Påsk i Frinnaryd
När jag var barn fanns det inget som hette Halloween i Sverige. Om man sprang runt i husen så gjorde man det som påskkärring, inte som ett monster. Även om påskkärringen egentligen skulle föreställa en häxa så var det inte så vi betedde oss, och vi straffade ingen om vi inte fick något godis. Kolla in detta...:
Det var Skärtorsdag. Precis som alla andra skärtorsdagar så skulle jag och några kompisar gå påskkärring i Frinnaryd. Jag brukade rota i mormors garderober och skåp, där jag hittade alldeles för stora kjolar, blusar och tröjor, färgglada sjaletter och förkläden. I mammas lådor och skåp hittade jag smink, för man skulle ju ha röda kinder och stora fräknar. Fräknig var jag själv, men trots allt inte tillfredsställande mycket. Mamma hade en rouge i krämform, såg mest ut som dagens roll-onflaskor. Minns fortfarande hur den doftade, och den var blekrosa med lite skimmer i. Den gnodde jag på kindbenen som två runda fläckar, och sen blev det svart tuschpenna som fräknar. När det gällde sjaletter så var det mycket enkelt på 70-talet, där fanns det färger...
Man kunde ju tro att det var viktigt att ha en kvast med sig, men den detaljen brydde vi oss inte så mycket om. Däremot var det viktigt att ha en kaffehurra med sig. Ni vet, en sån där som kanske mest idag liknar tekannor. Kaffehurran var avsedd för kokkaffe och troligen vanligare förr även om det fortfarande finns de som föredrar kokkaffe framför brygg. Mormor hade en jättefin röd kaffehurra, men den fick minsann inte följa med ut på påskäventyr. Istället hade hon en i bleck, en mindre och lite bucklig. Den hade sett sina bästa dagar, men den funkade jättebra till mig. När man gick påskkärring handlade det inte om att först och främst få godis eller en slant när man knackade på hos folket i byn. Nej, det handlade om att önska Glad Påsk. Vi tog fram ritblock, kritor och tuschpennor, klippte små lappar och skrev Glad Påsk och ritade kycklingar och tuppar och vårblommor och ägg på dem. Dessa lade vi i kaffehurran. Sedan gick vi i samlad tropp, och knackade på och delade ut dessa alster med en önskan om en riktigt glad påsk. Jag kan inte riktigt förklara varför, eftersom man som barn nog inte tänkte i de banorna, men vi gick mest till äldre och ensamma människor. Gamla tanter och farbröder som vi visste var ensamma. Det blev så konstigt att gå hem till kompisarnas föräldrar, de fick nog gott om besök av sina egna barn. Nej, de äldre uppskattade våra små besök och de hade alltid godis eller en liten slant att ge oss. När vi sen kom hem efter ett par timmars traskande i Frinnaryd så delade vi godis och pengar mellan oss.
Den ena kärringapromenaden var ju den andra lik, men jag minns särskilt en gång. Det var nog för att det blev lite pinsamt... Mormor hade en jättefin blå, riktigt vid klockkjol. Den var fortfarande för stor för mig, men ha den skulle jag. Den hade inga hällor, så bältet jag drog om runt midjan hade liksom inget att fästa i. Det var en varm skärtorsdag, så vi behövde inte någon tjock vinterjacka heller, utan jag hade bara en lite tunnare tröja. När vi spatserade neråt affären så satt en grannkvinna ute på sin trapp och rökte. Hon tittade på mig länge, men hon sa inget. Jag tittade tillbaka så jag nästan vände huvudet ur led. Konstigt, tänkte jag. Vad glodde hon på! Och då upptäckte jag det: Kjolen hade glidit under bältet och var på väg att ramla av mig. Under den hade jag ett par illgröna trosor...!
Glad Påsk!
 |
| Kaffehurra Bild från Internet |
 |
| Påskkärringar Bild från Internet |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar