Spirit says...: Inspiration - Minnen från en by som en gång var

När det regnade...

Även om jag minns Frinnaryd bara med sol och värme så fanns det ju givetvis dagar då vädret var mindre lämpat att vara ute och leka i. Eftersom man på den tiden inte kunde gå och sätta sig och se på TV eller spela dataspel eller annat sånt trams som finns tillgängligt idag så fick man vara sin egen lekledare. Bortsett från de vanliga lekarna kurragömma, blindbock, gömma nyckeln osv så hittade vi på egna lekar. Det var först och främst jag och min då bästa kompis Anette, vi hade fantasi så det både räckte och blev över. Lite senare, när vi blivit lite äldre och konkurrensen som uppstår när man är tre personer, lagt sig så var även Maria med. Men vi börjar från början...

Vissa lekar passade jättebra att leka hos Anettes farmor och farfar (Anette bodde hos dem på loven, annars bodde hon ca 8 mil bort) och vissa lekar passade bättre att leka hos min mormor och morfar. Jag har säkert skrivit innan att jag tillbringade det mesta av min barndom hos dem, där var alltid någon hemma. Vi bodde i samma by så det var enkelt att gå hem till dem. Hur som helst, det fanns en hel del "rekvisita" att tillgå hos mormor och morfar, och det kunde man ha hur kul som helst med.

Första galna leken: Grodor med tjocka magar. Den här leken bestod i att stoppa upp sig med prydnadskuddar under tröjan på magen samt i byxorna på rumpan. Sedan tog vi sats och rullade nerför trappan (morfar och mormor hade en ganska bred svängd trappa). Målet var att inte landa på golvet nedanför, för där var vatten och grodorna ville inte bli blöta. Då var man en klumpig groda och förlorade om man hamnade där. Men så klart hamnade vi alltid där. Vi hade lagt filtar och kuddar därnere på hallgolvet och det skulle då föreställa vågor. Men vi rullade väldigt sakta nerför trappan, och på vägen ner hängde vi fast i ledstången. Allt för att undvika vattnet därnere så länge som möjligt. På senare år undrade vi var vi fått dessa idéer ifrån...

Andra galna leken: Malliga damer. Att alla barn, framför allt flickor, tycker om att klä ut sig är ingen nyhet. Det gör nog de flesta. Men vi utvecklade det där lite. Mormor hade gott om gamla kjolar och underkjolar och annat tyll och spets som var helt oslagbart att använda. Som malliga damer kunde vi mycket väl sno in oss i lakan och lägga tyllgardiner över det, sätta underkjolar eller förkläden på huvudet så det såg ut som att vi hade dok. Sedan gick vi runt på tå, snörpte med munnen, satte tummar och pekfingrar mot varandra och såg allmänt fisförnäma ut. En tid senare utvecklade vi det där lite och gav våra figurer namn och personligheter. Anette blev kung Knasig, jag drottning Dum, och när Maria var med så var hon prinsessa, men jag kan inte för mitt liv minnas vad hon hette. Kan ha varit prinsessan Töntig. Därmed hade vi också bytt klädstil. Våra långa "klänningar" bestod nu av mormors och morfars extratäcken som vi dragit ut ur en garderob där det fanns gott om sådant. Det fanns ett gult täcke, ett rött täcke och ett rött täcke till med lite glansig yta. Det var fintäcket så det skulle vi vara rädda om. Alltså, de täckena var inte direkt några duntäcken, det var täcken som hängt med sedan 40-talet. De var stoppade med någon typ av vadd och jättetunga. Dem gick vi och släpade runt på som kjolar och mantlar. Mormor var en fantastisk kvinna på många vis och hon spelade med så ofta hon hann. Det bästa hon visste var när barn åt, så hon kunde stå och grädda plättar till kung Knasig och drottning Dum så fort de blev hungriga. Kungen och drottningen åt ju så klart inte som folk heller, utan de byggde plättmackor. Ju fler plättar man kunde stapla och få in i munnen desto bättre. Men oftast blev det nog ändå med kniv och gaffel och mormors hemmagjorda jordgubbssylt. Mums!

Tredje galna leken: Teater. Det var kanske inte någon lek i sig, utan nu snickrade vi ihop teaterpjäser som vi då skulle spela upp för våra gamlingar. Morfar hade ju så klart inte tid att titta på några pjäser, men stackars mormor tvingade vi in i musikrummet, tryckte ner på en stol och så skulle hon titta på våra hemmasnickrade alster. Det inkluderade förstås utklädnad, men det är ju lite det som teater bygger på. Mormor och morfar hade en perfekt "ridå". Vi hade uppträdet i vad vi kallade musikrummet, och mellan musikrummet och finrummet hängde ett draperi som vi använde som ridå och därmed blev finrummet vår loge. Jag minns inte riktigt vad som gavs där i musikrummet, men det brukade ingå mimning till ABBA och Baccara samt parodier på TV-serier. Så klart hade vi snöat in på Anna Karenina, en version som spelades in på 70-talet. Hon var så vacker och hade så vackra klänningar! Om ni har läst eller sett Anna Karenina så vet ni att hon tog livet av sig genom att slänga sig under tåget. Den scenen ingick ju i vår repertoar också, men tåget fick ersättas av en stol. Så vår Anna kröp under en stol och låg där ända till vår lilla publik förstod att pjäsen var slut. Jag tror Anna Karenina blev en av våra sista pjäser, sen började vi bli för stora för den biten. Det blev lite för dramatiskt och seriöst till slut. Anette försökte få min tragiska sida att ge vika men "det där kan vi inte ha med, det kan ju inte intressera farfar och farmor!" bet inte på mig, så när vi turnerade med Anna Karenina till Anettes farföräldrar så ingick ändå självmordsscenen. Och där låg jag i min tyllklänning under "tåget" och hade lite problem att ta mig upp. Farmor kom till min hjälp: "Ska jag hjälpa stackars Anna som tåget körde över."

Lekarna vi lekte hos Anettes farmor och farfar var mest gömma nyckeln. Farmor var inte hemma på dagarna så vi kunde husera fritt i hennes kök. Och där fanns saker att husera fritt med förutom gömställen till en nyckel - farmors syltkakor. Hon hade alltid hembakade småkakor i skafferiet och min absoluta favorit var syltkakorna. Det var mördegssnittar med vinbärsgelé och glasyr över. Mormor brukade baka vaniljhorn och smörkransar, men det var lite svårare att smyga i skafferiet där för mormor lämnade sällan köket. Och även om jag älskade mormors hembakade småkakor så var det ju inte sylt på dem... Men när vi snyltade kakor hos mormor så var vi ofta förklädda till katter... Mormor hade mjuka snoddar som egentligen hörde till klänningar och koftor runt hennes midja, men de försvann ner i våra kalasbyxor och funkade som kattsvansar.

Men det var inte bara jag och Anette och Maria som var bra på att leka inne. Jag hade ju grannpojken Ville också. Där handlade det aldrig om utklädning utan där plockade jag fram pojkflickan i mig och med den min låda med leksaksbilar. Ville och jag körde bilar runt hela mormors och morfars hus (den här typen av lek var inte tillåten hemma hos Ville) och som vägar använde vi toapapper. Så mormors och morfars hall och musikrum bestod av pappersvägar och två ungar som körde runt små leksaksbilar på det. Jag tror inte mormor var överförtjust direkt. Dels skulle hon klättra över både vägar, bilar och två kravlande barn och dels blev det en viss ökning på toapperskontot.

Jag ljög lite precis här uppe. Ville och jag klädde visst ut oss - en gång. Vi fick för oss att vi skulle gifta oss. Jag hade tagit på mig min mosters gamla konfirmationsklänning (faktiskt riktigt snygg klänning om man gillar retro, synd den inte lever längre!) men vad Ville hade på sig minns jag inte alls. Det var ett annorlunda bröllop, för vi hade inga ringar, ingen präst och inga vittnen. Men vi gifte oss på grusvägen utanför Perssons hus mittemot tant Lifströms hus. Och sen kunde jag inte låta bli att fundera över om vi var gifta på riktigt. Gills ett sånt bröllop? Det hade ju i så fall varit högst opraktiskt...