Reality - Kåseri Februari

Februari 2018

Årets kortaste månad.  Hur kan så mycket förtret ställas till på så kort tid?  Man har fått stå ut med både mello och OS.  Mello är ju verkligen ett spektakel utan dess like.  Under fem veckor ska den ena vrålapan efter den andra stå och yla på scenen och helst under tiden visa upp sina färdigheter i rytmiskt bensprattel.  Över hälften av dessa lycksökare är för mig helt obekanta.  Det är precis som att melodifestivalen blivit - förutom ett kringresande sällskap som bara ställer till med kaos - en plattform för en bunke ungar som inbillar sig att detta är inkörsporten till tyngre droger .  Eller chansen till fler framträdanden, vilket ni vill.  Yla och sprattla så mycket som möjligt så är saken biff! Eller så kan det också röra sig om Mumiens återkomst.  Förra året var ju Owe Thörnqvist med...  Jag kunde inte annat än att tycka synd om honom.  Nu skulle minsann gubben dammas av och peppas upp, i mello är vi mångfaldiga.  Och mångfald saknas helt klart inte - bögar och flator, barn och gamlingar, svenskar och invandrare, män och kvinnor, blondiner och brunetter - och gråhåriga - pop och hårdrock, visor och dansband.  Allt finns där!  Jag gör mitt bästa för att undvika denna styggelse! Tyvärr är det ju så att det inte finns mycket annat att välja på på TV på lördagskvällarna nu. Precis som att SVT mutat de andra kanalerna så man ska bli så illa tvungen att titta på eländet.  Men Sverige är ju inte alls korrupt, så det beror nog på att det trots allt har sin publik (oops, sa jag det högt?!) och de andra kanalerna vill helt enkelt inte ödsla pengar på en storfilm när folk glor på annat. Men jag sitter hellre och tittar på Johan Glans' World Tour Scandinavia för tredje gången än på det där andra skräpet.

OS...  Alltså, sportevenemang brukar jag rata av bara farten, eftersom jag brukar bli anti när alla andra är hysteriska.  Sen måste jag samtidigt erkänna att OS ändå är lite kul.  Sport-TV brukar alltid vara full av fotboll och fotboll och ännu mera fotboll.  OS bevisar det jag alltid misstänkt:  Det finns fler idrotter än fotboll.  Jag har haft det på känn, men det har varit svårt att hitta belägg för det.  Den där magkänslan ska man dock alltid lita på.  Mina kära arbetskamrater har ju inte heller låtit mig glömma den där tävlingen.  På jobb har vi stora TV-skärmar så vi ska kunna följa våra flöden, men nu var det en del som följde något helt annat.  Och var inte TV:n på så var det en annan arbetskamrat som tyckte det var fritt fram att titta på datorn istället.  Titta kan väl vara en sak, det är ju upp till var och en hur mycket man vill stressa upp sin tillvaro genom att glo på sport istället för att jobba - som man ändå får betalt för.  Men när ljudet är på och jag får min arbetsro störd, då drämmer jag näven i bordet.  Alltså, det är ju en arbetsplats, inte en sportarena!  Glädjas över de svenska tjejernas (och en och annan killes) medaljskördar kan man göra vid nyheternas sportinslag.

Så över till något helt annat...  Jag har för längesen skrinlagt mina planer på att bli vegetarian.  Inte för att jag seriöst trott att jag skulle kunna bli en, det är för gott med en grillad biff på sommaren. Men jag har ändå lekt med tanken - Hur skulle det vara att...?  Men nu vet jag att det inte är lönt.  Nu vet jag att det är typ som det ryktades om för ett antal år sedan:  Morötterna skriker när man drar upp dem!  Jag läste i vår eminenta Sydsvenskan om en forskare som tagit reda på grönsakers väl och ve och han kom fram till att grönsaker har liv.  Ja, inte som vi människor eller ens djur, men de har liv. Ta en broccoli, till exempel.  Lägg den i kylen så somnar den.  Den ligger alltså där i lugn och ro och sover.  Ja, sen får den ju förstås ett brutalt uppvaknande när vi tar ut den och börjar jobba med den. Det blir ju som en brutal dödsmisshandel av en fantastisk grönsak!  Broccolin tycker inte om att bli sönderplockad, hackad och sen stekt eller kokt eller wokad eller vad man nu vill göra med den.  Jag förstår den!  Vem hade gillat det?!  Den här forskaren menar att grönsaker inte har förmågan att känna smärta, men jag är inte övertygad.  Blir man hackad och stekt så är man lite mer än irriterad... Nej, vi ska vara rädda om våra grönsaker, låta dem leva ostört i sus och dus.  Men vad sjutton ska man äta då?  Nej, det är bara att inse att hur man än vänder sig så har man ändan bak.  Det kommer fortsättas med både grönsaker och kött och mejeriprodukter, så det så!  Alternativet är ju att sluta äta och dricka, och då dör man i förtid.  Frågor på det?

En ny lag mot att hålla i mobilen medan man kör bil.  En självklarhet, anser jag!  Varför ska man sitta och bläddra i mobilen medan man är ute på vägarna?  Bilförare är ju korkade nog ändå, ska de verkligen slå olja på vågorna...?  Det är en sak att vara dum, en annan att vara riktigt dum.  Det är väl klart som korvspad att man håller ögonen på vägen när man kör bil?  Eller hur gör folk?  "Jag missade sista avsnittet av Bron i söndags, jag tittar på det nu medan jag kör till Jönköping, det är ändå så tråkig väg."  Det är väl precis som med att använda blinkers, antar jag.  Det är jobbigt!  Varför skulle det vara så jobbigt att använda bluetooth?  Eller bilens högtalare?  Men just det, det är inte snacket det handlar om.  Det är surfen!  Här kan man gapa om prat hur mycket man vill, bilburen ungdom ska surfa medan de kör!  Aha, det är där skon klämmer!  Min dotter är lite över 20, men i hennes värld finns det inte att man ens sms:ar när man kör bil.  Jag citerar:  "Jävla idioter!"  Kan bara hålla med!  Men ett problem är tydligen polisens möjligheter att skriva ut böter till dessa potentiella olycksvållande fjantar.  Hur svårt kan det bli i det här landet?!  Är det förbjudet så ska de ha böter, punkt slut!  Men hur skulle det se ut när vi inte ens har en fungerande lag mot terrorister.  Äh, skitsnack, det ena utesluter inte det andra.  Jag borde starta ett eget politiskt parti.  Helt ärligt så tror jag faktiskt att jag hade fått ganska många med mig!  Risken är att det hade blivit ett nytt trumpparti - gasta offentligt om alla idioter du sitter och svär över hemma i soffan, ge dem öknamn och påpeka vem som är smart och vem som är dum, och att min är större än din.  Nej, det får nog vara...

I somras förutspådde någon utnämnd Enok Sarri att den här vintern skulle bli den värsta på flera år. Haha, sa vi ända fram tills för några dagar sedan.  Nu skrattar vi så lagom när vi kör av vägen, snöar in i våra hus, inte kan ta oss till skola eller jobb, fryser näsan av oss osv.  För nu är där snö!  Nu är det vinter!  Skånsk snö - lika förrädisk som ett skogsrå.  Hur vacker som helst men fullständigt livsfarlig. Februaris sista dag blev en mycket utdragen resa till mitt jobb i Frihamnen i Malmö.  Det brukar ta max en halvtimme i rusningstid, nu tog det en timme och tjugo minuter.  Hastigheten var i genomsnitt 20 km i timmen i ett långt tåg av sköldpaddor på väg mot i sammanhanget helt onödiga mål.  Sonen blev hemma från skolan för bussen var inställd.  Tur hade han där, för han försov sig med nästan två timmar.  Men käre maken hade däremot en annan filosofi:  Kör efter rusningen, koppla in fyrhjulsdriften, trampa på gasen och undra vad vad alla gnäller om.


Musik:  "Dusk till Dawn" med Zayn och Sia
             "Snö" med Laleh
             "Mad World" med Gary Jules

Var snäll mot mig

Utanför kontoret 

 

  

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Diamond Dogs

Living on the breath of a hope to be shared

Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Banken - en samlingsplats för finansvärlden

Frinnaryd var betydligt större när jag var barn.  Här fanns allt man behövde i form av affärer och företag, transportmöjligheter och service.  Det var bara naturligt att lilla Frinnaryd även hade en bank. Det var Sparbanken som hade en filial i Frinnaryd.  Banken var inrymd i en vit funkisvilla i två våningar - där ovanvåningen rymde en lägenhet - strategiskt placerad vid korsningen Rosenvägen/Sunhultsvägen.  Där låg den, stor och ståtlig i centrala Frinnaryd, granne med Nöjds skoaffär, Allvins speceriaffär, bensinstationen och missionshuset. Sunhultsvägen var vad i folkmun kallades Stora vägen, för det var vägen som tog folk ut och in ur byn.  Den vägen skulle man akta sig för, där kom bilar och bussar och man kunde bli överkörd.

Den lilla bankfilialen var inget speciellt stort kontor.  Det bemannades så vitt jag kan minnas av en enda person.  Om där var fler personer så var de nog inte speciellt synliga eftersom ingen annan har fastnat i mitt minne.  Den här damen hette Ingrid, och jag minns henne som en äldre och lite bastant dam med glasögon, brunt hår i knut och en grön polyesterklänning i lite kraftigare tyg.  Så klart hon hade fler kläder i sin garderob, för det har alla, men detta är den utstyrsel jag minns.  Därav kommer jag inte alls ihåg hur tanten lät, eller om hon var trevlig eller barsk.  Jag tror hon var trevlig, jag har aldrig hört någon säga något negativt om henne.

Jag hade min egen bankbok.  Familjen startade ett sparkonto till mig när jag föddes, och satte in pengar regelbundet till mig så jag skulle ha ett startkapital när jag blev vuxen.  På den tiden var det minsann inte något snack om att spara i fonder och aktier.  Nej, det var rena kontanter som gällde, och det lönade sig också eftersom räntorna var värda namnet.  Sitta hemma och föra över pengar mellan sina konton på dator fanns ju så klart inte heller, endast fysiska besök fanns på kartan.  Och på den tiden var man välkommen in på sitt kontor med sina surt ihoptjänade pengar.  Det var lite kul att följa med till banken när jag var liten.  Utanför fanns ett lågt staket med järnstänger, och som liten flicka var det ju jätteroligt att klättra på dem.  Men jag skulle ju med in på banken också, inte bara leka utanför.  När man kom in stod där ett bord direkt till höger.  Vad som fanns på det minns jag inte i sin helhet, jag hade bara ögon för Lyckoslanten.  Lyckoslanten är en liten tidning för barn, utgiven av Sparbanken, finns än idag.  På baksidan fanns ett korsord som täckte hela sidan, och det var det som var det roliga med Lyckoslanten.  Ja, eken som var Sparbankens logga var ju också fin, även om jag aldrig begrep hur en ek kunde ha med banken att göra.  Har faktiskt fortfarande inte en aning...

Där stod jag vid kassan med min bankbok.  Bankboken skulle man alltid ha med sig, där stod vad man hade på kontot.  Där stod också hur mycket man tog ut och hur mycket man satte in.  Det var kort och gott en kassabok med enkel bokföring.  Men man skrev ju inte i den själv, det gjorde Ingrid i kassan.  Så det var bara att räcka fram bankbok och pengar och få sin insättning registrerad.  Den gigantiska skrivmaskinen för detta ändamål förde ett förfärligt oväsen varje gång den printade siffrorna i min bok.  Jag kan till och med känna doften av den, misstänker att den var elektrisk.  Men vad begrep en liten unge i en ålder som innehöll bara en siffra och som sträckte sig till före skolåldern och troligen också lekskoleåldern?

Bankhuset finns ju förstås inte kvar idag.  Det är borta precis som så många andra hus med stort värde för mitt minne av min älskade by.  Ska ju sägas att många hus också finns kvar, men de verkar bortglömda för de är helt förfallna.  De är faktiskt så bortglömda att nog ingen riktigt vet vem som äger dem.  Och att riva hus med obekanta ägare kan ju bli en tråkig historia.  Men i det här fallet kan jag se vitsen med att göra sig kvitt bankhuset.  Det hade gått svamp i det - "den mycket fruktade äkta hussvampen" för att citera Tranåsposten som skrev om slakten av bankhuset i Frinnaryd år 2004.  Ja, den svampen är minsann en rälig en!  Så Sparbanken i Frinnaryd upphörde alltså definitivt det året.  Själva verksamheten hade ju för längesen lagts ner, precis som allt annat på landsbygden som inga huvudkommuner vill betala för.  Istället hade man ju börjat ta sig med bil in till stora staden Tranås och det vräkiga och flotta bankhuset där.  Aneby ville man ju helst undvika, det är huvudkommunen och roten till allt ont som drabbade Frinnaryd när den lilla orten blev berövad det ena efter det andra. (Men ja ä'nte bitter!)

Jag är glad för mina minnen av denna lilla by.  Som vanligt lyste solen när man gick till banken, varmt var det också förstås, en evig sommar.  Ett ljust hus i en ljus by...

Bankhuset brinner
Foto: Tranås-Posten

Allt som finns kvar av tomten där bankhuset låg

Lyckoslanten 1971
Bild från Internet

Reality - Kyrkan i mitt liv

Kyrkan

Jag har börjat gå i kyrkan.  En del skulle säga "Ja, men det har du väl alltid gjort."  Andra skulle säga "Va, du?!"  Och en tredje kategori skulle säga "Det gjorde du för länge sen, börjat nu igen?" Ja, jag kan väl hålla med den sista där - börjat nu igen.  Sanningen är den att jag nog aldrig riktigt lämnat min kyrka.  Jag tog bara en paus därifrån.  Dock har jag inte tagit en paus från min tro, den har alltid funnits där med större eller mindre styrka.  Men att sitta hemma och tro är inte detsamma som att få lite kloka ord serverade med jämna mellanrum av en professionell själavårdare.  Jag behöver umgås med likasinnade har jag kommit på.  Min älskade, älskade käraste familj betyder allt för mig, men när det gäller religion står jag ensam.  De respekterar mitt nyvunna nygamla intresse för Gud, Jesus, Maria och alla änglar och helgon, men de delar tyvärr inte det.  Ömsesidig respekt kan man ändå kalla det, jag har inte för avsikt att försöka omvända dem.

Hur kommer sig detta, nu då?  Som jag antytt i några av mina tidigare inlägg så har det hänt en del saker i mitt liv, saker av det mindre trevliga slaget.  Jag har kastats runt i en gigantisk centrifug under några månader.  Det gjorde mig yr och illamående, och även om jag landat på bägge fötterna så är jag fortfarande instabil och yr och har ibland svårt för att veta om mitt liv är på riktigt eller bara en dröm. Innerst inne vet jag ju vad som är sant och inte, men i korta ögonblick vet jag verkligen inte...  Det är en obehaglig känsla, och jag är benägen att kalla det för ångestattacker.  Men för att klara min vardag behöver jag all hjälp jag kan få.  Och det var ändå dags att hitta tillbaka till den mjuka, snälla och genuina människa jag en gång var.

Var börjar man när man inte varit i mässan på 20 år?  Det var inte riktigt läge att stövla fram och be om en bit av Kristi Kropp när man inte biktat sig på ännu längre än 20 år.  Ja, jag tog mässan när Påve Franciskus var i Malmö, men hur kunde man låta bli?  Det kändes ändå inte helt tokigt. Men nu var det liksom på riktigt, ett medvetet val att fortsätta min kristna bana och införliva kyrkobesök i min vardag.  Då skulle det till en bikt det första jag gjorde.  Jag kastade mig ut på kyrkans hemsida och valde bland rätterna på menyn.  Hmm, be Rosenkransen för fred, Högmässa, Mässa, Helgmålsmässa, Sakramental tillbedjan, Korsvägsandakt, Familjemässa... Jag fastnade för Sakramental tillbedjan, det kändes lite lagom för en som är en lite ringrostig stackare.  Och kväll dessutom, lagom efter jobb. Efter den här tillbedjan skulle det finnas möjlighet till bikt och efter det mässa.  Mässan tänkte jag dock inte gå i, det skulle börjas mjukt och lugnt.  Så jag smög in och satte mig på den här sakramentala tillbedjan, som jag inte riktigt visste vad den gick ut på.  Men det var inget konstigt, bara bön.  Inga psalmer och ingen mässa, lugnt och fridfullt.  Lite panik fick jag när folk började läsa solo helt plötsligt.  Nej, det vill inte jag, tänkte jag.  Det skulle säkert bli hur fel som helst!  Men jag slapp väldigt lägligt när dörren till biktstolen öppnades och det blev fritt fram för mig.  En behaglig miljö...  Att bekänna synder för en vilt främmande människa kan ju kännas egendomligt, men kanske just för att det är en helt främmande människa så känns det inte alls egendomligt.  Tvärtom så gick jag ut därifrån på lättare fötter än jag gick in, alltid skönt att bli förlåten.  En förutfattad mening som ickekatoliker har är ju att en katolik kan synda och hitta på hur mycket skit som helst, för de går ju bara till båset och sen är det frid och fröjd.  Nix pix, så enkelt är det inte!  Är man en sann katolik så ska man verkligen ångra det man gjort och sedan inte upprepa det.  Jag känner att min nuvarande livssituation går ut på just detta - ångra mig och inte göra om det.

Detta var första besöket.  Det har blivit några stycken sedan dess, ett besök i veckan faktiskt. Den viktigaste mässan är egentligen högmässan på söndagen, men jag känner att familjelivet är viktigt och vill helst inte åka hemifrån på söndagen.  Det har Gud säkert förståelse för...  Istället har det blivit kvällsmässor, och det trivs jag bra med.  (Förresten, en högmässa har det blivit, i sällskap av svärmor.) Kvällsmässor kan också vara spännande.  Vi katoliker är ju kända för våra helgon, och de glöms inte bort på sina dagar.  Jag har blivit välsignad med levande ljus på St Blasius och jag har fått korstecknet ritat i pannan med aska på Askonsdagen.  Det ni!

Men jag är inte någon perfekt människa.  Jag fortsätter svära över idioter jag omges av i trafiken på väg till och från jobb (och även på väg till och från kyrkan, förmodligen).  Trots allt vill jag tro att jag lugnat ner mig lite åtminstone.  Jag kan inte göra något åt dem ändå.  Men besöket på Askonsdagen satte mig verkligen på prov.  Eller Gud, vilket man vill.  Jag är inte bara emot galningar i trafiken, jag är också emot folk som anser att de har rätt att bära en annan varelses päls.  (Tror jag får skriva om det vid tillfälle.)  Jag hade slagit mig ner på en ensam rad, ingen bakom mig och ingen framför mig och ingen bredvid mig heller.  Det skulle dock snart komma att ändras.  Framför slog sig en tant ner, och hon hade en pälsjacka! När jag möter en kärring i päls brukar jag vända bort ansiktet med en äckelkänsla över hur någon kan bära något så vidrigt.  Faktiskt håller jag så långt avstånd jag bara kan till denna förfärliga människa.  Men nu satt jag där jag satt, lite trängd i ett hörn kan man säga.  Vad skulle ta mig till, vart skulle jag ta vägen?!  Jag trivs i hörn, så längst ut vill jag ju helst sitta om jag kan.  Kan jag ta min väska och jacka och sätta mig på andra sidan?  Men kyrkan började fyllas på och någon uppenbar anledning till min flytt hade omgivningen inte kunnat se.  Man vill ju inte betraktas som konstig...  Men blotta tanken på att ta tanten i hand i fridshälsningen och önska henne Guds frid kändes motbjudande.  Tro mig, jag försökte lägga band på mig, att inte tänka såna tankar i kyrkan eller någon annanstans heller.  Men, hon har ju päls!  Det kan inte ha varit Guds tanke, att man ska döda djur för att svassa omkring i deras päls.  Inte när det är fåfänga det handlar om.  Kan ha viss förståelse för folk i Sibirien eller på Grönland, typ.  Alltså, svära över en medmänniska i kyrkan är väl inte det ultimata om man säger så, men det var ju av sympati för en annan av Guds varelser.  Lite överseende har Han nog, och jag sa det inte högt...

Många tycker religion är trams.  Det finns ingen högre makt, det finns inget gott eller ont som styr våra liv bla bla bla.  Många tycker man är konstig och tråkig för att man springer i kyrkan, eller kanske rentav naiv och orealistisk.  Men tyck gärna det för all del.  Det är mitt liv!  Jag stör ingen, jag försöker inte omvända folk, jag springer inte runt och framhåller hur duktig och rättfärdig jag är och vilka syndare andra människor är.  Jag är den jag är, varken mer eller mindre.  Jag gör så gott jag kan, och försöker vara en bra människa med min religion som utgångspunkt.  Budskapet är ju ändå kärlek, och det kan ju inte vara fel, eller...?


Musik:  "Sex and the Church" med David Bowie
              "To have and to hold" med Depeche Mode

Några ord av kärlek

Här hänger jag en gång i veckan

Bild från Internet