Spirit says...: Reality

Sorg

Ibland måste man ta sig tid att gråta, att minnas, att sakna, att längta, att känna. Längtan efter att hålla om någon som inte längre finns... Känna hennes doft, hennes värme. Sakna henne... Och nu får jag minnas henne, hur det kändes att hålla om henne, pyssla om henne. För jag kan inte längre göra det...

I söndags blev vi tvungna att avliva den sista kaninen. Alla andra kaniner vi haft har dött av ålderdom. Sorgligt givetvis men naturligt och en del av hela tillvaron. Detta var annorlunda. Den här lilla kaninen blev akut sjuk, och vi ringde veterinär den där soliga men blåsiga söndagseftermiddagen. Att det alls finns veterinärer som gör hembesök förvånade mig, men det kändes bra mitt i all oro och sorg. Så medan jag satt på uteplatsen och väntade på honom vaggade jag min lilla kanin i famnen som om hon varit en baby. Det gick en timme, två timmar... Jag började frysa i vinden, men satt kvar för kaninens skull. Hon skulle bli för varm där inne. Men till slut gick jag ändå in, och hon fick sitta på en handduk på golvet i tvättstugan istället. Lite svalt ändå.

Till slut kom veterinären. Han var värd att vänta på på många sätt. En mycket sympatisk och omtänksam och vänlig person som tog sig tid med oss. Han tittade på kaninen och konstaterade att ingen bra behandling finns, den brukar inte fungera. Utdragen och otrevlig och jobbig för en gammal kanin som vår ändå var. Jag var redan innan vi ringde honom helt klar över att hon inte skulle klara detta, så när vi i samförstånd bestämde att det var dags att säga farväl till vår lilla familjemedlem så visste jag att det var det bästa jag kunde göra för henne. Hon skulle inte lida! Minnet av hennes sista andetag är inte lika jobbigt som minnet av hennes sjukdom. Det sökte mig då och det söker mig nu och kommer söka mig en tid framöver. En chock som vägrar släppa. Veckan har varit sömnlös och orolig, hennes bur har jag inte kunnat gå ut till, inte ens till hennes grav som jag vill kratta och förse med höstens blommor. Men till helgen måste jag... Hö och halm och strö och pellets blir annars rena gottebordet för mössen. Men jag orkar inte... Jag trodde inte jag skulle sakna henne så mycket som jag gör.

Kanske gör jag det för att hon var en speciell kanin på många sätt, inte lik någon av de andra vi haft. Rasen var obestämbar, men troligen ett inslag av angora. Hon bodde i en djuraffär och min dotters bekantas bekanta ägde denna djuraffär. Så fick hon reda på att där fanns två kaniner som skulle avlivas eftersom ingen ville ha dem. Hon tog båda. Den ena bor kvar hos henne, den andra fick flytta hit när den förra kaninen dött. Så därför fick vi en kanin till fast vi inte tänkt skaffa fler. Där stod dottern med transportburen och tillbehör och detta lilla djur, med ett litet leende på läpparna och sa: "Jag tänkte Meja kunde få bo här ett tag." Lilla Meja, min sista kanin... Hon trivdes inte med att bo i lägenhet, utekanin som hon varit tidigare. Hon bodde först ett tag hos en barnfamilj där vi gissar att barnen där varit för små för att kunna hantera ett djur. Mamman kom nämligen tillbaka med henne till djuraffären och sa att kaninen var farlig för hon bet hennes barn. Ja, Meja var ofta aggressiv, och hon till och med morrade åt en, men hur hade hon blivit det...? Ingen idé att spekulera, hon fick bo i Benjis gamla gemak och trivdes nog rätt bra med att få rå sig själv utomhus. Jag tog in henne för kloklippning, pälsborstning och myspys, och även om man fick ha handskar på sig och vara beredd på en katt och råtta-lek när man skulle ta henne i buren så hade vi många "hallelujah moments" Meja och jag.

Jag minns henne med värme... Nu ska jag bara vänja mig vid att minnas henne. Jag får hejda mig varje morgon och kväll så jag inte går ut till buren för att titta till henne, prata med henne och fylla på mat och vatten. Fast hon inte bodde inne så har hon lämnat ett stort tomrum. Och chocken efter att ha mist henne på det sättet kommer sitta i länge. Jag kan bara säga att jag mår inte särskilt bra just nu...

Musik: "Stairs" med Weeping Willows