Samtalsterapi
Att gå till en terapeut av något slag - kurator, psykolog, psykiater etc - har alltid varit tabubelagt. Vem vill att folk ska se på en som ett psykfall som måste gå till en hjärnskrynklare för att klara vardagen? Nu är det inte så längre. Det är vanligare än man tror att folk har en terapeut av något slag. Det känns bra. För det är faktiskt såhär att livet är tufft, mycket tuffare än det var förr. Vi är trötta och stressade, skadade och sargade. Man ska så mycket, måste så mycket, det ska presteras, man ska ha en viss status, tjäna pengar, åka på utlandsresor, ha en pool, och sen lägga ut sitt liv på facebook så alla kan se hur väl man passar in i tidens livsmönster. Ibland blir det så svårt att vi inte klarar att leva utan hjälp. När vi har många år kvar i livet men inte känner för att leva dem, för vi orkar inte. När allting blir jobbigt och vi inte vill gå ur sängen. När vi fattar förödande beslut som nästan kostar oss hela vår tillvaro. Då är det dags att be om hjälp, och det ska man inte skämmas för. När man bryter en arm går man till ortopeden, när man får cancer går man till onkologen. Så när man går sönder i själen går man till en terapeut. Det är inte svårare än så.
Det var lite läskigt ändå att sätta sig där för första gången. Var i mitt trasiga liv skulle jag börja tråckla? Jag behövde faktiskt inte alls fundera på det. Min terapeut hade en plan. Hon visste precis hur hon skulle lägga upp det. Hon ställde några relevanta frågor, ritade upp en tidslinje, satte intervaller, frågade lite till, och sen hade vi något att arbeta med. Kan man verkligen må bättre genom att prata och berätta om alla sina dumheter, varför man tänkte si eller så, gjorde det eller det? Ja, faktiskt! Om inte annat så kan man få förklaringar på hur psyket fungerar och varför man reagerar som man gör på olika situationer. En chockartad upplevelse blir en process att ta sig igenom, och processen har olika stadier. Och denna fantastiska kvinna som pysslat om mig nu några månader, hon har vetat hela tiden hur jag skulle fungera från första stund jag klev in hos henne. Hon förutsåg mina olika stadier, och just nu är jag i ett utsläckningsstadium. Jag kan se det där, faktiskt. Först var jag chockad över det som hänt, men ändå rationell. Sen kom tårarna som jag ändå ville tränga bort där, för tog de överhanden så hade det inte blivit något den gången. Sen började styrkan och en gnutta livsglädje komma tillbaka, jag hade många svar på mina egna frågor, och den goda fen började bli ett bollplank. Det är då det är dags att försöka flyga med klippta vingar. Det går inte alltid så bra, man störtar med näsan först och det gör ont. Tårarna kommer igen, men man borstar av sig och fortsätter försöka, tänker att vingarna växer ut igen. Det var väl då märkvärdigt om man inte skulle lyfta någon gång! Ja, hon finns där som någon som håller i sadeln när stödhjulen tagits bort. Det går knaggligt och vingligt i början, men någon gång i framtiden är det tänkt att hon ska släppa greppet så man kan cykla själv. Jag vinglar för mycket just nu. Vissa dagar är bra dagar, och alla bekymmer verkar som bortblåsta. Andra dagar gör sig det mörka påmint igen. Det där mörka, skuggan, massan, som smyger sig runt och förpestar mitt liv. Den mörka sidan som vann när den slogs med den ljusa om mina val i livet. Den där kvällen när Harry Potters föräldrar dött och professor Dumbledore släcker gatlyktorna. Den där kvällen när Glenn Close kokar barnens kanin. En absurd och skrämmande mörk tillvaro. Hur kan det bara bli något av den igen... Jag vet inte hur. Men jag lärde mig att även den mest vissna blomma kan få liv igen, bara man vattnar den på rätt sätt.
"Hur var din barndom?" En sanning med modifikation. I mitt fall var det ju inte den första frågan jag fick, men med tiden kom vi in på min barndom ändå. Och det är faktiskt en högst relevant fråga! Det är ju i barndomen som en grundläggande trygghet läggs. Kommer det då något som stör detta, som rubbar den tryggheten och gör barndomen till något den inte borde vara, då är det inte konstigt att man blir skadad som ung och ännu senare i livet. Ett barn eller en ung person har inte förmågan att se när felet inte är deras. Det är väldigt lätt att anklaga sig själv, särskilt när en vuxen talar om att man gjort fel. Men som ung flicka kände jag ändå någonstans inom mig att något inte var rätt. Och som vuxen har jag förstått att det faktiskt inte var det heller. Att få detta bekräftat var en enorm lättnad! Det var inte mitt fel! Hör ni det, ni där ute som läser detta och vet vad jag pratar om? Det var inte mitt fel! Det kunde aldrig någonsin bli mitt fel! Hur skulle det - jag var ett barn! Det var ert fel! Ni som var vuxna och skulle föreställa min trygghet, ni som skulle ta hand om mig, hålla om mig, säga att allt skulle bli bra och att det onda inte hade någon plats, och att det skulle försvinna. Men nej, det onda fick bli kvar och jag fick försvinna... Den enda kontroll jag hade över mitt liv var självsvält och självskadebeteende. De blev mina bästa vänner, för när jag var med dem försvann allt som gjorde ont på riktigt. Men varför skulle ni bry er - ni trodde mig ju ändå inte...
Utan min terapeut vet jag inte hur det hade gått. Kanske hade det gått bra, kanske inte. Jag vet bara att hon fick mig att må bra igen. Och när jag inte mådde bra kunde hon förklara varför. Hon öppnade helt enkelt mina ögon. Jag hade glömt hur man lever. Nu kommer jag ihåg...
Musik: "Innan vi faller" med Joakim Berg och Lisa Nilsson
Vi hade allting...
En gång i tiden var allt det här vårt
Innan vi faller i varandras armar
Ska vi falla isär...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar