Spirit says...: Reality

Mars 2017

Jaha... 1 mars och jag skulle inte köra till Landskrona. Inte heller skulle jag köra till Toftanäs. Och inte heller skulle jag hämta upp eller bli upphämtad av kollegan. Nä, jag skulle sätta mig i min bil, köra till Frihamnen i Malmö och lära mig ett nytt jobb. Jag hann bara in till min tilltänkta plats när en ny kollega utbrast: "Dig har vi längtat efter!" Alltså, kan man få ett mer spontant välkomnande?! Detta kan ju inte bli fel, tänkte jag, nöjd och glad över att ha hoppat över till andra sidan och smakat på gräset där. Nu efter en månads tid kan jag känna - samma sak! Den här arbetsplatsen dras ju med sina issues precis som den förra, men vilken arbetsplats gör inte det. Jag kommer dit, jobbar, kör hem och håller kväll. Och det bästa av allt: Jag sparar en hel timme om dagen! Jag kan ligga och sussa gott en halvtimme längre på morgonen, och jag kommer hem en halvtimme tidigare på eftermiddagen. Om jag vill kan jag ta en macka innan jag sticker på träning. Eller så kan jag strunta i det och sätta mig och prata med familjen innan jag kör. Jag kan välja! Innan var det hem så fort man vågade, av med kläderna, på med träningskläder och iväg till träning. Sa jag hej...? Hela kroppen är friskare, humöret är bättre, irritationen över småsaker är borta, nerverna ligger inte utanpå längre... Jag mår faktiskt mycket bättre! Och jag kan jobba på med ett helt annat självförtroende och en helt annan glädje än innan, även om jag inte på något vis misstrivdes på förra jobbet. Yttre omständigheter är ofta av ondo... Galningarnas motorväg - up yours!! FREEDOM!!

Nu har det drabbat mig - det som så många andra har gått igenom: Utflugna barn. Ja, ett har jag så klart kvar ett tag till, men det äldsta är nu borta ur sitt rum, ur vårt hus. Tomt är det... Hon och pojkvännen tittade på lägenheter, ville ha, våndades över svaret, oroliga, förväntansfulla... Och som den stöttande förälder man vill vara så höll jag mina tummar precis som de själva gjorde. Så här står vi nu med ett rum över. Tja, över och över... Som min son lite spydigt påpekade: "Det tog inte många timmar att städa ut henne!" Nej, kanske inte. Men tomrum är till för att fyllas, och för att saknaden inte skulle bli alltför stor så fick man ju se till att hennes rum blev något annat. Jag tänkte inte bygga något slags altare med hennes foton och tända ljus eller så, planerna för vad rummet kunde bli har jag ju redan redogjort för (se kåseri februari). Det blev faktiskt en liten kombo. Om jag ska göra yoga så blir det nog dit jag går. Strykbrädan står konstant klar att användas, byrån tösen lämnade börjar redan fyllas, sängen hon lämnade blir en stor lässoffa, och två ställningar med stryktvätt samt fiskekläder får också plats. Runt fötterna på ställningen passar diverse träningsväskor samt tygtrasor för mitt blivande lapptäcke, kameraväska samt då dammsugaren. Bdsm...? Nä, det blir nog inget av det... En av de första kvällarna efter att dottern flyttat ut så såg jag till att det stod en lampa i fönstret. Hon hade alltid lampor och ljus omkring sig, och om hon skulle komma hem någon natt så skulle hon hitta till sitt rum. Sängen är inte bäddad, men den är inte heller belamrad med saker, bara att lägga sig på den om man vill. Och jag rotade fram en gammal skrivbordslampa och satte mig och läste, i lugn och ro utan både musik och TV. Älskade, finaste lilla dotter... Jag är så glad för din skull, det är en del av livet och något annat vore onaturligt. Men det är tomt utan dig, och jag saknar dig så det klumpar sig i halsen ibland. Du ger mig tusen skäl till att vara stolt!

Lika stolt är jag över den yngre avkomman - sonen. Den lille parveln har hunnit fylla 17 år! Han var alltid den lille, han som slapp undan med allt, han som oftast fick som han ville. Han som nu blivit 18 minus 1 år, pluggar till elektriker och boxas på fritiden. Alltså blev hans fritidsintresse biljetten till en bra födelsedagspresent - tack lille son! Inte bara det nyvunna intresset för boxning gjorde presentinköpet enkelt för oss, även hans preferenser bland det kulinariska. Sushi står högt på listan, tror det slår tacos. Eftersom vi är familjen Asocial så bjuder vi sällan till fest när vi fyller år. Inte ens barnen vill ha kalas och vi tvingar ju så klart inte det på dem. Lilleman fick själv bestämma, sa nej, så då blev det restaurang som för resten av oss. Efter att under åren ha avverkat Elysée, Natalie på Pers Krog, Casa Mia, Rådhuskällaren, Monster, Tre Vänner, Millennium och St Markus Vinkällare så blev det Rose Garden. Både sushi, friterade räkor, knaprigt fläsk, nudlar, ris, hallonpaj och friterade bananer med mjukglass slank ner i takt med ett par glas vin.

Hurra! Jag har fått en diagnos! Alla svänger sig med diagnoser nu för tiden. Det är precis som att varje beteende måste ha ett namn. Är det inte bokstavskombinationer så är det någon form av -foni, -fobi, -toni, -topi eller nåt liknande. Jag har kommit fram till att jag har misofoni! Kanske en lindrigare form av det, men jag har absolut misofoni. Enligt Google innebär åkomman denna rubbning från normala normer: "Misofoni är en neurologisk störning som medför intensiva besvär av specifika ljud. Den besvärade kan plötsligt känna sig irriterad, arg, upprörd och även få stark ångest av vardagliga ljud som de flesta runt omkring inte reagerar över alls." Jag bryr mig inte så mycket om att folk tuggar tuggummi eller sörplar kaffe, men jag klarar inte av modern dansmusik. Traditionell dansmusik klarar jag inte heller av, men det handlar mest om att jag tycker den är töntig och simpel och har urkassa texter (plus att Chlister Slögren är direkt motbjudande och vanhelgade David Bowies minne genom att sjunga "Life on Mars"). Nej, den moderna musiken med trummaskiner som nästan brinner upp av sina egna trumvirvlar och vokalissor som ylar så de nästan spricker samtidigt som de trasslar in sig i obegriplig koreografi, iklädda guldglittrande kroppsstrumpor och löshår ända ner till hälarna och skor som påminner om ABBA-Björns Waterloostövlar. Vet inte ens vad eländet kallas - house, techno, whatever. Det stressar mig så jag blir på riktigt dåligt humör, arg, vill bara gå ut och kräka. Jag klarar inte av det! Och precis som andra drabbade så skäms jag inför mina vänner för mitt beteende. Men jag slipper skämmas längre, jag har ju en diagnos! Det känns så mycket lättare nu, nu ska alla ha förståelse för att jag beter mig som jag gör. Alltså, detta oljud spelas ofta i träningslokaler, och jag har faktiskt promenerat rakt ut ur en lokal för att jag inte klarade av det. Inget ont utan att ha något gott med sig: Killarna som vridit upp ljudet med detta obeskrivliga läte fattade galoppen och gjorde inte om det. Av någon konstig anledning så kan denna makabra genre inte spelas på låg nivå. Börjar tro att den är tillverkad för att driva folk till vansinne... Nu förstår jag de äldre som inte gillade Elvis, när de vuxit upp med Louis Armstrong eller Mozart.

Jag har varit på träningsläger! Det var längesen jag var på träningsläger. Senast jag var på ett träningsläger baserat på kamp var för 4,5 år sedan. Måste ju erkänna att jag inte direkt kände mig upplagd för det den här gången, men övertalad kan man ju alltid bli. Så vi på 30 plus (och lite till) tänkte att vi nog kan åka dit en av dagarna och se hur mycket vi orkade göra och hur länge vi ville stanna. Alltså - det var jättekul! Ingen risk att vi skulle bege oss därifrån innan tiden var slut! Och det är minsann inte varje dag man får chansen att fightas mot en champion! Så med oss efter lördagens utsvävningar hade vi en hel del nya tekniker, en massa tips, samt några blåmärken, ett par tåsprickor och tendenser till träningsvärk.

Musik: "Eye of the Tiger" med Survivor
"I'll Survive" med David Bowie
"Empty Rooms" med Gary Moore

Film: "Braveheart"