Reality - Är det slut nu

Corona - aftershocks

Nu orkar inte samhället längre.  Det eländiga viruset finns kvar, folk är sjuka, folk blir sjuka, folk kommer fortsätta dö i corona eller sviter efter det, men samhället orkar i alla fall inte längre.  Nu öppnar man upp och det är nästan - men bara nästan - business as usual.  Restauranger, barer och nattklubbar håller öppet och serverar alkohol som innan eländet dök upp.  Man kan gå på teater, bio, konserter, sportevenemang och man kan gå till kyrkorna och få sig lite andlig styrka och inspiration.  Vi svenskar kan nu släppa på tvåmetersregeln och gå tillbaka till att hålla fem meters avstånd till nästa människa.  Som jag har längtat efter det...!

Avstånd, ja.  Alltså, såhär i efterhand i kölvattnet efter de restriktioner som fanns så kan jag ändå tycka att det var lite skönt med glesare befolkade platser.  Missförstå mig inte, det är tragiskt när folks rörelsefrihet begränsas och man inte får träffa sina nära och kära och än mindre krama om dem osv.  Men för en annan som lider lite av social fobi så var det skönt att det inte var så knökafullt på ställen man besökte.  Man kunde andas utan att känna andra människors kroppsdofter eller märka deras kroppsvärme.  Inte heller behövde man bli påkörd av kundvagnar eller få en armbåge i ryggen.  Jag tyckte det var skönt med anvisade platser för då visste jag att det inte skulle komma någon och sätta sig precis bredvid mig.  Jag kunde sträcka ut mina armar åt alla håll och kanter utan att sopa till någon i bakhuvudet.  Men nu är det slut med det.  Nu får man trängas som vanligt.  Att det sedan inte rekommenderas är en annan sak.  Avstånd bör man fortfarande tänka på, handhygienen bör man också tänka på.  Viktigt nu när handslaget börjar hitta sin väg tillbaka in i samhället.  De där armbågskrockarna var något av det töntigaste jag sett, så får jag inte ta någon i hand så lägger jag hellre handen på hjärtat med en lätt bugning och ett varmt leende...  

Trängseln har redan satt sina spår hos mig.  När jag har för mycket folk omkring mig så känner jag paniken komma krypande.  Jag har ingenstans att ta vägen, och jag börjar hyperventilera och känna mig svimfärdig.  Det hände i kyrkan t ex.  Av alla ställen!!  Jag kände mig nog som Teskedsgumman kände sig när hon började krympa.  "Nej, inte nu!  Göta Petter!!"  Det var dop och de två första raderna var reserverade för dopsällskapet.  Jag satt på tredje raden, med ännu fler dopgäster bredvid mig.  Folk var uppspelta och glada och lite stressade, och mitt i deras privata känslor och upplevelser satt jag.  Kände mig totalt malplacerad, men hade ingen annanstans att ta vägen.  Det lugnade ner sig efter en stund, men riktigt bra kändes det ändå inte.  Konstigt att känna på det viset på en plats dit man söker sig för att känna ro och frid.  Inget någon kan rå för, inte så jag menar, men detta är min "fobi" som dyker upp opåkallat ibland.  Jag vet ju att det kan hända, men nu när så mycket varit stängt och begränsat så har jag nästan glömt bort att den fanns.  Fobin, alltså.  Det finns en anledning till att jag alltid sätter mig längst ut på kanten eller längst in i hörnet.  Så lite folk som möjligt i min direkta närhet.  Sådant är däremot svårare när man är ute i butiker.  Dottern och jag shoppade loss förra helgen.  Vi var på Emporia!  Tösen hatar stället, jag tycker det är det bästa shoppingcentrat i Malmö.  Dels finns det en hel del butiker där som inte finns någon annanstans (som om jag skulle shoppa i dem...!), dels är det så stort att det vill till att man ska trängas så man knappt kommer fram.  Hmm...  Den här gången var det i stil med mellandagsrean!  Vi hade en enda butik vi båda ville till, och det visade sig att halva Malmö ville detsamma.  Vart jag än vände mig så var folk i vägen, eller så var jag själv i vägen.  Tösabiten försvann ut mitt blickfång och jag kände mig som världens ensammaste människa där ett par minuter och hjärtklappningen var i annalkande.  Men på något sätt överlevde vi, och kom hem med långbyxor, kavajer, t-shirts, stickade tröjor och joggingbyxor.  Nöjda!  

Vaccinationerna fortsätter och de kryper ner i åldrarna.  Hela vår familj är vaccinerad, och det känns som att det ligger rätt i tiden.  Ska jag vara ärlig så gjorde jag det mer för andra människors skull än min egen, för jag är en mycket frisk person.  Kan inte minnas när jag var förkyld sist...  Men jag vill inte vara begränsad heller, utan jag vill kunna resa, gå ut och äta, gå på konserten jag gav min man i julklapp 2019, krama vänner, jobba på kontoret istället för hemma, osv.  Jag respekterar att andra inte vill vaccinera sig, men jag har ingen förståelse för sjukvårdspersonal som vägrar göra det.  Tänk på era patienter!  Och hitta inte på en massa biverkningar som inte finns...  

Nåväl, det kan ältas i all oändlighet.  Det finns alltid delade meningar, och bägge sidor tycker att de andra är dumma i huvudet och farliga för mänskligheten.  Låt oss nu se var vi landar.  Kommer folk ta sitt ansvar och på egen hand hålla avstånd, tvätta och sprita händer, etc etc?  Somliga kommer nog göra det, men den stora massan...?  Nej, det tror jag inte!  Ansvar och skyldigheter är två bortglömda begrepp, det är rättigheter och frihet som gäller...

Farväl till vapnen...?  (Bild från internet)