Spirit says...: Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Banken - en samlingsplats för finansvärlden

Frinnaryd var betydligt större när jag var barn. Här fanns allt man behövde i form av affärer och företag, transportmöjligheter och service. Det var bara naturligt att lilla Frinnaryd även hade en bank. Det var Sparbanken som hade en filial i Frinnaryd. Banken var inrymd i en vit funkisvilla i två våningar - där ovanvåningen rymde en lägenhet - strategiskt placerad vid korsningen Rosenvägen/Sunhultsvägen. Där låg den, stor och ståtlig i centrala Frinnaryd, granne med Nöjds skoaffär, Allvins speceriaffär, bensinstationen och missionshuset. Sunhultsvägen var vad i folkmun kallades Stora vägen, för det var vägen som tog folk ut och in ur byn. Den vägen skulle man akta sig för, där kom bilar och bussar och man kunde bli överkörd.

Den lilla bankfilialen var inget speciellt stort kontor. Det bemannades så vitt jag kan minnas av en enda person. Om där var fler personer så var de nog inte speciellt synliga eftersom ingen annan har fastnat i mitt minne. Den här damen hette Ingrid, och jag minns henne som en äldre och lite bastant dam med glasögon, brunt hår i knut och en grön polyesterklänning i lite kraftigare tyg. Så klart hon hade fler kläder i sin garderob, för det har alla, men detta är den utstyrsel jag minns. Därav kommer jag inte alls ihåg hur tanten lät, eller om hon var trevlig eller barsk. Jag tror hon var trevlig, jag har aldrig hört någon säga något negativt om henne.

Jag hade min egen bankbok. Familjen startade ett sparkonto till mig när jag föddes, och satte in pengar regelbundet till mig så jag skulle ha ett startkapital när jag blev vuxen. På den tiden var det minsann inte något snack om att spara i fonder och aktier. Nej, det var rena kontanter som gällde, och det lönade sig också eftersom räntorna var värda namnet. Sitta hemma och föra över pengar mellan sina konton på dator fanns ju så klart inte heller, endast fysiska besök fanns på kartan. Och på den tiden var man välkommen in på sitt kontor med sina surt ihoptjänade pengar. Det var lite kul att följa med till banken när jag var liten. Utanför fanns ett lågt staket med järnstänger, och som liten flicka var det ju jätteroligt att klättra på dem. Men jag skulle ju med in på banken också, inte bara leka utanför. När man kom in stod där ett bord direkt till höger. Vad som fanns på det minns jag inte i sin helhet, jag hade bara ögon för Lyckoslanten. Lyckoslanten är en liten tidning för barn, utgiven av Sparbanken, finns än idag. På baksidan fanns ett korsord som täckte hela sidan, och det var det som var det roliga med Lyckoslanten. Ja, eken som var Sparbankens logga var ju också fin, även om jag aldrig begrep hur en ek kunde ha med banken att göra. Har faktiskt fortfarande inte en aning...

Där stod jag vid kassan med min bankbok. Bankboken skulle man alltid ha med sig, där stod vad man hade på kontot. Där stod också hur mycket man tog ut och hur mycket man satte in. Det var kort och gott en kassabok med enkel bokföring. Men man skrev ju inte i den själv, det gjorde Ingrid i kassan. Så det var bara att räcka fram bankbok och pengar och få sin insättning registrerad. Den gigantiska skrivmaskinen för detta ändamål förde ett förfärligt oväsen varje gång den printade siffrorna i min bok. Jag kan till och med känna doften av den, misstänker att den var elektrisk. Men vad begrep en liten unge i en ålder som innehöll bara en siffra och som sträckte sig till före skolåldern och troligen också lekskoleåldern?

Bankhuset finns ju förstås inte kvar idag. Det är borta precis som så många andra hus med stort värde för mitt minne av min älskade by. Ska ju sägas att många hus också finns kvar, men de verkar bortglömda för de är helt förfallna. De är faktiskt så bortglömda att nog ingen riktigt vet vem som äger dem. Och att riva hus med obekanta ägare kan ju bli en tråkig historia. Men i det här fallet kan jag se vitsen med att göra sig kvitt bankhuset. Det hade gått svamp i det - "den mycket fruktade äkta hussvampen" för att citera Tranåsposten som skrev om slakten av bankhuset i Frinnaryd år 2004. Ja, den svampen är minsann en rälig en! Så Sparbanken i Frinnaryd upphörde alltså definitivt det året. Själva verksamheten hade ju för längesen lagts ner, precis som allt annat på landsbygden som inga huvudkommuner vill betala för. Istället hade man ju börjat ta sig med bil in till stora staden Tranås och det vräkiga och flotta bankhuset där. Aneby ville man ju helst undvika, det är huvudkommunen och roten till allt ont som drabbade Frinnaryd när den lilla orten blev berövad det ena efter det andra. (Men ja ä'nte bitter!)

Jag är glad för mina minnen av denna lilla by. Som vanligt lyste solen när man gick till banken, varmt var det också förstås, en evig sommar. Ett ljust hus i en ljus by...