Beskyddare
Jag har nog skrivit det tidigare - det sägs att när andarna vill få ens uppmärksamhet så drömmer man om dem. Min lilla mormor, som alltid såg till de små och svaga och satte alla andra före sig själv, hon hälsar på mig med jämna mellanrum. Nu är det ett tag sedan, så det var väl dags.
Mormor och jag skulle träffas i hennes hus. Det var inte ett hus hon bodde i alltid, utan ett hus hon använde bara ibland. Vet inte om det ens var hennes egentligen. Det hade stått orört i 700 år, men där fanns inte en dammtuss. Jag kom in och förvånades över hur rent det var fast det stått tomt så länge. Den lilla asken jag tyckte var så fin hade inte heller ett dammkorn. Jag gick igenom ett utrymme som nog var köket, men det var ganska tomt och spartanskt. Sen kom jag in i sovrummet och där på sängen satt mormor. "Jaså, du hann hit före mig, mormor" sa jag och satte mig bredvid henne. ”Ska du vara här länge nu?” ”Nej, jag åker tillbaka snart”, svarade hon. ”Du får komma och hälsa på mig.” ”Det ska jag”, svarade jag. Hon hade en ljus klänning med svart paisleymönster. Jag strök henne över ryggen och sa att nu skulle hon snart få vila, nu hade hon inte långt kvar. Hon sa ingenting mer, hon satt på sängkanten, trött. När hon la sig ner vaknade jag.
När jag drömmer om mormor är det inga vanliga drömmar. De är fyllda med känslor, inte bara av saknad efter henne utan också känslor av kärlek och varma minnen. För det var sådan hon var - så oerhört snäll, och hon är i varmt minne bevarad. Det är väl därför hon kommer hit och hälsar på ibland, ser till mig och mina så vi har det bra. Hon kan inte släppa taget.
Mormor, jag saknar dig...
 |
| Min lilla ask, helt utan damm |
 |
| Min lilla mormor - den bästa bild jag har av henne |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar