Spirit says...: Reality - Äventyr i Belgien

Belgian Open - Taekwondotävling

Dag 1

Planet skulle inte gå förrän 18:20, alltså var det gott om tid att jobba en stund innan jag tog mig till Kastrup för att flyga till breddgrader något längre söderut. Väskan stod som vanligt färdigpackad där hemma, redo att ta hand om de prylar jag valt att ta med till Belgien. Den här gången fick det bli bara handbagage, ville ju inte riskera att min resväska åkte till Australien och jag till Belgien. Då hade jag ju inte haft någon domaruniform att ha på mig och då hade jag inte fått döma och då hade allt varit förgäves. Dessutom ville man ju hålla kostnaderna nere... Problemet var ju alla vätskor en kvinna behöver. Hur göra med dem? Alltså, man får ju inte vara dum, då kan man bli president i USA. Jag hade gjort ett litet inköp av små plastburkar, som jag kunde klicka diverse krämer i. 100 ml får man ha i varje behållare, och allt ska få plats i en 1-liters blixtlåsplastpåse. Påläst va? Hårmousse lyckades jag dock inte lösa... Nåväl, inte hela världen, det räckte med 100 ml hårspray.

Fokus var väl inte det bästa på jobb den här dagen. Som gammal reseledare är det obegripligt hur jag kan ha så många fjärilar i magen varje gång jag ska någonstans. Samma gamla funderingar: Hinner jag i tid, har jag allt med mig, osv. Men nu var det första internationella tävlingen jag skulle döma, så nu fladdrade fjärilarna lite extra. Kära maken körde mig till tåget och vinglande i blåsten pillade jag ut en tågbiljett ur automaten. Otroligt! Jag lyckades på första försöket! Dock lämnar ju den skånska tågtrafiken en hel del övrigt att önska. Det tåg som skulle gå 16:21 kom in 16:30. Alltså, jag gillar inte att stå och frysa på en kall station medan någon fjant stapplar omkring på banvallen och orsakar försening av tåget som ska ta mig till Köpenhamns flygplats! Följden blev ju att jag stod och trängdes som en sardin i en burk. Och alldeles för snäll är jag också! Ganska många bara trängde sig förbi mig på väg upp i vagnen. Hade jag inte lärt mig att ta för mig så hade jag väl stått och köat fortfarande...

Det var nog den lugnaste flygresa jag varit med om nånsin. Inga små elaka dvärgar som sprang runt och ylade. Bara en liten pluttis på andra sidan gången, och den lille knatten gjorde inte mycket mer än sov. Själv hade jag en hel tresits för mig själv, jag hade lätt kunnat vräka mig och sovit gott en stund. Men jag hade bestämt mig för den där ölen man bara måste ha så fort man kliver utanför svenska gränsen. Då kan man ju inte sova... Så det blev öl, kaffe, vatten och en pizza margarita - precis lagom sådär på en flygtur till Bryssel.

Ganska skönt att slippa stå och se dum ut vid ett rullband, väntande på sin väska. Det var bara att promenera raka vägen mot utgången, där vår privatchaufför skulle hämta oss. Det var jag och Madde samt Peter och en norrman. Hmm, ingen limousinservice i sikte... Alltså jo, men inte någon som skulle hämta fyra taekwondodomare. Och av en del chaffisar att döma så var vi tacksamma för att vi fick vänta på någon annan... Och upp dök han ju till slut. Och givetvis blev det förvirring! Något annat hade ju varit otänkbart, resan hade gått alltför smidigt. Det går ju inte att skjutsa nio personer i en buss som har plats bara för åtta. Var kom dessa andra ifrån, de stod inte på listan - tre iranier och två turkar? Att stå kvar på Zaventem och vänta medan chauffören skjutsade Iran/Turkiet till Lommel (en resa på 1,5 tim) för att komma tillbaka och hämta oss och skjutsa oss samma väg, det fanns inte på kartan. Vi skulle upp tidigt för att döma och behövde vår skönhetssömn. Fyra skandinaver går inte av för hackor! Peter ringde ett samtal och strax satt vi i en taxi på väg till Lommel med ett löfte om att få alla pengarna tillbaka. Så det var bara upp med det röda kortet och skaffa sig några extra flygpoäng! Och allt för att någon skulle ha sin kärring med sig! Vi åkte och åkte och åkte, på motorvägar, landsvägar, bygator och skogsvägar. Och det regnade hela tiden...

Äntligen incheckade! Hotellanläggningen mitt ute i ingenstans var säkert jättefin med hotell, bungalows, restauranger och vattenparker. Men nu var det sent på kvällen, kolsvart ute, långt att gå till hotellrummet och det ösregnade. Min rumskompis dök upp efter ett tag, mäkta irriterad då hennes nyckelkort lagt av och hon fick springa fram och tillbaka i ösregnet. Då hade jag krupit ner mellan lakanen med min bok och bara kopplade av i lugn och ro. Men efter hennes entré var det slut på friden. Medan jag låg och gjorde mitt bästa att knoppa in så sprang hon rundor både i rummet och ute i korridoren, och telefonen gick varm hela tiden. Det mesta hon pysslade med kunde jag inte ens identifiera, förutom tekokaren hon drog igång halv ett på natten efter att ha släck lampan en gång.

Börjar bli en vana

Taket i mitt badrum

Världens coolaste kran

Så inbjudande sängen ser ut

Minibaren - ställ in vad du vill

Dag 2

Trots rumskompisens framfart under kvällen så kände jag mig ganska utvilad. Inga technical meetings och inte ens ett glas vin att sova på. Jag var förmodligen tråkig i somligas ögon, men jag mådde bra och var pigg och motiverad. Hmm, det lät i alla fall bra... Den här morgonen regnade det igen. Efter intagen frukost och regnbyxor på var det dags att marschera till huvudreceptionen där vi skulle bli hämtade för transport till tävlingshallen. En del tyckte ju att jag hade varit såå smart och tagit regnbyxor med, eftersom våra uniformer har den dumma färgen vit med risk för mörka prickar. Yvdes faktiskt själv en aning... Men jag höll på att bli utan både jacka och byxor, för nu var det min tur att upptäcka att nyckelkortet inte funkade! Ytterkläderna hade jag ju inte tagit med mig till frukost direkt. Tur rumskompisen satt kvar i frukostmatsalen... Sen stod vi där, lyckligtvis under tak. "We hope we can trust your punctuality" stod det i inbjudan. Antar att det inte gällde åt bägge håll... 7:40 skulle transporten gå, kl 8 hade vi fortfarande inte åkt. Och domarmötet skulle börja 8:15. Alltså, hallå...! Men inte vårt fel om vi kom sent ju!

Bussen kom, och åkturen till hallen tog kanske fem minuter max. Domarmötet var snabbt och smidigt avklarat, men det var några minuters uppvaknande. "Hur i hela friden hamnade jag här...?" Fjärilarna var tillbaka men de kändes ändå under kontroll. Många av domarna hade jag träffat innan och de som var nya för mig fick jag ju helt enkelt lära känna. Jag hamnade på matta fem. Teamleader Reza nr tre (känner två redan), video replay en glad och rultig spansk Maria med ett sönderhostat revben, en Mark som var en kopia av David Horton i "Ett herrans liv", samt min rumskompis Kama. Därtill folk som hjälpte oss med systemet som hela tiden lade av till allas förtret. Kan ju bli intressant tänkte jag och försökte glömma bort att detta var min första riktiga tävling som internationell domare. En del bekanta ansikten både bland domare och coacher och tävlande gjorde ju att man blev lite mindre bajsnödig och kunde slappna av. Men jag såg nog ut som om jag hade en pinne i rumpan de fem första matcherna...

Lunch - halvtid. Arrangören bjöd på soppa, fisk, potatisgratäng, pommes frites, kyckling och någon slags pannacotta. Maria och jag diskuterade matens framfart på kläderna om det ville sig illa, samt att man rent generellt är dålig på att specificera fisk. Fågel är kyckling, kött är nöt, men fisk är typ bara fisk. Här måste man fråga! Och som man frågar får man svar - sjötunga. Gott! Fossingarna fick vila upp sig, men jag vågade inte ta av mig mina en storlek för små taekwondoskor. Beställer man storlek 240 så räknar man ju med att de ska räcka till, men icke... Och de väl ingångna dojorna stod väl kvar hemma och flinade åt mig. Bara att tiga och lida alltså, på strumporna kunde man ju inte springa. Och dessutom vad det svinkallt i hallen, rena Gudrun.

Sista matchen för dagen, klockan var kanske 19:30 på kvällen och vår svenska OS-tös sparkade till sig en guldmedalj innan det var dags för domarna att hålla kväll. Inget avslutande möte, bara att åka direkt till hotellet. Trodde vi...! Ingen hade sagt något till oss om hur vi skulle ta oss tillbaka eller när, så där stod vi - så klart i regnet, i mörkret - och väntade på en buss som aldrig kom. En klunga folk försvann, tänkte att de hittade väl någon de kände och som gav dem skjuts. Och kvar stod snälla vi och bara fogade oss. Men nej, nu fick det vara nog! Vi skulle på middag kl 21 och helst skulle man ju duscha och byta kläder innan dess. Tick-tack... Till slut hittade vi en hygglig kille som gav oss skjuts till hotellet i en trimmad Kia. Håll i hatten...! Framme, jag bytte nyckelkort och efter en promenad i regnet diskuterade vi om vi kanske skulle strunta i middagen. Vi visste inte var den var, det var mörkt och blött och vi - i alla fall jag - hade ont i fötterna och ville inte gå en meter till. Så det blev ännu en kväll i sängen med min bok och lugn och ro, och jag stornjöt. Kama dök upp och gjorde det ganska klart för mig att jag inte hade missat något med middagen, för den var inte särskilt god ändå. Sen yrade hon runt lite för att sen bege sig iväg och ta en öl. Knock yourself out tänkte jag och fortsatte njuta av min tysta ensamhet med boken, en kopp kaffe, ett värdelöst TV-program och rena, prasslande hotellakan. Och duschen!! Mmm, ren njutning! Jag hade frusit färdigt...

Utsikt från mitt fönster

Regnbyxorna kom väl till pass

Pärlan

Ingen liten anläggning - min matta är den som ligger närmast till vänster

Det regnar till och med därinne

Maria med revbenet och "David Horton"

Domarteam matta 5

De två domarna Södra bidrog med

Del av min kvällsnjutning - kaffe har nog aldrig smakat så gott

Dag 3

Inte lika pigg idag... Fötterna protesterade vilt när jag knölade ner dem i skorna som verkade blivit trängre under natten, trots att jag tagit Kamas råd och tagit ur sulorna. Kama förresten... Hon var ännu tröttare, för hon gick inte ur sängen ens. Ja, förutom när hon rusade in i badrummet, pluttade ljudligt, och sen rusade tillbaka till sin säng. Hmm, mer än en öl blev det nog... Frukosten smakade gudomligt även idag. Belgarna kan verkligen det där med smör, mjölk och ost! Ännu en promenad - ja, rätt gissat - i regnet! Bussen den här morgonen kördes av en ung kille som nog inte hade något bättre för sig en söndagmorgon än att skjutsa taekwondodomare till en sporthall. Och fort skulle det gå! Man kunde ju tro att han hade stulit bussen... Den unge stackaren hamnade i sin iver på fel sida hallen, men vips så hade han backat in bussen på en uppfart och kört tillbaka igen. Fick mig lite att tänka på Truman Show...

Dagen började med att inkassera de pengar jag låg ute med efter taxiresan. 283€ är ju inte något man direkt bjuder på bara sådär. Så när jag sträckte fram kvittot i sekretariatet så mumlades det lite chockat "That much?" Ja, så går det när man inte har koll på logistiken... Sen var ordningen återställd, back to business. Same procedure as last time... Den här dagen hade vi kadetter och juniorer och nu gick det undan! Seniorerna vi avverkade igår hade tre ronder på vardera två minuter, nu var det en och en halv minut och två ronder. Rena semestern! Yeah right, fötterna tyckte annorlunda. Och Gudrun var tillbaka, nu värre än nånsin. Hon uppgraderas till El Ninõ där hon flåsade mig rakt i örat. Reza 3 såg mitt lidande och placerade mig som TA, vilket jag var honom evigt tacksam för. Lunchen gav mig chansen att värma mig i min jacka, och tro mig, den lämnade inte min kropp förrän det blev absolut nödvändigt.

Vid 17:30 var det dags att säga farväl till Lommel och träningshallen och nya och gamla vänner. Med domarlön, diplom och inbjudan till Berlin Open satt Madde och jag i en minibuss på väg till Zaventem. Den resan babblade vi bort. Dock lyckades vi konstatera att träden ser likadana ut i Belgien som i Sverige, men att husen är annorlunda och mycket fina och trevliga. Regn är dock regn var man än befinner sig...

Säkerhetskontrollen... Vet inte riktigt vad jag ska säga där. Efter vad som hände för ett år sedan hade man kanske trott att säkerheten skulle vara rigorös, men inte så man reagerade direkt. Jag tänkte däremot Border Security! Allt som skulle redovisas i bagaget redovisade jag i tre backar genom röntgen. Men bara två backar kom ut... Nej, någon har snott min väska!! Jag hade liksom för mig att londontrolleyn låg i mittenbacken, men den var borta. Eller nej, den hade bara växlats in på ett sidospår. Hmm, får man smita in bakom och hämta den? Nej, tror inte det. Inom några minuter ropade säkerhetsvakten på ägaren till londontrolleyn, och så klart stegade jag fram och gjorde som jag blev tillsagd: Öppnade väskan och gav vakten tillåtelse att undersöka innehållet. Den undersökningen bestod i ett svep med en pinne som lästes av i en maskin. Men den pep inte... Att jag inte använder eller smugglar droger vet vem som helst som känner mig, inte minst jag själv. Men om jag skulle ha gått emot något som fastnat på min väska, det hade jag ju ingen aning om. En bråkdels sekund där blev jag nervös. Men nu var det ju inte så lyckligtvis. Och Maddes väska tog också en omväg...

Lulla runt på en flygplats kan man alltid göra. Det hamnade både choklad och öl i taxfreekassen innan vi satte oss vid gaten till Polen istället för Danmark. Varför är det alltid tomt vid andra gater men fullt vid den gate man själv ska resa från? Vi fortsatte pladdra tills det blev dags att gå ombord, nu i sällskap av både ett göteborgsteam och ett norskt team från tävlingen. Den här gången hade jag inte en trea för mig själv, nu satt jag i en tvåa med en äldre herre bredvid mig. Men det stoppade mig inte från att beställa min öl, mitt kaffe och min pizza margarita. Pizzan blev dock till en krämig laxmacka eftersom de råkat bränna vid första omgången pizzor. Vem iddes vänta på en ny...

Det kändes rätt skönt att kliva av tåget på Hyllie och hitta makens bil parkerad på andra sidan gatan. Regnet ignorerade jag, nu skulle jag hem och duscha och krypa ner mellan mina egna lakan i min egen säng. Heaven!