Reality - Äventyr i Västerås

Svenska Mästerskapen - Taekwondotävling

Dag 1

Väskan packad, det fick bli den gula den här gången.  Det blir så trångt när man ska knöla ner uniformen i trolleyn.  Den här gången blev konstellationen lite annorlunda än vanligt.  Meningen var att jag skulle åkt från Hyllie redan vid kl 10.  Alltså skulle jag tagit bussen till jobb, sedan tåg till Hyllie och bli upplockad där.  Men chauffören i den bilen fick en snilleblixt när det visade sig att en av passagerarna i den andra bilen behövde komma upp till Västerås lite tidigare.  Alltså bytte vi, och jag kunde ta bilen till jobb, jobba till lunch, och sedan köra till Trelleborg och ställa bilen där för att åka med hela vägen till Västerås.  Alltså, så skönt att slippa köra själv!  Jag slipper alltid det på långturerna, bara att luta sig tillbaka och slappna av.  Och nu behövde man ju inte direkt trängas, vi var bara två i bilen och jag kunde till och med sitta i framsätet!

Som vanligt blev det matpaus vid Dinners strax utanför Ödeshög.  Någon större aptit hade jag inte, men en bit lax och en ramlösa slank ändå ner.  Man visste ju inte när det kunde bli mat nästa gång. Resten av vägen gick som smort, och utan problem gled vi in på Good Morning Hotels' parkeringsplats en mörk decemberkväll.  Jag fick mitt rumskort och till min glädje såg jag att jag skulle dela rum med Madde.  Min partner in crime!  Denna dam dröjde dock, så jag kunde ligga i sängen och undra om hon skulle dyka upp.  Jag kunde också fundera på vilken säng jag skulle välja, det fanns ju flera alternativ liksom.  Att dela en 140 cm bred säng med någon annan än mannen i sitt liv känns lite för intimt, men det hade i värsta fall gått.  Tur för mig att Madde älskar våningssängar...  Så fick hon stå ut med mitt evinnerliga TV-tittande även denna kväll.  Jag kan göra avkall på det, men för tillfället är mitt liv ganska komplicerat så jag behöver något som skingrar mina tankar.  Då får det bli TV.  Tur - eller tråkigt - nog så hade även hon lite tankar att skingra, så TV var ok.  Och medan eländet skramlade så låg vi och pratade om ditt och datt ända tills vi somnade av pur utmattning.

Packad och klar, fick bli rejäla doningar den här gången

Känns snarare som Good Night...

Compact living - påminner lite om en tågkupé

Dag 2

Uppe med tuppen fast man hellre hade stannat i sängen.  Hotellsängar med tillhörande sängkläder är alltid skönt och mysigt, trist att man alltid måste upp så tidigt...  Vi låg och drog oss så länge vi kunde men sen var det frukost som gällde.  Inte mycket jag får ner nu för tiden, det räckte med en bulle, en kopp kaffe och ett glas juice.  Det var inget lyxhotell direkt, men fördelen var att man kunde promenera till sporthallen.  Och det ville man ju - klädd i tunna skor och vita byxor - en mörk decembermorgon med frosthalka och minusgrader.  Det bet i skinnet kan jag säga.

Svenska Mästerskapen...  Ganska stort att vara uttagen domare till ett SM, men det är inte mitt första SM.  Och sen det förra har jag dömt en hel del, så det kändes rätt chill.  Förbundet hade slagit på stort på andra saker än hotellboende.  Vi domare fick gå ut och ställa oss utanför hallen för att vi sen skulle marschera in.  Det kändes mest som att man stod och laddade upp inför ett luciaframträdande, så det var bara glitter och ljus som saknades. Men det blev inmarsch till Star Wars Imperial March, mörkt i hallen och rätt maffigt.  Sen stod vi där och väntade på bättre tider.  Någon liten sekundsnabb truddelutt hördes i stereon, för att sen tystna och få publiken att klia sig i huvudet och fundera över hur förberedelserna inför detta event gått.  Men efter nationalsången var det ändå dags att dra igång, och jag måste säga att jag tyckte det löpte på väl.  Min egen insats som domare kändes helt ok och min teamleader hade koll på allt - förutom kaffet som han hällde över papper och sina vita byxor.  Min statistik på nekade VR var också till fullo tillfredsställande, så det gick inte att gå missnöjd ifrån detta SM.  Sen kunde jag ju inte påstå att jag var pigg och sugen på banketten efteråt, men då restaurangen på hotellet bjöd på pyttipanna en lördagkväll så kändes ju en gratis sexrättersmeny på en italiensk restaurang inne i centrala Västerås i glada vänners lag inte så fel ändå.

Madde och jag hade rena rama tonårsfixet på rummet.  Det duschades och fönades, sminkades och parfymerades, och så klänning på.  Wow, ravashing!  Ute i foajén satt killarna och väntade med varsitt glas rödvin, taxi beställd, off we go.  Väl framme haffade jag en plats bredvid min teamleader  vid bordet där min egen spelare just gått och blivit svensk mästare i sin klass.  Kunde ju inte bli bättre!  Och vi åt och drack, och vi drack och åt, och vi roa' oss såhär!  Avbruten blev man ju några gånger eftersom idrottsklubbar med allt vad det innebär är sällskap för intern beundran.  Priser och tacktal och allt vad det heter...  Suck...!  Vinpaketet satte sina spår i mitt redan trötta huvud och min avmagrade kropp, så det snurrade lite mer än vin brukar göra för mig.  Tur att jag varvat med vatten hela tiden, detta var jag ju medveten om kunde hända.

Hallen - Little Bombardier

Japp, stämmer

Inte litet direkt - 5 kyorugi och 2 poomsae

Det där var ju nåt man tvingades leva med

Så här glad är man när man snart ska bli svensk mästare i Master -80 kg

Här är alla vi som dömt SM 2017

I väntan på god mat, Finland och Uzbekistan framför mig

Tiramisú i glas

Mitt mantra för kvällen var att klura ut vad detta var för en liten hytt.  Personalen gick
bakom den men syntes inte i "fönstret".  Insåg sen att fönstret var en spegel...

Dag 3

Oj, inte pigg avresedagen!  Svårt att avgöra om det berodde på gårdagens vinpaket eller min egen dagsform.  Lite sovmorgon blev det, vi tänkte komma iväg senast kl 9 mot Malmö.  8:40 ringde grabbarna, de satt i bilen och väntade och ville komma iväg.  Tur då att jag inte tänkt äta särskilt mycket, och tur att jag inte tänkt göra det för det fanns knappt någon frukost kvar.  Det blev ett glas yoghurt och en kopp kaffe, sen satt jag i bilen.  Hemresan blev med samma gäng jag skulle åkt upp med från början, de andra två skulle stanna några timmar till.  Det var ju nybörjartävling på söndagen. Rätt skönt att slippa den!

Snö...  Den fanns i Västerås och ända förbi Jönköping ner mot Skillingaryd.  Lunch intogs på Max i Jönköping, ett helt perfekt ställe.  Inte bara för att jag gillar deras hamburgare bäst, utan också för deras beställningsmaskiner.  Det var bara att boka sin order i maskinen, betala i maskinen, få sitt kvitto och sen få sin mat vid disken.  Hur enkelt som helst, ingen kö där man inte vet vem som står var eller folk som tränger sig eller står i vägen fast de bara väntar på maten.  En suverän idé, något för andra hamburgerhak att ta efter.  Sen gick det raka spåret hem.  Tråkig väg, vädret blev också tråkigare och tråkigare, och det var ju tur då att man kunde sitta och slumra lite.  Dessa grabbar är mina goda vänner och vi har mycket roligt ihop, men ibland kan de få lite dinga idéer.  Jag hörde nog hur de satt och bestämde var de skulle släppa av mig, men jag hoppades de hade fattat vart jag skulle. Det var ju liksom ingen av dem som inte visste var min bil stod.  Så plötsligt stannade de.  Varsågod, här ska du av.  Ööh... va?  Helt fel gata tyckte jag, som inte är speciellt bekant med Trelleborg.  Den ene mumlade "det var det här jag var rädd för".  När jag sen såg min bil mellan husen hade chauffören redan börjat köra runt för att släppa av mig på gatan där min bil faktiskt fysiskt befann sig. Suck, genvägar brukar bli senvägar, fattar inte varför det ska vara så jobbigt att för en gångs skull köra en fram till dörren.  Jag brukar utan gnäll ta mig till en upphämtningsplats när vi ska iväg, så även denna gång.  Är det för mycket begärt då att bli avsläppt vid samma plats?  Tycker faktiskt inte det...  Inte för att det var långt att gå om jag gått av vid den andra gatan, men varför krångla till det...?

SM slut, och tävlingssäsongen slut.  Nu tar vi nya tag nästa år!

Utsikt från mitt fönster

Dags att åka hem