Spirit says...: Reality - Äventyr i Danmark

Risskov Cup - Taekwondotävling

Dag 1

Hela veckan hade jag gått och varit nervös. Med tanke på att jag tre veckor tidigare hade en tävlingshelg som var helt katastrofal gjorde ju inte tanken på OS-uttagning lättare direkt. Den helgen ville jag ju helst glömma bort, men minnet som inte alltid funkar som jag vill, lät mig minsann inte glömma denna helg. Inga hål fanns att krypa ner i så det var bara att bita ihop och gå vidare. Som min domarkollega sa till mig: "Inget att haka upp sig på, glöm skitet! Där kommer fler tävlingar!" Och det gjorde det ju, OS-uttagning på Jylland. Hmm... Men så kom då fredagen den 2 juni. Jag hade fixat med tidigare hemgång från jobb, väskan stod packad och upphämtning var avstämd. Bara att bita i det sura äpplet, ta tjuren vid hornen och anta utmaningen!

Vellinge Ängar 16:45, skjutsen något försenad. Mina nojor började ge med sig. Nojor som innebar "Min bil ska stå i Vellinge över natten, tänk om någon ger sig på den!" "Har jag packat allt?" "Min plånbok och mina solglasögon ligger väl kvar i min handväska som de gjorde för två minuter sedan?" "Klarar sig min bil ensam i Vellinge?" "Packat slipsen?" "Blir det bilinbrott?" Jag lättade mitt nojiga hjärta för Atie som så småningom dök upp, och sakta men säkert började jag klättra upp på banan igen. Nu skulle jag bara luta mig tillbaka och ta det lugnt medan någon annan styrde min väg till Själlands Odde och träffen vi hade med färjan över till Jylland.

Det gick ju sådär... Vi hann bara till Tårnby Tunnel så började eländet. Fredagsrusning i den danska huvudstaden! Inte kul, kan jag bara säga! Atie började genast oroa sig för färjeavgången 17:30, och helt enligt GPS valde vi en påfart som vår gräddfil framåt i kön. Eländet lättade så småningom och färden gick vidare. Till nästa fredagsrusning - Roskilde. Nej, nej, nej!! Nu finns risk att vi inte hinner till färjan! Och ingen gräddfil... Fanns inget vi kunde göra, bara masa oss fram och hoppas på det bästa. Även detta elände lättade efter ett tag, och sen var det fritt blås igen. Avståndsskyltar, tidsberäkning - jo, vi skulle nog hinna ändå. Men ta mig tusan, kom där inte ett elände till!? Troligen Holbaek! Vi kände att fredagsrusningarna stod oss upp i halsen vid det här laget, så lite slut som artister kände vi oss allt. Nu skulle vi nog bara få se rumpan på båten... Nästa tur 20:45 kändes ju sådär, men vad gör man... Även om rusningarna så småningom ebbade ut så ersattes de av växelvis enfiligt-tvåfiligt och slutligen en smal landsväg med stora omkörningsproblem. Och det finns ju alltid en bromskloss - en fåntratt att tycka illa om. Med tanke på de långsamma typerna vi hade framför oss så blev vi ju en aning förvånade när de också skulle till färjan. Vi försökte stå upp och köra medan de kasade runt som en snigel i sitt hus. Hallå, tiden, idioter!

Vi hann... Det var typ checka in och köra på, minimal väntetid. Men kaos på bildäck är en underdrift. Uppför en smal och hög ramp, in i katamaranen, lågt i tak, rundor på däck, parkering mitt i en backe (ja, det fanns backar inne i färjan). Alltså, bilder i mitt huvud: Bromsar funkar inte, styrningen lägger av, vi far av rampen och rätt ner i asfalten 10 meter ner, eller bromsar släpper och vi far rätt in i bilen framför och orsakar kaos, bilen börjar rulla under överfart och vi hittar den i rumpan på framförvarande bil... Och det fortsätter... Inget av det där hände! Istället hade vi faktiskt en riktigt lugn och trevlig överfart. Vi hittade några danska domarkollegor som vi genast slog oss ner hos, flabb och snack som vanligt. Lilla goa Ana: "Camilla, vi ska dela rum!" Jaa!! Detta blir ju bättre och bättre...! En näspudring på ett otroligt fräscht toautrymme på en nog ganska nybyggd katamaran senare, och vi satt i bilen (några tankar återkom...) i väntan på att få komma av detta fartyg. Lite mat och ett kort technical meeting och lyckan är fullständig. Hmmm...

Nytt och fräscht hotell - så nytt att betongväggarna i rummen bara var spacklade i skarvarna. Alla rummen var så, men det verkade inte vara någon byggarbetsplats direkt. Så kom vi på det: Det skulle vara så! Arkitektens nytänk... Lakanen var som vanligt vita och randade, luktade rent med inslag av ättika/klor (inte egentligen, men kan inte beskriva det på något annat sätt), utsikten var jättefin, och det fanns en asiatisk restaurang precis intill. Hungriga som få stod de flesta av oss beredda att inta restaurangen med våld. "Nej, vi måste vänta till efter kl 22", muttrade tre personer i sällskapet. Hmm, då var det ju Ramadan där... Ledsen grabbar, men ni får komma senare. Men vad hjälpte det när vi insåg att vi var ganska sena som det var och det asiatiska köket stängde 21:30? Det var vad klockan hann bli innan vi stod och ryckte i dörren. Vad göra? Rakt över gatan fanns donken, men lyckligtvis var det fler än jag som ville ha mat för människor. En hjälpsam hotellreceptionist bidrog med Bazaar ett stycke därifrån, men skynda oss skulle vi så vi hann före ramadanfolket som nog också skulle dit när solen gått ner. Det låg liksom i Århus' motsvarighet till Rosengård. Atie avstod denna tur, och jag själv stod och velade eftersom jag var trött som ett ägg (var kommer det uttrycket ifrån?) och helst ville gå och lägga mig och sova tills solen vaknade. Men jag hoppade in i bilen och tänkte att om donken skulle vara enda alternativet så var jag hellre vaken till midnatt innan jag fick äta. Och vad passerar vi på väg till Århus' Saluhall Bazaar? Burger King!! Alltså, det är ju helt ok! Men nu satt vi ju i bilen på väg till Bazaar, så det var ju dit vi skulle. Gissa om där var stängt... Tillbaka igen, och nu fick det bli BK! Sällan har väl en flottig burgare i sunkigt bröd smakat godare... Så gott att våra ramadankillar sprang och köpte mer i omgångar. Det stod något om 50 % rabatt. De satt kvar och åt medan vi andra tog oss tillbaka till hotellet för technical meeting. Inte kan man ju missa umgänget med kompisarna hur trött man än är! Men den där alkoholen innan tävling har jag lagt ner. Det blev en öl, lite snack, och sen sängen. Tro mig, jag sov som en ovaggad ända till det blev dags att vakna.

Väskan packad som vanligt

Molslinjen vid Själlands Odde - den rampen var inte kul att köra på

Vad hade vi gjort utan mobiler...?

Trafikkaos på bildäck

Utsikt från mitt fönster

Är rummet färdigt eller kommer det en målare i morgon bitti?

Har väl aldrig smakat bättre...

Ett alldeles lagom technical meeting

Dag 2

Pigg och frisk stod man upp ur sängen 6:50 lördag morgon. Jag lovar, det brukar inte hända om där inte är tävling på gång! Nervositeten började släppa och när jag fick klart för mig att det där med OS inte var riktigt vad som blivit sagt från början, så kändes det faktiskt riktigt bra. Det skulle bli en helt vanlig tävling med lite OS-inslag, skulle nog inte drabba mig. Så nu skulle det bli frukost och domarmöte och mattfördelning. Rätt övertygad om att jag skulle slippa teamleader-rollen den här gången kunde jag slappna av med kaffe och bulle. Men det visade sig att jag skulle få samma teamleader som i Wonderful Copenhagen förra året. Han som satte Anna och mig på kanten när finalerna närmade sig. Hmm, tänkte jag, undrar om det blir samma sak idag? Att jag är precis lika internationell som han verkade han ju ha glömt bort den gången, så nu återstod ju att se om någon påmint honom... Han gjorde ett positivt intryck på färjan redan, han brukar inte krama om mig eller ens prata med mig, utan mest har det känts som att han varit en av dem jag inte lärt känna riktigt. Och efter Wonderful var det ju inget jag eftersträvade. Men när någon ger så tar jag emot och ger tillbaka, så vänskapskramarna var ett positivt inslag. Om han inte tyckt att kvinnor ska döma finaler på avancerad nivå så verkade det vara ett tillstånd som han blivit botad ifrån. Har mina aningar om hur, men inget jag har några belägg för så den teorin håller jag för mig själv.

Jag fick starta upp dagen på vår matta. Det blev en rivstart och jag var helnöjd med den insatsen. Därför förvånade det mig lite - eller inte - att jag fick sätta mig på poängtryckning när landslagsspelarna skulle upp på mattan. Sen blev det pappersarbete ända fram till lunch. Precis som i Wonderful... Fast den biten var vi ju överens om från början, TL skulle ju också få gå lite matta. Men när jag hade min TL på tu man hand avslöjade jag att jag minsann skulle till Luxemburg och att detta var ett utmärkt tillfälle att öva inför det. Vet inte om han nappade på den kroken eller om det hade blivit så ändå, men jag fick de matcher jag stod på tur för, varken mer eller mindre. Och vem fick starta upp efter lunch? Jag! Vad fick jag för match? TV-sänd match där vinnaren skulle gå direkt till VM. Detta visste vi inte, det var något som admin bestämt innan. "Vill du ta den?" undrade en kollega på mattan. "Nej, det vill jag absolut inte!" avgjorde jag bestämt. "Fegar du ur?" kom det direkt med ett grin från TL. Om han skojade med mig eller om han trodde sig fått vatten på sin kvarn lär jag aldrig få veta, men jag lät honom avgöra om jag skulle ta matchen eller om min manliga kollega skulle få den. Han gav den till mig... Kanske för att jag var svensk domare och inte brydde mig om vem som skulle vinna...? Landslagsspelarna gjorde sig redo, TV-kameran var på plats, åskådare stod samlade. Nervös? Nej, faktiskt inte. Tänkte att det bara var att slappna av och göra som jag alltid gör - mitt jobb som internationell taekwondodomare. 3x2 minuter, kompetenta spelare som vet vad de håller på med - hur svårt kan det bli? Kan bara säga att jag levererade (som det så modernt heter). Går inte beskriva denna euforiska upplevelse...! Och TL sa att det var bra jobbat!! Yesss...!

Sista matchen för dagen - vem skulle få platsen till OS? Inte TV-sänd, men all fokus på denna matta på eftermiddagskvisten en lördag i början av juni. Atie som center referee, Ana som corner judge 1, Masoumeh som corner judge 2 och jag själv som corner judge 3. En svensk på mattan och tre kvinnor på kanten. Anas första tävlingsuppdrag som officiell internationell domare, Masoumeh som dömer poomsae mer än hon dömer kamp, och jag som svensk representant och helt neutral. Den duktigaste spelaren hade en klar ledning, men hade dragit på sig många varningar. Segern verkade han ha som i en liten ask, fem sekunder kvar. Pang, han sätter en klockren spark i motståndarens huvud och sen sig själv på rumpan. Och där fick han den tionde varningen och blev därmed diskad! Gissa om Atie ältade detta sedan... Mer än den förlorande spelaren som var helt klar över sitt misstag. Ett proffs som inte skyllde på någon annan än sig själv för att han inte sett detta. Inte ens sin coach som borde upplyst honom om att det inte fanns utrymme för att dra på sig fler varningar. Spelaren ska inte fokusera på poängtavlan, det är coachens jobb. Ingen fattar riktigt vad som hände där...

Några adrenalinkickar senare och trött som ett annat litet ägg satt jag åter i Aties bil på väg till färjan. Köer? Ja, i centrala Århus med alla rödljus och bilar som skulle till samma färja. Men det var lite godare marginaler den här gången, och vi slapp stå i backe på bildäck. Även rampen kändes mindre skräckinjagande än på ditvägen. Förmodligen jag som fått lite ro i själen... Ett sista umgänge med domarkompisarna och sedan blev det varsin bil till varsin sida sundet. Ingen rusningstid, inga köer, jag kunde till och med slumra en stund. Det matematiska sinnet jag trots allt besitter informerade mig om att vi blev 50 minuter försenade på grund av de där envisa köerna dagen innan. Jag hade sagt till familjen att jag skulle vara hemma runt 20:30, jag var hemma 20:38. Bilen stod kvar utan en skråma, glad över att se mig. Tillsammans rullade vi hemåt i godan ro. Vad var det som doftade? Jo, min älskade familj som tänt grillen för att fixa mat till mig tills jag kom hem...

Musik: "Full dog bombs the moon" med David Bowie