Reality - Äventyr i Tyskland

På tjänsteresa 

Dag 1 

Hastigt och lustigt beslutades om en tjänsteresa till Tyskland.  Jag stod på tur efter drygt ett år på min stol, och inför nya flödena var det ett kundkrav att komma och visa ansiktet.  Så chefen och jag skulle göra just detta.  Kul, tyckte jag, ett ansikte till namnet och mailen i min dator är alltid en positiv sak.  Det skulle avverkas två orter med kunden, samt ett par avstickare för leverantörer.

Så kom dagen.  Planen var flyg till Frankfurt, upphämtning på flygplatsen av chefen, och sedan vidare till första anhalten - Weiherhammer.  Planet skulle inte lyfta förrän 13:15 från Kastrup, och käre maken var vänlig nog att ställa upp som taxichaffis även denna gång.  Till och med sonen var vaken i tid!  Ingen brådska tyckte jag, åka hemifrån vid 11-tiden skulle räcka gott.  Ja, gjorde det väl...!  Hade varit kanon att hinna med 11:21-tåget, men det tåget fick jag bara titta på från bron över till tågstation (vägarbete satte en del käppar i hjulet).  Plan B fick bli avgång 11:41 istället.  Hmm, inte helt ultimat, men det kunde ju funka ändå.  Lite mindre tid att gå och dra på flygplatsen, bara.  Men nej - försenat till 11:50!  Inte bra alls!  Det är ju så här att börjar det försenas så kan det hålla på hur länge som helst.  En försening till och det blir taxi till Kastrup, företaget betalar!  Och ve och fasa!  Försenat till 11:55!  Nä nu får det vara nog, nu blir det taxi!  Så jag samlade ihop väskorna och placerade mig i rulltrappan i jakt på en taxi.  Och där kunde jag jagat...  Inte en enda taxibil i sikte!  På Hyllie, vid tågstationen, mitt på en söndag!  Det var ju knappt troligt att det skulle gå fortare med taxi till flyget när man inte ens hittade någon.  Alltså samlade jag ihop väskorna ännu en gång och lufsade ner i underjorden igen.  Och där stod tåget och väntade.  Alla sillarna trängdes för att komma in i burken, så även jag någon minut senare.  Hade mitt kappskärp fladdrat till så hade inte dörrarna stängts...

Ingen kö vid security, kunde lugnt använda fyra lådor till allt jag hade med mig - en för trolleyn, en för datorn och vätskorna, en för kameran och kappan och så en för handväskan.  Kan inte minnas att jag nånsin spritt ut mitt bagage på så många lådor innan...  Men jag slapp pipa när jag gick genom bågen, för en gångs skull.  Till och med så jag hann se på röntgenbilden det personalen såg av mina packade prylar.  Och som vanligt skulle man igenom parfymbutiken.  Nej, ingen parfym för mig, det var vattnet jag var ute efter.  Innan jag lämnade huset skrapade jag ihop vad jag kunde hitta i danska kronor och euro, så det var enkelt att bara slänga iväg ett par stora håliga kronor och marschera ut med en flaska kildevand bort till gate 5B.  Och som vanligt så var min gate fullbemannad, och jag cruisade därmed helt förbi den och slog mig ner vid gaten bredvid där det inte satt många själar.  Så kul är det inte att stå upp och läsa dagens sydsvenska.

Resan över gick utan några större krusiduller.  Hade ju då en liten elak dvärg i sätet bakom mig -  så liten att han inte hade ett eget säte utan satt i mammas knä.  En spädis som gråter må väl vara hänt, tänkte jag och försökte täcka det gälla skriket med nya musiklurarna och en god bok.  Men när det ylades ut i högtalarna i ett tal längre än något annat om vad som skulle serveras under denna korta tur, så fick jag i det närmaste lägga ner projekt musik.  Åtminstone pausa.  Men det blev en kopp kaffe, en flaska vatten, samt en ostsmörgås.  Det skulle ändå dröja ett bra tag innan det blev någon mat.  Så mätt och nöjd och kissnödig kom jag av planet tidigt och kunde snabbt slinka in på en toalett.  Rent och snyggt, men jag saknade tvål...  Under tiden hade min käre chef hunnit höra av sig, bara för att meddela att han nog skulle bli lite sen.  Gjorde inte så mycket, jag hade det bra i ankomsthall 1A. Så efter en del mekande med telefon och sms så hittade vi varandra, och sen bar det av mot Weiherhammer.

Jag har nog aldrig varit med om tre snabbare timmar i en bil med en person nånsin!  Chefen pratade oavbrutet från det vi satte oss i bilen fram tills vi klev in genom dörren till hotellet i Weiherhammer. Jag flabbade rättså bra själv, var helt trött i tungan när vi var framme.  Men även om bilturen gick bra, så lärde vi oss att gps kan inte alltid litas på.  Nog för att vi visste att Weiherhammer inte direkt är någon metropol, men när man blir guidad in på en liten grusväg som inte leder till något annat än en privat fastighet mitt ute i ingenting istället för till sitt hotell i centrala Weiherhammer, då är man nog lite tokigt på det.  Alltså var det bara att vända (och varför inte backa upp på gräset och ramma stenarna runt den lilla rabatten om inte undertecknad försynt frågat vad han höll på med), uppdatera gps-eländet och köra tillbaka igen.  Och fram kom vi till slut, och det var värt att köra vilse till.  Hotell Witt am See - nytt, fräscht, rent och fint, mitt i byn.  Men drömmen om en dusch och tidig sänggång kunde jag ju drömma om, nu skulle vi till grannbyn Grafenwöhr och träffa en för oss ny åkare.  Redan innan vi lämnade hemmet visste vi att söndagskvällen skulle tillbringas där.  Och det blev inte så oävet - en stor Weissbier och grillat på det och samtal och skratt i ganska exakt i tre timmar.  Sen hade jag lyssnat färdigt på min unge chef med de höga ambitionerna.  Lite sårig i öronen sade vi farväl till dessa fantastiskt trevliga och gästvänliga människorna som kunde vara så personliga utan att kasta titlarna.  En bedrift som inte hade lyckats i Sverige...  Vi klev in i vår hyrbil utan bensin, så på ångorna körde vi in till centrala Grafenwöhr för att hitta en mack som kunde serva oss vid denna sena timma.  Det ville det till, eftersom vi nog inte skulle klara oss tillbaka till Weiherhammer på de ångor som fanns kvar i tanken, vad chefen än sa.  Alltså detta är Tyskland...  Här ligger man efter efter.  I lilla Sverige kan vi tanka dygnet runt tack vare kortapparater, i Tyskland har man tur om man hittar en sån bensinstation.  Och inga butiker i Tyskland har söndagsöppet...  Började känna mig lite eländig - på jakt efter en automatbensinstation mitt i natten i ett land som sällan har sådana, och i en bil som inte skulle ta oss tillbaka till hotellet, kissnödig till sprängningsgränsen, frusen, trött, och i desperat längtan efter både duschen och sängen.  Lilla Grafenwöhr, mitt ute i ingenting, hade en bensinstation med kortbetalning...

Har njutit av en varm och mysig dusch och ligger nu ren och väldoftande i en fräsch hotellsäng i sydöstra Tyskland.  Önskar min älskade make låg bredvid mig här...

Så var det tid igen

Allt jag såg av Frankfurt

Spelat bort ditt bagage?

Utsikt från mitt fönster

Lugnt och skönt i lilla Weiherhammer

Efterlängtad

Dag 2

Inte direkt uppe med tuppen, men fullt utvilad trots den sena timman framför tysk TV där man blev tvungen att höra kommissarie Barnaby prata tyska.  Inte för att jag tittade speciellt mycket, det skulle bara stå på.  Nej, jag var upptagen med Dag 1.

Hotellfrukost...  Inte mycket som slår det när det gäller frukost.  Och detta hotell var känt för att ha färska mejerivaror.  Så det blev två Semmeln, kaffe, croissant och apelsinjuice.  Chefen, som dök upp en stund senare, trött och febrig, kunde bara få ner en tallrik kvark med müsli.  Så dagens kundpresentation skulle alltså bli en utmaning...

Att hitta till kunden i Weiherhammer var inga större bekymmer.  En stor anläggning i en liten stad - eller by - kunde ju inte vara alltför svårt.  Det var det inte heller.  Lite Fort Knox innan man blev insläppt men det hör ju till.  Och för att verkligen visa att man läst säkerhetsföreskrifterna så fick man skriva ett avancerat prov innan man blev utsläppt.  Tre frågor och så självklara att man inte hade behövt läsa den långa uppsatsen egentligen.  "Får man inta alkohol och droger på området?"  På vilken arbetsplats är det tillåtet...?  Vår kontaktperson stod utanför och väntade på oss när vi rullade in, liksom en välkomstkommitté i miniatyr.  Försedda med lysande västar promenerade vi genom bygget tills vi hamnade där vi skulle vara.  Man kan ju tycka att kunden var i stort behov av större konferensrum, för det var det mest hopklämda jag varit med om.  Själv satt jag så långt ifrån dörren som det bara gick, de övriga som skulle lyssna på vårt koncept satt mer eller mindre i knät på varandra.  Allt gick bra tills min blåsa började fyllas.  Störigt...!  Jag visste inte var toaletten fanns, som besökare skulle jag nog behöva eskort, och dessutom skulle jag bli tvungen att kliva över folk, tvinga dem till att resa sig, samt till slut åla mig ut genom dörren.  Vad jag skulle göra skulle ju bli väldigt uppenbart, och på något sätt lite pinsamt.  Inte för att jag måste kissa, för det måste alla, men för att jag skulle störa mötet och vara besvärlig i största allmänhet.  Men när jag till slut var på väg att explodera och jag hade slutat lyssna för länge sen, så fick det bli så ändå.  A lady's gotta do what a lady's gotta do...  Kan anta att jag såg ut som Jim Carrey i Liar Liar när han låtsades kissa i en mugg.

Lunch - inte särskilt hungrig men ändå gott med ett avbrott.  Vägen till matsalen gick genom kundens hela verksamhet, och nyttan skyddshjälm, skyddsskor och skyddsglasögon var liksom uppenbar.  (Av hänsyn till kundens integritet och min sekretess så kommer jag inte berätta vilket företag jag besökt eller vad deras verksamhet består i, och av dessa självklara anledningar kommer det inte heller finnas några bilder från besöket.  Men ni blir nöjda med omgivningarna, de var rätt fina...)

Besöket tog så småningom slut, och eftermiddagens plan var möte med leverantörer.  På väg ut från kunden blev vi haffade av en potentiell samarbetspartner, och vips så satt vi på deras kontor med varsin leksaksbil i ena handen och ett glas vatten i den andra.  Får se vart det leder.  Trevliga var de i alla fall, och de skrattade när vi berättade vilken leverantör vi använder i ett annat närområde.  Haha, undrar varför...  Sen vidare till nästa leverantör.  Där blir det nog affär, eftersom hon är väl inkörd på linjen vi tar över.  Planen efter detta besök var direkt till Dortmund för övernattning, kanske med ett stopp för bensträckning och matintag.  Och fotografering.  Kunde ju inte komma hem med tom kamera...

Jag var trött som ett ägg, och ville helst av allt sova en liten stund på väg till Dortmund.  Men det var omöjligt av två anledningar.  För det första pratade min chef oavbrutet, för det andra vågade jag helt enkelt inte stänga ögonen en enda sekund.  Av någon outgrundlig anledning verkade hans hyrbil dra åt höger hela tiden, även när där var bilar där.  Ibland var avståndet till bilen bredvid så litet att det knappt gick emellan en bit dasspapper.  Och hastigheten...  Nja, kan väl säga att jag bad en tyst bön samt påminde lite försynt om att jag hade man och två barn och gärna vill träffa dem igen.  Så började jag ju då bli kissnödig igen.  Dags att stanna och äta.  Burger King någonstans mellan Weiherhammer och Dortmund fick duga, och det var lika gott med hamburgare som det var att nyttja deras toalett.  Och det gjorde jag - två gånger.  Ändå började det bli kris när det var 2 timmar kvar till Dortmund.  Hur jag överlevde det?  Låt oss säga att jag började bli van...  Men hur kunde det bli såhär nu?  Jo, tyskarna är lite galna med att bjuda på vatten i stora lass, och det mottogs ju rätt väl från min sida.  En och annan slurk kaffe slank också ner.  Men vi närmade oss ändå målet i Dortmund - Hotell Unique Novum - och jag började se en ände på livet som Tycho Brahe.  Det gick ju inte så bra för honom, men banne mig om det inte skulle gå bättre för mig!  Men ve och fasa!  Mitt i vägen stod någon och viftade med en lampa.  Bara att köra in till kanten.  Käre chefen fick fortkörningsböter!  Alltså, jag var såååå nära att säga till poliserna att detta inte gick för sig, jag höll ju på att kissa i byxorna!  Chefen tyckte jag kunde hoppa in i busken utanför medan han sonade sitt brott med kreditkort, men där gick ju min gräns.  Men hotellet var ändå värt att vänta på!  Wow, vilket lyxigt ställe!    Och uppgraderad till Superior!  Röd marmor i hela lobbyn, ljus marmor i mitt badrum, höga fönster och kraftiga gardiner med snoddar Maria Montasami bara kunde drömma om.  Så flott att jag inte ens ville förstöra arrangemangen med mörkläggning.  Men rummet föll helt plötsligt platt - TV:n funkade inte!  Som sagt, jag behöver inte titta, det ska bara låta.  Så det tog säkert en halvtimma att försöka få igång den.  Klättrade på möblerna, drog ur kontakter, vred på antennsladdar.  Men brydde sig den om det?!  Men de var ändå förlåtna - kände mig nästan som om jag befann mig hos ryska tsaren...

Hotellfrukost 

Fin middag på väg mot Dortmund

Efterlängtad igen

Utsikt från mitt fönster

Tjusig detalj

Dag 3

Här var jag ensam till frukost.  Övernattningen i Dortmund berodde på att chefen har sin lägenhet där, och den övernattade han ju själv så klart i.  Jag passade på att sova så länge jag kunde, så någon stor frukost blev det inte.  Och precis när jag stod i lobbyn och checkade ut så kom chefen för att hämta mig.  Och han fick då tillbaka sitt körkort som han glömt i hotellreceptionen när han checkade in mig kvällen innan.  Ack, sådan slarver...!  Men nu var vi ute i god tid, och räknade med lite för mycket tid till Gladbeck.  Men jag tycker det är skönt att slippa stressa, så det var helt ok.

En ny liten välkomstkommittée, en hel del nya ansikten.  Trevliga och korrekta som dagen innan, och jag har hetat Frau Engman i nästan tre dagar nu.  Nytt konferensrum, nytt kaffe och nytt vatten...  Jag tittade efter toadörren på väg till konferensrummet utan att lyckas hitta någon, så jag väntade på rätt ögonblick att avancera.  En stackare råkade spilla sitt vatten, och skulle hämta pappersservetter på toa, att jag inte hängde på där skulle jag ångra mer än en gång.  Jag gick från "Inte nu igen" till "Snart reser jag mig" till förnekelse och till Tycho Brahe.  Men där!  Någon reste på sig!  Jag var inte sen att slänga mig ur min stol och mumla något om kaffe och vatten och toalett, och det blev en guidad tur.  Sen var det fritt fram att gå på toa när jag själv kände för det.  Ett par gånger till, sen satt vi i bilen på vägt mot Düsseldorfs flygplats.  Lite kö på Autobahn, men helt ok får jag säga.

Flygplatsen var inte den största jag varit på.  Ljus och luftig när man kommer in, men sen var det inte mycket mer.  Men om inte det är så spännande så ser man till att det blir det.  Min ljusa trenchcoat lyste med sin frånvaro, och jag antog att den låg kvar i chefens hyrbil, som vid det här laget var på väg till Dortmund.  Sen lokaliserade jag den till Gladbeck, men det visade sig vara fel trots allt, tack och lov.  Ordningen återställd, kappan kommer tillbaka.  Sen skulle man då genom säkerhetskontrollen.  Hehe...  Jag bejakar flygplatssäkerhet, och även om röntgensnurran är frivillig så skulle jag inte komma på tanken att neka den.  Sagt och gjort.  Det slutade med att jag fick gå åt sidan in i ett litet bås och få en frisk search...  De kan ju inte veta det, men jag är nog den sista som skulle komma på tanken att hitta på dumheter på en flygplats.  Men jag är glad att de gör detta!  Nästa gång kanske de haffar någon som tänker annorlunda än jag...  Så efter inköp av Toblerone och en strategisk placering bredvid toaletten vid gate A56, sitter jag nu och väntar på att först gå och kissa en sista gång på tysk mark innan jag landar och börjar med att kissa i Danmark.  Och det är alltid lika kul att titta på folk (som jag inte gjort så mycket eftersom jag suttit försjunken i detta) och lyssna på utrop och undra om de efterlysta kommer dyka upp till sin gate eller inte.  De som skulle till gaten bredvid min kom inte i alla fall.  Men oj, ett utrop vid min gate också!  Dags att gå ombord.  Och jag som inte hunnit kissa än!!  Nej, nej, nej, nej, nej...!

Sedan klaffade allt.  Lugn och skön flygning, kom iväg 10 minuter tidigare än planerat, landade följaktligen tidigare än planerat.  Vackra molnformationer och Bron från ovan...  Och en man som väntade på Hyllie.  Ain't life grand?


Musik:  "Afraid" med David Bowie
              "Black car" med Miriam Bryant

Kungligt elegant lobby

Dortmund vaknar

Dessa moln måste man ju kunna gå på

Hemma igen

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes The Man Who Sold the World

I smashed my soul and traded my mind

Reality - Prata går ju

Samtalsterapi

Att gå till en terapeut av något slag - kurator, psykolog, psykiater etc - har alltid varit tabubelagt.  Vem vill att folk ska se på en som ett psykfall som måste gå till en hjärnskrynklare för att klara vardagen?  Nu är det inte så längre.  Det är vanligare än man tror att folk har en terapeut av något slag.  Det känns bra.  För det är faktiskt såhär att livet är tufft, mycket tuffare än det var förr.  Vi är trötta och stressade, skadade och sargade.  Man ska så mycket, måste så mycket, det ska presteras, man ska ha en viss status, tjäna pengar, åka på utlandsresor, ha en pool, och sen lägga ut sitt liv på facebook så alla kan se hur väl man passar in i tidens livsmönster.  Ibland blir det så svårt att vi inte klarar att leva utan hjälp. När vi har många år kvar i livet men inte känner för att leva dem, för vi orkar inte.  När allting blir jobbigt och vi inte vill gå ur sängen.  När vi fattar förödande beslut som nästan kostar oss hela vår tillvaro.  Då är det dags att be om hjälp, och det ska man inte skämmas för.  När man bryter en arm går man till ortopeden, när man får cancer går man till onkologen.  Så när man går sönder i själen går man till en terapeut.  Det är inte svårare än så.

Det var lite läskigt ändå att sätta sig där för första gången.  Var i mitt trasiga liv skulle jag börja tråckla?  Jag behövde faktiskt inte alls fundera på det.  Min terapeut hade en plan.  Hon visste precis hur hon skulle lägga upp det.  Hon ställde några relevanta frågor, ritade upp en tidslinje, satte intervaller, frågade lite till, och sen hade vi något att arbeta med.  Kan man verkligen må bättre genom att prata och berätta om alla sina dumheter, varför man tänkte si eller så, gjorde det eller det? Ja, faktiskt!  Om inte annat så kan man få förklaringar på hur psyket fungerar och varför man reagerar som man gör på olika situationer.  En chockartad upplevelse blir en process att ta sig igenom, och processen har olika stadier.  Och denna fantastiska kvinna som pysslat om mig nu några månader, hon har vetat hela tiden hur jag skulle fungera från första stund jag klev in hos henne.  Hon förutsåg mina olika stadier, och just nu är jag i ett utsläckningsstadium.  Jag kan se det där, faktiskt.  Först var jag chockad över det som hänt, men ändå rationell.  Sen kom tårarna som jag ändå ville tränga bort där, för tog de överhanden så hade det inte blivit något den gången.  Sen började styrkan och en gnutta livsglädje komma tillbaka, jag hade många svar på mina egna frågor, och den goda fen började bli ett bollplank.  Det är då det är dags att försöka flyga med klippta vingar.  Det går inte alltid så bra, man störtar med näsan först och det gör ont.  Tårarna kommer igen, men man borstar av sig och fortsätter försöka, tänker att vingarna växer ut igen.  Det var väl då märkvärdigt om man inte skulle lyfta någon gång!  Ja, hon finns där som någon som håller i sadeln när stödhjulen tagits bort.  Det går knaggligt och vingligt i början, men någon gång i framtiden är det tänkt att hon ska släppa greppet så man kan cykla själv.  Jag vinglar för mycket just nu.  Vissa dagar är bra dagar, och alla bekymmer verkar som bortblåsta.  Andra dagar gör sig det mörka påmint igen.  Det där mörka, skuggan, massan, som smyger sig runt och förpestar mitt liv.  Den mörka sidan som vann när den slogs med den ljusa om mina val i livet.  Den där kvällen när Harry Potters föräldrar dött och professor Dumbledore släcker gatlyktorna.  Den där kvällen när Glenn Close kokar barnens kanin.  En absurd och skrämmande mörk tillvaro.  Hur kan det bara bli något av den igen...  Jag vet inte hur.  Men jag lärde mig att även den mest vissna blomma kan få liv igen, bara man vattnar den på rätt sätt.

"Hur var din barndom?"  En sanning med modifikation.  I mitt fall var det ju inte den första frågan jag fick, men med tiden kom vi in på min barndom ändå.  Och det är faktiskt en högst relevant fråga!  Det är ju i barndomen som en grundläggande trygghet läggs.  Kommer det då något som stör detta, som rubbar den tryggheten och gör barndomen till något den inte borde vara, då är det inte konstigt att man blir skadad som ung och ännu senare i livet.  Ett barn eller en ung person har inte förmågan att se när felet inte är deras.  Det är väldigt lätt att anklaga sig själv, särskilt när en vuxen talar om att man gjort fel. Men som ung flicka kände jag ändå någonstans inom mig att något inte var rätt.  Och som vuxen har jag förstått att det faktiskt inte var det heller.  Att få detta bekräftat var en enorm lättnad!  Det var inte mitt fel!  Hör ni det, ni där ute som läser detta och vet vad jag pratar om?  Det var inte mitt fel!  Det kunde aldrig någonsin bli mitt fel!  Hur skulle det - jag var ett barn!  Det var ert fel!  Ni som var vuxna och skulle föreställa min trygghet, ni som skulle ta hand om mig, hålla om mig, säga att allt skulle bli bra och att det onda inte hade någon plats, och att det skulle försvinna.  Men nej, det onda fick bli kvar och jag fick försvinna...  Den enda kontroll jag hade över mitt liv var självsvält och självskadebeteende.  De blev mina bästa vänner, för när jag var med dem försvann allt som gjorde ont på riktigt.  Men varför skulle ni bry er - ni trodde mig ju ändå inte...

Utan min terapeut vet jag inte hur det hade gått.  Kanske hade det gått bra, kanske inte.  Jag vet bara att hon fick mig att må bra igen.  Och när jag inte mådde bra kunde hon förklara varför.  Hon öppnade helt enkelt mina ögon.  Jag hade glömt hur man lever.  Nu kommer jag ihåg...




Musik:  "Innan vi faller" med Joakim Berg och Lisa Nilsson

Vi hade allting...

En gång i tiden var allt det här vårt

Innan vi faller i varandras armar

Ska vi falla isär...

             

Reality - Kåseri Maj

Maj 2018

Det här har nog varit den mest händelserika månaden på länge.  Ingen risk att jag sitter här med idétorka för maj, direkt.

Då börjar vi med eländet Eurovision Song Contest.  Man har ju någon sorts hatkärlek till detta årliga spektakel, och i år blev det mer hat än kärlek.  Några låtar var riktigt trevliga, kunde tänkt mig Frankrike, Italien, Estland och Danmark i topp, till och med Tjeckien för den var lite kul.  Men Israel...  Alltså, hallå, seriöst?!  Nu kommer djävulen fram i mig, och jag kommer inte vara snäll.  Så på förhand ursäkta, ni som är politiskt korrekta och vägrar både kränka eller kränkas.  Såhär tycker jag, och det står jag för!  Och trots allt så är vi en demokrati - tror jag.  Ibland undrar jag, eftersom det blir liv för vad man än säger, men ändå.  En tjocksmock med ett ansikte som mest liknar en fotboll med hår, en flata som likt en höna kluckar fram något som ska föreställa en låt, där det plinkas och plonkas lite här och där mest som lusten faller på, och ju mer man skriker och ylar desto bättre tydligen.  Vår egen Benjamin smög fram sin låt, och även om jag inte alls var så glad för den, så hade jag mycket hellre sett den på prispallen än en kalkon som bräker fram det enda som tycks vara accepterat i samhället nu för tiden - bögar och flator, helst transor, allt som kan passa i regnbågen.  Kan man också slänga in ett politiskt budskap så är ju allt hemma.  Vad är det för fel på en helt vanlig och trevlig liten sång utan några budskap, utan någon mångfald från udda minoriteter?  Kan man inte bara få njuta och ha lite roligt och trevligt för en gångs skull...  Jag blir så trött...  Jag som majoritet (?!) känner mig kränkt av minoriteterna som hela tiden måste hävda sin egen suveränitet!  Och det är ju så populärt att känna sig kränkt nu för tiden, faktiskt nästan obligatoriskt.  Min dagliga kränkthet giv mig idag...

Mina barn står på agendan idag.  Min äldsta avkomma, dottern, lyckas med det mesta hon gör i sitt liv.  Hon är envis och målmedveten och det ger så klart resultat.  Hon sökte till en utbildning till flygvärdinna, och det började inte jättebra.  Första intervjun kunde hon inte gå på eftersom hon var bortrest.  Men hon fick en ny tid, och det bokades in med alla goda intentioner.  Tyvärr läste hon det hon väntat sig att läsa, så hon gick till fel hotell för nämnda intervju.  Sen fick man inte lov att vara, så det var inte lönt att komma inflåsande tre kvart senare.  Den lilla tösen fick med tårar i ögonen och en klump i halsen ta tåget hem igen med oförrättat ärende.  Moderskänslorna hos undertecknad flödade så klart över, och jag föreslog att hon skulle kontakta dem och berätta vad som hänt och be om en ny chans.  Dagen efter satt hon åter på tåget till den stackars intervjun, och för att göra en lång historia kort så blev hon uttagen till utbildningen.  Hurra, min dotter ska bli flygvärdinna!  Nu får jag billiga flygbiljetter till intressanta ställen!  Nja...  Så nu i maj gällde det.  Praktiskt prov - check!  Skriftligt prov - failed!  Va?!  Åh, nej, drömmen gick i kras... eller?  Nej, inte nödvändigtvis, ny chans ett par dagar senare.  Skriftligt prov - check!  Bilden som i min telefon rullades upp som ett MMS visade en vacker ung kvinna i en mycket efterlängtad uniform.  Stoltheten och glädjen fann inga gränser, och det var så jag nästan bölade därute i syrénbersån vid jobb, redo för en lunch i det väldoftande gröna.  Själv var hon så lycklig att hon glömde plånboken på tåget hem från Danmark. Trodde hon - plånboken hittades senare i ett helt udda fack i en av hennes nya arbetsväskor.  Mor upp i dagen...  Att hon numera skickar bilder på flygplansvingar bland molnen med kommentarer om en fin utsikt på kontoret, det är en helt annan sak...

Barn nummer två har tvärtom haft oflyt bigtime!  Eftersom han nu nyligen blivit arton år gammal så är det fritt fram att dricka alkohol.  På ett sätt är det lite förvånande eftersom han har varit så principfast och mer eller mindre vägrat ens smaka en lättöl.  Å andra sidan är jag ju glad för att han trots allt börjat bli lite social och ger sig ut och träffar folk på ett annat sätt än via dataspel och snapchat.  Alltså, på riktigt.  De två första festerna var väl inga problem, men sen tog det stopp.  Tur sonen har snälla kompisar som kan låna ut sina mobiltelefoner när ens egen obemärkt försvinner.  Suck, luren var nästan ny, fodralet funkade som en plånbok.  Borta var luren, körkortet, busskortet, student-id samt mastercard.  Så istället för en lugn kväll framför TV:n en sen fredagskväll så blev det att kasta sig över både polisen, banken och teleoperatören.  Tog en stund, men check på den.  Skjuts hem hade den lille knallen själv ordnat, så enligt överenskommelse knackade han på sovrumsdörren och annonserade sin hemkomst.  Sen fram på morgonkvisten fick jag SMS från luren avkomman lånat, där ägaren undrat om sonen kommit hem.  Det var en omtänksam kompis tänkte jag, det var ju bara en mobiltelefon trots allt.  Hmm, inte riktigt.  Där satt jag i godan ro och avnjöt min frukost, medan sonen tassade förbi med en blodig och smutsig skjorta för vidare förpassning till tvättkorgen.  Frågorna strömmade så klart ur mig, och den stackaren svarade så gott han kunde.  För att göra ännu en lång historia kort:  Sonen var en av de nyktraste på den här eländiga festen.  Där var andra som inte var riktigt lika nyktra, så de fick ha lite hjälp med att göra sig kvitt det som orsakade obehagskänslan i magen.  Några andra ville inte vänta på att toaletten skulle bli ledig, så sonen och de andra skulle bara packa sig därifrån.  Så ett par käftsmällar senare satt sonen i en ambulans med en vattenflaska vid munnen och en lampa i ögonen, samt en hjärnskakning och näsblod.  Hade dålig koll på hur han hamnat där.  Fullt ös på det nya moderna ordet "blåljuspersonal", med andra ord.  Rötäggen som inte vet hur man behandlar en medmänniska som vänligt med bestämt förklarar att de inte vill ha något bråk, de slapp förstås undan.  Men det är nu man sätter pekfinger och långfinger mot ögonen och vänder dem utåt...

Vissa saker är inte meningen.  Vi var bjudna på konfirmation förra helgen, och inget klaffade med detta event.  Maken jobbade i sitt anletes svett sådär på en lördag, och tiden höll han kanske inte jättebra koll på.  Alltså var det med andan i halsen vi satte oss i bilen.  Jag hade för dagen valt min favoritklänning, en vit vid historia med lite spets och jox.  Så, inne i bilen.  Men - åh nej!  En stor mörkbrun kletig fläck på min klänning!  Visst ja, gick ju emot makens dragkrok.  In och byt, tyckte maken, så sagt och gjort.  Men jag var tvungen att passera makens dragkrok ännu en gång, och det resulterade i en nästan lika stor fläck på andra sidan klänningen!  Av med smutsig klänning.  Och som lök på laxen drog jag av halvkletigt nagellack på den dessutom!  Suck och stön, den är fördärvad... Men det fick bli en senare historia, nu var det ont om tid.  På med ny klänning, plus ett par vita tights för att inte svänga runt med för vita ben i en kortare klänning.  Gissa om jag smög tillbaka till bilen... Konfirmation i protestantiska kyrkan (inte min grej, men fina var de), och så småningom hem igen. Klänningen jag tog istället var aldrig riktigt i fara när jag gick förbi dragkroken, men ta mig tusan om inte tightsen fick sig en fläck på knäet!  Jag ger upp...  Maken undrade ju vad jag höll på med och hur tusan jag lyckades, och då kunde inte jag hålla flabben.  Kanske bilen stod lite för nära väggen!  Ooh nej, hur kunde jag tycka något sånt, det var jag som var klumpig - tills han gjorde samma sak med sina ljusa linnebyxor.  Så felet var kompisens, för han hade oljat in släpet...  Men så skulle kläderna ju bli rena.  Det gick åt en hel del vanish, klorin, aceton och ännu mera vanish.  Punktbehandlat, och maskintvättat, blötlagt och skrubbat.  Makens byxor gick väl bäst kanske - färgen i brallorna bleknade, men fläcken var kvar.  På det andra var bara fläckarna kvar helt enkelt (något förminskade) och nagellacket liksom suddades ut.  Ok, så lätt ger jag mig inte, nu är det krig!  En del nätsondering och jag tänkte prova galltvål.  Det sista och verkligen sista alternativet skulle bli vitt nagellack...  Kan bara säga detta:  Precis som jag trott att vanish var det ultimata fläckborttagningmedlet...  Gallsåpa is the new white!! 


Musik:  Learning to Fly - Tom Petty
             Criminal World - David Bowie

Snyggaste flygvärdinnan ever!

Misshandel aftershocks - skoavtryck på kragen...

Trodde allt hopp var ute...

Men inte alls!

Gallsåpa is the new white!