Kyrkan
Jag har börjat gå i kyrkan. En del skulle säga "Ja, men det har du väl alltid gjort." Andra skulle säga "Va, du?!" Och en tredje kategori skulle säga "Det gjorde du för länge sen, börjat nu igen?" Ja, jag kan väl hålla med den sista där - börjat nu igen. Sanningen är den att jag nog aldrig riktigt lämnat min kyrka. Jag tog bara en paus därifrån. Dock har jag inte tagit en paus från min tro, den har alltid funnits där med större eller mindre styrka. Men att sitta hemma och tro är inte detsamma som att få lite kloka ord serverade med jämna mellanrum av en professionell själavårdare. Jag behöver umgås med likasinnade har jag kommit på. Min älskade, älskade käraste familj betyder allt för mig, men när det gäller religion står jag ensam. De respekterar mitt nyvunna nygamla intresse för Gud, Jesus, Maria och alla änglar och helgon, men de delar tyvärr inte det. Ömsesidig respekt kan man ändå kalla det, jag har inte för avsikt att försöka omvända dem.
Hur kommer sig detta, nu då? Som jag antytt i några av mina tidigare inlägg så har det hänt en del saker i mitt liv, saker av det mindre trevliga slaget. Jag har kastats runt i en gigantisk centrifug under några månader. Det gjorde mig yr och illamående, och även om jag landat på bägge fötterna så är jag fortfarande instabil och yr och har ibland svårt för att veta om mitt liv är på riktigt eller bara en dröm. Innerst inne vet jag ju vad som är sant och inte, men i korta ögonblick vet jag verkligen inte... Det är en obehaglig känsla, och jag är benägen att kalla det för ångestattacker. Men för att klara min vardag behöver jag all hjälp jag kan få. Och det var ändå dags att hitta tillbaka till den mjuka, snälla och genuina människa jag en gång var.
Var börjar man när man inte varit i mässan på 20 år? Det var inte riktigt läge att stövla fram och be om en bit av Kristi Kropp när man inte biktat sig på ännu längre än 20 år. Ja, jag tog mässan när Påve Franciskus var i Malmö, men hur kunde man låta bli? Det kändes ändå inte helt tokigt. Men nu var det liksom på riktigt, ett medvetet val att fortsätta min kristna bana och införliva kyrkobesök i min vardag. Då skulle det till en bikt det första jag gjorde. Jag kastade mig ut på kyrkans hemsida och valde bland rätterna på menyn. Hmm, be Rosenkransen för fred, Högmässa, Mässa, Helgmålsmässa, Sakramental tillbedjan, Korsvägsandakt, Familjemässa... Jag fastnade för Sakramental tillbedjan, det kändes lite lagom för en som är en lite ringrostig stackare. Och kväll dessutom, lagom efter jobb. Efter den här tillbedjan skulle det finnas möjlighet till bikt och efter det mässa. Mässan tänkte jag dock inte gå i, det skulle börjas mjukt och lugnt. Så jag smög in och satte mig på den här sakramentala tillbedjan, som jag inte riktigt visste vad den gick ut på. Men det var inget konstigt, bara bön. Inga psalmer och ingen mässa, lugnt och fridfullt. Lite panik fick jag när folk började läsa solo helt plötsligt. Nej, det vill inte jag, tänkte jag. Det skulle säkert bli hur fel som helst! Men jag slapp väldigt lägligt när dörren till biktstolen öppnades och det blev fritt fram för mig. En behaglig miljö... Att bekänna synder för en vilt främmande människa kan ju kännas egendomligt, men kanske just för att det är en helt främmande människa så känns det inte alls egendomligt. Tvärtom så gick jag ut därifrån på lättare fötter än jag gick in, alltid skönt att bli förlåten. En förutfattad mening som ickekatoliker har är ju att en katolik kan synda och hitta på hur mycket skit som helst, för de går ju bara till båset och sen är det frid och fröjd. Nix pix, så enkelt är det inte! Är man en sann katolik så ska man verkligen ångra det man gjort och sedan inte upprepa det. Jag känner att min nuvarande livssituation går ut på just detta - ångra mig och inte göra om det.
Detta var första besöket. Det har blivit några stycken sedan dess, ett besök i veckan faktiskt. Den viktigaste mässan är egentligen högmässan på söndagen, men jag känner att familjelivet är viktigt och vill helst inte åka hemifrån på söndagen. Det har Gud säkert förståelse för... Istället har det blivit kvällsmässor, och det trivs jag bra med. (Förresten, en högmässa har det blivit, i sällskap av svärmor.) Kvällsmässor kan också vara spännande. Vi katoliker är ju kända för våra helgon, och de glöms inte bort på sina dagar. Jag har blivit välsignad med levande ljus på St Blasius och jag har fått korstecknet ritat i pannan med aska på Askonsdagen. Det ni!
Men jag är inte någon perfekt människa. Jag fortsätter svära över idioter jag omges av i trafiken på väg till och från jobb (och även på väg till och från kyrkan, förmodligen). Trots allt vill jag tro att jag lugnat ner mig lite åtminstone. Jag kan inte göra något åt dem ändå. Men besöket på Askonsdagen satte mig verkligen på prov. Eller Gud, vilket man vill. Jag är inte bara emot galningar i trafiken, jag är också emot folk som anser att de har rätt att bära en annan varelses päls. (Tror jag får skriva om det vid tillfälle.) Jag hade slagit mig ner på en ensam rad, ingen bakom mig och ingen framför mig och ingen bredvid mig heller. Det skulle dock snart komma att ändras. Framför slog sig en tant ner, och hon hade en pälsjacka! När jag möter en kärring i päls brukar jag vända bort ansiktet med en äckelkänsla över hur någon kan bära något så vidrigt. Faktiskt håller jag så långt avstånd jag bara kan till denna förfärliga människa. Men nu satt jag där jag satt, lite trängd i ett hörn kan man säga. Vad skulle ta mig till, vart skulle jag ta vägen?! Jag trivs i hörn, så längst ut vill jag ju helst sitta om jag kan. Kan jag ta min väska och jacka och sätta mig på andra sidan? Men kyrkan började fyllas på och någon uppenbar anledning till min flytt hade omgivningen inte kunnat se. Man vill ju inte betraktas som konstig... Men blotta tanken på att ta tanten i hand i fridshälsningen och önska henne Guds frid kändes motbjudande. Tro mig, jag försökte lägga band på mig, att inte tänka såna tankar i kyrkan eller någon annanstans heller. Men, hon har ju päls! Det kan inte ha varit Guds tanke, att man ska döda djur för att svassa omkring i deras päls. Inte när det är fåfänga det handlar om. Kan ha viss förståelse för folk i Sibirien eller på Grönland, typ. Alltså, svära över en medmänniska i kyrkan är väl inte det ultimata om man säger så, men det var ju av sympati för en annan av Guds varelser. Lite överseende har Han nog, och jag sa det inte högt...
Många tycker religion är trams. Det finns ingen högre makt, det finns inget gott eller ont som styr våra liv bla bla bla. Många tycker man är konstig och tråkig för att man springer i kyrkan, eller kanske rentav naiv och orealistisk. Men tyck gärna det för all del. Det är mitt liv! Jag stör ingen, jag försöker inte omvända folk, jag springer inte runt och framhåller hur duktig och rättfärdig jag är och vilka syndare andra människor är. Jag är den jag är, varken mer eller mindre. Jag gör så gott jag kan, och försöker vara en bra människa med min religion som utgångspunkt. Budskapet är ju ändå kärlek, och det kan ju inte vara fel, eller...?
Musik: "Sex and the Church" med David Bowie
"To have and to hold" med Depeche Mode
 |
| Några ord av kärlek |
 |
| Här hänger jag en gång i veckan Bild från Internet |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar