söndag 30 april 2017

Reality - Kåseri April

April 2017


Var skulle jag sitta idag och skriva detta?  Inne i köket?  Inne i soffan?  Inne i min nya läs/skrivhörna efter dotterns flykt - öh, flytt?  Nä, inget av dessa!  Jag sitter ute!!  Ute i min loungesoffa och njuter av vårsolen som värmer så skönt.  Runt mig flyger fjärilar och vårens alla fåglar har hittat varsitt hörn att kvittra i.  Till och med grannens äckliga röda bjällerförsedda kattracka har visat upp sin fula nuna i min trädgård.  Vanligtvis brukar jag studsa upp och jaga ifatt det motbjudande eländet, men jag satt så skönt och läste min bok att jag nöjde mig med att väsa och vifta åt den.  Tyvärr fick jag inte nöjet att se den springa för livet, den nonchalanta fjanten bara vände sig om och kröp igenom tujahäcken och in till den andra grannen.  Ha, han kan gott ta över skräpet, hans trädgård är ju redan full av ogräs...

På våren händer mycket.  In i garderoben åker mörka och varma kläder och skor och fram kommer lite ljusare färger och tunnare material.  Trevligt!  Grannarna kryper ur sina iden, så även vi.  Sonen blev satt på att klippa gräsmattan i vanlig ordning, men det har bara blivit ett tillfälle än så länge.  I skrivandets stund sitter jag och tittar på när det växer - dvs i de ögonblick jag lyfter blicken från skärmen på min laptop.  Att man ger ljud ifrån sig är inget konstigt, och idag är det lyckligtvis ganska lugnt på den fronten.  Fåglarna sjunger för mig och jag kan lyssna utan att bli alltför störd av grannarnas oväsen.  Nu pratar jag inte om de sedvanliga poolpartyn som 08-idioterna anordnar var och varannan helg, utan om samma grannes uppfräschning av sin stensättning (takfönster ger en hel del intressant information).  Tre tidigare helger i rad den här månaden har jag försökt sitta ute och njuta av vårsolen, men de där typerna har gjort det totalt omöjligt för mig!  Så fort jag gjort det bekvämt för mig med trädgårdsstolar, filt och en god bok så har högtrycktvätten åkt fram - i flera timmar!!  David Bowie eller Rammstein på hög volym har inte hjälpt, musiken fick åka raka vägen in i öronen för att be mig att chans att slippa oväsendet.  Det borde vara förbjudet att hålla på med sånt ofog en solig dag i april...!

I takt med morgonkaffet läste jag en intressant artikel i Sydsvenskan.  Den handlade om cyklister.  Det är alltid intressant att läsa om cyklister.  Oftast ger det mig vatten på min kvarn då jag är övertygad om att de flesta cyklister är av mindre vetande och med en hög grad av högmod.  Ibland skriver tidningen om vilka cykelidioter det finns i Malmö stad, men oftast handlar det om vilken fin cykelstad Malmö är och allt man ska göra för att underlätta för cyklisterna.  Alltså hallå!  Det finns inget man kan göra för att underlätta för cyklisterna.  De cyklar som de själva vill!  Lämna företräde för andra, stanna vid stopp eller rött ljus, inte cykla mot enkelriktat, cykla på gatan istället för cykelbanan, cykla på trottoaren osv osv, det finns liksom inte.  Enda skillnaden - som jag ser det - är att det kommer bli tillåtet för dem att göra just detta.  Åtminstone cykla mot rött samt få cykla på gatan.  Jag fattar inte!  Hål i huvudet både på cyklistgalningarna och på de som bestämmer!  Varför inte utrusta cyklisterna med cykelkörkort istället?  Lära dem lite trafikregler?  Bilar finns fortfarande, och de är större och hårdare än cyklisterna, så det så!  Det fick en cyklist erfara i Malmö igår.  Vid Dalaplan hade en drattat på ändan och ambulanspersonal stod och pysslade om honom.  Den medskyldige bilisten stod också där.  Man önskar givetvis inte någon något ont, men jag kan ju säga att jag inte är förvånad över att dessa olyckor händer.  Så länge alla har mentaliteten "jag först" så kan det inte gå på annat sätt.  Tacka vet jag jag Nöjesmassakern:  "Krama varandra i trafiken!"

Och så har det varit Påsk.  Det är inte en högtid som vi firar nämnvärt.  Maken ville åka till Mörrum, och det fick han.  Hade han inte åkt frivilligt så hade jag nog skickat iväg honom, för är det något han behöver så är det åsynen av en annan ort, sällskapet av andra människor, och något vettigt att göra på sin fritid.  Av olika anledningar har det blivit lite ont om allt detta på senare tid.  Resten av oss klarade oss bra ändå.  Sonen och jag bjöd hem den utflugna dottern på lite sill, ägg och lax, och även lite öl för oss över 18.  Sonen vill ändå inte ha alkohol så det blev ju enkelt.  Och jag fick ha min tös i sin säng i sitt rum i sitt föräldrahem...!  Sambon jobbade ändå så det var ju helt onödigt att hon skulle sitta hemma ensam...  Hon är min väninna...  vi satt och pratade till långt in på småtimmarna precis om vilka kärringar som helst, och det var bara så mysigt att få rå om henne en stund.  Och eftersom hon kört ner till mig i sin egen bil så slog vi två flugor i en smäll genom att sonen fick övningsköra när vi skulle in till Malmö och äta sill för andra dagen i rad.  Nu var det svärmor som hade lite rester över sen väninneträffen kvällen innan, och behövde hjälp med att rensa faten.  Fantastisk variation vi svenskar har på våra högtider.  Påsk:  Sill och ägg, betoning på ägg.  Midsommar:  Sill och ägg, betoning på sill.  Jul: Sill och skinka, betoning på skinka.  Vem kom på att vi skulle äta sill till varenda högtid?!  Fast gott är det ju...

Nej, nu har vintern rasat ut och det kommer brinna här och där ikväll.  Dubbdäcken är utbytta mot fyra nya sommardäck, utemöblerna är invigda, och grillen har varit tänd redan en gång innan.  Det är dags att planera ännu en grilltändning och se till att få lite mat i kistan.  Förutsatt att maken köpte briketter med sig hem...  Återstår att se.

Musik:  Ingen speciell den här gången, tänker bara på Valborgs vårkörer som i stämmor sjunger "Vintern rasat ut" och "Glad såsom fågeln".  Njut av dem!

Forsythia - blommar på barkvist

Innan konppen brister

Gul och vacker

Så eggande

måndag 17 april 2017

Inspiration - Barndomsminne

Jag och mitt lego

Alla ungar älskar att leka med lego, och jag var inget undantag.  Däremot hade jag ett annorlunda sätt att leka med det.  Jag skulle gissa att jag var runt tre år gammal och jag ännu inte kommit på hur lego egentligen skulle användas.

En av mina favoritplatser i mormors och morfars hus var köket.  Det gamla köket var ett klassiskt 50-talskök med bänk av perstorpsplatta, spis med spiralplattor som gick att lyfta, gula överskåp och bruna underskåp och lådor.  "Köksfläkten" var den gamla typen där man drog i en kedja så öppnade eller stängde man en lucka över spisen.  När kajorna byggde bo i skorstenen så ramlade de ner ibland, och då kunde man plocka ut dem genom den luckan.  Golvet bestod av gula plattor som det gick alldeles utmärkt att skriva med griffelkritor på.  Och mormor hade till och med ett stort bakbord.  Det såg ut som en låda, låg överst bland lådorna och täckte även skåpet bredvid lådorna.  Varje gång hon skulle baka så drog hon ut det där bakbordet.  Himla smidigt, varför finns inte sånt idag...?  Eller gör det det?

Mormors perstorpsbänk beboddes av en bänkdiskmaskin.  Jag minns inte om den var för hög för att få plats under skåpen, eller om den till viss del stod under skåpen.  Troligen det sistnämnda.  Tre år som sagt, liten nog att kunna sitta uppe på bänken.  Köksskåpet ovanför diskmaskinen var mitt legoskåp.  Därinne stod djupa tallrikar, och i dem bodde mina legobitar.  Jag minns bara gula legobitar med sex ploppar, vet faktiskt inte om jag hade andra färger eller varianter.  Men byggde med dessa bitar gjorde jag inte.  Legobitarna kom ur sitt skåp och lekte på diskmaskinens "tak", jag använde dem alltså som små dockor istället för de byggbitar de egentligen var.

Att barn kan ha fantasi är sin sak, inget att säga om det.  Men min mormor ska ha en stor eloge för att hon upplät sin bänk till hela min lilla flickkropp istället för att sätta ner mig på golvet.

Gamla köket hos mormor och morfar, 60-tal.  På 70-talet målades det om till gult och brunt.

Inspiration - Ett vårminne

Påsk i Frinnaryd

När jag var barn fanns det inget som hette Halloween i Sverige.  Om man sprang runt i husen så gjorde man det som påskkärring, inte som ett monster.  Även om påskkärringen egentligen skulle föreställa en häxa så var det inte så vi betedde oss, och vi straffade ingen om vi inte fick något godis.  Kolla in detta...:

Det var Skärtorsdag.  Precis som alla andra skärtorsdagar så skulle jag och några kompisar gå påskkärring i Frinnaryd.  Jag brukade rota i mormors garderober och skåp, där jag hittade alldeles för stora kjolar, blusar och tröjor, färgglada sjaletter och förkläden.  I mammas lådor och skåp hittade jag smink, för man skulle ju ha röda kinder och stora fräknar.  Fräknig var jag själv, men trots allt inte tillfredsställande mycket.  Mamma hade en rouge i krämform, såg mest ut som dagens roll-onflaskor.  Minns fortfarande hur den doftade, och den var blekrosa med lite skimmer i.  Den gnodde jag på kindbenen som två runda fläckar, och sen blev det svart tuschpenna som fräknar.  När det gällde sjaletter så var det mycket enkelt på 70-talet, där fanns det färger...

Man kunde ju tro att det var viktigt att ha en kvast med sig, men den detaljen brydde vi oss inte så mycket om.  Däremot var det viktigt att ha en kaffehurra med sig.  Ni vet, en sån där som kanske mest idag liknar tekannor.  Kaffehurran var avsedd för kokkaffe och troligen vanligare förr även om det fortfarande finns de som föredrar kokkaffe framför brygg.  Mormor hade en jättefin röd kaffehurra, men den fick minsann inte följa med ut på påskäventyr.  Istället hade hon en i bleck, en mindre och lite bucklig.  Den hade sett sina bästa dagar, men den funkade jättebra till mig.  När man gick påskkärring handlade det inte om att först och främst få godis eller en slant när man knackade på hos folket i byn.  Nej, det handlade om att önska Glad Påsk.  Vi tog fram ritblock, kritor och tuschpennor, klippte små lappar och skrev Glad Påsk och ritade kycklingar och tuppar och vårblommor och ägg på dem.  Dessa lade vi i kaffehurran.  Sedan gick vi i samlad tropp, och knackade på och delade ut dessa alster med en önskan om en riktigt glad påsk.  Jag kan inte riktigt förklara varför, eftersom man som barn nog inte tänkte i de banorna, men vi gick mest till äldre och ensamma människor.  Gamla tanter och farbröder som vi visste var ensamma.  Det blev så konstigt att gå hem till kompisarnas föräldrar, de fick nog gott om besök av sina egna barn.  Nej, de äldre uppskattade våra små besök och de hade alltid godis eller en liten slant att ge oss.  När vi sen kom hem efter ett par timmars traskande i Frinnaryd så delade vi godis och pengar mellan oss.

Den ena kärringapromenaden var ju den andra lik, men jag minns särskilt en gång.  Det var nog för att det blev lite pinsamt...  Mormor hade en jättefin blå, riktigt vid klockkjol.  Den var fortfarande för stor för mig, men ha den skulle jag.  Den hade inga hällor, så bältet jag drog om runt midjan hade liksom inget att fästa i.  Det var en varm skärtorsdag, så vi behövde inte någon tjock vinterjacka heller, utan jag hade bara en lite tunnare tröja.  När vi spatserade neråt affären så satt en grannkvinna ute på sin trapp och rökte.  Hon tittade på mig länge, men hon sa inget.  Jag tittade tillbaka så jag nästan vände huvudet ur led.  Konstigt, tänkte jag.  Vad glodde hon på!  Och då upptäckte jag det:  Kjolen hade glidit under bältet och var på väg att ramla av mig.  Under den hade jag ett par illgröna trosor...!

Glad Påsk!



Kaffehurra

Bild från Internet

Påskkärringar

Bild från Internet

fredag 14 april 2017

Reality - Looking back

Age - it's complicated

I'm not an old person.  In fact, I'm still young.  I'm in what they call mid-life, and I'm not having any crisis.  However, I'm beginning to realize that I'm heading in one direction only.  Nobody can possibly head any other way, as we're not born old and getting younger as time passes by.  So in that manner I'm no different.  But I've always been young, it's kind of my thing!  And trust me, I'll stay young at heart for all eternity!  As for the rest, I'll just have to sit back and let time run its course.  I'm not a fan of fillings and other stuff that can help you turning into something you're not, so wrinkles and "floppy" skin are handled all naturally.  I don't use any expensive miracle creams, or follow any weird diets that can actually kill me.  No, I use simple night creams and day creams and body lotions and I exercise.  These things can't work wonders but they sure take me a long way.  Ok, I wish my boobs and my butt weren't quite so flat, but looking at many other people I feel blessed!  Anyway, my body decay is the vain part of aging, what it's really about is something else.

Parents always say their kids grow so fast.  And they do, I have two of them.  Seeing your children grow up also proves you're slowly but surely handing over life to the next generation.  My husband used to be the cable guy and I used to be the computer expert.  Now we cry out for help to our youngest every time we want to connect the apple TV or speed up the fiber net.  And if we need advice on interior decoration and fashion we check out the older one.  That is, I do.  The older child is our daughter and I'm really glad my husband doesn't take after her.  He'd look awful in a dress and high heels...

We had the baby days, we had the school days, we had the crazy teenage crises and we had the separation anxiety when the oldest baby moved out.  Her warm and welcoming room was empty one day when I came home from work.  All that was left was the bed, a chest of drawers, a curtain rod hanging in one screw and a bunch of dust kittens.  Her moving out was planned, but I didn't quite foresee the emptiness I'd feel inside, realizing she wasn't coming back.  I put a lamp in the window and cuddled up in her bed, missing her deeply.  And the kid's just a phone call away...  She's my friend, my partner in crime, my equal.  And upstairs there's the son, declaring it didn't take long for me to clean her out.  Just wait and see baby boy, one day I'll clean you out too!  Did I say that out loud?  I'll miss him just as deeply as I miss his sister.  My son is my cornerstone...

Not only the obvious signs of time passing make me realize I'm getting older.  There are other things I've started saying and doing.  For one thing I've become a slow driver.  Instead of aiming at passing every single vehicle on the highway, I often put myself in the right lane as I know that being in the left lane won't take me to point B any faster.  It just stresses me out.  However, I still curse the idiots that live a whole life without using the blinker!  And I've picked up expressions from my grandmother when I talk to or about children, a new compassion and empathy in my voice.  I sleep in front of the TV at 9 pm, sometimes I'm even in bed by then.  I can't see without my glasses and my hearing is getting worse, I need reminders for everything or I'll forget.  And it goes on...

We're starting to sit back and wonder what the H happened...  Where did those warm and cuddling toddlers go?  Where did my ass go?  Where did my husband's waist go?  Where did the wrinkles come from?  Parents, grandparents, family friends, friends from school, teachers, actors and artists, they die one by one.  Strange...  When we were young we took them for granted, some of them were younger then than we are now.  We carry a history, and we're just getting started...


Music:  "Time" and "Never Get Old" with David Bowie