Inspiration - Ett vinterminne

Vinter i Frinnaryds Kyrkskola

När vintern kom till Frinnaryd fanns alltid massor att göra.  I skolan var det extra kul, för vi hade så mycket att hitta på med snö och is.  Till och med lärarna kunde bli lite wild and crazy och delta i snöbollskrig.  Inte ofta förekommande, men det hände någon gång.

På vintrarna tog vi oss till skolan på andra sätt än vanligt.  Inga cyklar, inga promenader i ordets rätta bemärkelse.  Nej, det var ibland med skidor, ibland med spark och ibland med kälke eller pulka i släptåg så man kunde störta nerför Dockelia på hemvägen.  Men det där har jag ju berättat om en gång innan.

Snöbollskrigen var riktigt roliga.  De omfattade alla klasser i hela skolan.  Vi delade upp oss i två lag och byggde varsitt fort av snöbollar.  Var man riktigt modig så tog man sig ur forten och sprang mot de andras fort och mulade motståndaren ända ner på ryggen.  Ofta fick man sota för det.  Det fanns en kille i klassen som var expert på att isa till sina snöbollar och sen sikta och kasta hårt på nära håll rakt på låret.  Min första erfarenhet av rejäla och färggranna lårkakor.  Men det hörde till spelets regler.  Ingen som gnällde om att känna sig kränkt eller något sådant.  Här var det lika för alla!

Det vanligaste vinternöjet var ändå banorna.  Det fanns en pytteliten sluttning utanför killarnas toalett, och där mutade man in varsin liten plätt där man kunde göra isbanor.  Det var hård konkurrens mellan banornas team (vi var minst två om banan).  Det gällde att göra banan så hal som möjligt med hjälp av alla tänkbara medel.  Först och främst var det viktigt att ha rätt skor.  Vissa skor kunde göra banorna halare än andra.  Allvädersstövlar med klack kunde gå bra, men kängor med riktig gummisula var mindre bra.  De var inte "hala" nog.  Trist att göra en hal bana och inte känna det, liksom.  Om man började från scratch så gick det till såhär:  Den inmutade plätten plattades till och fylldes på med snö som man packade hård genom att trampa runt på den.  Ju mer man trampade runt, desto halare blev den.  Till slut blev den så packad att man kunde springa den hal.  Då ställde man sig på "krönet" och höll i den andres händer så han eller hon kunde springa på stället och få banan ännu halare.  Och om den inte var halast av alla banor så tog man ett mjölkpaket och hällde på vatten som sen fick frysa till is.  Min bana blev besiktigad av en av de äldre killarna.  Han var mäkta imponerad av vår hala bana, och man var ju inte så lite stolt.  De förde respekt med sig de där mopedkillarna, även utan mopeder.  Men ve och fasa!  Den svenska avundsjukan kunde slå till när som helst!  Om ens bana var oslagbart hal kunde man på nästa rast hitta den förstörd av antingen grus eller varmt vatten.  Då stod vi där och var arga och tyckte att vem det än var som sabbat banan var jättetaskig.  Så det var bara till att börja om från början...

Den här säsongen innebar ju lite extra arbete för den som städade skolan.  Eftersom man alltid var ute på rasterna så drog man ju in både snö och grus.  Jag kan inte minnas att inneskor var obligatoriskt, så de våta kängorna eller allvädersstövlarna satt på fötterna hela dagarna.  Ibland tog man nog av sig dem för att låta strumporna torka under lektionen, men man fick passa sig för moddpölarna under bänken. Thermobyxorna åkte av i alla fall.  Det blev alldeles för varmt och klumpigt att sitta i dem inomhus.  Thermobyxor var förresten en annan källa till skoj i snön, så länge de inte var tillverkade av friktionsfritt tyg.

Som man kunde sitta där inne i skolan och längta ut till snön.  Nu längtar man förgäves.  Dels har det ju att göra med breddgraderna jag valt att bosätta mig på, men även klimatbovarna har sett till att snön inte är så ofta förekommande längre.  Jag saknar min barndoms snörika vintrar...

Sparkåkning i Frinnaryd

Pulkaåkning i Frinnaryd (Gungsan)