Spirit says...: juni 2017

Luxemburg Open - Taekwondotävling

Dag 1

Det var en tidig morgon - tidigare än om jag skulle kört till jobbet. Tur som jag hade slapp jag ta bussen till tåget. Inte heller behövde jag ta taxi eller ens köra min egen bil för att parkera på Hyllie. Nej, min kära make skulle iväg tidigt och jobba, så han tog mig med sig och huttade av mig vid tåget. Sen fick jag stå där, lika halvt förvirrad som alltid. Jag har t ex inte alltid varit vän med biljettautomaten där man handlar tågbiljetterna. Dock den här gången funkade det utan problem. Men vilken rulltrappa ner...? 50 % chans att välja rätt, kände mig ändå ganska säker på att jag skulle hamna på rätt perrong. Jo, mycket riktigt, och tåget stod där och bara väntade på mig. Bara att kliva rätt in! Och för en gångs skull hann de komma och klippa min biljett innan jag gått av...

Hur var det nu jag hade tänkt...? Handla hårspray, var det ja. Det visade sig vara allt annat än enkelt. Efter att ha finkammat butikerna fick jag ge tappt och lämna över det uppdraget åt Luxemburg. Frukost på flygplatsen var mitt nästa projekt. Men vilket ställe skulle jag välja? Beslutsångesten gjorde att jag inte åt någon frukost alls, gick istället och strosade runt på Kastrup och kollade in min gate. Okej, okej, jag var väl lite nervös då! Och när jag är nervös brukar jag inte kunna äta. Så, sanningen! Men till slut vann jag över nerverna, ställde mig vid Food Market och inhandlade en mugg kaffe latte och en croissant. Mackorna var alldeles för stora, inget jag skulle orka stoppa i mig. Så med kaffet i ena handen och croissanten i den andra påbörjade jag min vandring bort till gate A26. Hmm, det var värst så långt bort den låg... Alltså, nu hamnade jag nog i Twilight Zone. Det blev mer och mer folktomt, omgivningen började bli väldigt vit och arkitektoniskt steril, och till slut var jag helt ensam på Köpenhamns flygplats... Det måste varit gaten som Gud glömde, låg ju bortom all ära och redlighet. Och min lilla trolley som så troget burit både bag och handväska, fick jag nu lämna vid trappan. Förlåt, lille vän, här skiljs våra vägar, tänkte jag. Men ganska snart fick jag annat att tänka på: Kaffemuggen vickade till när jag skulle befria trolleyn från mitt bagage, och innan jag visste ordet av var min londonbag full av latte! Papper i handväskan? Nä, inte direkt... Nerför trappan och in på toa, som jag dessutom fick dela med flygplatsstäderskan. Hon förstod genast mitt dilemma och beklagade besväret. Som tur var hade jag ju uniformen packad i sitt fodral, och jag noterade i mitt irriterade minne att jag för all framtid skulle packa den just precis så. Det lär inte vara sista gången jag spiller något!

Att planet inte skulle vara så stort hade jag redan från början klart för mig. Någonstans hade jag läst att det skulle vara ett propellerplan. Äh, vi får väl se, tänkte jag. Någon tunnel mellan gate och plan fanns det ju så klart inte, det blev buss ut på plattan. Min kaffedoftande väska hamnade på en vagn och åkte rakt in i planet. Det var ett propellerplan...! Jag satt vid fönstret på rad 17 (av 19), och hade en intressant utsikt över landningsstället. Hjulet var fastbundet med spännband, och hela stället satt fast under vingen. Påminde lite om om en ponton. Kunde det landa på vatten? Hmm, hur ser det här planet ut egentligen...? Så noga tittade jag inte på det. Men när det blev dags att taxa ut så var det lite kul att se hur landningsstället jobbade. Spännbanden var det ingen som glömde ta bort, så spännande skulle vi inte ha det. Den lilla maskinen rullade på och till slut var vi i luften. Det tog inte många sekunder förrän en lucka öppnades under vingen, landningsstället veks upp och åkte in i luckan. Men... om landningsställena sitter under vingen, hur kommer det sig att planet inte kasar på magen...?

Ett litet plan och bara två flygvärdinnor. Men inget kostade något! Jag brukar ju kasta mig över ölet eller vinet bara för att, men vid närmare eftertanke kändes det ju lite tidigt. Jag lyfte ju 8:25, inte fasen kan man sitta och öla eller vina vid den tiden. Tur var det ju att jag kom till den insikten, för det fanns ingen alkohol alls i utbudet. Istället bjöds det på - kaffe och croissant! Inte alls obekant... Flygningen gick smidigt och behagligt, trots turbulensen i regnmolnen. Inga elaka små dvärgar som ylade oavbrutet från start till landning, bara några pratglada skåningar som nog gärna hade tagit sig ett järn om det varit möjligt. Landning närmade sig. Luckan under vingen öppnades igen, och ut åkte landningsstället. Rejäl fjädring, måste jag säga. När hjulet tog mark trycktes stället ihop och jag tänkte att snart skrapar magen i landningsbanan.

En snabb toapaus och sen ut i ankomsthallen. Skönt att slippa vänta på bagage, men jag tyckte ändå det kändes lite tomt att inte behöva stå vid bandet och titta efter sin resväska. Istället fick jag titta efter en skylt med något relevant på. Vad det skulle stå visste jag inte, men jag tänkte att jag skulle känna igen det när jag såg det. Mycket riktigt! Där stod en liten farbror med en laminerad skylt - Luxemburg Open 2017. Aha, that's my ride, tänkte jag och gick fram till honom. Något av det första han frågade var om jag pratade franska, och det fick jag ju då tillstå att jag gör. Han pratade väldigt tyst och med en konstig dialekt, men han var ändå inte svår att förstå. Och jag var så överlycklig över att min franska höll måttet med beröm godkänt! Jag var dock inte den första och inte den sista heller. Där satt redan en liten tjej från Malaysia och vi väntade på en kille från Kanada. Till slut satt hela flocken i en Volvo på väg mot hotellet. Det tog ju inte så lång tid - ca 10 minuter. Vi var faktiskt så tidiga att våra rum inte var klara. Men städerskorna var nog mutade, för det dröjde inte många minuter förrän vi kunde lämna lobbyn och installera oss i våra tillfälliga små lyor.

Jag hade hela tiden tänkt ge mig ut och se Luxemburg downtown. Det blev inte så mycket tid till sightseeing i Belgien, så den här gången gällde gör om, gör rätt. Men efter en tidig morgon och på resande fot så kände jag inte att jag hade någon brådska. Jag packade upp det lilla jag hade i min väska, slog mig ner i en av fåtöljerna och läste min bok. Dröjde ju inte så länge förrän jag fick mig en power nap... Med det avklarat så beslöt jag mig för att skrida till verket. Vädret var väl inte det bästa, men det var ju typ nu eller aldrig. Så iförd regnjacka och med kameran på axeln marscherade jag ner i receptionen och beställde en taxi. Chauffören förstod ganska snart vad jag var på jakt efter och släppte av mig på relevant ställe i centrala Luxemburg. Det är ju inte precis någon stor stad. Jag gick lös med kameran trots tunga regndroppar, men till slut började det bli lite väl blött. Lyckligtvis fanns det en stor katedral precis rakt över gatan, Notre Dame. Hmm, hade jag gått på fel plan och hamnat i Paris?! Men nej... Detta var en av de vackraste kyrkor jag någonsin besökt. Den var varm och välkomnande, och färgsättningarna helt fantastiska! Jag tillbringade en god stund i denna fantastiska katedral, och stärkt efter en dos religion gick jag ut i det tveksamma vädret igen. Regnet hade övergått i duggregn, och där var även små stunder utan några droppar från ovan alls. Jag fortsatte trava runt och plåta både fönster och glassvagnar och gatumusikanter, samtidigt som jag spanade efter någon lämplig lunchrestaurang. Det var ju inte direkt brist på dem. Men valfrihet är ett gissel, slutar alltid med att jag helt avstår. Hmm, nej, lunch måste jag ha. Det fick bli en italiensk sallad på Quick Burger, beställd helt på franska. Den där hårsprayen, då? Tja, det blev en dyr historia, vill helst inte tänka på den... 100 ml för 14 €!!

Taxi hem till hotellet. Inte samma bolag, men det kunde ju inte spela någon roll. Haha, hade jag bara anat... Dags att betala, och precis som innan sträckte jag fram mitt kort. Men nehej, den här chauffören hade ingen kortterminal! Och jag hade inga kontanter... Hotellet hade ingen bankomat, och de hade heller inte tid att hjälpa mig. Taxan hade redan gått upp med nästan 8 € pga väntetiden, så lite stressad kände jag mig. Det fick bli en ny taxitur till en bankomat ett par minuters bilväg bort och sen tillbaka igen. Lite smolk i bägaren...

Det var trots allt skönt att komma tillbaka till hotellrummet och få duscha och klä om. På schemat stod gemensam middag nere i restaurangen kl 19, så det var kvällens sista åtagande kände jag. En hel del bekanta ansikten från tidigare tävlingar och seminarier dök upp ett efter ett, man hade ju knappt tid att äta jätteportionen Spaghetti Bolognese som vällde ut över tallriken på bordet framför mig. När maten hunnit blir nästan kall gav jag upp alla försök att nå botten på tallriken. Verkade omöjligt! Vi pladdrade på ett tag till, sen smög jag upp på mitt rum för en god natts sömn. Min rumskompis skulle komma sent, det visste jag redan från början. Jag hade njutit av min ensamhet hela dagen, men nu började det dra ihop sig. Jag kröp i säng framför TV:n, som visade urtråkiga program på tyska eller franska. Till slut hittade jag 28 Dagar med Sandra Bullock och Viggo Mortensen - dubbad till tyska - och den fick bli mitt sömnpiller. Jag slocknade så fullständigt att när rumskompisen till slut dök upp sov jag hårt och befann mig långt inne i drömmarnas värld. Uppvaknandet när dörren öppnades blev chockartat. Jag visste inte var jag befann mig, hade drömt om min man och väntade mig att sängen jag låg i var min egen. Läskigt att till slut vakna och inse något helt annat. Med ett irriterat gruff vände jag mig om och försökte somna om.

Börjar kännas bekant

Solitude

Kul att se hur det funkar

Utsikt från mitt fönster

Sightseeing i Luxemburg

Här var allt väldigt högt

Den här kyrkan får man ju gå in i

Kryptan - varm och inbjudande

Tänk att få ligga begravd i ett så vackert rum

Här stannar jag en stund

Golden Lady

En gata i Luxemburg

Ett sånt burspråk vill jag också ha

Glassvagnen

Dyraste hårsprayen nånsin!

Mitt hotell...

...var omgivet av skön natur

Dag 2

Jag lyckades somna om ganska snabbt, även om min ruskompis stökade lite. Den här tjejen har jag delat rum med en gång innan, och jag blev då bortskämd med att hon går och lägger sig tidigt och inte är ute och slarvar på kvällarna. Å andra sidan höll jag på att snubbla över henne när hon låg på golvet och bad... Alltså var jag lite nyfiken på hur det skulle bli den här gången. Hon var uppe med tuppen, bosatte sig i badrummet men avstod bönen. När jag sen bara var tvungen att gå upp för att hinna med mina bestyr så var det inga problem med det. Sminka sig kan man göra vid spegeln ute i rummet också. Fast inte jag, det klarar inte ögonen nu för tiden. Jag hade sett ut som en clown, ett streck här och ett streck där...

Delikat frukost, men kaffet lämnade ju en hel del övrigt att önska. Varför kan man inte bara brygga kaffe och låta folk smaksätta själva. Väljer jag cappuccino så vill jag inte ha något sött i den! Vanligt kaffe med en kanna mjölk bredvid, och en skål socker för den som så önskar. Nåja, lite koffeinbehov blev stillat, och sen var det bra. Bussen var i tid och på plats, inga tveksamheter där inte. Turen till hallen tog bara kanske tio minuter. Och nej, vi hamnade inte på flygplatsen, det var åt andra hållet. Stort och flott och luftigt var det i byggnaden där vi skulle husera. Inte särskilt stort, något mindre än Baltiska Hallen där vi håller Malmö Open. Vi fick oss en rejäl genomgång av huvuddomaren innan vi skulle sätta igång. Alla hade ju inte övat in de nya reglerna, så här behövdes spikas lite. Tack och lov har vi haft det förspänt på den fronten. De gamla reglerna känns antika, om jag än minns hur det var när vi körde med dem. Även om det var ett gediget domarmöte så var vi klara i god tid innan tävlingen skulle börja, och en annan hade även tid att besöka hemlighuset för lite näspudring. Nu kunde jag ju slappna av dessutom, för jag hade en av mina danska domarkollegor som teamleader, och min nyvunna malaysiska vän på min matta! Nej, bara lite toa så skulle jag vara på banan sen, så att säga.

Och så började vi jobba. Jag hade en tuff start - paus. Men vi var bara två kantdomare, så roteringen gick fort. Vips så var det min tur på mattan. Tja, det gick ju bra, inga missöden värda att tala om. Men säg den lycka som varar. Jag hann bara med två matcher på mattan så fick jag gå ifrån för invägning. Och det var en upplevelse... Den gode systemansvarige Frans visade mig hur en elektronisk våg funkade, och även om det verkade lätt så blev det ändå fel upprepade gånger. Han fick komma lufsande mer än en gång och rätta till det som jag aldrig kan tänka mig berodde på mig. Fem töser åt gången skulle vägas in. Lättare sagt än gjort, då det var riktigt hårt tryck utanför. Öppnade jag dörren så bara vällde det in hur många som helst, som flyende getingar ur sitt bo. De var ju inte riktigt glada åt att bli utkastade igen. En del började klä av sig så fort de kom in, precis som att jag inte skulle tvinga på dem kläderna igen och kasta ut dem. Precis vad jag gjorde!! En del tittade så korkat på mig att jag undrade vilket språk de pratade. "Deutsch?" frågade jag vid ett tillfälle. Då blev det tissel och tassel i leden. "Oj, hon kan tyska!" utbrast någon. Jag hade ju inte direkt lyssnat på vad de sa, men det var ju lätt att dra slutsatsen att de inte hade varit snälla. Men jag var kanske inte heller snäll mot dem... När folkmassan skingrats och alla utom en hade vägt in var jag rejält uttråkad. Lunchtiden började lida mot sitt slut, och även om det var tanken att jag skulle äta så kände jag att jag ville tillbaka till min matta. De hade det säkert jättejobbigt utan mig...! En hel timme - i väntan på en enda brud - som dessutom inte dök upp! Så otroligt onödigt!

Äta bör man, annars dör man. Men var låg matsalen? "Du går rakt ut här, sen lite till vänster, uppför trapporna, genom dörren, sen nerför trapporna igen. Men maten är slut." Suck! Jag gjorde ett försök att hitta matsalen ändå, men det gick ju inte så bra det heller. Jaja, magen fick väl fortsätta kurra då. Istället lommade jag iväg till min matta, bara för att befinna mig parkerad vid bordet. Nej, misströsta inte, jag sitter inte på undantaget. Inte lönt att gå in i roteringen när det bara är fem matcher kvar. Istället fick jag lära mig hur systemet funkade. Och det var välbehövligt, det har jag saknat under alla år. Men det blev ingen längre stund. Vi hade bara 26 matcher och de var avklarade till före halv fyra. Jaha, vad skulle vi göra nu då? Middag skulle intas kl 17 i lunchmatsalen som jag aldrig hittade. Men det var inga problem att fördriva tiden. Det var prisutdelning till EM-deltagarna (Sverige tog silver!), vi gick runt och pratade och tog bilder, och jag fick en inbjudan till Paris Open i november. Sen kunde jag gå och äta. Och det var inte helt fel! Jag var ju vrålhungrig, och det bjöds på fisk! Som så ofta när jag är utanför Sveriges gränser så skippade jag köttet, så fisk blev det. Köttet var bara någon tråkig gryta ändå, inget för mig.

Utanför vår lilla värld av svett och sura skydd lyste solen. Det måste vi ju bara göra något med! Så rumskompisen Shorok och malaysiska Jenni Lee och så jag bestämde oss för en eftermiddag utomhus. Samling på vårt rum med tjejsnack och förfest. Shorok hade roffat åt sig en flaska som hon drämde i bordet med ett "HAHAA". Fest alltså, med en flaska vatten! Räckte alldeles utmärkt! Men här gick vi skilda vägar. De två ville ju så klart till centrum, men jag var sådär sugen på det en gång till även om vädret var kanon. Tror det var taxiresorna jag fick lite dåliga vibbar av. Nej, det blev en lång promenad till bankomaten och tillbaka, jag och min kamera tillsammans. Och det ångrar jag minsann inte, vi hade hur mysigt som helst. Varmt var det, och en dusch efter hemkomsten satt ju inte ett dugg fel. Och precis som kvällen innan kröp jag upp i sängen med ett dåligt TV-program och min bok. Dessutom hade jag satt på AC för att få lite svalka. Att sätta på AC innebar i själva verket att öppna ett fönster. Det var det svaret vår kanadensiske vän Karl fick när han frågade receptionen hur man satte igång AC - "Öppna fönstret". Och när Shorok så småningom dök upp så smög hon, men jag var faktiskt fortfarande vaken.

Domarbussen

Hallen

Lugnet före stormen

I Väntan på Vemdot

Dreamteam - matta 2

Vid vattenhålet

Japp, jag var här

Serge, Jenni Lee och Karl

Och Sepehr kammade hem silvret

Snart middag - tack och lov att det finns mobiler

Äntligen mat!

Svalt och skönt i matsalen

Och sen var det kvalitetstid ihop med kameran

Färgglada hus i Luxemburgs utkanter

Åh, en å

Kolla in helgonet på det stora gula huset

Bara en korsning

Man behöver ju inte oroa sig över att inte vara beskyddad

En liten pastoral

Svansjön?

Tänk att bo här och ha den utsikten varje morgon...

Och där simmade de förbi

I andra ändan av sjön

Hallå, någon hemma?

Symmetri

Dag 3

Våra mobiler började spela vid samma tidpunkt, kl 6. Jag hade ju alla intentioner att ligga och snooza och dra mig, men Shorok var uppe nästan direkt. Lika bra, tänkte jag, hon tar ju mer tid på sig än jag. Dessutom hade jag vaknat med en sprängande huvudvärk. Nej, fel gissat, jag var inte bakfull! Där fanns en minibar, men den lät jag bli helt och hållet. Jag var väl trött, helt enkelt. Men det var bara att bita ihop en stund. Så ny frukost med tråkig kaffe, en Ibuprofenpilla, en bussresa och sen var det dags igen. Inte mycket att orda om annars om dag 3, annat än: "Work, work, work, work, work, work..." Igår var det bara seniorer, idag alla andra. Men inga nybörjarna, alltid nåt. Finns inga såna i en G1-tävling. Ingen tredje period, nu var det 2x1,5 minuter med 30 sek paus. Det gick så snabbt det bara kunde! Matta, räkna poäng, paus. Man kan tycka att tiden gått fort, men tvärtom var det faktiskt. Vi skulle avverka 46 matcher under dagen, så vi bara körde på som robotar med match efter match. Några coacher skulle bara skrika och klaga, men det hör liksom till. På det stora hela var de faktiskt ganska snälla. Men det var ändå skönt med lunchpaus någon gång på tidiga eftermiddagen. Den här gången visste vi alla var vi skulle vara, och maten räckte till oss. Kändes bekant - fisk. Lika god som kvällen innan...!

Sen försvann Frédérique till kontrollbordet och då försvann våra pauser också. Svetten rann, fötterna brann i skorna och byxornas fordring klibbade runt låren. Inte skönt! Jag hade lite svårt att koppla av eftersom jag hade ett plan att hinna med. Å andra sidan hade David det också, och hans plan gick samtidigt som mitt. Så vi hann precis klart innan vi fick packa ihop och bege oss. Svettiga domarkläder skulle av, svettig domarkropp skulle hoppa i osvettiga kläder, gamla och nya vänner skulle kramas om, FB-profiler skulle utbytas, och pengar skulle hämtas. Ingen stress, Luxemburg är ett litet land där det bara tar 10 minuter vart man än ska. Så 10 min bilfärd till flygplatsen och allt var lugnt igen. Jag hade tänkt mig en stor kall öl i lugn och ro innan jag kröp in i boskapstransporten, men inte nånstans kunde jag hitta ett ölhak! Och det borde inte varit svårt, det var en flygplats mindre än Sturup! Suck, ingen öl... Ingen shopping heller för den delen, jag blir botad av all parfymlukt från alla håll och kanter. Man är ju tvungen att gå igenom alltid nån taxfreebutik, men ju fortare jag kan gå ut därifrån, desto bättre.

Den här gången försökte jag titta ordentligt efter hur det där lilla planet egentligen såg ut. Förutom de två landningsställena på vingarnas undersida så fanns det ett framme under nosen. Tänkte väl det! Hann till och med se vad den lille vännen hette: Bombardier! Lite gulligt, tyckte jag. Den här gången slog LuxAir på stort och bjöd på en baguette med ungefär samma utbud i vätskeväg som på ditresan. Inget kaffe, men gott och väl juice. Och - för den som så önskade - bubbel. Det önskade inte jag, det landade bara vatten och juice i mina plastglas.

När jag satt på tåget på väg hem började jag tänka på hur mycket det handlat om att vänta. Vänta på flygplatsen, vänta på bussen mot plattan, vänta i kö upp på planet, vänta på att få gå ut, vänta vid biljettautomaten för tågbiljett till Sverige, vänta på att tåget skulle gå, vänta på att bli hämtad på Hyllie, vänta på pizzorna vi skulle köpa med oss hem. Suck...! Borta bra, men hemma bäst är så sant som det är sagt. Krypa ner i sin egen säng - trots vetskapen om att behöva vara på jobb kl 7 - var oslagbart!

Musik: "Human" med Rag'n'Bone Man
"Work" med Rihanna
"Little Bombardier" med David Bowie