Reality - Oktober som gått

Oktober 2021

Det är söndag morgon, och mitt huvud känns så tungt...  Jo, jag sa just att det är söndag morgon...  Povel Ramel åsido, söndag morgon och jag vaknade med huvudvärk och ville bara inte gå ur sängen!  Låt mig tänka efter...  Vad gjorde jag igår kväll?  Lördag, ensam hemma eftersom maken var på resa...  Jo, jag såg på Morden i Midsomer och måste ha druckit för mycket - mjölk!!  Ja, man kan ju tro att huvudvärk en söndagmorgon beror på en hård lördagkväll, men inte i mitt fall.  Jag tror det stavas tidsomställning.  Det här med att ändra klockan fram och tillbaka ett par gånger om året tar kål på mig.  Och inte bara på mig, det finns folk som fått hjärtinfarkt och dött.  Man har forskat på detta och resultaten är otvetydiga:  Det är skadligt för hälsan.  Ändå får det fortgå och EU har lagt diskussionen om sommartidens vara eller inte vara på is.  Och frågar man svenska politiker så svarar de bara - som vanligt - att det får man ju titta på och tillsätta en utredning.  I så fall lär aldrig jag få uppleva att man lägger av med det här abret.  Innan de har utrett färdigt så är man väl både död och begravd.  Politiker...  Undrar hur de lyckas meka ihop ungar...  "Älskling, tycker du inte det är dags att skaffa barn, min biologiska klocka börjar ticka."  "Jaa, det får vi titta på och diskutera, man får ju tillsätta en utredning och se vad resultaten innebär."

Mycket har man lyckats klämma in den här månaden.  Ganska tidigt i oktober tog jag mig i kragen och ringde läkaren.  Kändes onödigt, jag hade ju inte någon akut åkomma.  Men ibland kan det finnas andra saker som man bara känner på sig inte är som de ska, och så var det i det här fallet.  På senare tid, har jag haft problem med heshet och "tuppar" i halsen och ett helt galet behov av att harkla mig till ingen nytta.  Helt plötsligt har grejor fastnat i halsen och rösten har bara försvunnit.  Pinsamt och inte minst förfärligt irriterande!  Att man sen låter som om man druckit en flaska whisky och rökt två paket cigaretter om dagen de senaste 20 åren gör ju inte saken bättre, framför allt då jag varken röker eller dricker sprit.  Förutom dessa genanta åkommor har jag också en svullnad på halsen, förmodligen sköldkörteln.  Den har varit där i åratal, så om den hade varit farlig så hade jag varit död för längesen.  Jag har inte brytt mig så mycket om den, tänkt att på en person med inte alltför mycket underhudsfett så känns väl varenda liten grunka.  Men jag började däremot tro att de här två grejorna hade med varandra att göra.  Alltså ringde jag min vårdcentral och hade en lång utredning om min prekära situation och egna teorier om tingens besläktade symptom, och fick en tid inom bara några dagar.  Läkaren försökte hålla en lugn och sansad attityd, men tyckte jag skulle utredas hos öron/näsa/hals illa kvickt bara för att utesluta att det kunde vara något allvarligt.  Gissa om jag kände mig jättelugn när jag gick därifrån...  Nåväl, kallelsen till ö/n/h kom ganska snabbt därefter, och man fick ju pallra sig dit...  Läkaren där var en rolig en, helt enig med mig om att den förstorade sköldkörteln inte innebar någon större fara.  Ingen alls, faktiskt.  Men jag skulle ändå vidare till röntgen, för det är så man gör.  Ja, ja, jag förstår hans tankar i det fallet.  Hur som helst, farbror doktorn tyckte jag hade varit så duktig att jag förtjänade ett klistermärke (men jag slapp)!  Förresten, hesheten hade inte ett dugg med sköldkörteln att göra.  Den kommer sig av magkatarr, vilket jag vet att jag har om än inte särskilt allvarlig.  Struplocket stänger inte som det ska.  Jag kunde få omeprazol utskrivet, eller så kunde jag prova med gaviscon först.  Receptfri självbehandling kändes bättre än utskrivna tabletter, så gaviscon fick det bli.  Något av det äckligaste jag smakat!!  En vit, trögflytande gegga som jag skulle ta 10-20 ml av innan jag gick och la mig.  Efter knappt tre veckor med gaviscon kan jag säga att man vänjer sig vid det mesta...  Någon större skillnad i harklandet har jag dock inte märkt, rösten lever fortfarande sitt eget liv ibland.  Tupparna har kanske skingrats lite, och jag kan svälja ner det jag tänkt mig, så kanske det är på rätt väg ändå.  Återstår då röntgen...  Ingen rolig historia alls...  Jag är inte spruträdd, det kan man inte vara när man är blodgivare.  Men i det här fallet är det inte själva sticket jag oroar mig för, utan platsen för det.  Kallelsen kom för någon vecka sedan, och jag får vänta ända till december innan det blir gjort.  Så ända fram till dess ska jag gå och grubbla på att någon förmodligen ska sätta en nål i min hals!  Alltså, det finns ställen på kroppen där jag absolut inte vill att någon sätter en nål i mig.  Ryggen är ett av dem.  Med andra ord, stelkrampssprutor sätts i armen, punkt slut!  Och ryggmärgsbedövning ska jag aldrig ta någonsin i hela mitt liv!  Men tillbaka till ämnet:  Har jag tur slipper jag få en nål i halsen, förhoppningsvis räcker det med ultraljud...

Maken har fyllt år!  Inget märkvärdigt, men det märkvärdiga var att han beslöt sig för att fira sin födelsedag.  Det har man inte kunnat göra på ett tag ju, så det var ju ett roligt tilltag.  Vi skulle samlas 17:15 på Smokey Bar-b-q i Foteviken i Höllviken.  Inbjuda var våra barn och dotterns pojkvän, makens bror med familj (bara brorsan dök upp, de andra var upptagna med träning och väninnor...) samt makens pappas änka.  Det var samma dag som förintelsekonferensen gick av stapeln i Malmö, så allt var ju kaos. Barnen och svärmor blev därmed en timme försenade...  Sonen kunde varit i tid eftersom han utgår från Trelleborg, men i elfte timmen kom han på att han hade ett ärende inne i Malmö.  Men man kunde ju inte dyka upp utan present...  Själv jobbade jag hemifrån och kunde smita ifrån på dagen och fixa presenter och blommor.  Och födelsedagsbarnet självt gick tidigare från jobb i Staffanstorp.  Men det blev en trevlig kväll sådär på en onsdag, trots omständigheterna.

Konferensen, ja.  Tack vare den fick man jobba hemifrån ett par dagar.  Nu när saker börjar bli normala så är det inte längre speciellt attraktivt att jobba hemma.  Men så blir det ibland.  Det är ett viktigt ämne, att prata om förintelsen.  Den får aldrig glömmas bort!  Vad gör då lite trafikkaos...  I mitt fall blev det där hemarbetet lite längre än planerat.  Jag hade redan jobbat hemma på måndagen pga mitt besök på vårdcentralen, hemmajobb för konferens tisdag och onsdag, hemmajobb för öron/näsa/hals på torsdagen, och sen åkte jag på en dunderförkylning med bihåleinflammation light.  Den där förkylningen resulterade i ytterligare en veckas hemarbete.  Vår policy på jobb tillåter inte att man kommer snuvig till jobb och sitter och hostar och nyser och snörvlar på sina arbetskamrater.  Men fy, vad jag kände mig isolerad!  Nästan mobbad...  Men nu är man tillbaka igen, och livet går vidare, business as usual.  Och efter månader av förhandlingar har vi rott ihop ett nytt kontrakt med vår kund.  Bra, så klart!  Men lite besviken är man, hade varit spännande att ta sig an en annan kund...  Konstig besvikelse egentligen.  En del kollegors jobb stod och föll med det kontraktet, så det var ju i högsta grad en självisk tanke.  Chefen tyckte i alla fall att det förtjänade champagne på arbetstid.  Kunde ju lika gärna ha blivit gravöl, så man ska ju vara tacksam...  Min slurk täckte precis botten på glaset och inte ens det drack jag upp.  Otacksam?  Nej inte egentligen, jag dricker helt enkelt inte alkohol...

Som julklapp 2019 köpte jag biljetter till Bo Kaspers Orkester till min man.  I april 2020 skulle han och jag gå och se dem på Arenan i Malmö.  Sen blev det ju som det blev och konserten blev framskjuten till september 2020.  Det sket sig det också, så nytt datum blev i maj 2021.  Inte heller det lyckades, så det sköts upp ytterligare - till den 29 oktober 2021.  Och den här gången blev det av!  Bo Kasper är en grupp som nog har en speciell kategori publik.  Inte så många ungdomar, om man bortser från den lille kille som satt bakom oss.  Han var nog inte äldre än 12 och han gick dit med sin pappa när mamma inte kunde gå. Annars var det folk i vår äldre (dvs folk i sina bästa år), folk äldre än vi, samt folk som nog hade sina sympatier i syndikalisterna.  Pardon my French, men här snackar vi dreadlocks, runda glasögon, kängor, haremsbyxor och fjällräven kånken på ryggen.  Hur som helst, Bo Kaspers är en behaglig grupp på alla sätt!  De låter lika proffsigt live som på skiva, har sparsamt men klockren koreografi, lagom mycket snack mellan låtarna, en humoristisk framtoning, och de är propert klädda.  Musiken är en egen genre - lite jazzigt, lite 70-tal, lite modernt, lugnt och sansat.  De är en grupp som behövs i de här tiderna när allt handlar om show.  Det ska glittra, det ska ylas och wailas, det ska dansas och studsas, alla ska vara bäst.  Sånt går fetbort i min musikvärld.  Och har man inte dansande deodorantdockor så har man destruktiva rappare som rabblar om mord och sen går ut och mördar eller blir mördade.  Suck...

Städade på månadens sista dag.  Undrar varför...  Tussarna under sängen är inte damm, det är änglarnas tofflor.  Vad ska de nu ha på fötterna när de tassar runt i mitt hus...

Musik:  "Nu blev det dumt igen" med Bo Kaspers Orkester 

Räddningen...?

Grattis, min älskade!

Motsats till gravöl

Min fiffiga och påhittiga julklapp.  Biljett i mobilen vågar jag inte lita på, tänk om nallen lägger av...

Showtime

Spelsugna grabbar

"Allt ljus på mig"

Inspiration - Bowie lyrics quotes Blackstar

The bitter nerve is never enough

Inspiration - I natt jag drömde

My new space

I natt har jag fått ett eget kontor.  Jag skulle byta tjänst på jobb och skulle också ha ett eget kontor av den anledningen.  Det krävdes egentligen inte, men ett eget rum tackar man ju inte nej till.  Det var ett ganska mörkt rum och det bestod av en massa hyllor med pärmar och pappershögar som jag inte alls skulle ha behov av.  Jag fick hitta en egen hörna till de lilla jag hade.  I första skedet handlade det mest om privata saker samt min laptop.  Till och med sonen hade lämnat lite av sina grejor som han sen skulle hämta.  

Rummet låg utmed korridoren på jobb, som alla kontor gör i verkliga livet.  Det var bara det att det här lilla kontoret låg på andra sidan, och var mest ett förråd.  I verkligheten ligger kontoren utmed ytterväggen, utmed innerväggen har vi elrum, förråd, arkiv, fikarum samt kapputrymme med toaletter. Men i drömmar förändras ju saker, som bekant.  Jag hade i alla fall installerat mig, lagt datorn på laddning, och sen gått hem.  Väl hemma fick jag panik - datorn!!  Den låg på laddning fullt synlig (trots att mitt rum saknade fönster och därmed insyn).  Antingen stoppar man undan den eller tar den med sig hem, den ligger bara inte på skrivbordet!  Jag var så orolig, hoppades att den skulle vara kvar när jag kom till jobb dagen därpå.

På riktigt - nya kontoret var inte lika ljust...

Inspiration - I natt jag drömde

Throwback Thursday

Ja, så var man där igen - i gamla huset.  När jag tänker på det huset så har jag samma bitterljuva känsla som jag har när jag tänker på Frinnaryd - i varmt minne bevarat men kommer aldrig åter.  Men huset finns uppenbarligen i mina drömmar.  Och det var vårt drömhus när vi en gång köpte det och gjorde det till vårt eget.  Med facit i hand - vi skulle aldrig lämnat det...

Men till drömmen:  Jag, min man, våra barn, våra närmaste vänner samt grannparet skulle ha fest.  Vi tog oss friheten att röra oss fritt i trädgården till vårt gamla hus trots att vi visste att vi inte längre bodde där.  I den här drömmen var inte jag så försiktig som i den förra drömmen, här höll även jag hov.  Familjen som köpte huset var inte hemma den här kvällen.  Jag gick runt på tomten och retade mig på att de hade rivit pergolan vi byggde, samt tagit bort löjtnantshjärtat jag var så stolt över.  Istället växte där en annan buske med stora rosaspräckliga blommor.  Säkert inget som finns i verkligheten.  Men vi dukade till fest vid tomtgränsen. Vi tyckte det passade att ha festen där för där fanns två kvadratiska uteplatser i trä och med tak.  Medan vi planerade för festen kom familjen hem, de kom promenerande på gatan utanför.  Det var bara föräldrarna och de hade blivit ganska gamla (precis som vi blivit, men i drömmen var vi unga men inte de...).  Så klart var de inte så glada över att se att vi rantade runt i deras trädgård, men de promenerade förbi och lät oss hållas.  Så kom då kvällen och vi satt och åt och festade i de små "träkuberna".  Vet inte hur jag ska beskriva dem annars, det var känslan jag hade i drömmen.

I verkliga livet byggde vi om huset från topp till tå.  När vi köpte det hade det en tillbyggnad i rött tegel men i övrigt var det gult.  Vi teglade om den röda tillbyggnaden så hela huset blev gult.  I drömmen var framsidan röd igen, och under ombyggnad.  Den lilla verandan vi satte dit fanns inte, bara en dörr med en provisorisk träram runt.  Drömmen handlade ju inte om husrenovering så hur det skulle se ut förtäljde inte historien.  Jag bara vaknade och var kvar i drömmen.  Älskade hus, varför lämnade vi dig...  Vi var så lyckliga där...  Som om vi inte varit lyckliga i huset vi köpte istället, men låt oss säga att det fick en dålig start och det har det gått troll i.

Den röda tillbyggnaden.  Här ska det platta taket
integreras i sadeltaket.

Inspiration - Photograpy Road 100

Promenad utmed väg 100

Höllviken har många fina ställen.  Väg 100 mellan E6 och Skanör/Falsterbo är ett av dem.  Det är en tacksam väg att promenera vid, lagom avstånd från mitt hus men också tillräckligt långt för att det ska bli något av det.  Det har blivit en del promenader utmed det här stråket, ett bra övningsprojekt för en glad hobbyfotograf.  Lämnar en del övrigt att önska, men en del bilder är jag hyfsat nöjd med.  Andra stoppade jag tillbaka i albumet...

Vyerna från väg 100 är fotograferade med min Canon systemkamera.

Småbåtar utanför Foteviken

Jag fick frågan av en läsare varför båtarna är övergivna.  Men de är inte övergivna.  Vattnet är så
grunt att man vadar ut till dem.

Öresundsbron - så nära att man nästan kan ta på den.

Gott om fåglar finns det här också.

Fastfruset...

By night

Promenadvägen är kantad av fem bronsstatyer, detta är en av dem.

Falsterbokanalens småbåtshamn i bakgrunden.  Fast alla båtar är inte små, tro mig...

God natt, båten - var du än är...

Reality - Är det slut nu

Corona - aftershocks

Nu orkar inte samhället längre.  Det eländiga viruset finns kvar, folk är sjuka, folk blir sjuka, folk kommer fortsätta dö i corona eller sviter efter det, men samhället orkar i alla fall inte längre.  Nu öppnar man upp och det är nästan - men bara nästan - business as usual.  Restauranger, barer och nattklubbar håller öppet och serverar alkohol som innan eländet dök upp.  Man kan gå på teater, bio, konserter, sportevenemang och man kan gå till kyrkorna och få sig lite andlig styrka och inspiration.  Vi svenskar kan nu släppa på tvåmetersregeln och gå tillbaka till att hålla fem meters avstånd till nästa människa.  Som jag har längtat efter det...!

Avstånd, ja.  Alltså, såhär i efterhand i kölvattnet efter de restriktioner som fanns så kan jag ändå tycka att det var lite skönt med glesare befolkade platser.  Missförstå mig inte, det är tragiskt när folks rörelsefrihet begränsas och man inte får träffa sina nära och kära och än mindre krama om dem osv.  Men för en annan som lider lite av social fobi så var det skönt att det inte var så knökafullt på ställen man besökte.  Man kunde andas utan att känna andra människors kroppsdofter eller märka deras kroppsvärme.  Inte heller behövde man bli påkörd av kundvagnar eller få en armbåge i ryggen.  Jag tyckte det var skönt med anvisade platser för då visste jag att det inte skulle komma någon och sätta sig precis bredvid mig.  Jag kunde sträcka ut mina armar åt alla håll och kanter utan att sopa till någon i bakhuvudet.  Men nu är det slut med det.  Nu får man trängas som vanligt.  Att det sedan inte rekommenderas är en annan sak.  Avstånd bör man fortfarande tänka på, handhygienen bör man också tänka på.  Viktigt nu när handslaget börjar hitta sin väg tillbaka in i samhället.  De där armbågskrockarna var något av det töntigaste jag sett, så får jag inte ta någon i hand så lägger jag hellre handen på hjärtat med en lätt bugning och ett varmt leende...  

Trängseln har redan satt sina spår hos mig.  När jag har för mycket folk omkring mig så känner jag paniken komma krypande.  Jag har ingenstans att ta vägen, och jag börjar hyperventilera och känna mig svimfärdig.  Det hände i kyrkan t ex.  Av alla ställen!!  Jag kände mig nog som Teskedsgumman kände sig när hon började krympa.  "Nej, inte nu!  Göta Petter!!"  Det var dop och de två första raderna var reserverade för dopsällskapet.  Jag satt på tredje raden, med ännu fler dopgäster bredvid mig.  Folk var uppspelta och glada och lite stressade, och mitt i deras privata känslor och upplevelser satt jag.  Kände mig totalt malplacerad, men hade ingen annanstans att ta vägen.  Det lugnade ner sig efter en stund, men riktigt bra kändes det ändå inte.  Konstigt att känna på det viset på en plats dit man söker sig för att känna ro och frid.  Inget någon kan rå för, inte så jag menar, men detta är min "fobi" som dyker upp opåkallat ibland.  Jag vet ju att det kan hända, men nu när så mycket varit stängt och begränsat så har jag nästan glömt bort att den fanns.  Fobin, alltså.  Det finns en anledning till att jag alltid sätter mig längst ut på kanten eller längst in i hörnet.  Så lite folk som möjligt i min direkta närhet.  Sådant är däremot svårare när man är ute i butiker.  Dottern och jag shoppade loss förra helgen.  Vi var på Emporia!  Tösen hatar stället, jag tycker det är det bästa shoppingcentrat i Malmö.  Dels finns det en hel del butiker där som inte finns någon annanstans (som om jag skulle shoppa i dem...!), dels är det så stort att det vill till att man ska trängas så man knappt kommer fram.  Hmm...  Den här gången var det i stil med mellandagsrean!  Vi hade en enda butik vi båda ville till, och det visade sig att halva Malmö ville detsamma.  Vart jag än vände mig så var folk i vägen, eller så var jag själv i vägen.  Tösabiten försvann ut mitt blickfång och jag kände mig som världens ensammaste människa där ett par minuter och hjärtklappningen var i annalkande.  Men på något sätt överlevde vi, och kom hem med långbyxor, kavajer, t-shirts, stickade tröjor och joggingbyxor.  Nöjda!  

Vaccinationerna fortsätter och de kryper ner i åldrarna.  Hela vår familj är vaccinerad, och det känns som att det ligger rätt i tiden.  Ska jag vara ärlig så gjorde jag det mer för andra människors skull än min egen, för jag är en mycket frisk person.  Kan inte minnas när jag var förkyld sist...  Men jag vill inte vara begränsad heller, utan jag vill kunna resa, gå ut och äta, gå på konserten jag gav min man i julklapp 2019, krama vänner, jobba på kontoret istället för hemma, osv.  Jag respekterar att andra inte vill vaccinera sig, men jag har ingen förståelse för sjukvårdspersonal som vägrar göra det.  Tänk på era patienter!  Och hitta inte på en massa biverkningar som inte finns...  

Nåväl, det kan ältas i all oändlighet.  Det finns alltid delade meningar, och bägge sidor tycker att de andra är dumma i huvudet och farliga för mänskligheten.  Låt oss nu se var vi landar.  Kommer folk ta sitt ansvar och på egen hand hålla avstånd, tvätta och sprita händer, etc etc?  Somliga kommer nog göra det, men den stora massan...?  Nej, det tror jag inte!  Ansvar och skyldigheter är två bortglömda begrepp, det är rättigheter och frihet som gäller...

Farväl till vapnen...?  (Bild från internet)