Reality - Kåseri December

December 2017

Jaha, så är det dags att dela ut en del kängor för december månad.  Alltså, ibland känner jag mig nästan som en Bror Duktig som skäller om andra och inte verkar tro att jag själv gör tokiga saker. Sant att jag skäller om andra, för jag är ju omgiven av idioter var jag än går.  Men jag gör själv dumma saker, och inte konstigt att jag är omgiven av idioter när jag själv är den största av dem alla. Normalt skulle man ju kunna komma hem och stänga dörren om sig och glömma idioterna man får slåss mot varje dag.  Idioter som inte kan använda blinkers i trafiken, eller som lägger sig i vänsterfilen utan att för den skull köra om någon, eller som tror att påfarten från väg 100 ner på E6 är en parkeringsplats.  Idioter som blockerar gångarna i affären genom att parkera sina shoppingvagnar på tvären så man inte har en chans att komma förbi.  Men nu kan jag inte det.  Jag kan inte stänga mig själv ute från mitt eget hus.  Mig själv har jag ju alltid med mig...

Ganska tidigt den här månaden var det dags för en ny tuttkläm.  Alltså en sån där röntgen där man plattar till tuttarna så man kan se om där är oönskade grejer i dem.  Sist jag var där stötte jag på Frau Diesel - en sur kärring som bara ylade legitimation innan hon orkat säga hej.  De andra rara töserna som kan kosta på sig ett leende och fråga hur man mår, de var tillägnade andra tuttpatienter än mig. Denna gång hoppades jag på att bli omhändertagen av en av dessa trevliga sköterskor.  Men inte då, jag råkar ut för denna kärring varenda gång.  Jag känner mig inte speciellt bekväm med att ränna runt i ett röntgenrum med tuttarna studsande åt alla håll, så som en blyg tonåring skyler jag mig gärna med armarna runt mig.  Att det krävs lite mekande för att få till en snygg bild fattar jag ju också, men att ha Frau Diesels hår under näsan och hennes flåsande andedräkt i mitt öra blev bara för mycket.  Säkert en lebbkärring!  "Ta ner armarna så jag kan arbeta!"  Javisst, jag tar ner dem.  Stel som en pinne vred och vände jag mig i apparaten så det skulle bli så bra som möjligt.  Vad gör då kärringen? Jo, sätter pekfingret mitt på bröstvårtan, så jag i ren reflex hoppar till med tankarna tillbaka i sängen med min make.  Och då kom kommentaren att hon inte kunde arbeta om hon inte fick röra mina bröst.  Röra är en sak...  Jag kanske har många synpunkter på folk, men det är sällan jag kräker av mig något, mest för min egen sinnesro.  Men nu var måttet rågat.  "Det kittlade, du tog på fel ställe!" Och det verkade träffa en öm tå:  "Ursäkta?!"  Eftersom kärringskrället nu inte fattade att hon låg så på gränsen till vad jag uppfattade som kränkningar så fick jag förklara en gång till vad jag ansåg att hon gjort fel.  Sen följde långa haranger om att då kunde jag minsann hålla undan tutten själv, sen komma och titta på röntgenplåten och själv se hur många saker som var i vägen så hon var tvungen att ta en ny bild.  Men sen ångrade hon sig, jag skulle inte alls kolla några bilder.  Och varför skulle jag, jag är ingen röntgensköterska.  Och medan jag stod och bytte om hörde jag hur hon beklagade sig för en kollega om vilken besvärlig och otrevlig patient jag hade varit.  Kollegans svar hörde jag inte, hon hade nog mer vett i skallen än att prata skit om patienten i lyhörda lokaler.  Fy vilken kränkande upplevelse!  Jag kommer aldrig mer att klämma tuttarna i Trelleborg, inte så länge kvarlevan från gamla östeuropa jobbar kvar där.   Helt ärligt - vad vet hon om mig!  Funderade hon alls över varför jag valde att lägga armarna om mig?  Hur vet hon att jag inte blivit utsatt för sexuella övergrepp av något slag?  Lite vänlighet och omtanke hade inte skadat, nästa gång kanske hon träffar på en patient som faktiskt har blivit utsatt för detta.  Behandlar hon då henne som hon behandlade mig så lär hon bli anmäld.  Säger bara en sak:  #metoo!

Jag är ingen feminist.  Tvärtom!  Jag tycker det är riktigt trist att det knappt är tillåtet att bekänna sig till ett kön längre.  Jesus har mig veterligen alltid varit en man, ingen tvekan där.  Det där ordet som jag aldrig nånsin kommer använda på fullt allvar, det där ordet som är avsett att användas när man inte vet om det handlar om en han eller en hon, det var någon som beslöt sig för att kalla Jesus för just detta - hen.  Ja usch, för mig är det ordet lika fult som att svära i kyrkan.  Det är något man helt enkelt inte gör.  Men jag får ju förtydliga mig för mina läsare, liksom...  En präst i svenska kyrkan i Västerås tyckte att Jesus skulle göras könlös!  Lyckligtvis finns det fler som jag, prästen (ett kvinnonamn, jag slår vad om att hon var helt nyutexaminerad och fulltankad med henhjärntvättningar från sin studietid) fick be om ursäkt.  Victory!!  Alltså, det skulle aldrig min kyrka komma på tanken att göra - kalla Jesus eller Maria eller någon annan för "hen" (aj, där kom elchocken igen!).  I min kyrka är man vördnadsfull!

Mer feministtrams:  Några stackars indoktrinerade själar skrev insändare i Sydsvenskan om att de mådde dåligt av de hopplöst omoderna serierna tidningen publicerar varje dag.  Hur kan man bara publicera serier som Zits, Baby Blues, Hälge och Kalle & Hobbe?  Alltså, det var ju inte klokt! Mammorna i dessa serier är ju hemmafruar som tar hand om familjen, pysslar om sin man och skickar sina ungar till skolan och ser till att de har allt de behöver.  Hemskt, alltså!  Men jag älskar Kalle & Hobbe!!  Jag har inte ens reflekterat över att mamman där är hemmafru, eller att mamman i Zits är hemmafru, eller att jägaren i Hälge har en omtänksam fru.  Och vad är det för fel i det?  Kan man inte vända på steken och tycka att det är ju inte klokt att mannen ska kränkas och framställas som lite enfaldig, lat, dum, klarar inget på egen hand, fattar inget om arbetet i hemmet.  Nej, är det någon som ska känna sig kränkt så är det väl männen i dessa serier...?  Sydsvenskan var ju oerhört stolta över att kunna säga att det var förändringar på gång, serierna skulle moderniseras minsann. Hälge och Zits är kvar, men underbara Kalle & Hobbe fick stryka på foten och även Baby Blues. Istället får man dras med idiotserier som Zelda och Lilla Berlin, serier man inte fattar något av.  Det moderna i detta är en figur som går omkring och är på dåligt humör och undrar varför tills hon går på toa och hittar en blodfläck i trosorna.  Suck, hallå!!  Varför i h-e ska feministkampen och den politiska korrektheten krypa in under skinnet på en även när man slår upp dagens höjdpunkt?  Ingen höjdpunkt längre, kan jag lugnt säga...  Inget kul får man ha!

Ännu en gång är det årets sista månad.  Ännu en gång ska vi ta farväl av ett gånget år.  Ännu en gång ska vi säga att det har varit ett riktigt dåligt år, det nya året kan inte bli värre.  Det har väl varit enda trösten många gånger, det nya året kan inte bli värre.  Men det har det blivit i många fall.  Jag skulle dock vilja säga att inte mycket kan slå det här årets elände.  Vi har begravt en mor/svärmor och vi har begravt en gammal vän som inte fick bli äldre än 59 år, bland en del annat vi nästan begravt...  Det här året har det fällts fler tårar på ett par månader än det har gjorts på tio år.  Det här året har vi haft så ont i själen att vi nästan gått sönder av smärtan.  Så nej, det nya året kan inte bli sämre.  Det nya året kan bara bli det år då vi börjar leva igen, hittar tillbaka till gamla sunda värderingar, gammal glädje, nya utmaningar.  Året då jag kan fortsätta vara stolt över mina barn, som skänker mig så mycket glädje i livet.  Året då jag kan fortsätta pyssla om min man och stötta honom i hans tuffa vardag.  Det kan bara bli det år då vi blir bättre människor.  Och jag har börjat så smått...

Vi planerar nyårsmeny med fondue och jordgubbspannacotta.  Vi kommer hjälpas åt, men jag ser fram emot att få pyssla om min familj.  Gott Nytt År på er därute - var ni än är!


Musik:  "Hallelujah" med Leonard Cohen
              "Broken Promise Land" med Weeping Willow
              "One Being" med Sally Oldfield

Den jag är

Er gjorde vi bra

Reality - Äventyr i Västerås

Svenska Mästerskapen - Taekwondotävling

Dag 1

Väskan packad, det fick bli den gula den här gången.  Det blir så trångt när man ska knöla ner uniformen i trolleyn.  Den här gången blev konstellationen lite annorlunda än vanligt.  Meningen var att jag skulle åkt från Hyllie redan vid kl 10.  Alltså skulle jag tagit bussen till jobb, sedan tåg till Hyllie och bli upplockad där.  Men chauffören i den bilen fick en snilleblixt när det visade sig att en av passagerarna i den andra bilen behövde komma upp till Västerås lite tidigare.  Alltså bytte vi, och jag kunde ta bilen till jobb, jobba till lunch, och sedan köra till Trelleborg och ställa bilen där för att åka med hela vägen till Västerås.  Alltså, så skönt att slippa köra själv!  Jag slipper alltid det på långturerna, bara att luta sig tillbaka och slappna av.  Och nu behövde man ju inte direkt trängas, vi var bara två i bilen och jag kunde till och med sitta i framsätet!

Som vanligt blev det matpaus vid Dinners strax utanför Ödeshög.  Någon större aptit hade jag inte, men en bit lax och en ramlösa slank ändå ner.  Man visste ju inte när det kunde bli mat nästa gång. Resten av vägen gick som smort, och utan problem gled vi in på Good Morning Hotels' parkeringsplats en mörk decemberkväll.  Jag fick mitt rumskort och till min glädje såg jag att jag skulle dela rum med Madde.  Min partner in crime!  Denna dam dröjde dock, så jag kunde ligga i sängen och undra om hon skulle dyka upp.  Jag kunde också fundera på vilken säng jag skulle välja, det fanns ju flera alternativ liksom.  Att dela en 140 cm bred säng med någon annan än mannen i sitt liv känns lite för intimt, men det hade i värsta fall gått.  Tur för mig att Madde älskar våningssängar...  Så fick hon stå ut med mitt evinnerliga TV-tittande även denna kväll.  Jag kan göra avkall på det, men för tillfället är mitt liv ganska komplicerat så jag behöver något som skingrar mina tankar.  Då får det bli TV.  Tur - eller tråkigt - nog så hade även hon lite tankar att skingra, så TV var ok.  Och medan eländet skramlade så låg vi och pratade om ditt och datt ända tills vi somnade av pur utmattning.

Packad och klar, fick bli rejäla doningar den här gången

Känns snarare som Good Night...

Compact living - påminner lite om en tågkupé

Dag 2

Uppe med tuppen fast man hellre hade stannat i sängen.  Hotellsängar med tillhörande sängkläder är alltid skönt och mysigt, trist att man alltid måste upp så tidigt...  Vi låg och drog oss så länge vi kunde men sen var det frukost som gällde.  Inte mycket jag får ner nu för tiden, det räckte med en bulle, en kopp kaffe och ett glas juice.  Det var inget lyxhotell direkt, men fördelen var att man kunde promenera till sporthallen.  Och det ville man ju - klädd i tunna skor och vita byxor - en mörk decembermorgon med frosthalka och minusgrader.  Det bet i skinnet kan jag säga.

Svenska Mästerskapen...  Ganska stort att vara uttagen domare till ett SM, men det är inte mitt första SM.  Och sen det förra har jag dömt en hel del, så det kändes rätt chill.  Förbundet hade slagit på stort på andra saker än hotellboende.  Vi domare fick gå ut och ställa oss utanför hallen för att vi sen skulle marschera in.  Det kändes mest som att man stod och laddade upp inför ett luciaframträdande, så det var bara glitter och ljus som saknades. Men det blev inmarsch till Star Wars Imperial March, mörkt i hallen och rätt maffigt.  Sen stod vi där och väntade på bättre tider.  Någon liten sekundsnabb truddelutt hördes i stereon, för att sen tystna och få publiken att klia sig i huvudet och fundera över hur förberedelserna inför detta event gått.  Men efter nationalsången var det ändå dags att dra igång, och jag måste säga att jag tyckte det löpte på väl.  Min egen insats som domare kändes helt ok och min teamleader hade koll på allt - förutom kaffet som han hällde över papper och sina vita byxor.  Min statistik på nekade VR var också till fullo tillfredsställande, så det gick inte att gå missnöjd ifrån detta SM.  Sen kunde jag ju inte påstå att jag var pigg och sugen på banketten efteråt, men då restaurangen på hotellet bjöd på pyttipanna en lördagkväll så kändes ju en gratis sexrättersmeny på en italiensk restaurang inne i centrala Västerås i glada vänners lag inte så fel ändå.

Madde och jag hade rena rama tonårsfixet på rummet.  Det duschades och fönades, sminkades och parfymerades, och så klänning på.  Wow, ravashing!  Ute i foajén satt killarna och väntade med varsitt glas rödvin, taxi beställd, off we go.  Väl framme haffade jag en plats bredvid min teamleader  vid bordet där min egen spelare just gått och blivit svensk mästare i sin klass.  Kunde ju inte bli bättre!  Och vi åt och drack, och vi drack och åt, och vi roa' oss såhär!  Avbruten blev man ju några gånger eftersom idrottsklubbar med allt vad det innebär är sällskap för intern beundran.  Priser och tacktal och allt vad det heter...  Suck...!  Vinpaketet satte sina spår i mitt redan trötta huvud och min avmagrade kropp, så det snurrade lite mer än vin brukar göra för mig.  Tur att jag varvat med vatten hela tiden, detta var jag ju medveten om kunde hända.

Hallen - Little Bombardier

Japp, stämmer

Inte litet direkt - 5 kyorugi och 2 poomsae

Det där var ju nåt man tvingades leva med

Så här glad är man när man snart ska bli svensk mästare i Master -80 kg

Här är alla vi som dömt SM 2017

I väntan på god mat, Finland och Uzbekistan framför mig

Tiramisú i glas

Mitt mantra för kvällen var att klura ut vad detta var för en liten hytt.  Personalen gick
bakom den men syntes inte i "fönstret".  Insåg sen att fönstret var en spegel...

Dag 3

Oj, inte pigg avresedagen!  Svårt att avgöra om det berodde på gårdagens vinpaket eller min egen dagsform.  Lite sovmorgon blev det, vi tänkte komma iväg senast kl 9 mot Malmö.  8:40 ringde grabbarna, de satt i bilen och väntade och ville komma iväg.  Tur då att jag inte tänkt äta särskilt mycket, och tur att jag inte tänkt göra det för det fanns knappt någon frukost kvar.  Det blev ett glas yoghurt och en kopp kaffe, sen satt jag i bilen.  Hemresan blev med samma gäng jag skulle åkt upp med från början, de andra två skulle stanna några timmar till.  Det var ju nybörjartävling på söndagen. Rätt skönt att slippa den!

Snö...  Den fanns i Västerås och ända förbi Jönköping ner mot Skillingaryd.  Lunch intogs på Max i Jönköping, ett helt perfekt ställe.  Inte bara för att jag gillar deras hamburgare bäst, utan också för deras beställningsmaskiner.  Det var bara att boka sin order i maskinen, betala i maskinen, få sitt kvitto och sen få sin mat vid disken.  Hur enkelt som helst, ingen kö där man inte vet vem som står var eller folk som tränger sig eller står i vägen fast de bara väntar på maten.  En suverän idé, något för andra hamburgerhak att ta efter.  Sen gick det raka spåret hem.  Tråkig väg, vädret blev också tråkigare och tråkigare, och det var ju tur då att man kunde sitta och slumra lite.  Dessa grabbar är mina goda vänner och vi har mycket roligt ihop, men ibland kan de få lite dinga idéer.  Jag hörde nog hur de satt och bestämde var de skulle släppa av mig, men jag hoppades de hade fattat vart jag skulle. Det var ju liksom ingen av dem som inte visste var min bil stod.  Så plötsligt stannade de.  Varsågod, här ska du av.  Ööh... va?  Helt fel gata tyckte jag, som inte är speciellt bekant med Trelleborg.  Den ene mumlade "det var det här jag var rädd för".  När jag sen såg min bil mellan husen hade chauffören redan börjat köra runt för att släppa av mig på gatan där min bil faktiskt fysiskt befann sig. Suck, genvägar brukar bli senvägar, fattar inte varför det ska vara så jobbigt att för en gångs skull köra en fram till dörren.  Jag brukar utan gnäll ta mig till en upphämtningsplats när vi ska iväg, så även denna gång.  Är det för mycket begärt då att bli avsläppt vid samma plats?  Tycker faktiskt inte det...  Inte för att det var långt att gå om jag gått av vid den andra gatan, men varför krångla till det...?

SM slut, och tävlingssäsongen slut.  Nu tar vi nya tag nästa år!

Utsikt från mitt fönster

Dags att åka hem

Inspiration - Ett vinterminne

Vinter i Frinnaryds Kyrkskola

När vintern kom till Frinnaryd fanns alltid massor att göra.  I skolan var det extra kul, för vi hade så mycket att hitta på med snö och is.  Till och med lärarna kunde bli lite wild and crazy och delta i snöbollskrig.  Inte ofta förekommande, men det hände någon gång.

På vintrarna tog vi oss till skolan på andra sätt än vanligt.  Inga cyklar, inga promenader i ordets rätta bemärkelse.  Nej, det var ibland med skidor, ibland med spark och ibland med kälke eller pulka i släptåg så man kunde störta nerför Dockelia på hemvägen.  Men det där har jag ju berättat om en gång innan.

Snöbollskrigen var riktigt roliga.  De omfattade alla klasser i hela skolan.  Vi delade upp oss i två lag och byggde varsitt fort av snöbollar.  Var man riktigt modig så tog man sig ur forten och sprang mot de andras fort och mulade motståndaren ända ner på ryggen.  Ofta fick man sota för det.  Det fanns en kille i klassen som var expert på att isa till sina snöbollar och sen sikta och kasta hårt på nära håll rakt på låret.  Min första erfarenhet av rejäla och färggranna lårkakor.  Men det hörde till spelets regler.  Ingen som gnällde om att känna sig kränkt eller något sådant.  Här var det lika för alla!

Det vanligaste vinternöjet var ändå banorna.  Det fanns en pytteliten sluttning utanför killarnas toalett, och där mutade man in varsin liten plätt där man kunde göra isbanor.  Det var hård konkurrens mellan banornas team (vi var minst två om banan).  Det gällde att göra banan så hal som möjligt med hjälp av alla tänkbara medel.  Först och främst var det viktigt att ha rätt skor.  Vissa skor kunde göra banorna halare än andra.  Allvädersstövlar med klack kunde gå bra, men kängor med riktig gummisula var mindre bra.  De var inte "hala" nog.  Trist att göra en hal bana och inte känna det, liksom.  Om man började från scratch så gick det till såhär:  Den inmutade plätten plattades till och fylldes på med snö som man packade hård genom att trampa runt på den.  Ju mer man trampade runt, desto halare blev den.  Till slut blev den så packad att man kunde springa den hal.  Då ställde man sig på "krönet" och höll i den andres händer så han eller hon kunde springa på stället och få banan ännu halare.  Och om den inte var halast av alla banor så tog man ett mjölkpaket och hällde på vatten som sen fick frysa till is.  Min bana blev besiktigad av en av de äldre killarna.  Han var mäkta imponerad av vår hala bana, och man var ju inte så lite stolt.  De förde respekt med sig de där mopedkillarna, även utan mopeder.  Men ve och fasa!  Den svenska avundsjukan kunde slå till när som helst!  Om ens bana var oslagbart hal kunde man på nästa rast hitta den förstörd av antingen grus eller varmt vatten.  Då stod vi där och var arga och tyckte att vem det än var som sabbat banan var jättetaskig.  Så det var bara till att börja om från början...

Den här säsongen innebar ju lite extra arbete för den som städade skolan.  Eftersom man alltid var ute på rasterna så drog man ju in både snö och grus.  Jag kan inte minnas att inneskor var obligatoriskt, så de våta kängorna eller allvädersstövlarna satt på fötterna hela dagarna.  Ibland tog man nog av sig dem för att låta strumporna torka under lektionen, men man fick passa sig för moddpölarna under bänken. Thermobyxorna åkte av i alla fall.  Det blev alldeles för varmt och klumpigt att sitta i dem inomhus.  Thermobyxor var förresten en annan källa till skoj i snön, så länge de inte var tillverkade av friktionsfritt tyg.

Som man kunde sitta där inne i skolan och längta ut till snön.  Nu längtar man förgäves.  Dels har det ju att göra med breddgraderna jag valt att bosätta mig på, men även klimatbovarna har sett till att snön inte är så ofta förekommande längre.  Jag saknar min barndoms snörika vintrar...

Sparkåkning i Frinnaryd

Pulkaåkning i Frinnaryd (Gungsan)

Inspiration - Thoughts