Sollidens Handelsträdgård - En välrenommerad samlingsplats
Jag har medvetet sparat det bästa till sist - mitt barndomshem. Ja, station hade kunnat vara mitt barndomshem, men detta kom först. Det är morfars och mormors hus jag menar, huset jag har så många fina minnen ifrån. Det har figurerat redan ett antal gånger, men här ska det få sin egen berättelse. Och vi börjar ett antal år innan jag kom in i bilden.
Morfar utbildade sig till trädgårdsmästare i Östergötland, så långt är jag med. Riktigt var vågar jag dock inte säga, men orterna jag minns att jag hörde honom prata om är Åtvidaberg, Kristberg, Trädgårdsföreningen i Linköping och några till. Efter att ha gått igenom lärlingstid, anställning och allt sånt där var det dags att stå på egna ben, och 1945 köpte han och mormor Sollidens Handelsträdgård i Frinnaryd. Det blev min morfars livsverk, min mormors "andra jobb" (hon skötte först och främst hushållet) och så småningom en liten flickas barndomsidyll. Men början på det nya livet blev inte vad mina kära morföräldrar tänkt sig. Säljaren var en alkoholiserad surkart och ångrade sig när köpet väl var genomfört. Han hittade på allt möjligt för att göra livet surt för dem och mormor tog mycket illa vid sig. Han var anledningen till hon aldrig lärde sig att trivas i Frinnaryd. Gubben lär ha blivit biten av en huggorm vid ett tillfälle, och ironiskt nog räddade spriten honom från att dö av bettet. Hade han inte haft alkohol i kroppen skulle han inte ha överlevt. Gubben levde dock inte i evighet, men det var nog inte ormbettet som orsakade det. Snarare substansen som räddat honom vid ett tillfälle tidigare - spriten. Men det var innan min tid, varför spekulera. Jag kan bara säga att den här människan var inte snäll, och han ville verkligen inte sälja...
Min mamma var redan född när flyttlasset gick, min moster föddes efter ankomsten till Frinnaryd. Och faktiskt så kom ett tredje litet barn till världen, en lillebror. Tragiskt nog dog han innan han föddes, och det lade ju ytterligare sordin på tillvaron i Frinnaryd. Och även om jag aldrig träffade honom så var han ju min morbror, och jag känner verkligen sorg över att han inte fick leva. Men det var inte det sorgliga jag skulle berätta om i det här inlägget, det var alla ljusa och underbara och lyckliga minnen jag själv har från Sollidens Handelsträdgård. De minnena unnar jag mig, jag var inte med under de första mörka åren.
Boningshuset byggdes var från min början ett ganska litet hus med brutet tak och eternitplattor i vita och gula ränder. Till höger om ytterdörren klängde en pipranka och bakom den fanns en uteplats - åtminstone en stenbelagd yta som kunde användas som uteplats. Den låg i vinkel till huset och mot norr, så där var alltid skugga. Jag och min kompis grannpojken Wille använde den som parkeringsplats till våra trampbilar. Från ytterdörren kom man direkt in i hallen, som inte var någon liten kapphall direkt. Det var en stor hall som var fullt möblerad med skrivbord, soffa, byrå och bokhylla. Gick man rakt igenom hallen så kom man till köket. När jag var barn var snickerierna gula och bruna, och det hade även ett stort bakbord som förvarades under arbetsbänken, som en stor låda man drog ut och ställde på bänken. Köket var möblerat med bord och stolar samt en kökssoffa som stod under det lilla fönstret på östra väggen. Förutom köksinredning så fanns här ett stort skafferi, ett städskåp, samt ett litet skåp ovanför kylen och ett nedanför. Det nedanför innehöll mina leksaker. Mormor var måttligt road varje gång jag inventerade det här skåpet. Inte lätt att jobba i köket med en massa leksaker överallt. Gick man istället till höger när man passerat hallen så hamnade man i "finrummet" som det hette på den tiden. Innan man kom dit hade man dessutom passerat en hatthylla och en garderob. Det var en skjutdörr in till finrummet och den var alltid stängd. I finrummet var det alltid kallt, det behövdes ju inte så mycket värme i ett rum där man nästan aldrig vistades. Väldigt vanligt förr i tiden. Möbleringen i det här rummet varierade en hel det under åren, men under mina första år stod det en stor buffémöbel till höger precis vid dörren. Här förvarade mormor sina finserviser och finglas, bordssilver och glas. Jag minns ännu doften i den möbeln. Den var vacker med sin rundade form och högglansiga lackering. Träslaget kan jag inte bedöma, men det var inte furu direkt. På buffén låg alltid min lurviga vita mössa med knytsnoddar. Den hade jag när jag skulle vara fin, så den fick inte ligga var som helst, minsann. Här inne fanns också en sekretär där mormor säkert suttit och skrivit en gång i tiden. Nu förvarade hon mest papper och foton i de större lådorna och små askar och prydnadssaker i den övre delen. En sekretär är ju ett slags skrivbord, där man kan stänga om själva skrivytan och de små lådorna och hyllorna. Det gjorde man genom att fälla ner en typ av lock över den övre halvan av möbeln. Fiffigt och elegant! I finrummet fanns också det berömda pianot, morfars fiolställ och notställ, soffor och bord och ett par udda fåtöljer, samt en stor svartvit TV på en benställning i trä. Alla golv på bottenvåningen var parkett - mörk i hallen och fiskben i finrummet - och tapeterna ljusa, ett arv från 50- och 60-talen, troligen ännu tidigare. Köket hade några gula plattor i någon sorts linoleum. Dem gick det att skriva med griffelkritor på, lätt att ta bort igen. Någon gång under tidigt 70-tal lade man in en grön heltäckningsmatta i finrummet. Synd på det fina golvet kan man tycka, men 70-talet var vad det var. Morfar var allt annat än glad när jag en kväll spillde ut ett stort glas mjölk på den mattan. Mormor var nog inte heller så glad, hon fick ligga på alla fyra och försöka tvätta ur både mjölken och dess sura lukt.
Precis vid ytterdörren till höger fanns en trappa som ledde upp till ovanvåningen. På väggen upp satt två lampetter och lyste upp tillvaron och till vänster hängde en ampel. Växten (har för mig att det var en ormbunke) skyddades av "ekrar" som var fästa i ampelns botten och gick ihop i toppen och hela ampeln hade en klotrund form. Ovanvåningen bestod av en liten hall med dörrar in till tre sovrum samt ett badrum. Sovrummet till höger kallades allmänt för sängkammaren. Det var morfars och mormor sovrum. Här fanns förutom säng med nattduksbord ett stort linneskåp med glasdörrar och en stor byrå till morfars pryttlar. De matchade varandra med sitt mörka högblanka trä. Ingen aning om vad det var för trä... I detta ganska lilla rum fanns också fyra garderober, vilka var inbyggda i väggarna. Mormors och morfars säng stod under en snedvägg, och på vardera sidan om sängen fanns varsin garderob. På väggen mittemot sängen fanns en stor garderob som löpte utmed hela väggen. Den kallades för långa garderoben. Mormor sov närmast dörren till hallen och bredvid dörren fanns ytterligare en garderob, full av hyllor som mormor använde till sina egna underkläder och strumpor och lite annat smått och gott. Några år senare skulle det tillkomma ytterligare tre garderober, fristående ikeagarderober för mormors kläder och skor samt lakan och handdukar. Det ena av de två rummen till vänster kallades för lilla rummet. Det var mosters rum och låg längst bort. Det här rummet blev sedermera mitt rum. Inte någon större idé att beskriva möblerna i lilla rummet, här ändrades det en hel del. Framför allt sängarna som byttes ut parallellt med att jag växte. Den gamla bäddsoffan som tidigare stod i hallen där nere, hamnade här inne när en ny soffa till hallen inhandlades, och bäddsoffan blev min säng ett tag. Det var en rejäl soffa i någon blågrön färg, lågt ryggstöd och inga armstöd. Ville man göra säng av den så fällde man bara upp sittdynan, satte i en spärr så den inte skulle ramla ner över den stackaren som låg där och sov, och vips så hade man en fullt fungerande säng. Ingen dux direkt, men man var inte så bortskämd på den tiden. Däremot var den riktigt mysig att sova i, lite ombonad med undersidan av en soffsits bredvid sig. Här inne fanns två garderober, precis som i sängkammaren en garderob på vardera sidan av snedväggen. Rummet närmast var ju då rimligtvis mammas rum. Detta rum ändrade också karaktär ganska ofta. Både mamma och jag bodde hos mormor och morfar fram till jag var typ sju år, så i det här rummet sov jag från och till. Hade ibland lite tendens till mörkrädsla så ibland ville jag sova hos mamma och ibland ville jag har mitt eget rum. Därför stod här inne två sängar. Och här fanns så klart - garderob. Men bara en! Golven i sovrummen var inte parkett utan korkmatta (linoleum). Rakt fram låg badrummet, som hade kaklade väggar halvvägs upp, och resten var målat i en ljusgul färg. Där fanns ett ingjutet badkar, och jag tillbringade förmodligen timmar i detta badkar. Om man slagit ihop de timmarna till en badsession så hade garanterat all min hud ramlat av. Klumpigt vaggad som jag var från början i livet så lyckades jag nästan varenda gång skrapa rumpan i kranen, vilket alltid framkallade höga ljud. Golvet i badrummet var klinkat rutigt i grått och rött. Kallt var det när man klev upp ur badet, badrumsmattan i vävda plastband gav inte någon värme direkt. Precis utanför badrummet fanns en lucka i taket. Den ledde upp på vinden, där vi aldrig någonsin var. När jag tänker på den vinden minns jag bara sågspån. Som liten var jag ju nyfiken på den där vinden, men det var förbjuden mark eftersom det bara fanns sågspån däruppe, fick jag berättat för mig. Så hur där såg ut har jag ingen aning om. Detta måste ha varit det enda outforskade utrymmet i huset. Jag kände varje del av varenda garderob i vartenda rum, inte en garderob missade jag att låsa in mig själv i. Ja, förutom skafferiet, tror inte jag låste in mig där. Låsfunktionen i garderoberna var enkel, de öppnades med nyckel utifrån och där inne i låset fanns en liten skjutregel som styrde smäcken. Busenkelt och jättekul! Roligast var långa garderoben. Där kunde man rumstera fritt bland gamla täcken, kuddar och filtar, tvättkorgar och babybalja, och en hel massa annat som jag inte har en aning om vad mormor och morfar skulle använda till. Morfars garderob luktade av malkulor, och förutom att sitta bland hans kläder och skor så var det kul att titta ut genom ventilen och se ut över gräsmattan som vette mot järnvägen. Mormors garderob var knökfull med kläder, både hennes egna och döttrarnas avlagda. I den här garderoben satt jag sällan, där var helt enkelt inte plats. På lilla rummet fanns det kläder i den ena garderoben och mina leksaker i den andra. Tredje rummet innehöll kläder och en del prylar. Garderoben i hallen innehöll mest regnkappor och paraplyer samt mormors mangel och strykbräda. Här kunde vara lite svårt att gå in och ställa sig, så den här garderoben var inte prio 1. Städskåpet var däremot helkul! Där inne fanns, förutom dammsugare och amanda och andra städsaker, mormors förkläden och städrockar. Dessa hängde på krokar på väggarna så omgivningen var ganska mjuk. Det fanns en avsats i städskåpet, och den var bekväm att sitta på. Nu när jag skriver detta känns det som om jag inte gjorde annat än gick in i garderober...
Åter till bottenvåningen. Jag har ett utrymme till att berätta om - källaren. Dörren ner dit låg till höger innan man gick in i finrummet, dvs mitt emot garderoben med regnkläder och mangel. Jag var inte direkt rädd för att gå ner i källaren trots att det var fuktigt och luktade unket där. Jag tog tid på mig nerför trappan, stannade halvvägs och tittade in i ventilen som inte ledde någon annanstans än ut. Men där var små mysiga saker där inne i väggen, allsköns småkryp. När man kom ner i källaren så låg matkällaren rakt fram, avskild med en trävägg och om jag inte minns fel även en dörr med hasp. Här inne fanns hyllor med flaskor med saft och burkar med sylt, mormor var duktig på att både safta och sylta. Hennes svartvinbärssaft minns jag ännu med en hög dos nostalgi! Här fanns också drickabackar och till jul stod där även en kutting svagdricka. Ibland gömde mormor lite finare godis här, choklad och sånt som hon inte ville skulle ta slut i ett nafs. I matkällaren förvarades även det fåtal alkoholhaltiga drycker huset förmådde, dvs mormors martini och körsbärslikör samt morfars middagshutt. Hutt innebar i praktiken renat. Jag tror det förvarades där nere för min skull, alkohol var inget för barn och inget man behövde skylta med. Så morfar gick ner i källaren och tog sig en hutt (det var de inte blyga för att säga högt, men vad en "hutt" var visste jag ju ändå inte), och sen var det lättöl till maten. När jag blev äldre hamnade hela huttflaskan i det lilla frysfacket i kylen uppe i köket och när jag blev ännu äldre kunde jag till och med få uppdraget att handla hutt till morfar. Hur som helst, vi fortsätter den guidade turen. Till vänster var bara en vägg, till höger låg ofta en planka mot tröskeln in till tvättstugan. Det var fuktigt i huset och när det regnade ute så var källargolvet fullt av vatten. Eftersom man inte ville vada så låg den där brädan där. Men innan vi går in i tvättstugan så kryper vi in under trappan. Alltså, inte ett utrymme i det här huset lämnades outnyttjat, så även under källartrappan förvarades allsköns bråte. Något som inte jag tyckte var något bråte var min uppstoppade häst. Det var en anskrämlig leksak jag fått av en fästman mamma hade när jag var liten. Han hette Vendel och han gav mig den där hästen. Hästen var uppstoppad med typ sågspån eller halm eller något sånt, och så var den ganska platt. Mormor tyckte inte om att jag hade den uppe i huset, för den läckte ut sitt innehåll bara man rörde den. Men det blev en dragkamp mellan mormor och mig om hästen. Jag hade den med mig upp från källaren, och när jag i ett obevakat ögonblick lämnat den så bars den ner i källaren igen. Till slut försvann den för gott, troligen i samband med utbyggnaden, som jag kommer berätta om längre ner. Så var det tvättstugan. Det var mer än en tvättstuga, här fanns hyllor där morfar hade ställt gamla krukor och fat, och längst bort till vänster i den avlånga tvättstugan stod till och med en gammal dörr. Till höger stod frysen, och på kortväggen stod då tvättmaskinen. Det var ett stort frontmatat åbäke med tvättmedelsluckan ovanpå. Den var från 50-talet och den enda tvättmaskin som nånsin fanns i det huset. Tala om kvalitet! Sen kom nästa utrymme, och nu började det bli lite läskigt i en liten flickas värld. Jag vet inte varför egentligen, men jag tror det hade att göra med lite sämre belysning. Det var bara ett dött utrymme (kallades källarsvalen), men till vänster låg ett badrum. När mormor och morfar köpte huset fanns det inget badrum uppe i huset, utan bara i källaren. Det var fullt utrustat med både toalett och badkar samt tvättställ och hit kunde man gå om det var upptaget på husets hemliga rum. Och under taket hängde en gigantisk varmvattenberedare. Den liknade mest en stor trätunna. Mitt emot badrummet låg pannrummet. Förutom pannan så fanns här ett bord som det stod saker på, kan inte säga vad. Tro mig, i det här huset fanns alltid grejor att ställa på alla möjliga platser... Och sista utrymmet i källaren var lökkällaren som var inrymd under altanen. Här förvarades sånt som hörde till trädgården, typ då lökar (som skulle bli blommor, inte lök till mat) samt jutesäckar, trälådor och annat.
I slutet av 70-talet byggde morfar och mormor ut sitt hus. På framsidan byggde man till så det blev en farstu samt ett finrum till. Det var en klar fördel att få en farstu, det blev betydligt varmare i huset. Farstun utrustades med - tre garderober! Som om där inte fanns nog med garderober i det här huset redan... Men tro mig, de fylldes. Till höger sattes en ganska stor hatthylla med klädkrokar. Själv föredrog jag att använda den gamla hatthyllan i hallen. Förbi de nya garderoberna sattes en dörr in till det nya finrummet. I det gamla finrummet öppnades också upp ett stort valv till det nya finrummet, och dessa två rum avskärmades med ett draperi. Det nya finrummet utrustades med en soffgrupp (bäddsoffa, men det kunde man inte tro) och ett matsalsmöblemang och hit in flyttades buffén. Det gamla finrummet gick nu under namnet musikrummet, för här stod morfar och jag och spelade fiol och pianot stod där det stod och så småningom ingick gitarren också i det här rummet. TV:n hade för länge sedan flyttat upp till rummet där mamma och jag tidigare sov, och hit kom nu också skrivbordet tillsammans med den gamla soffgruppen från gamla finrummet. Det här rummet blev TV-rummet. I det här rummet stod också en annan gammal möbel som jag minns med lite värme - en radiogrammofon. Den var som ett skåp, och luckan öppnades neråt. Här inne fanns då en grammofon och en hel bunt gamla ep-skivor och singlar med Pat Boone, Paul Anka, Elvis Presley och andra stjärnor från 50- och 60-talen. En del skivor var röda, gula eller blå, tyckte jag var coolt. Nere i musikrummet stod en helt ny grammofon och både morfar och jag köpte på oss en hel del LP-skivor och en del singlar. I samma veva fick mormor ett nytt kök. Det gula och bruna köket med de gula plattorna byttes ut mot ett brunbetsat kök med vitrinluckor med brunt glas. Nya golvmattan var brun och kaklet var också brunt, precis som spisen. Det bruna köksbordet med perstorpsplatta byttes ut mot ett nytt brunt köksbord, men inte perstorp. Nya stolar hörde också till. Den gamla kökssoffan hade för länge sedan förpassats till de sälla jaktmarkerna men det gamla hörnskåpet stod kvar (just det - brunt). Ett antal nyanser av brunt, med andra ord... Det mörkbruna golvet i hallen ersattes med en plastmatta som såg ut som furu och golvet i nya hallen fick också en brun matta som såg ut som någon annat träslag, i mina ögon oidentifierbart. Nya finrummet fick en rödbrun heltäckningsmatta, brunt matsalsmöblemang och en ganska ljust grön soffgrupp. Ovanpå det guldbruna medaljongtapeter. Musikrummets ljusgröna tapeter fick också stormönstrade tapeter, såg ut som flera nyanser gröna grästuvor. Gamla hallen tapetserades om i knallröda medaljongtapeter och hallen däruppe samt väggarna vid trappan fick några gula tapeter med vågiga ränder. Även trappan upp fick en heltäckningsmatta - randig i flera nyanser av - brunt... Nya hallen fick några blå/lila/vita helt vilt mönstrade tapeter, tror det var gräs och blommor i en salig blandning, lite randiga (som typ mina tapeter på station om ni minns förra samlingsplatsen). Källaren fick också ett extra rum. Vid utrymmet under trappan sattes en dörr in till nya källarutrymmet. Här ställdes upp hyllor och det blev mest mina gamla saker som förvarades på de hyllorna, prydligt islängda i flyttkartonger. Här stod också en frysbox som hyste glass och annat smaskigt. Från det här utrymmet sattes också en dörr in till pannrummet, så om man inte hade något bättre för sig så kunde man springa runt här. Ovanvåningen fick sig ett litet lyft - eller vad man nu ska kalla det. Morfar lade själv in en rosaaktig heltäckningsmatta i sängkammaren och de gammaldags ljusa tapeterna med diskret guldmönster byttes ut mot en hiskelig rosa historia med jätteblommor på. Den tapeten kunde gjort vem som helst galen... Fördelen med den var att den var billig, men morfar själv började tycka att den nog inte var så lyckad. Badrummets ljusgula färg och rutiga klinkergolv ersattes med blå plastmatta och en blårandig tapet och det ingjutna gedigna badkaret byttes ut mot ett badkar på fötter. Det vita kaklet som täckte halva väggen från golvet fick vara kvar ända tills det blev en vattenläcka och allt fick rivas ut. Då blev där en heltäckande tjock vinyltapet i samma mönster och nästan samma blå färg som golvet.
Morfar och mormor var ju så klart glada över den här utbyggnaden. De tyckte också det var trevligt med lite färg i huset, tapeterna förr var ju ljusa och tråkiga i 70-talets ögon. Så här i efterhand tycker jag ju att det var helgerån att framför allt lägga plastmattor och heltäckningsmattor på vackra trägolv och parketter, men så tänkte man ju inte då. Jag tyckte ju också det var kul med lite nytt, och jag tror faktiskt det var jag som föreslog de där blå/lila/vita tapeterna i nya hallen och de röda i gamla hallen. Tapeterna i köket var för övrigt - bruna.
Det var boningshuset. Nu går vi ut i garaget. Garaget låg mitt emot huset, rakt över "garageplan" som mormor och morfar kallade grusplanen mellan huset och garaget, planen där både vi själva och besökare parkerade sina bilar. Där fanns två dubbelgarageplatser - en till morfar, en som morfar hyrde ut, en extraplats som stod tom samt en till brandbilen. Japp, där stod en brandbil! Morfar var deltidsbrandman förr i tiden, och efter deltidsbrandkåren försvann i Frinnaryd så fick de ändå lov att ha en brandbil där samt en hel rad med brandkläder och hjälmar. Gissa om det var ett gottebord för en liten flicka! Och för att inte tala om grannpojken, min kompis Wille. Han var så förälskad i denna brandbil att han ville att hans morfar skull köpa den och låta den stå i deras trädgård. (Wille hade ungefär samma familjesituation som jag - ensamstående mamma och inneboende hos morföräldrarna.) Mycket fick denna pojke, som var lika bortskämd som jag, men där blev det nej. Ingen brandbil i trädgården! Ungen lipade hela natten när morfar för en gångs skull sa nej. Men det hindrade oss inte från att leka i brandbilen. Vi lekte i morfars duett också, det var ett stående nöje. En av oss satt i förarsätet och den andre satt bredvid och gjorde ljud. Vi gick all in på detta, växlade och styrde och hanterade pedalerna, allt utom att starta motorn. När morfar kom på det så fick vi växlingsförbud, bilen kunde ju börja rulla. Det tog lite udden av del hela tyvärr... Men hur som helst, brandbilen och morfars duett delade garage. Framför bilarna fanns hyllor med allsköns grejor på, har inget minne av vad det var. Ovanför hyllorna fanns ett fönster. Till vänster fanns en öppning in till det andra dubbelgaraget där den inhyrda bilen stod, samt då den tomma platsen. Vet inte varför morfar behöll den oanvänd. Kan hända att den rymde mammas bil ibland, kanske morfars andra bil... Och här inne fanns också fönster och hyllor. Gissar att det var bilrelaterade grejor typ däck och sånt. Garaget hade en speciell doft. Jag tyckte det luktade gott, men det som egentligen luktade var nog ingrodda avgaser. Inte för att man stod och gasade med dörrarna stängda, men bensinen på den tiden var smutsigare än den är idag.
Till ägorna hörde även vedboden. Den var målad i falu rödfärg och låg till höger om boningshuset. Dörren in dit stängdes bara med en hasp. Det fanns två utrymmen i vedboden. Man kom in i den stora delen, där vi hade min och mammas cykel. En gammal herrcykel har jag för mig stod där också, men jag såg aldrig morfar cykla på den. De få gånger han cyklade så lånade han antingen mormors eller min. Ja, inte några av mina barncyklar då alltså... Mormors cykel stod alltid utanför vedboden, lutad mot gaveln. Hon cyklade ofta så cykeln skulle vara lätt att bara ta och hoja iväg på. Där stod också en gammal möbel här inne i vedboden, en stor skänk som ingen ville ha längre. (Ett antal år senare skulle moster ta den möbeln, göra vid den och ha den i sitt hus. Nytt liv fick den möbeln alltså.) Härinne hade morfar också alla vassmattor (mer om dem senare). Till vänster var vedboden avdelad med glesa reglar. Jag har för mig att det stod en huggkubb inne i det här utrymmet, mycket mer var där inte. Inte för att det fanns något att hugga ved till längre. Den gamla kakelugnen som en gång funnits i musikrummet var igenmurad - tyvärr. Strax innan hörnan bakom mormors cykel stod soptunnan. Gröna rullande kärl till sidotömmande sopbilar existerade minsann inte på den tiden. Nej, här stod en tjock papperssäck i en öppningsbar rutmönstrad ståltunna. Soptunnekörararen, som mormor kallade honom, öppnade ståltunnan, tog ut säcken, kastade den över axeln och hivade in den i sopbilen. Mormor brukade gå ut varje måndagkväll (hämtning på tisdagar) och "göra i ordning" soptunnan till soptunneköraren, vet inte vad hon gjorde riktigt. Längre ner på utsidan av vedboden fanns en liten stentrappa upp till en dörr med tvärgående ribbor. Där innanför fanns ett utedass. Därmed får man anta att badrummet i källaren i huset var lyx när det inreddes... Dasset fanns kvar men var inte i bruk, men det fungerade som min lekstuga. Eller "leke" som vi kallade det för. Jag och min kompis Anette målade teckningar som vi tapetserade hela utrymmet med, och så länge mormor bodde kvar i huset så fanns de teckningarna kvar på dasset.
Morfars handelsträdgård var inte bara hans livsverk och hans levebröd - den var också mitt lilla äventyr och min barndom, min lyckliga och sorglösa barndom. Här skapades mina tidigaste minnen, och de är ibland så påtagliga att jag sugs tillbaka 50 år i tiden. Dofter brukar trigga minnen, men minnen kan också trigga dofter. Och om jag minns dofter så minns jag mitt förra liv. Det var verkligen bara häromdagen...
När kunder skulle handla hos morfar så kom de in i ett ganska stort utrymme. Tre av väggarna hade fast monterade bänkar och i mitten stod ett golvfast bord. Direkt till vänster, på samma vägg som dörren, stod en pulpet. Här fanns kort och pennor så man kunde stoppa det i buketten man var där för att köpa. Bakom pulpeten fanns bänk med underskåp, samt överskåp med skjutdörrar. Här inne fanns allt möjligt som ståltråd, gummiband, tejp, hålslag, häftklammer, dekorband, oasis osv. Den här bänken fortsatte på nästa vägg, och på den väggen satt en stor rulle papper att riva av och packa in buketten i. I det lilla mellanrummet mellan underskåp och bänk låg paket med lång ståltråd, silkepapper, sekatörer och saxar. Alltså, här var grejor överallt! Rena guldgruvan för en liten unge med äventyrslusta och nyfikenhet. Mitt i den här lokalen stod ett golvfast bord. Det var liksom ihåligt. Inne i bordet fanns säckar med jord, trälådor för både jord och kompostblommor. Bakom det här bordet fanns en en skiljevägg med en öppning ner mot ett av växthusen. Innan man gick ner för trappan till västhuset gick man förbi ett litet utrymme med en vask och en halvvägg där det stod ett antal trädgårdsredskap som krattor, räfsor, kvastar, skyffeljärn, spadar och hackor. Här fanns också en pall med en hink (brukade vara röd plast med svart handtag). Hinken var full med vatten och i det skurade man lerkrukor med en skurborste. Den här lokalen var ganska ljus. Bänken till höger, där det brukade stå höga plastvasar med lösa blommor (numera kallade snittblommor), fanns ett stort fönster. Där var också fönster vid pulpeten samt i ytterdörren. Vid vasken fanns en glasdörr. Den öppnades aldrig eftersom trädgårdsredskapen var ivägen, men utanför fanns en liten avsats så det hade ju varit fullt möjligt. Bredvid vasken var då nergången till växthuset. Bredvid nergången till växthuset, bakom det ihåliga bordet, var morfars kontor. Det var ganska litet och mörkt, inrett i masonit. Fönstret mot lokalen och mittemot fönstret mot växthuset lyckades inte lysa upp kontorets tillvaro. Härinne fanns ett skrivbord överfullt med beställningsblock och pennor, samt en hylla med ännu mer kontorsmaterial och annat skröfs. På väggen till vänster satt en hylla där telefonen stod. Det var en sån där riktig gammal bakelittelefon, en stor svart och tung sak. Till höger på telefonen fanns en vev så man kunde koppla upp samtal till huset samt ta emot samtal kopplade från huset. Uppe i huset stod en nästan likadan telefon, men den hade tre knappar. En vit som man fick trycka ner för att svara eller få svarston om man skulle ringa ut, en röd att trycka på för att samtal skulle höras även nere på morfars kontor, samt en svart för att koppla ner samtal till morfar. Så om jag svarade i telefon och samtalet skulle till morfar så la jag på luren, vevade och skickade ner samtalet med hjälp av den svarta knappen. Sen tryckte jag på den röda så samtalen skulle gå fram igen. Om morfar skulle koppla upp samtal så bara la han på luren och vevade och tryckte på den enda knappen den telefonen hade - en svart. När han gjorde det så ringde det av bara katten uppe i huset. Oftast nöjde han sig med att öppna dörren och busvissla upp till oss. Trevligare än att höra den där ilskna ringsignalen. Mormor gjorde sina tappra försök att vissla hon också, men busvissla kunde hon inte. För att höra hennes visslingar behövde man ha väldigt god hörsel, trots att hon öppnade köksfönstret.
Till vänster längst in i lokalen fanns en öppning till "back office". Här fanns ytterligare arbetsytor och här stod morfar och satte plantor och band kransar och buketter till begravningar, bröllop, allhelgona och andra storhelger, samt gjorde andra arrangemang han fick beställningar på. Ovanpå fanns en vind, och bredvid arbetsytorna fanns en bastant trästege upp hit. Jag kan inte minnas att jag nånsin var uppe på den här vinden heller, vet inte vad det var med våra hus och dess vindar... Under hela lokalen fanns en källare där pannan stod. Morfar hade så länge jag kan minnas problem med den där pannan. Det var en oljepanna och ofta kom han upp med svarta händer efter att ha mekat med den. Ner till höger i det här arbetsrummet fanns ytterligare ett växthus.
Växthusen, ja. Där fanns några. Som jag redan nämnt låg där två i anslutning till själva handelslokalen. Här fanns mest krukväxter, både på borden och i amplar från taken. I det sista jag nämnde fanns även ett stort stenkar för vatten till bevattningen. Jag tyckte det där karet påminde om ett badkar även om det var lite fel format för att vara ett badkar. Och med tanke på att det samlade på sig alger så var det inte jättefräscht att ens tänka sig att bada där... Utanför handelslokalen låg fyra eller fem växthus. Där fanns "tomathuset", "stora växthuset" och "lilla växthuset", de andra var bara växthus, kort och gott. Utanför lilla växthuset fanns en brunn. Där brukade vi ligga på mage och kika ner i djupet. Mormor var en orolig själ hela sitt liv, undrar om hon ens visste att vi kunde öppna brunnslocket... Mellan lilla växthuset och växthuset bredvid fanns ett vattenrör med en stor kran på, liknade mest en ratt. Ibland satt jag på det röret och låtsades att jag var ute och körde bil. Inne i lilla växthuset fanns en pump, som väl då hämtade vatten från brunnen och fraktade det vidare genom min "bil". Växthuset hade en liten träbro över hålet där pumpen fanns. Den slog av och på av sig själv och surrade när den var igång. Det var ganska geggigt därnere, och även här låg jag och kompisar på mage och tittade ner i detta fascinerande schakt med gegga och en och annan sönderslagen lerkruka. Tomathuset var vad det var, morfar brukade vara grön när han var klar här inne. Hans tomater var de bästa, till och med idag pratar bekanta och bekantas bekanta om dessa tomater. Min mans brors svärföräldrar är faktiskt från Frinnaryd, och när de fick veta att jag var barnbarn till trädgårdsmästaren sa de att där hade de varit många gånger och köpt tomater. Världen är inte så stor trots allt... Övriga växthus här nere innehöll ju krukväxter. Här fanns tagetes, petunia, lobelia, margueritte, ageratum, salvia, toffelblomma, gloxinia och säkert ännu fler. Morfar drev själv upp plantorna och tog hand om dem ända tills de såldes eller planterades i de egna rabatterna eller lådorna som ställdes på altanen. När de sedan gjort sitt hamnade de på komposten. Jag hjälpte ofta till att köra uttjänta växter till komposten. Den låg bakom garaget och var jättehög! Morfar brukade köpa både jord och torv i stora säckar (helkul att åka kana på dem) men var ju lite självförsörjande samtidigt. Uppe vid komposten låg det sista växthuset, allmänt kallat "kasten". En kast är egentligen ett mellanting mellan drivbänk och växthus, så här uppe var inte direkt några blommor. Jag minns inte riktigt vad som fanns i kasten, men det borde ju ha funnits små drivbänkar och lådor med plantor härinne. Utanför kasten, alltså mellan boningshuset och växthuset, fanns ett stort område med drivbänkar. Här hamnade plantorna när de vuxit till sig lite. Här fick de både frisk luft och växthusets skydd i form av drivfönster. Jag hjälpte ofta morfar att lägga på fönster över drivbänkarna på kvällarna när det började bli svalt. Ibland ställde man upp fönstren med hjälp av små träklossar, och ibland skulle de vara helt stängda. När den här säsongen var över fick kasten och drivbänkarna vila. Drivbänkarna togs bort och jorden hamnade lite i träda kan man säga. När det började närma sig en ny säsong tog morfar fram jordfräsen och luckrade upp jorden igen och började på nytt med sina plantor. Mycket jobb på våren var det... Mormor hade alltid hjärtat i halsgropen när jordfräsen åkte fram, den var tung att gå fram med och hon var så rädd att morfar skulle slita ut sig. Drivbänkar hade morfar också på ett par andra ställen - vid det första växthuset från boningshuset sett samt i anslutning till skjulet med oljetanken.
I anslutning till handelslokalen fanns ett stort öppet skjul. Här stod allt möjligt. Skottkärror, sågbockar, stegar, trälådor, krukor av både plast och lera och i alla storlekar, blomsterlådor, samt en gigantisk oljetank. Hit kom tankbilen med jämna mellanrum och fyllde på. Inte samma miljötänk som man har idag, direkt. Inte heller när det gällde ogräs- och skadedjursbekämpning...
Morfar och mormor blev precis som alla andra gamla. Morfar hade väldigt svårt att dra ner på sin verksamhet, han hade ju jobbat i hela sitt liv. Och det här jobbet var hans liv. Såhär i backspegeln kan jag tycka att vi andra var lite dumma mot honom som tjatade på honom om att dra ner på tempot, kanske också unna sig den där lunchrasten han inte tog på allvar när kunder knackade på trots den handskrivna lappen som satt i fönstret på dörren. Han hade skämt bort dem med det, omöjligt att få dem att tänka om. Vi menade ju bara väl (i huvudsak min mamma, jag var ett barn som inte gjorde annat än höll med mamma eftersom hon var just min mamma). Men lite drog han ner på det. Drivbänkarna vid oljetanken samt vid drivhuset togs bort och ersattes med träsmatta och små tujor. I kasten bedrevs så småningom ingen verksamhet heller och jordfräsen ställdes undan för gott. Lökar och plantor fortsatte han med men i mindre omfattning. Sen blev det lite potatis och smågurkor för eget bruk och där dök upp rosenrabatter med de ljuvligaste rosor man kan tänka sig. Tomaterna var de sista som lämnade bygget.
Sommaren 1987, i dagarna kring morfars 80-årsdag, brann handelsträdgården ner. Oljepannan som orsakat så mycket problem under alla år exploderade bara ett par minuter efter att morfar varit nere och mekat med den. Resterna av det som varit morfars och mormors liv i över 40 år stod som sorgliga ruiner över en underbar era som därmed gick i graven. Resterna togs bort, marken sanerades (får man anta i alla fall med tanke på oljan) och allt blev gräs. Morfars livsverk - borta. Han tacklade av snabbt, drabbades av bukspottkörtelcancer och gick bort ett och ett halvt år senare, stilla i sin rosablommiga sängkammare. Min fina morfar, borta för alltid... Jag sörjde honom. Vi var "du och jag Alfred", "du och jag Emil" hela livet, vi förstod varandra som ingen annan. Mormor överlevde morfar med 26 år, hon somnade in av ålderdom på Eksjö lasarett på sitt hundrade år. Huset hade hon sålt några år tidigare och skaffat en liten lägenhet bara ett stenkast därifrån. Det köptes av några stockholmare som på något sätt hade anknytning till Frinnaryd. Visst är man fri att göra vad man vill med sitt eget hus, men jag kan inte smälta att de byggt in altanen och döpt om huset till Aspudden. Men mina minnen från det här huset och dess verksamhet finns kvar för evigt, varmt bevarade i mitt hjärta.
Morfar och mormor - de finaste människorna man kan tänka sig... Jag är stolt över att vara deras barnbarn. Och de lever vidare i mina egna fina barn.
 |
| Inte världens bästa bild... Kasten till höger, rakt fram drivbänkar med fönster. |
 |
| Den här rabatten ligger till vänster från förra bilden. |
 |
| Infarten till morfars och mormors hus, den lilla grusvägen går bakom häcken. |
 |
| Utsikt från altanen, i skjulet rakt fram fanns den stora oljetanken samt allt man kan tänka sig. |
 |
| Morfar vid en av sina rabatter. Gräsmattan där han står var en gång full av drivbänkar. |
 |
| Den färggranna hallen med trappan upp. Vi hade undulater på den tiden, Kalle och Lisa. |
 |
Jag skulle på maskerad, tog en svängom med fiolen innan jag gick. Finrummet som sedan fick
kallas musikrummet när vi byggt ut och fått ett nytt finrum. |
 |
| Det fanns snö när jag var barn... Jag i backen ner till trädgården, garaget rakt upp. |
 |
| Altanen och utegranen i vinterskrud. Jag och min kompis fotade våra små nallar. |
 |
Huset uppe till vänster, lilla växthuset närmast i bild. Fotot är taget från en grannes trädgård.
Mellan hans tomt och vår fanns ett staket som påminde om ett taggtrådsstängsel men utan taggar.
Det var roligt att krypa igenom det. Tomterna delades också av ett dike, dock utan vatten.
I det diket planterade grannen granplantor. Söta då, jättestora idag. |
 |
Mitt rum hos mormor och morfar. De tapeterna tapetserade jag över på 80-talet till något lite
mindre iögonenfallande. Min garderob med leksaker, blockerad av ett bord. |
 |
Musikrummet bestod av musik i olika former. Det fungerade också bra att fira jul i.
Mamma på bilden. |
 |
| Morfar i hallen. |
 |
| En gammal bild... Mormor med mig på armen, framsidan av huset. |
 |
Morfar till vänster, kusin Ragnar till höger. Klockan i bakgrunden hade mormor med sig
till lägenheten. Den slutade slutade slå när hon hade gått bort... |
 |
Vedboden. Svunna tiders soptunna, dörren med haspen till höger i bilden. Den lilla
grusvägen som ledde fram till huset var kantat av murar av natursten, grannen till vänster
hade ölandstok och grannen till höger nyponbuskar. |
 |
| Sommarfrukost. Ett litet paradis, vår altan. |
 |
Med all respekt kära kompis, men hallen och köket är huvudmotivet. Jag bjöd mina kompisar
på maskerad till min födelsedag, tror det var när jag fyllde 13. Finrummet ligger till höger. |
 |
Min bästa kompis genom alla tider... I bakgrunden vedboden igen, med dörren in till dasset
som till den dag huset såldes var fullt med mina och flera kompisars teckningar. |
 |
Mormors 70-årsdag. Skålen hon håller i samt ljusstakarna och korgen har jag virkat och
stärkt i sockerlag. Min present till henne, de stod alltid framme. Bakom henne kylen med mitt
lekskåp under, bredvid finns skafferiet. |
 |
Min bästa kompis på högstadiet. Till vänster står vedboden. Gräsmattan nedanför rabatten
var också full av drivbänkar en gång i tiden. Sakta men säkert drog morfar ner på takten. |
 |
Kvällskaffe vid TV:n. Bakom den gula golvlampan fanns en garderob, den brukade jag gömma
mig i när jag hade kalas och det blev för stojigt för mig. |
 |
Mormor i sitt kök. Den där klänningen hade hon ofta på sig, en klar favorit. Köksklockan på
väggen var av det gamla genuina slaget, den fick man dra upp med en särskild nyckel.
|
 |
| Morfar i nya hallsoffan, den gamla bäddsoffan hade vid det här laget kånkats upp på ovanvåningen. |
 |
Så här började det en gång. Finrummet med skjutdörren och nedgången till källaren till
vänster utanför rummet. Köket till höger utanför. Ute i hallen står här morfars skrivbord,
det flyttades upp vid en ommöblering. Bilden är tagen på mitt dop, min ett år äldre
syssling står bredvid. Och så mormors sekretär. Den bytte aldrig plats, stod alltid där
framför kakelugnen som murats igen. |
 |
Finrummet, tror detta är min 1-årsdag. Det stora TV:n bakom mig kommer jag väl ihåg.
Den mjuka dockan heter Lisa och hon finns med mig än idag, dock något skamfilad. Mer om
Lisa i ett annat inlägg. |
 |
| Huset någon gång på 80-talet. |
 |
Huset som det såg ut när jag var liten, innan tillbyggnaden som stod klar 1978.
Jag tror det var rött med vita knutar när mormor och morfar flyttade in, sen kläddes det
med gul- och vitrandiga eternitplattor. De togs bort vid renoveringen, som synes på
föregående bild. |
