuka snoddar som egentligen hörde till klänningar och koftor runt hennes midja, men de försvann ner i våra kalasbyxor och funkade som kattsvansar.  

Men det var inte bara jag och Anette och Maria som var bra på att leka inne.  Jag hade ju grannpojken Ville också.  Där handlade det aldrig om utklädning utan där plockade jag fram pojkflickan i mig och med den min låda med leksaksbilar.  Ville och jag körde bilar runt hela mormors och morfars hus (den här typen av lek var inte tillåten hemma hos Ville) och som vägar använde vi toapapper.  Så mormors och morfars hall och musikrum bestod av pappersvägar och två ungar som körde runt små leksaksbilar på det. Jag tror inte mormor var överförtjust direkt.  Dels skulle hon klättra över både vägar, bilar och två kravlande barn och dels blev det en viss ökning på toapperskontot.  

Jag ljög lite precis här uppe.  Ville och jag klädde visst ut oss - en gång.  Vi fick för oss att vi skulle gifta oss.  Jag hade tagit på mig min mosters gamla konfirmationsklänning (faktiskt riktigt snygg klänning om man gillar retro, synd den inte lever längre!) men vad Ville hade på sig minns jag inte alls.  Det var ett annorlunda bröllop, för vi hade inga ringar, ingen präst och inga vittnen.  Men vi gifte oss på grusvägen utanför Perssons hus mittemot tant Lifströms hus.  Och sen kunde jag inte låta bli att fundera över om vi var gifta på riktigt.  Gills ett sånt bröllop?  Det hade ju i så fall varit högst opraktiskt...  

Innan vi blev malliga damer

Mormors finaste förkläde, perfekt att ha som dok

Perfekt att gömma - fågel, fisk eller mitt emellan

Inspiration - I natt jag drömde

Bak och fram

I natt har jag varit ute och ridit.  Inte nattmaran nu, utan på häst i en manege.  Jag galopperade runt, runt och det gick hur bra som helst.  Efter ett tag tänkte jag att jag nog borde korrigera min sits.  Jag satt nämligen bak och fram på hästen, så istället för tyglar höll jag i svansen.  Fantastisk häst, den galopperade baklänges!  Inget konstigt med det, liksom... 

Så här ska det se ut (bortsett från bildkvaliteten)

Inspiration - I natt jag drömde

 Kaos på konsert

Trots maxantalet på 8 personer så skulle det ställas till med konsert.  Den skulle genomföras i en aula, dock ingen som hade någon verklighetsförankring.  Trots dessa 8 personer så blev det ganska stökigt, för precis som i vissa fall i verkligheten så var det dåligt med åtlydnaden.  Dock var det mest småungar som dök upp, men det var ändå fler än 8...  En av dessa småungar puttade omkull min kompis och jag blev så klart arg på odågan.  Det var i alla fall väldigt sociala musiker.  De gick omkring i publiken och frågade vad vi tyckte om deras musik.  En av dem hade spelat i Eagles, vilket jag kommenterade och undrade över, men då vände han sig om och gick igen precis som att det inte var något att prata om.  Jag frågade bara för min mans skull, hans stora idoler "of all times".  Hur som helst så eskalerade stöket.  Nu var det mer än småungar, nu hade huliganer anslutit.  Jag gick neråt scenen och blandade mig i bråket, tänkte demonstrera mina färdigheter i kampsport.  Lite anspråkslöst höjde jag ett varnande finger mot en buse, men han tog tag i det och började dra runt det.  Lyckades dock vrida mig ur det greppet innan busen hann bryta det.  När jag kommit ända ner och tittade från scenen upp mot aulans sittplatser och såg bråken och slagsmålen så skrek jag i högan sky "Security!!".  

Sen vaknade jag av alarmet, duktigt sur över att ha blivit avbruten i min dröm.  Jag ville se slutet på den.  I min halvdvala försökte jag meka ihop mitt eget slut, men det gick sådär.  Somna om var också kört...

Aula (bild från internet)