Reality - Kåseri Oktober

Oktober 2018

Aprilväder i oktober.  Antingen har det regnat och stormat, och ordet klimatförändring och amerikansk katastroffilm dyker upp i skallen, eller så har det varit hög och frisk luft med sol och behaglig värme, och ordet klimatförändring utan amerikansk katastroffilm dyker upp i skallen.  Hur vädret än gör så blir det fel.  Men något galet är det med det hela...  Hur kom jag nu in på detta?  Jag skulle bara inleda månadens kåseri, en sammanfattning av min oktober.  Klimatförändringar kan man prata om alltid, min upplevelse av oktober månad 2018 kommer aldrig igen.

Vi är fortfarande regeringslösa.  Eller kanske man ska säga regeringsbefriade, för det är ju bara en skock barnungar i en sandlåda allihop.  De stora barnen mobbar.  Jimmie får inte vara med, han har taskiga åsikter.  Jonas får inte heller vara med, för hans åsikter är också taskiga.  Jonas har fått vara med innan, men att mobba bara Jimmie är ju mobbning, och det är inte riktigt tillåtet.  Alltså mobbar man Jonas också, så blir det inte lika mycket mobbning.  Okej då, Stefan kan få vara med, men han får inte bestämma något.  Han säger bara en massa dumt som ingen begriper.  Ulf får också vara med, han är ju liksom den nya coola killen som alla vill hänga med.  Gustav och så den beiga tjejen som ingen kommer ihåg vad hon heter, de får vara med men ingen gillar dem egentligen.  Det där har nog Gustav känt, för han vill inte vara med och leka längre.  Gustav och den beiga tjejen brukar ju hänga tillsammans, så om han går så bör ju hon också gå.  Eller hur?  Jo, det får man ordna till, blir bäst så.  Då slipper hon stå själv, för så hade det ju blivit.  Och så har vi Jan.  Jan, är han fortfarande kvar?  Han knappt syns eller hörs.  Eller jo, han syntes när han hade ett plåster i ansiktet och han brukar höras när han går omkring i korridorerna och säger "skola" högt och ljudligt.  Det finns inget botemedel mot det, läkaren säger att man ska hålla med.  Alltså får Jan vara med bara för att...  Något annat hade inte varit Politiskt Korrekt.  Så vilka har vi kvar?  Jo, hon som bestämmer och hon som nästan bestämmer, dvs Annie och Ebba.  Men de verkar inte vara kompisar trots allt.  Annie är helt klart ledaren vars pipa alla förväntas dansa efter.  Annie vill inte detta, då blir det inte så.  Annie vill istället något annat, men hur ska hon göra för att få som hon vill?  Det smids planer i Annies hönshus...  Men övertala Ebba till något lär hon inte lyckas med, Ebba står för sina åsikter.  Så en handfull sand kastas hej vilt i sandlådan, av alla och på alla, men som tidigare erfarenheter visat så brukar det inte leda till något konstruktivt.  Nej, man ska praaata med varandra.  Funkar dåligt, eftersom alla skrattar åt Annie för hon inte kan säga "R".  Men det vågar de inte visa...

Jämställdhet i all ära, men nu får det banne mig vara nog!  Malmös luciakommittée har kommit fram med den suveräna idén att låta killar få kandidera till Lucia!  Alltså, hur tänkte man här?  Luciatraditionen och vem Lucia var och hur hon kom att hamna i en svensk tradition finns många funderingar kring, men Lucia är och kommer alltid att vara en kvinna.  Någonstans i en urgammal sägen finns en variant av en man som gick omkring med ljus i håret, men Lucia lär han inte ha hetat.  Och han är troligen inte heller den man tänker på när man kröner Lucia med ljuskrona och rött band i midjan.  Så vad blir det nu då?  Ska man hålla på traditionerna med en ung kvinna med långt hår, lagom smal och lagom lång och duktig på att sjunga?  Eller ska man välja en Lucia med skägg, hängbuk, storlek 48 i skor och totalt tondöv?  Ja, men det är väl helt i sin ordning?  Varför ska man hålla på en gammal vacker tradition när man kan förfula den och göra den till allmänt åtlöje?  Men varför är jag inte förvånad?  När en galen präst kunde kalla Jesus för "hen", så varför inte?  Snart hänger det väl kvinnliga Jesus på korsen i kyrkorna, och Jungfru Maria har stubbat hår och kraftig skäggväxt.  Och Josef blir nog Josefin, det ligger helt klart i tiden med en transa i bibeln.  Hur vad det nu hon sjöng, Pippi Långstrump?  Opp o ner, ner o opp, grisen gal i granens topp, o en mus i vårt hus svär och tuggar snus...

Tyvärr är det ju så att jag inte är purung längre.  Jag är ganska snar att påpeka det när det passar mig, men innerst inne känner jag mig som en 20-åring och totalvägrar att inse fakta.  Men jag passar på att ta hjälp när jag kan, och ett sätt att göra det är att gå på massage som så frikostigt erbjuds på mitt jobb.  Med jämna mellanrum kommer en pratglad dam och knådar en med nypor så hårda att man glömmer andas där man ligger.  En vass armbåge rakt in i skinkan kan väl aldrig vara fel?!  Sist jag var där pratade vi om hur man kan hjälpa sig själv att mjuka upp och och massera muskler, och hon föreslog en foam roller.  Vad tusan är det, undrade jag, men efter någon minuts beskrivande utläggning insåg jag att jag nog har en sån undanstoppad hemma, troligen i garaget.  Och mycket, riktigt, den fanns kvar trots otaliga turer till tippen under operation garageröj.  Så nu har man foamrollat ett par gånger, och jag har kommit fram till att det gör lika ont som massörens behandling och känns lika uppmjukat efteråt.  Men jag utgör nog en sorglig figur där jag ligger och rullar på en skumcylinder, känns urtöntigt!  Kunde lika gärna vara en episod ur en sit-com, där jag iklädd joggingbyxor med hål på knäet samt ett par lila tofflor i kardad ull, försöker rulla utan att tappa balansen, trillar ändå av prylen som flyttar sig under mig, stönar och stånkar och försöker hitta en bra ställning, osv osv.  Men det känns ändå bra...  Tror jag ska komplettera med yogamattan och datorn med övningarna framför mig.  Desperate housewife...

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker...  Så skrev Alf Henrikson en gång i tiden, mycket tänkvärda ord.  Jag har haft mer än en anledning till att tänka på dessa ord under det senaste året, och nu sist när en bekant till mig gick bort för mindre än en vecka sedan.  Jag hade inte en aning om att han var så sjuk.  Han hade magrat, men jag tänkte att han kanske tagit fatt i sin vikt och börjat gå ner.  Sen plötsligt låg där inlägg på FB om att han låg på sjukhuset, han hade skickat en bild på sig själv och en osammanhängande text, en annan bekant skrev att han var sjuk och att bara närmast anhöriga fick besöka men att man kunde skriva och få en hälsning framförd.  Tja, krya på dig kan väl passa bra, det funkar i alla lägen tänkte jag och skrev dessa välmenta men ack så malplacerade ord på FB-sidan.  Det fanns liksom inte hos mig att han skulle gå bort en vecka senare med kroppen full av cancer...  Han blev 54 år gammal och efterlämnade fru och tre barn.  Livet är inte riktigt rättvist...


Musik:  "Everyone Says Hi" med David Bowie

Vi rullar, vi rullar, vi rullar, vi rullar

Lucia - som det ska vara