Spirit says...: Reality - Kåseri November

November 2017

Nu börjar alltså höst och vinter att göra sig påminda. Månaden inleddes med att äkta hälften drog på sig en förkylning. Undertecknad rusade till blomsterbutiken och köpte en bukett rosor och ett kort med "krya på dig", men det gjorde inte mer nytta än att lysa upp tillvaron och glädja mottagaren några dagar. Som om det inte skulle varit bra... Så klart var det det! Vackra små blommor, och även om de nu är rättså ledsna så står de kvar fortfarande. Jag har så svår för att kasta blommor...

Med mörker och regn och kyla följer att annat problem - trafiken. Jag är så lycklig över att jag inte längre pendlar till Landskrona! Där kryllade av idioter vareviga dag, och frågan var bara när det skulle smälla, inte om. Men där är rätt gott om idioter på den väg jag kör nu också. Som vanligt finns det de nonchalanta typerna som inte tycker att de behöver kommunicera överhuvudtaget. Blinkerolja har de glömt fylla på, för den blinkade lampan lyser med sin frånvaro. Alltså, har de stukat fingrarna? Eller tror de att det är extrautrustning som de inte velat betala för? Eller tar det för lång tid? Eller vet de inte var spaken sitter? De kanske tror det är en knapp man ska trycka på, och så hittar de inte den och väljer att sluta leta efter den. Eller så kanske de helt enkelt inte tycker att andra har med att göra vart de ska... Sen har vi typerna som parkerar sig i ytterfilen. E6 mellan Trelleborg och Malmö är också ett lysande exempel på detta ofog. Det tar inte många morgnar förrän man inser att det inte är lönt att lägga sig i den filen för det går fortare i högerfilen. Men ser man långtradare i den filen två bilar fram så lägger man sig i omkörningsfilen eftersom man bara måste köra om dem. Lastbilen man körde om innan hinner dock i fatt och kör om på högersidan. De långtradarna man siktat in sig på ligger inte längre två bilar fram, utan fyra, sex, tio, tjugo... Ja, till sist har de försvunnit och innan man hunnit ifatt dem så är de på väg ner på yttre ringen. Alltså stannar man i innerfilen. Eller...? Nja, lika bra att ligga i ytterfilen och blockera för alla andra. Det går ju alldeles utmärkt att ligga där och köra saktare än bilarna i högerfilen. Köra om i ytterfilen? Nej, varför det, man ligger ju så bra där ändå. Att det är en kilometer till framförvarande bil tycks inte få idioten att reagera. Man får ju inte köra om på insidan, man får ju faktiskt inte det. Men vad ska man göra när det inte går att ta sig fram på annat sätt? Ja, jag är en av dem som slutat ligga och vänta på att bollona i ytterfilen ska inse att man nog ska flytta på sig om någon vill köra om... Och så har vi så klart de som tror att påfarter mot motorvägar är parkeringsplatser. Nej, nej, nej, era knäppgökar, de är till för acceleration så man inte utgör en fara för de som redan befinner sig på motorvägen. Alltså, hur många som hittat sina körkort i flingpaketet börjar jag bli rädd för är en hel del, det. Och jag kan ändå klappa mig på axeln en hel del, för min son har precis börjat på körskola och hälsade från sin körskolelärare med stolthet i rösten att vi ska ha all eloge för det jobb vi gjort med att lära honom köra bil. Så det så! Jag är inte bara en besserwisser som gnäller på andra och inte gör fel själv! Klart jag gör, men inte så jag innebär en trafikfara. Kanske lite, när vissa fåntrattar vill parkera i kurvor istället för att svänga och komma upp i hastighet. Hur frestande är det inte att putta på dem lite så det händer något...?

Den här hösten har något alldeles speciellt inträffat: Jag har varit sjuk. Sängliggandes! Det är många år sedan det hände, kan jag säga. Redan innan jag reste till Paris var jag förkyld, men sätta sig på ett flygplan och sen vistas i miljöer med främmande människor innebär ju att man ber om det. Så efter hemkomsten från Paris var jag på jobb en dag - halvdöd av mer än en anledning - sedan blev det resten av veckan hemma i sängen. Det blev ingen träning, inget styrelsemöte, ingen Svenska Cupen 3, ingen invägning. Inte förrän söndag eftermiddag började jag kvickna till igen. Då blev huset städat och kläder tvättade, lådor rensade på onödigt skräp samt återvinning sorterat. Hurra, jag var vid liv! Jag hade överlevt! Så måndag morgon tog jag mig ur sängen och körde till jobb. Träning får dock ta sin lilla tid. Tisdagen hade jag inte energi kvar till, och onsdagen kraxade jag mest fram instruktioner. Så bäva månde ni, små medlemmar, snart är jag tillbaka och kan ryta på er igen! Men först ska jag känna mig skyldig... Precis när jag piggnat till lade sig de manliga medlemmarna i familjen. Sonen kör på ändå med skola och praktik, trots ont i halsen och stopp i nästan. Maken blev däremot hemskickad från jobb senast idag. Han kan knappt prata, har ont i lungorna och stopp i näsan. Och fingrarna som strök mig över ryggen en natt var heta av feber (ja, faktiskt feber).

Jag råkade läsa att någon dag i november var världstoalettens dag! Alltså, har verkligen toaletten en egen dag?! Detta tänkte jag på som ett mantra varje gång jag gick på toa i Frankrike. Toan i hallen där tävlingen hölls lämnade en hel del övrigt att önska, och det var duktigt kallt och hårt och otrevligt att sätta sig där. Toan på flygplatsen när jag kom till Orly var inte heller särskilt fräsch. Luxemburgs toa var mycket fräschare. Och toan i hallen i Fujairah ska vi bara inte tala om! Rena lyxbtoan! Men den äckligaste toa jag nånsin varit på var i Tunisien 1988. Det var en riktig toa, men det gick inte spola, det var fullt av allt möjligt upp till kanten, papper låg överallt. Helst skulle man ju hållt sig där, men det var tyvärr inte ett alternativ. Men bästa toan är trots allt den som står hemma! Min egen kära lilla toastol...!

Musik: "Something in the Air" med David Bowie