Augusti 2022
Alltså, den här månaden… Jag trodde jag skulle jobba ihjäl mig. Så här är det: Vi är två personer som sitter på den här avdelningen och när jag kom tillbaka efter min semester förra månaden så var det ju min kollegas tur att ha en månad ledigt. Jag började på den här avdelningen i höstas och var långt ifrån färdiglärd när jag blev satt helt ensam med saker jag aldrig gjort innan. Min kollega och tillika chef är en mycket sympatisk och lugn och sansad person och han fanns tillgänglig på telefon även under semestern. Men det ville jag så klart inte missbruka och jag tyckte också att även han skulle kunna ha semester ifred utan att behöva tänka på sitt jobb. Under omständigheterna var ju detta inte möjligt, så för att minska skadorna kröp jag till korset och bad om hjälp. Övertiden haglade över mig, huvudvärken var min ständiga följeslagare och jag var nära att bli ibuprofennarkoman. Vissa kvällar gick jag och la mig med utmattningssyndrom och vaknade med panikångest. Mantrat ”kan inte, vill inte, måste” ekade i min hjärnas mörka gränder och gjorde min tillvaro till mitt eget lilla limbo. I mina mörkaste stunder tog jag ett psycho babble med en annan kollega som sa till mig att tänka på allt bra jag har gjort. Ja ja, lätt att säga när väggarna krymper runt omkring mig. Men visst, så brukar ju jag säga till mina ledsna kollegor, borde ta mina egna ord till mig lite bättre. Men det är lättare sagt än gjort. Oftast kan jag lämna jobbet på jobbet, men den här gången har det inte funkat. Även om jag inte ständigt tänkte på det så gick hjärnan på högvarv hela tiden och jag riktigt kände hur det rök och pyrde om hela huvudet. En kväll när jag var och handlade var jag av med min bil. Där stod inte många bilar på parkeringen men min var inte en av dem. Men vänta, där var den ju! Hmm, nyckeln låste inte upp den och inte hade väl jag en bilbarnstol i baksätet…? Leta vidare. Men där! Äntligen! Men nej, det var ju en Volvo, inte min typ. Till slut hittade jag ändå rätt. Men här blir man ju ändå rädd för sig själv. Och bilincidenten var inte den enda. Hur många gånger har jag inte förlagt saker på bara några sekunder? Eller sagt något till någon och en minut senare sagt det en gång till utan att ha något minne av att jag sa det första gången?
En del kollegor samt den egna sonen har en förkärlek till musik i öronen. Jag kan bli tokig ibland när jag pratar med folk och de ignorerar mig helt. Det gör de ju inte, de hör helt enkelt inte att jag pratar med dem. De där små snäckorna som knappt syns är de värsta, på alla sätt. Själv kan jag inte använda såna, de ramlar hela tiden ur öronen på mig. Men vad gör man när folk pladdrar oavbrutet, stampar takten, trummar med fingrarna, flabbar i telefonen och allt möjligt medan en annan försöker koncentrera sig på arbetsuppgifter man inte begriper men måste göra ändå? Jo, man går själv och köper ett par rejäla lurar som täcker hela öronen och kan filtrera bort oönskat ljud. Värda varenda krona! Då nu är jag en av dem som andra nästan måste slå på för att få kontakt med. Så, nu vet ni hur jag har haft det…
Åldern gör sig ständigt påmind, märks på många sätt men framför allt på ögonen. Dags att skaffa nya glasögon. Förra gången jag bytte glasögon bytte jag även optiker. Inte för att det var något fel på den gamla men för att min arbetsgivare skulle betala ett par av dem. Den här gången fick man pröjsa själv så då bytte jag tillbaka igen. Själva glasen bestämmer inte jag över men gott och väl bågarna. Redan innan jag gick in till synundersökningen så hade jag provat ett par bågar jag tyckte var fina, men man kan ju inte bara ta ett par utan att prova fler. Eller? Jag gjorde det bara för att, men man ska lita på första intrycket. Erbjudandet om att ta hem bågar och prova hemma i lugn och ro avböjde jag vänligt men bestämt. Sist jag gjorde det så slutade det med att jag bytte bågar efter bara några veckor. Nä, här velar vi inte, här tar vi beslut. Och medan jag ändå var igång så slängde jag in ett par nya solbrillor också, de gamla funkade inte så bra längre. Så, nyutrustad. Och samtidigt såg jag kreditkortet tyna bort och nästan helt försvinna.
Tack och lov, nu har kören börjat igen! Vi ska sjunga öronen av alla som vill lyssna, vi har redan tre framträdanden inplanerade. Det blev kramkalas bland oss som inte sjungit ihop sedan i våras och det blev välkomnande till några nya medlemmar. Trevligt, vi behövde bli fler. Jag har en nyvunnen väninna i församlingen och jag frågade om hon ville vara med. Och det ville hon verkligen så hon gjorde också sin premiär på övningen denna augustis sista dag. Bara en vecka kvar till nästa övning…
Männen i mitt liv (man och son) är ett fantastiskt team. Maken säger vad som behöver göras och sonen gör det. På deras semestrar sänkte vi innertaket i hallen, förberedde för nya spottar, och så la vi ett nytt trädäck på framsidan. Dessa bägge åtgärder är väl mest estetiska saker, men jag vet av erfarenhet att det verkliga estetiska kommer att låta vänta på sig. Trädäcket gick snabbt. Sonen var rastlös en dag, gick loss på det gamla trädäcket, och när jag kom hem från jobb en dag så var där ett gapande hål framför dörren till garaget. De gamla tiljorna levde sitt eget liv, vände och vred sig så skruvarna for ut som knappar i en skjorta på en alldeles för fet karl. Så detta var mer än estetik - det var ren säkerhet. Alltför många gånger snubblade man på dessa lösa brädor, bara en tidsfråga innan man skulle stå riktigt på näsan och komma till jobb med en pinsam förklaring på en bruten näsrygg, fläskläpp och utslagna framtänder. Men hallen…. Jag och barnen har rivit tapeter, det tar ett tag till. Och så ska det spacklas, slipas och målas. Just nu är maken i konflikt med sig själv - ska han täcka golvet med mjölkpapper eller masonitskivor? Innan han har fattat det beslutet är det dags för sommarsemester 2023…
Jag vill inte prata så tråkiga saker som kriget i Ukraina. Jag vill inte heller prata politik med tanke på valet. Men det gör jag ändå, fast bara lite. Politikerna försöker överträffa varandra i smutskastning och ifrånskyllning. De som har regerat länge i en kommun kan knappast skylla på någon annan om deras politik inte fungerat. Men de gör det ändå. ”Nu ska vi…”. Jaja, har ni inte tänkt på det tidigare, ni har haft ett kvarts sekel på er att fixa. Inkompetens kallas det. Men de är lika goda kålsupare allihop, jag har gett upp om dem. Rösta ska jag göra, det är både min plikt och min rättighet i detta landet. Så det får bli det som i mina ögon är det minst dåliga alternativet. Sen får vi se om vi måste panta våra värdesaker för att kunna betala el och gas i vinter eller om någon vänligt sinnad nyvald politiker inser att varken hushåll eller företag rår för en galet snedvriden energipolitik och bistår med några tusenlappar så folk slipper gå från hus och hem eller i konken. Under tiden lever vi i mörker i det här huset. Utebelysningen är fimpad, vattnet i stenen är fimpat, golvvärmen i köket och tvättstugan är fimpade, våra timers till innerbelysningen är fimpade. Som maken säger: varför ska det stå och lysa när vi har gått och lagt oss? Och jag går alltid och slafsar i varma tofflor. Vidare så kör man diskmaskinen när den är så full den kan bli, tvättmaskinen likaså och där bara 40 grader eller mindre. Duschen är svårare för mig. Jag trivs med långa och varma duschar. Än så länge går det bra eftersom politikerna och industrierna världen över har sett till att vi har ett nästan tropiskt klimat i bland annat det här landet numera. Men när det blir kallt…? Känner jag mig själv rätt kommer jag att strunta högaktningsfullt i våra driftskostnader när den tiden kommer.
Musik: "Flames" med Sia & David Guetta
 |
| Nya brillorna |
 |
| Vår provisoriska hall |
 |
| Familjen sparar ström |
 |
| Så inget mer dricka för dig |
 |
| Och nytt trädäck fick vi |
