Reality - Äventyr i Vänersborg

Svenska Cupen 1 och Yoksa Cup - Taekwondotävlingar

Dag 1

Tanken var ju att jag skulle gått från jobb redan vid 15:30.  Anders i luren sa att det blir en halvtimme senare.  Jaja, lugnt, hade ändå jobb att göra.  Anders i luren igen sa att klockan nog blir 16:30 trots allt. Lönt då att jag bad om att få gå tidigare...  Men 16:30 stod han nere på parkeringen vid mitt arbete och Madde var vänlig nog att hoppa ut så jag kunde hoppa in - till mitten bak!  Värsta stället i en bil, om man inte hamnar i bagagen så klart.  Min väska åkte där, den stackaren.  Alltså, hur man än gör så går det inte att sitta bekvämt i mitten bak!  Kommer dock aldrig att förstå hur 3,5 timmar trots allt kan gå så fort, för ett-tu-tre var vi i Vänersborg.  Ingen behövde ut och kissa, ingen behövde äta, ingen krävde kaffe.  

Vänersborg...  Vad finns i Vänersborg?  De har ett Quality Hotel i alla fall, sannolikt också en träningshall, samt troligen lite vänervatten.  Såhär på en fredag fick vi åtminstone erfara hotellet.  Vi checkade in i receptionen, sen checkade vi våra rum.  Min kära rumskompis Ana hade redan kommit och det var så kul att se henne igen!  Det var ju inte så länge sen, men vi hade ändå en del att prata om.  Hur vi blev inhysehjon i förra tävlingen, till exempel.  Men äta måste man ju, så vi drog ner till restaurangen när det började kurra i magen.  Hamburgare och en tredjedels flaska vin och så var man på banan igen.  Och man måste ju vara pigg och vaken på det viktigaste mötet av alla - technical meeting.

Dags igen

Hon klarade sig på en flaska hela vägen

Mycket packning blir det

Ser rätt inbjudande ut faktiskt

Middagsdags i hotellrestaurangen

Kvällslektyr

Dag 2

Man var väl inte direkt pigg när Anas klocka ringde 06:15.  Men hon gick upp och duschade och jag låg och drog mig en stund till.  Jag brukar ju duscha på kvällen för att få bort all skit jag dragit på mig under dagen - allt för att få sova så länge som möjligt.  Men jag passade på att masa mig upp medan Ana duschade, knöt min slips i mörkret och utan glasögon, drog på mig kläder och allt jag kunde utan badrum.  Och vips var vi klara för frukost.  Kl 07:00 satt vi i frukostrestaurangen och käkade äggröra, yoghurt, bullar och drack både juice och kaffe.  Och sen kom domarmötet...  Nu hade jag ju fått lite heads-up, men det kändes ändå pirrigt när jag fick min egen lapp med mitt eget domarteam att ansvara för på min egen matta!  Teamleader...  Jo, det kan jag nog leva med.  Framför allt för att jag helt klart inte skulle komma att sitta på undantaget!

Vi tog en gemensam morgonpromenad genom ett sömnigt, kyligt och soligt Vänersborg från hotellet till tävlingshallen.  Underbar morgon!  Roligt att se så många bekanta ansikten igen, förutom både nya och gamla domare även coacher och tävlande.  Dock kändes leendena lite krampaktiga efter ett tag då vi insåg att den här tävlingen inte skulle bli lik någon annan.  Viktklasser och papper snackade inte så bra med varandra, så innan de hade grälat klart så var klockan ett på natten.  Vi det laget hade jag föst bort nyfikna och irriterade coacher som stod och bläddrade bland mina papper, letat efter Hamid så många gånger att han nog sinkade oss med minst en hel timme, dividerat med mig själv om jag skulle låta en ny domare gå matta för första gången, samt framåt småtimmarna kopplat på autopiloten.  Det var bara att köra...  Beundransvärda domare - inget gnäll, inget klagande.  På så sätt var det en fröjd att få vara teamleader, även om förutsättningarna inte var de bästa.

Pizza halv 2 på natten, en liten flaska vin inköpt för 60 kr i receptionen, lite småsnack med Ana innan vi knoppade in runt 02:30.

Min bästa slipsknut ever

Utsikt från mitt fönster

Vänersborg i morgonljuset

Domare på uppdrag

Det är här det händer

Världens bästa "Kerstin"

Pep talk

Hur länge ska vi behöva vänta egentligen

Nattamat

Välförtjänt

Dag 3

En liten men ack så välkommen sovmorgon.  Domarträff kl 08:30 i tävlingshallen som vi dessutom kom till i bil.  Det var ju utcheckning redan på morgonen, så alla grejor hamnade i bilen och vi med dem.  Mötet blev lite laddat då en domare uttryckte sitt missnöje med dagen innan.  Det var inte någon av mina domare, de var så snälla och väluppfostrade, så.  Ett par av dem tappade jag tyvärr, men jag fick så klart ett par andra istället.  Den ena var en frisk fläkt, den andre körde sitt eget race.  Men dagen gick problemfritt, åtminstone vad gällde tekniken.  En stackars spelare hamnade på mattan med en blödande tå, och läkaren fick komma löpande.  Hans tjänster hade nyttjats några gånger under dessa två dagar, men frågan är hur benyttade vi var av dem.  Eller vad sägs om detta:  Blodet forsar från en skadad tå, vi paketerar den med papper och idrottstape.  "Har du plåster eller bandage?"  "Fråga mig inte om sånt, jag är ingen ambulans!"  Motfrågan känns som "Är du läkare?"  Men jag höll min fred...

Det hela var över på fem timmar.  Klockan var 14:00 när vi körde sista matchen.  Trötta, nöjda, hungriga och hemlängtande körde vi tillbaka till hotellet för lite köttbullar och eftersnack, sen var vi på väg söderut.  Givetvis var Yigit kissig efter halva vägen, men ok då, låt pojken slå en drill.  Lite skönt för en annan att sträcka på benen även om jag inte handlade något som jag ändå inte var sugen på men som luktade så gott när de andra kom ut med det - korv, choklad, kaffe...  Skulle kanske ändå...  Men nej, inget velande!  Anders var på sitt hyggliga humör och körde oss hem.  Först släppte vi av Abtin, vilket resulterade i en uppretning av en annan bilist.  Vi riktigt kände hur han hoppade av ilska i sitt säte.  Men jag klev ur tyst och försiktigt, gjorde inget väsen av mig.  Somnade ovaggad?  Så klart...!

Ser likadant ut som vi lämnade det

Funkar det?

Kaleo!  Stilstudie av Abtin och Yigit

Nu behöver jag inte leta efter Hamid längre - här är han.  Och Hamid också.