Spirit says...: Reality

Maj 2018

Det här har nog varit den mest händelserika månaden på länge. Ingen risk att jag sitter här med idétorka för maj, direkt.

Då börjar vi med eländet Eurovision Song Contest. Man har ju någon sorts hatkärlek till detta årliga spektakel, och i år blev det mer hat än kärlek. Några låtar var riktigt trevliga, kunde tänkt mig Frankrike, Italien, Estland och Danmark i topp, till och med Tjeckien för den var lite kul. Men Israel... Alltså, hallå, seriöst?! Nu kommer djävulen fram i mig, och jag kommer inte vara snäll. Så på förhand ursäkta, ni som är politiskt korrekta och vägrar både kränka eller kränkas. Såhär tycker jag, och det står jag för! Och trots allt så är vi en demokrati - tror jag. Ibland undrar jag, eftersom det blir liv för vad man än säger, men ändå. En tjocksmock med ett ansikte som mest liknar en fotboll med hår, en flata som likt en höna kluckar fram något som ska föreställa en låt, där det plinkas och plonkas lite här och där mest som lusten faller på, och ju mer man skriker och ylar desto bättre tydligen. Vår egen Benjamin smög fram sin låt, och även om jag inte alls var så glad för den, så hade jag mycket hellre sett den på prispallen än en kalkon som bräker fram det enda som tycks vara accepterat i samhället nu för tiden - bögar och flator, helst transor, allt som kan passa i regnbågen. Kan man också slänga in ett politiskt budskap så är ju allt hemma. Vad är det för fel på en helt vanlig och trevlig liten sång utan några budskap, utan någon mångfald från udda minoriteter? Kan man inte bara få njuta och ha lite roligt och trevligt för en gångs skull... Jag blir så trött... Jag som majoritet (?!) känner mig kränkt av minoriteterna som hela tiden måste hävda sin egen suveränitet! Och det är ju så populärt att känna sig kränkt nu för tiden, faktiskt nästan obligatoriskt. Min dagliga kränkthet giv mig idag...

Mina barn står på agendan idag. Min äldsta avkomma, dottern, lyckas med det mesta hon gör i sitt liv. Hon är envis och målmedveten och det ger så klart resultat. Hon sökte till en utbildning till flygvärdinna, och det började inte jättebra. Första intervjun kunde hon inte gå på eftersom hon var bortrest. Men hon fick en ny tid, och det bokades in med alla goda intentioner. Tyvärr läste hon det hon väntat sig att läsa, så hon gick till fel hotell för nämnda intervju. Sen fick man inte lov att vara, så det var inte lönt att komma inflåsande tre kvart senare. Den lilla tösen fick med tårar i ögonen och en klump i halsen ta tåget hem igen med oförrättat ärende. Moderskänslorna hos undertecknad flödade så klart över, och jag föreslog att hon skulle kontakta dem och berätta vad som hänt och be om en ny chans. Dagen efter satt hon åter på tåget till den stackars intervjun, och för att göra en lång historia kort så blev hon uttagen till utbildningen. Hurra, min dotter ska bli flygvärdinna! Nu får jag billiga flygbiljetter till intressanta ställen! Nja... Så nu i maj gällde det. Praktiskt prov - check! Skriftligt prov - failed! Va?! Åh, nej, drömmen gick i kras... eller? Nej, inte nödvändigtvis, ny chans ett par dagar senare. Skriftligt prov - check! Bilden som i min telefon rullades upp som ett MMS visade en vacker ung kvinna i en mycket efterlängtad uniform. Stoltheten och glädjen fann inga gränser, och det var så jag nästan bölade därute i syrénbersån vid jobb, redo för en lunch i det väldoftande gröna. Själv var hon så lycklig att hon glömde plånboken på tåget hem från Danmark. Trodde hon - plånboken hittades senare i ett helt udda fack i en av hennes nya arbetsväskor. Mor upp i dagen... Att hon numera skickar bilder på flygplansvingar bland molnen med kommentarer om en fin utsikt på kontoret, det är en helt annan sak...

Barn nummer två har tvärtom haft oflyt bigtime! Eftersom han nu nyligen blivit arton år gammal så är det fritt fram att dricka alkohol. På ett sätt är det lite förvånande eftersom han har varit så principfast och mer eller mindre vägrat ens smaka en lättöl. Å andra sidan är jag ju glad för att han trots allt börjat bli lite social och ger sig ut och träffar folk på ett annat sätt än via dataspel och snapchat. Alltså, på riktigt. De två första festerna var väl inga problem, men sen tog det stopp. Tur sonen har snälla kompisar som kan låna ut sina mobiltelefoner när ens egen obemärkt försvinner. Suck, luren var nästan ny, fodralet funkade som en plånbok. Borta var luren, körkortet, busskortet, student-id samt mastercard. Så istället för en lugn kväll framför TV:n en sen fredagskväll så blev det att kasta sig över både polisen, banken och teleoperatören. Tog en stund, men check på den. Skjuts hem hade den lille knallen själv ordnat, så enligt överenskommelse knackade han på sovrumsdörren och annonserade sin hemkomst. Sen fram på morgonkvisten fick jag SMS från luren avkomman lånat, där ägaren undrat om sonen kommit hem. Det var en omtänksam kompis tänkte jag, det var ju bara en mobiltelefon trots allt. Hmm, inte riktigt. Där satt jag i godan ro och avnjöt min frukost, medan sonen tassade förbi med en blodig och smutsig skjorta för vidare förpassning till tvättkorgen. Frågorna strömmade så klart ur mig, och den stackaren svarade så gott han kunde. För att göra ännu en lång historia kort: Sonen var en av de nyktraste på den här eländiga festen. Där var andra som inte var riktigt lika nyktra, så de fick ha lite hjälp med att göra sig kvitt det som orsakade obehagskänslan i magen. Några andra ville inte vänta på att toaletten skulle bli ledig, så sonen och de andra skulle bara packa sig därifrån. Så ett par käftsmällar senare satt sonen i en ambulans med en vattenflaska vid munnen och en lampa i ögonen, samt en hjärnskakning och näsblod. Hade dålig koll på hur han hamnat där. Fullt ös på det nya moderna ordet "blåljuspersonal", med andra ord. Rötäggen som inte vet hur man behandlar en medmänniska som vänligt med bestämt förklarar att de inte vill ha något bråk, de slapp förstås undan. Men det är nu man sätter pekfinger och långfinger mot ögonen och vänder dem utåt...

Vissa saker är inte meningen. Vi var bjudna på konfirmation förra helgen, och inget klaffade med detta event. Maken jobbade i sitt anletes svett sådär på en lördag, och tiden höll han kanske inte jättebra koll på. Alltså var det med andan i halsen vi satte oss i bilen. Jag hade för dagen valt min favoritklänning, en vit vid historia med lite spets och jox. Så, inne i bilen. Men - åh nej! En stor mörkbrun kletig fläck på min klänning! Visst ja, gick ju emot makens dragkrok. In och byt, tyckte maken, så sagt och gjort. Men jag var tvungen att passera makens dragkrok ännu en gång, och det resulterade i en nästan lika stor fläck på andra sidan klänningen! Av med smutsig klänning. Och som lök på laxen drog jag av halvkletigt nagellack på den dessutom! Suck och stön, den är fördärvad... Men det fick bli en senare historia, nu var det ont om tid. På med ny klänning, plus ett par vita tights för att inte svänga runt med för vita ben i en kortare klänning. Gissa om jag smög tillbaka till bilen... Konfirmation i protestantiska kyrkan (inte min grej, men fina var de), och så småningom hem igen. Klänningen jag tog istället var aldrig riktigt i fara när jag gick förbi dragkroken, men ta mig tusan om inte tightsen fick sig en fläck på knäet! Jag ger upp... Maken undrade ju vad jag höll på med och hur tusan jag lyckades, och då kunde inte jag hålla flabben. Kanske bilen stod lite för nära väggen! Ooh nej, hur kunde jag tycka något sånt, det var jag som var klumpig - tills han gjorde samma sak med sina ljusa linnebyxor. Så felet var kompisens, för han hade oljat in släpet... Men så skulle kläderna ju bli rena. Det gick åt en hel del vanish, klorin, aceton och ännu mera vanish. Punktbehandlat, och maskintvättat, blötlagt och skrubbat. Makens byxor gick väl bäst kanske - färgen i brallorna bleknade, men fläcken var kvar. På det andra var bara fläckarna kvar helt enkelt (något förminskade) och nagellacket liksom suddades ut. Ok, så lätt ger jag mig inte, nu är det krig! En del nätsondering och jag tänkte prova galltvål. Det sista och verkligen sista alternativet skulle bli vitt nagellack... Kan bara säga detta: Precis som jag trott att vanish var det ultimata fläckborttagningmedlet... Gallsåpa is the new white!!

Musik: Learning to Fly - Tom Petty
Criminal World - David Bowie