September 2022
Livet går vidare... Tomhet och sorg överskuggar skratt och leenden som inte känns äkta. Stegen är tunga, hjärtat är tyngre. Men stegen måste tas och hjärtat måste slå, själen måste gömma det som ansiktet helst vill visa. Tiden läker ingenting, men varför skulle den... Den gör bara minnena suddiga.
Ni som läste mitt förra inlägg vet att jag inte var på topp där ett tag. Det tog en vecka för den värsta sorgen och saknaden att ge vika, sen kom det varma minnet som håller saknaden på armlängds avstånd. Jag kunde till slut gå ut och tömma buren och huset, men det var under vilda protester från mina tårar och mitt brustna hjärta. Graven krattade jag och ramade in med stenar. Där ligger nu alla kaniner vi någonsin haft, och jag kommer hitta något fint att dekorera den med. Kanske sommarblommor för pollinerande insekter när den tiden kommer. Nu till hösten får det väl bli astrar eller ljung eller nåt. Att tömma buren blev ett steg närmare att komma över det som hände, och för sorgen att blekna en aning. Men klumpen i halsen och de brännande tårarna finns där när jag läser inlägget om Meja. Vad är jag för en skribent? Skriva inlägg som gör mig själv ledsen...
Min lilla kanin är inte den enda som världen har mist den här månaden. Storbritanniens eviga regent Drottning Elizabeth lämnade också denna världen. Alltså, vissa människor har alltid funnits där, kommer alltid finnas där - tror man. Så är det ju inte. Hur britterna känner det vet man ju, än en gång har Buckingham Palace med omnejd drunknat i blommor och sörjande människor. Folk har köat i timmar för att få se kistan, vakter har svimmat, familjemedlemmar gjort uttalanden. Skvallernyheterna fokuserar mest på slitningar mellan nyblivne kungen och yngste sonen och valet han gjorde när han drog till staterna med sin hollywoodfru. Den kan inte förlåta den, den kan inte tolerera den, den kan inte glömma den oförrätten, den vill inte fortsätta göra det, bla bla bla. Låt de stackars människorna sörja ifred, de har förlorat mamma, mormor, farmor, svärmor, gammelmormor, gammelfarmor, kollega, släkting och allt vad hon nu var. Det där är svårt att tänka sig, för the show must go on liksom. Men de är också människor... Och trots att folket ratade drottningen när prinsessan Diana dog så verkar hon förlåten nu. Undrar just om vårt land kommer visa samma sorg och uppskattning den dag vår kungafamilj tappar en medlem... Tja, inte omöjligt - se bara på reaktionen när Olof Palme sköts. Men det var väl också chocken över att det kunde hända i Sverige. Vila i frid Queen Elizabeth II!
Över till lite världsliga ting. Min käre son har länge talat sig varm om massören han går till. Själv har jag lidit brist på massör länge, alla typ slutar. Hade kanske inte behövt bli så om inte pandemin kommit i vägen, men så blev det tyvärr. Vi hade en kanontjej på kontoret, hon dök upp två gånger i månaden. Hård i nyporna och effektiv som attan, söt och rar i sitt sätt. Corona - säg no more! Hon slutade komma och när det blev fritt fram igen så kom hon inte tillbaka. Det hade hon nog gärna gjort, men det var kriterier som ändrades när min arbetsgivare blev mer frikostig med friskvårdsbidraget. Jag avlastade chefen och tog fatt i möjligheten till massage på jobb igen, och efter några månaders massage-vara-eller-icke-vara så kommer det dyka upp en ny massör på kontoret första torsdagen i oktober (inte fössta tossdan i mass alltså). Hoppas bara nu folk anmäler sig. Men det var egentligen inte det jag skulle berätta om, utan mitt besök hos sonens massör. Bästa massören i stada verkade han vara och eftersom kontorsnacke och tillika axlar ibland fått mina armar och fingrar att domna så tänkte jag att det kunde vara värt ett försök. Lycklig blev jag när jag fick tid hos honom ganska snart, enligt sonen skulle det inte finnas tid på år och dar. Ja, jag håller med om att denna massör kunde sina saker, men jag fick lite inblick i hur tortyroffer kan tänkas uppleva sina sessioner. Han hittade en punkt, tryckte länge för allt vad han var värd, nästa punkt samma sak, nästa punkt ännu värre... Sen fick jag andas lite. Så kom nästa sida... Och sen kom nedre delen av kroppen, för ryggen hade låst sig. På dessa ädlare delar tryckte han så jag senare kunde skåda snygga blåmärken på rumpan. Hmm, kändes sådär att förklara dem därhemma, så jag lät bli att ens nämna dem. Att gå på massage kan kännas "skönont" för att citera en massör jag gick hos för några år sedan. Kanske mest för att smärtan vid ömma punkter trots allt inte är destruktiv, utan det kommer något positivt ur det. Men när man ligger där med näsan i ett bord med hål och försöker att inte kvida så är det svårt att njuta av det. Och så var det ju ingen taktil massage eller klassisk svensk massage, utan medicinsk massage. Något annat det, ser ni. Massören tyckte i alla fall att jag var tålig. Min smärtgräns är ganska hög så någon pipsill är jag inte. Men det kändes, det gjorde det. Men det som inte känns sedan dess är domningar i armar och fingrar. Härligt! Ryggen däremot... Den får han fortsätta med nästa gång jag ska dit, vilket kommer bli om drygt tre veckor. Så mitt besök hos massören resulterade inte bara i en känsla av att vila på bomull med blåmärken i ändan, jag fick även svar på många saker jag själv anat men inte fått bekräftat. Jag är överrörlig, det vet jag. Men vad det kan orsaka har jag inte varit medveten om, eller åtminstone inte tagit på allvar. Jag blev avrådd från att ägna mig åt idrotter där muskeltänjning ingår. Jag har misshandlat mitt höftparti så pass att jag har ett skadat ligament. Det där ligamentet är säkert orsaken till den brännande smärtan jag kände på insidan av låret under den sista delen av min kampsportskarriär. Kroppen sa ifrån, så det var väl tur att jag la av till slut. Det var ju dock inte huvudskälet, men det blev en bonus. Jag vet bara inte själv i vilket läge jag lämnade mina höfter när jag slutade för jag följde inte upp med kiropraktorn jag etablerat mig hos. Just nu får han inte röra mig! Ryggen är fortfarande låst och jag lunkar runt mest som en gammal dam som borde gått med rollator men vägrar inse att det behövs. Det är jobbigt att gå ur sängen, det är jobbigt att klä av och på sig, det är jobbigt att gå ur soffan, det är jobbigt att gå och stå (ändå är det nog det man helst ska göra). Stackars mig! Massören tyckte jag skulle börja med löpning och styrketräning, sånt som gör att musklerna blir stela. Dans kunde också vara bra. Hm, jag har alltid velat lära mig steppa eller dansa flamenco. Men det kommer inte hända, inte något av det. Löpning har jag aldrig lärt mig älska, och gymmet är fullt av hög outhärdlig musik och lika outhärdliga stekare som går dit mest för att visa upp sig. Nä, inget för mig. Slutar väl med ett gummiband och ett par hantlar i kombination med mitt lilla löpband. Bättre än inget. Precis det massören sa när jag undrade om promenader är bra... Å andra sidan var det motion som gav mig ryggontet. Jag staplade 3,5 kubik bokved i vårt vedskjul, det var där det började. Maken var så tacksam för att jag staplade veden, han hade ont i ryggen och skulle inte klara det...
Vi har haft val i det här landet. En del tyckte det blev en cirkus, men jag tyckte nog cirkusen var värre förra valet. Maggan for president fick kasta in handduken och gick till talmannen och lämnade in sin avskedsansökan - för andra gången faktiskt. Rödhättan hoppade av tåget helt och hållet, det passade inte damen att vara i opposition. De där figurerna jag aldrig minns namnen på lyckades hålla näsan ovanför vattenytan trots att de varit på väg att drunkna ett längre tag. Damen i svart hoppade också av under det här året och ersattes av långa farbrorn som lyckades hålla kvar detta parti i riksdagen. Kan det ha berott på alla korvar han ätit under sin valturné? Den betydligt kortare farbror blå fick till slut frågan om han kunde tänka sig att bilda regering, och även om han inte visade så mycket känslor utåt så ville han säkert tjoa och göra glädjeskutt. Han har minsann benstyrkan till det. Tant Ebba vädrar morgonluft - ah, ministerposter! Men det mörka molnet på allas himmel verkar ju då vara det verkligt största borgerliga partiet - kostymnissarna med det obskyra förflutna. För husfridens skull blir det inte de som står för regeringsbildningen, men låt oss bara säga att det är komplicerat... Tre veckor sedan valet, vi har ännu ingen ny regering. Kommer vi märka någon skillnad? Återstår att se...
Sonen kom hem och försvann. En torsdag stannade han i stan och sen kom han inte hem förrän på söndagen. Vadan detta nu då? Hade vi gjort honom något? Var han sur på oss? Säger som kungen när han skulle svara på om han varit på strippklubb eller inte - ne-e... ne-e... inte vad jag vet... ne-e. Men man känner ju sin lille kille, visste att han skulle berätta förr eller senare. Visst fanns tanken att han träffat en flicka, men svaret på min fråga till honom om det blev "om ändå..." Det svaret var inte sant. Han HAR träffat en flicka! Kära, goa sonen min... Han ville inte berätta förrän han var säker på om det var allvar, om det var på riktigt. Men det verkar det vara för han är minsann aldrig hemma. Vi vet vad hon heter och var ungefär hon bor. Och sonen är lycklig! Jag hoppas av hela mitt hjärta att det håller och att han inte blir ledsen om det inte håller. Jag hoppas hon är snäll mot honom och älskar honom som jag gör. Men lite stänk av den elaka häxans elixir har jag nog fått i mig. Vad är det för en tös som tar min son ifrån mig?! Är hon god nog för honom? Ingen är god nog för min son, jag är hans mamma... Dags att klippa navelsträngen, jag tänker vara glad för min pojkes skull. Återstår att se när vi får träffa henne. Vi lär ha ett par intressen gemensamt - fotografering och hästar. I like this girl!
September - månaden då man tog farväl av så många. Förutom min älskade kanin Meja, både kollegor och samarbetspartners gjorde sin sista dag den sista dagen i september. En kollega fick inte fast anställning när provanställningen löpt ut, två kollegor var tillfälliga och skulle inte fortsätta. Den ena hade fått om hon velat, den andra varken fick eller ville. Vi är ett antal kollegor som börjar tycka det är jobbigt med alla insamlingar till lämnande arbetskamrater, inte minst min familj som får ställa upp med swish. Hos kunden hade vi en som var bitter över att få gå, den andra var inhyrd och avtalet löpte ut men hon var lika glad för det. Min make avslutade sin provanställning i samförstånd med sin arbetsgivare men hade nytt jobb inom loppet av ett par veckor. Dottern har sökt till sitt nygamla jobb, håller tummarna för att det går vägen.
Maken, ja. Det har sina fördelar med en hemmaman. Jag kommer hem till ett städat kök, matlådor i kylen, och undanplockat i största allmänhet, för att inte nämna handlat. Sen är det karlgöra jag kan glädja mig åt - tvättstugan fixad, dämparna i köksluckorna bytta, gräset klippt. Och när jag nu uppfört mig som en gammal gumma har han varit ovärderlig med att passa upp på undertecknad prinsessa. Snart slut med det, men det var kul så länge det varade.
Musik: "Empty Rooms" med Gary Moore
 |
| Så tomt här är... |
 |
| Här är också tomt... |
 |
| Roten till det onda |
 |
| Detta är historia nu |
 |
| Återvänder hon till brottsplatsen...? |
