November 2021
Ja, så har man beställt saker på nätet igen. Jag är kluven med det där, men när favoritaffären har så mycket snyggt men knappt hälften av det finns i den fysiska affären, då får det bli e-handel. När jag var barn så handlade vi på postorder hela tiden, vad är skillnaden egentligen...? I dagens läge ska man ju ha skam för det mesta. Ingen har väl missat "flygskam". Tydligen ska man ha "shoppingskam" nu också. Jag handlar inte kläder speciellt ofta, men när samma trasor har hängt både i garderoben och på mig de senaste 10 åren, då kan det väl vara ok ändå... De gamla kläderna brukar jag packa i plastpåsar och lämna in i en butik här i byn, sen skickas de till Myrorna. Containrar kan man ju inte kasta i, då hamnar de i orätta händer. Det riktiga samvetet säger dock att kläderna borde lämnas in hos Stadsmissionen eller liknande. De riktigt gamla trasorna - de som absolut ingen vill ha - de hamnar hos maken i garaget och återvinns som trasor för rengöring av motorer. En del hamnar hos mig själv i "syateljén", som rutor i lapptäcket jag förhoppningsvis kommer få färdigt en dag. Hur som helst, förra gången jag handlade på nätet blev jag ombedd att beskriva upplevelsen jag hade när jag fick mitt paket levererat i brevlådan. Jag går inte djupare in på det, det finns beskrivet i en tidigare månad i år. Så klart jag fick samma fråga efter den här leveransen. Men faktum är att den här gången var det faktiskt lite spännande. Det var inte Post Mord (förlåt, jag ska sluta kalla dem för det, de har skött sig rätt hyfsat ändå, trots att jag får bedriva min egen postrunda i grannkvarteren emellanåt) den här gången, utan en uppstickare på området. Vid beställningen skulle mitt paket levereras 3-5 november. Det var på G redan den 1, kl 17-22 vid min dörr. Från kl 17 kunde jag följa bilen i realtid, se varje liten sväng den gjorde nere i byn för att sedan arbeta sig uppåt mot mitt hus. Spännande...! Jag hörde när bilen svängde ner i gatan, när grinden öppnades, och när den sedan stängdes. Nyfiket kikade jag ut genom dörren - ingen paket i sikte... Som budfirmans policy är så ringer inte chauffören på dörren, utan han ställer paketet utanför, fotograferar det och sms:ar det till kunden. Så jag rådfrågade min telefon och sen gick jag ut. Och där stod paketet! I infon stod också chaufförens namn och att han körde en elbil. Alltså, här kan man prata om upplevelse! Även här damp det ju så klart in en fråga om just detta, och jag kände mig nästan lite benägen att svara på den. Men - nej... Jag gör inte sånt. Och upplevelse är ett lika missbrukat ord som respekt numera. Eller "som" för den delen, men det tar vi en annan gång...
Vissa dagar är inte avsedda för någon form av aktivitet. Särskilt inte om de innehåller en massa ettor... Torsdagen den 11/11 2021 hade alltför många ettor i sig för att vara sunt för mänskligheten. För det första var det singlarnas dag - 1 bigtime bara där. Men för att börja från början. Jag var på väg till jobb i vanlig ordning, hade precis kommit ner på motorvägen från väg 100, passerat avfarten mot Velllinge - just det, passerat!! - när röda baklyktor började torna upp sig. Åh nej, inte kö nu igen! Ibland är det olyckor, ibland är det vägarbete och ibland bara en hemskans massa bilar. Så vad var det den här gången? Tydligen en olycka för där kom bärgare och blåljus och bilarna flyttade sig nästan som i Truman Show för blåljusfolket. Men där satt man i kön, hastighet 10 km/h i genomsnitt. Jag kände ännu en gång paniken smyga på... Jag kom ingenstans, kunde inte backa, inte svänga av, inte vända... Jag satt där jag satt och jag fick veva ner rutan för att få lite syre till mina hyperventilerande lungor. Svimma på motorvägen är väl inte optimalt... Hur som helst, så småningom började det rulla, och det var knappt man trodde det var sant när man var uppe i den svindlande hastigheten av 50 km/h. Och av olyckan syntes inte ett spår... Nästa kö, Inre Ringen, runt avfart Rosengård. Hmm, känslan verkade bekant. Men här var det bara en massa bilar, inga olyckor. Sen slog det mig att jag nog måste handla mjölk. Kaffemjölken på jobb var slut och eftersom jag inte vill ha kaffe utan mjölk så hade jag varit duktig och handlat en liten paket dagen innan. Den stod så klart kvar hemma i kylen och såg dum ut, så det fick bli ett stopp vid macken vid Spillepeng. Klockan var mycket och jag visste att jag hade en hel del jobb som väntade på mig så stressen började göra sig påmind. Ut ur bilen utan att tänka - pang! Där landade min ganska nya mobiltelefon rakt ner i asfalten. Och då talar jag om att flipfodralet vek undan bara för att mobilen verkligen skulle landa på det oskyddade glaset. Så är det, det är sen gammalt. Några korta sekunder stod tiden still - hade den klarat sig utan att spricka? Oskyddad, i asfalten, take a wild guess... Men jo, den var hel! Det enda bra som hände den dagen... Nåväl, in på macken och roffade åt mig en liter mjölk för en halv förmögenhet bara för att det var macken, och gick mot - just det - kön! Minst sju personer framför mig! Bara att sucka uppgivet och inse fakta att den här dagen var åt skogen ändå, så vad kan fem minuter i kö på macken göra för skillnad... Lyckligtvis var det ingen som skulle hyra varken bil eller släp, eller ens köpa korv, så kön var snabbt avklarad. Och vem tinar inte med en så underbar tjej bakom disken: Ett genuint leende, ett glatt god morgon och en varm önskan om en bra dag. Önskar det fanns fler som hon... Så var jag då till slut äntligen framme på mitt jobb. Min parkering den här morgonen hade var som helst i stan åsamkat mig parkeringsböter, men nere hos oss råder parkeringsanarki. Jag klämde in mig mellan två bilar som lämnat en hörna ganska tom till just min bil. Det var lite tight, men på en hörna tänker man inte på att någon står halvvägs ut i gatan. En kopp kaffe - som någon annan än jag bryggt den här morgonen - och dagen kunde börja. Trodde jag...! Det började med inloggning i flexen. Det bara stod och snurrade, så jag fick helt enkelt jobba utan att ha registrerat min ankomst den här morgonen. Och starta datorn gick ju sådär. Det kom upp en förarglig ruta om att mitt certifikat löpt ut. Vilket j-a certifikat?! Datorn var låst överallt så det var bara att tvinga eländet att somna om. Som om en hård omstart skulle hjälpa... Nu var det telefonsystemet som gapade om certifikat. Men nu får ni väl ändå ger er!! Vilka nu "ni" är... Telefonen fick jag inte igång på hela dagen, och jag hade för mycket att göra för att hinna fundera över vilken instans man ska ringa för att få hjälp. Ingen, förmodligen, jag kunde ju inte ringa någonstans... Logga in på datorn kunde jag till slut, men då ville inte Teams alls samarbeta. Det gick inte att öppna filerna i app... Och som grädde på moset hade inte telefonen som jag lagt på laddning fått någon ström i sig på två timmar, för eluttaget hade helt plötsligt tomt på el! Man kan väl säga att jag var lite under bordet för att leta upp ett eluttag som kunde bidra med lite ström...
Det har varit Fars Dag. Vi firar inte den så jättemycket, men våra knattar kom i alla fall över och gladde sin gamle far med först och främst sitt sällskap, men också med lite hjälp. Maken hade beställt skåp till verktygen i garaget på ett världsomspännande svenskt möbelföretag, med hjälp av en speciell tjänst vid namn "pick and collect". I min värld heter det "smash and grab", för det är så jag helst handlar - snabbt in och ännu snabbare ut! Nej, allvarligt talat, man beställer och betalar på nätet så åker man dit och hämtar. Eftersom det var Fars dag så fick knattarna göra collectbiten. De körde dit, och inte bara hämtade skåpen utan shoppade loss själva. Dottern shoppade mest med ögonen, men sonen kom hem med en köksö och två barstolar. Den pojken har blivit en riktig inredningsnörd på senare tid, vilket han verkligen inte var när han bodde hemma. Men det är onekligen roligt, han pysslar verkligen om sin lilla lya. Hur som helst, de bägge telningarna delade broderligt upp arbetet för att glädja far. Dottern skruvade ihop skåpen inne på vardagsrumsgolvet och sonen skruvade upp dem på väggen i garaget. För detta besvär bjöds det på pizza.
Projekten i detta hus tog ej slut därmed. Sonen flyttade ju ut för snart ett år sedan och inget har gjorts vid hans rum sedan dess. Färgsättningen är ganska depressiv - en mörk nyans grått och en ännu mörkare nyans grått, samt en bård med gamla filmstjärnor från 40-talet á la Ingrid Bergman och Cary Grant. Detta rum har figurerat här i samband med inlägg om hemarbete exempelvis. Jag lade ju beslag på sonens gamla rum efter att jag sörjt färdigt hans flytt och kunde förmå mig att gå in där utan att börja lipa. Maken har ju sitt arbetsrum i andra änden av huset, och han bytte fönster där i somras. Nu tyckte han att mitt arbetsrum också skulle ha nya fönster, för de gamla är bara tvåglas och jag råkade dessutom krasa sönder ett av dem i liften vi hyrde när vi (dvs jag) målade gavlarna för ett par år sedan. Så det beställdes nya fönster på nätet och de kom ganska snart hem till oss. Sen har de stått där ett antal veckor tills vi kunde få hjälp med att byta dem. Förra söndagen skulle det göras. När jag kom tillbaka hem efter det sedvanliga kyrkobesöket satt två tystlåtna karlar vid köksön, tittade på varandra, varvid den ene sa: "Ska jag berätta för henne eller ska du?" Berätta vad, tänkte jag, och fick för min inre syn bilden av två nya men heltrasiga fönster liggande på marken nedanför gaveln. Så illa var det dock inte, bara att dessa fönster var 10 cm för små runt hela ramen. Min älskade bättre hälft hade alltså varit så övertygad om att det var samma storlek på dessa fönster som i hans arbetsrum att han beställde dem utan att mäta!! Suck... Tillbaka åkte fönstren och nu går vi i väntans tider - väntar på kredit som gör det möjligt att beställa nya fönster - i rätt storlek den här gången! Men medan vi väntar har vi roat oss med att riva bort ovan beskrivna bård. Det betyder i praktiken att jag och dottern har roat oss med detta destruktiva beteende. Hon kom på besök i söndags och då gick hon och jag lös på bården. På vissa ställen hade jag dock lyckats bra med limningen (det är jag som målat rummet och satt bården en gång i tiden), och vi fick stå med varsitt rakblad och försöka pilla bort eländet. Rakbladen var försedda med en skyddskant i plast, men ont i fingertopparna fick vi ändå. Och det har inte gått över än! Jag har gjort mitt, den här gången blir det makens tur att måla det där rummet. Jag har bara valt färgerna.
Det var en mörk och regnig morgon i mitten av november. Jag hade precis lämnat huset för att köra till jobb, och det var strax innan t-korset jag mötte den - lastbilen som skulle förändra min tillvaro. Lastbilen med lasten jag längtat efter så länge. Jag nästan stod upp i min egen bil, så glad blev jag av denna positiva start på dagen och jag längtade redan tills jag kunde börja fixa och pyssla. Och äntligen är de alltså här! Mina efterlängtade soptunnor med fyrfack! De stod där i regnet och såg vilsna ut, jag var bara tvungen att klappa om dem och önska dem välkomna (nu är vi på den nivån - prata med soptunnor...). Nu är det slut med att kånka kassar fulla med gamla plastförpackningar, kartonger, glasflaskor och -burkar i varierande färg, metallock och kapsyler, och utlästa tidningar utan ett korsord kvar att lösa, ut till bilen för att sedan köra till första bästa miljöstation och kasta skräpet. Man har ju varit där några gånger, vet hur det brukar bli och varför man drar sig för det. Plastpåsar far iväg med vinden, kartongcontainern är överfull, flaskor och burkar i glas måste kastas så de inte går sönder (hur gör man det?!), och dessutom så finns det alltid slattar kvar i både flaskor och kartonger så man är alldeles kladdig och våt av gammal öl eller sur mjölk. Blä!! Slut med det nu! Nu är det bara att vika ihop mjölkpaketet och gå ut genom dörren så vips har man sin alldeles egna miljöstation precis utanför. Bara att slänga direkt i återvinningen!
Så var det tid för Cirkus Rosenbad ännu än gång. Förra gången det skulle väljas statsminister så bjöds det på en hel del kaffe i salarna där talmannen huserar. Dags igen! Svetsaren avgick och den givna efterträdaren har hela tiden varit kära gamla Maggan! Ni vet, hon som har hållit i pengarna. Höstens budgetarbete kom också som ett brev på posten och rörde om i grytan rejält. Den röda gaphalsen som inte ger sig på någon punkt höll i dirigentpinnen, men lämnade diskussionerna utan att man fick veta vad som hände. Och de där miljönissarna som jag aldrig minns namnen på satte sig och tjurade och vägrade vara med och då fick Maggan hoppa av det nya jobbet. Men det var kanske lugnast för henne, ett så litet parti med så stort inflytande betyder bara trubbel. Så, på det igen. Den sista måndagen i november månad fick kära gamla Maggan en ny chans, och än så länge sitter hon kvar. Hittills är det längre än de första sex timmarna. Tant Ebba och hennes gelikar ville inte alls se Maggan på tronen, så de röstade nej till Maggan for President. Farbror Brun ville det inte heller, så han vädrade också morgonluft. Farbror Blå var märkligt tyst, och det var och är fortfarande Rödhättan också för omväxlings skull. Och damen i svart har man nästan glömt bort för ingen vet vad hon vill, allra minst hon själv. Jobbigt när det blåser från alla håll och kappan vänds både hit och dit... Så nu återstår det att se hur Maggan reder ut att regera med motståndarnas budget. Motståndarna själva tror inte att Maggan kommer imponera något nämnvärt. Men dam på täppan måste väl ändå vara drömläget för en statsminister - ingen med avvikande åsikter som blandar sig och sätter käppar i hjulet. Gäsp...!
Musik: "Broken glass" med Sia
 |
| Ser ni det? Det tog ett tag för mig... |
 |
| My precioussss |
 |
| Jag blir trött bara jag ser det... |
 |
| Storasyster och lillebror - vad gör de inte för far? |
