Reality - Äventyr i Göteborg

Svenska Cupen 3 - Taekwondotävling

Dag 1

Ja, så var det dags igen, även om det var ett tag sen.  Dags att resa bort för att döma på en tävling, alltså.  Den här gången var det Göteborg som skulle få njuta av mitt sällskap.  Dagen till ära hade jag tagit ledigt från jobb för att helt obehindrat kunna resa precis när som helst på dagen.  Och så var det ju så klart skönt att få en sovmorgon, men det talar vi tyst om.  Det blev inte så mycket sovmorgon, eftersom ju åldern gör att jag inte längre kan sova och ligga och dra mig fram till middag, utan ändå vaknar vid sjutiden och undrar vad jag ska göra för att kunna somna och sova en timme till.  Det är kört, helt klart.  Men så får man ju mer gjort också...  Så innan jag kom iväg idag så hann jag städa köket, pyssla om kaninen, hänga in kläder, äta frukost, tömma och fylla diskmaskinen och lite annat smått och gott.  Väcka maken för skjuts in till Trelleborg var kanske det som tog längst tid.  Stel rygg, kvarvarande bältros samt en envis migrän är väl inte den bästa förutsättningen för en god natts sömn. Men iväg kom vi, och så blev det till att vinka farväl till maken och hoppa in i en annan bil med en domarkollega som utsetts till chaufför till Göteborg tur och retur.  Världens snällaste kille, men hans musiksmak ger jag inte mycket för.  Din Gata - seriously!?  En babblig kanal på rosengårdssvenska, med musik som mest låter som en gammal skrivmaskin med sitt knatter i olika hastighet.  Hur som helst, vi plockade upp ännu en kollega, och sen var det bara raka spåret - till Glumslövs backar.  Längre än så kom vi inte förrän blåsan började göra sig påmind.  Två muggar kaffe och tre glas vatten innan avfärd till Trelleborg gjorde ganska snart sitt.  Slå en drill på en mack tar ju inte många minuter, så sen var man på väg igen.  Men E6 är ju E6, och så klart var där ju kö.  Åh nej, vad har de nu hittat på?  Några idioter som inte kan köra bil i vanlig ordning?  Nej, nu helt plötsligt såhär mitt på en fredag hade någon fått för sig att rensa ogräs på mittlinjen.  Men för all del, tänk inte på oss, tänk inte på att vi vill komma fram till Göteborg i vettig tid och att vi har en tid att passa och att vi har en invägning att ta hand om kl 17:00.

Hur mycket kan man skriva om en bilresa till Göteborg?  Inte så värst, så alltså har vi anlänt till hotellet.  När pengar styr hamnar man inte i centrum, utan på Eriksberg långt ut åt tjotahejti till.  Jag hade inte haft något emot läget i vanlig bemärkelse, men när man behöver spara tid och snabbt komma fram till målet så känns det helt onödigt att köra genom hela staden - som för övrigt inte är rolig att köra bil i - bara för vi inte kan bo i centrala eländet.  Jag är helt övertygad om att skillnaden  på hotellpriserna och bensinkostnaden för den onödiga pendlingen gick på ett ut.  Men hotellet var som sagt hur fint som helst, och låg helt fantastiskt till med Ostindiefararen som granne.  Jag hann bara smaka på mitt rum, dvs ta det sedvanliga utsiktsfotot, byta kläder och gå på toa innan det var dags att fara iväg till invägning.  Det i sig innebar en biltur tillbaka samma håll vi kom, rakt in i fredagsrusningen i centrala Göteborg.  Det finns inga ord för kaoset, så vi lämnar det därhän.

Av kvällen återstod tre timmars invägning av alla tjejer som skulle tävla under lördagen.  Min domarkollega var inte någon rookie, så hon skrev in vikter, medan jag avläste vågen.  Precis som alltid så var det högt tryck utanför, och det rycktes i och bankades på dörren.  100 frågor avhandlades också, och en fralla, lite dricka och lite kaffe samt bananer delades ut till oss stackars domare som inte hunnit äta något middag.  Och inte tänkte jag äta någon heller, innan vi var klara och hade tagit oss tillbaka till hotellet var klockan bortår 21:00, och så sent tänkte inte jag äta någon middag.  Istället var det ganska skönt att slå sig ner i sängen, flabba en stund med Madde och sen gå till ro med hörlurar som basunerade ut meditativa försök att få mig att somna.

Dags igen

Vacker utsikt från första stoppet - Glumslöv

E6, kö som vanligt

Roten till det onda

Utsikt från mitt fönster (som ju inte gick att öppna)

Stilig och symmetrisk hotellinteriör

Dag 2

Att sova borta är vad det är, men jag måste säga att jag sov gott.  Jag vaknade mitt i mörkret med avdomnade öron som sedan började ömma när domningen släppt.  Lika bra att kissa när tillfället ändå fanns, och sen var det rätt skönt att få krypa ner mellan lakanen igen.  Tills våra klockor ringde, alldeles för tidigt som vanligt.  Vana som vi är vid varandra så var det inga problem att samsas om badrummet, och inom kort satt vi i matsalen och åt frukost.  Hotellet hade öppnat en halvtimme tidigare så vi skulle hinna äta innan vi åkte till hallen, och det var väldigt uppskattat.  Jag saknade bara croissanten den här morgonen.

Tänk vilken skillnad...  Göteborgs gator hade knappt rullats ut förrän den chartrade bussen var på väg med oss till Lisebergshallen - som för övrigt låg på andra sidan stan, ifall jag glömt nämna det.  Liseberg visade sig från sin allra juligaste sida med tomtar och snögubbar, ljus och snö.  Ja, snön var ju inte riktig, men den gav trots allt ett riktigt intryck, så det kändes ännu kallare än det i själva verket var.  Jag var tacksam att jag tagit vinterjackan den här helgen...  Domarmötet gjorde klart för mig att matta 4 skulle bli min, och det tillsammans med idel kända ansikten.  En av kollegorna är frisör, och erbjöd sig att färga mitt hår gratis.  Hmm, varför det?  Är jag inte fin så det räcker?  Nä, jag vet att det behöver ett lyft, men när skulle vi ha tid till det?  Tack, men tyvärr...  Hur som helst, innan tävlingen hölls en tyst minut får vår Stefan, som så tragiskt gick bort för en kort tid sedan.  Kändes helt rätt i tiden med en tyst minut.  Sen var det bara att börja.  I egenskap av enda internationella domaren förutom vår teamleader, fick jag inleda på mattan.  Satt som smäck!  Jag kände mig pigg och vaken, alert och fokuserad, helt enkelt invincible!  Men ve och fasa - framåt halv elvatiden började hjärnan strejka.  Jag var pigg och vaken, alert och fokuserad, men gjorde precis tvärtemot vad jag visste var rätt.  Men det var tydligen inte bara jag.  Var det något i ventilationen?  Eller bristen på dito?  Eller var det helt enkelt bara dålig luft i hallen...?  Alltså, syret var förbrukat för länge sen, så ja, luften i hallen var obefintlig.  Kanske skulle lite lunch hjälpa.  På klockslaget rusade vi till domarrummet för lite mat, som bestod av pasta med något kött i.  Jag tuggade och svalde, men blev sedan betänksam.  Tittade mig omkring - risken för halal var överhängande, så resterande köttbitar samlade jag på hög på kanten på tallriken.  Eftersom jag är petig med att det ska vara svenskt kött så jag inte får något konstigt i mig, så var det bara att ange det som orsak när folk frågade om jag sparade till eftermiddagen.  Hur som helst, dagen fortsatte och den blev lång.  Lunchen hjälpte föga mot hjärnsläpp, och vi fortsatte göra tvärtemot vad vi skulle.  Men till slut var vi klara, och istället riktades vår uppmärksamhet mot matta 3 som låg precis bakom oss.  Där stod det still med två trampande spelare och två coacher med ögon och öron på helspänn.  Så kom domslutet...  Det är väl onödigt att påpeka att det blev höga toner i det ena laget, det var tydligen en plats i landslaget som stod på spel.  Sedan var det igång med höga toner från både höger och vänster, som ett slagsmål i vilda västern.  Onödigt!  Det hade varit en riktigt trevlig tävling i övrigt.  Ventilationen...

Bussen tillbaka, och jag hade planerat för en kväll på hotellrummet.  Madde skulle inte vara med dagen efter, så hon åkte hem efter tävlingen och jag hade eget rum andra natten.  Yippee!  Ja, alltså, Madde och jag trivs ihop så det är inte det, men eget rum är eget rum liksom.  Jag hade inte tänkt gå ut och äta, utan vara för mig själv, se lite TV, läsa lite, duscha...  Så när jag kom upp på rummet bytte jag bara kläder, plockade fram min kompis kameran, och tog en promenad i hamnen precis nedanför hotellet.  Överallt var det smyckat med ljus inför julen, och det gav ett mysigt intryck av ett redan mysigt hamnområde.  Båtarna låg förtöjda vid bryggorna och det skvalpade och gnisslade när de rörde sig i takt med vattnets rörelser. En båt var inredd som en fiskrestaurang, och jag hade kunnat gå ner och sätta mig där och äta en god middag.  Men jag gjorde inte det, utan fortsatte strosa längs med bryggorna och lät kameran arbeta. Luften var sval och frisk, och promenaden gjorde mig gott.  Skönt att rensa skallen.  På väg tillbaka gick jag in på Tempo och handlade en skagenmacka, ett komplement till bananen och flaskan med vatten jag redan hade på mitt rum.  I hotellobbyn stötte jag på några domarkollegor som skulle ut och äta, men jag avböjde deras inbjudan att följa med.  När jag kom upp tog jag en lång varm dusch och ringde sen min make som jag saknade så innerligt.  Det kändes så tryggt att höra hans röst i luren, precis som om han satt bredvid mig.  Och han hade kunnat sova där i Maddes tomma säng, om han bara följt med mig.  Men jag fick nöja mig med ett samtal, och det var ändå något jag behövde efter dagens slut.  Och trött måste jag ha varit, för när jag skulle sätta mig i sängen var jag för nära kanten och ramlade ner på golvet.  Eftersom det inte fanns något att greppa tag i så blev resultatet en ömmande hand och en vrickad fot.  Låt mig poängtera att ingen alkohol överhuvudtaget intagits under den här helgen.  Det var bara jag...  Så när jag ätit min skagenmacka och min banan var det rätt skönt att krypa ner mellan lakanen och somna i min ensamhet och min längtan efter min älskade man.

Dagen kan börja

Efter festen

Vad händer där borta, då?

Ostindiefararen - tänk att få hoppa ombord och bara segla iväg

Under the board walk

Ett kvällsdopp i hamnbassängen?

Göteborg by night

Mina fötters lykta

Julpynt vid hotellet

Grabbarna Grus

Min egen kväll

Dag 3

Tala om att sova som en stock...  Jag befann mig i någon sorts dvala, lyckligt "medveten" om att jag sovit gott i min egen säng.  Tävlingen i helgen hade gått så bra, och hemresan så bra att jag inte ens minns den.  Hmm, det var där jag blev medveten om att jag var vaken.  Jag mindes inte hemresan eftersom den inte genomförts än.  Jag var kvar i hotellsängen, inte alls hemma i min egen.  Jag hade en tävlingsdag till framför mig.  Bara att gotta till sig, invänta klockan, packa mina grejor och mig själv, käka frukost och sen iväg.  För att spara pengar så tyckte vår domaransvarige att vi skulle låta bilen stå, åka med bussen och sen ta bussen tillbaka genom hela stan, hämta bilen och köra tillbaka genom hela stan.  Referees say nooo!  Här blir det ingen onödig sightseeing, här tar man med sig bilen direkt, för här sparar vi tid, inte pengar.  Men när vi skulle hämta bilen fick vi ett prov på göteborgsk dumhet.  Det i samband med Aties totala brist på tålamod i allt som är relaterat till bilkörning var ingen bra kombination.  Någon hade parkerat på infarten till parkeringen, utanför bommen.  Vi stod innanför bommen, och gapet var precis lagom litet för att backspeglarna skulle krocka.  Alltså fastnade vi i öppningen och bilen fick smisk med bommen ett antal gånger.  Men föraren till den idiotparkerade bilen lyste med sin frånvaro.  Atie var arg så han hoppade och när föraren väl dök upp så lät inte superlativen vänta på sig.  Att sen den andra föraren var en kvinna med blont hår spädde ju så klart på övertygelsen om att den som parkerar så måste vara en idiot.  En blondin, vad annars?!  Vi fick ju ett långfinger som bimbon gjorde sitt bästa att få så långt som möjligt.  Bra start på dagen...  Men det var ju ingen morgonrusning såhär en söndag morgon i alla fall.

Nytt domarmöte, ny mattilldelning.  Det var en nybörjartävling, vi körde på två mattor, allt var över på ett litet kick.  Vi hade till och med hunnit vara ute och ta bilder i kylan och den snö som inte var på riktigt.  Och då blev det ännu kallare.  Och lunchen blev idag vegetarisk för min del.  Jag fick höra att det jag misstänkt redan igår faktiskt var sant - halal.  Och det var dessutom kyckling.  Hur många kycklingar jag krängt i tävlingssammanhang har jag tappat räkningen på, och hur många halalslaktade kycklingar jag krängt har jag ingen aning om.  Vill helst inte tänka på det...  Så den vegetariska lunchen satt som hand i handske, riktigt god!

Resan hem skulle nu bli på riktigt.  Vi kröp in i den hyrda skodan, och hemåt gick det som en dans.  För första gången på alla år har jag suttit i framsätet!  Annars brukar jag sitta bak, och ska någon sitta i mitten så nog tusan blir det jag.  Så det var bara att njuta, det dröjer säkert åtta år till innan det händer igen.  Christians val av radiokanal föranledde ett brukande av medhavda hörlurar och att bara få sluta ögonen och höra min egen musik var liksom musik i mina öron.  Mitt försök att bli avsläppt i Höllviken föll dock inte i så god jord, för det blev ju en omväg.  Sonen hämtade mig dock mer än gärna, då fick han ju köra BMW.  Erbjudandet om att tanka den till mig lät ju inte så illa, då slapp ju jag fixa det morgonen därpå.  Att jag sen fick sitta en kvart på stationen i Trelleborg och därefter följa med på äventyr på slätten runt Trelle fick jag ta.  Jag slapp gå hem.  Och det var värt att vänta på, för hemma väntade mannen med middag, och min säng stod redo att ta emot mig.

Borta bra men hemma bäst.

Dag 2 kan börja

Walking in the winter wonderland

Det är kallt

Väskan full av vatten, allt jag behöver för hemresan

Musik:  "Boat on the River" med Styx

           

Reality - Little odd me

To be able to fall asleep I must have a pillow over my head

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Outside

It's difficult you see

To give up

Reality - Äventyr i Polen

Warszawa - En oväntad resa

Jag hade inte tänkt resa någonstans innan december.  Inte utomlands i alla fall.  Men en fredag mitt i motorstarten utanför jobb ringde Reza och tyckte jag kunde följa med på U21 i Warszawa i fem dagar.  Alltså, hallå...  Så tätt på en tävling borde ni väl ha domarteamet på plats.  Har någon blivit sjuk, eller?  Men ok, jag kollar väl med berörda, dvs familj och kollegor.  Efter en del massage av en vad, sms, mutor med hembakat och tusen tack så var allt på plats.  Biljetter bokade och inte ens till självkostnadspris.  Eftersom jag dragit in min flygvärdinna till dotter för biljettförfrågan så planerade vi också att träffas i ovan nämnda stad.  Hon tänkte ta sig en tur på sin lediga dag.  Förhoppningsvis skulle jag ha möjlighet att komma ifrån och åtminstone gå ut och äta med tösabiten på onsdagkvällen.  Men ve och fasa...  I sista minuten blev mitt domaruppdrag avbokat!  Det var inte så många deltagare, så det behövdes inte så många domare heller, hettes det.  Sist in först ut kanske, men anledningen jag fick av min maestro var att jag som hans elev måste avstå så det inte blev favorisering.  Hur som helst...  Stackars dottern stod där i alla fall med ett hotellrum hon inte kunde avboka utan att betala.  Och lämna henne ensam i Warszawa sådär snöpligt kunde jag bara inte med att göra.  Så, klart vi åker ändå!


Dag 1

Hur kan det bara vara möjligt att tillåta att en klockradio börjar spraka kl 3:10 på morgonen?  Sprakar gör den för att jag prompt ska ha Rockklassiker som väcker mig och deras nya frekvens funkar inte lika bra som den gamla.  Och tiden - tja, ska man ta ett plan från Köpenhamn kl 7 så gäller det att vara uppe före tuppen.  Dessutom hade jag lovat dottern att hämta henne och sedan skulle vi ställa bilen på Hyllie för att slippa utsätta någon i familjen för taxiverksamhet.  Att gå upp så okristligt tidigt är inte menat för mänskligheten.  Tröttheten och talförmågan satt som en billig bakfylla och jag undrade hur jag skulle klara att köra med john-blundgruset kvar i ögonen.  Tur det var mer än glest med trafik...  Ett ögonblick att minnas förresten, E6 är aldrig annars så tom.  Väl framme i Limhamn var det bara att konstatera att den äldsta avkomman var minst lika opigg som modern till densamma.

Jag gillar inte parkeringshus, men ibland måste jag ju trotsa mina rädslor och göra sånt jag inte vill.  Alltså blev det en tur ner i garaget vid Malmö Arena.  Parkera är ju en sak, att sen ta sig ut är en annan.  Men det fick ju bli en senare fråga.  Nu skulle vi ner i underjorden och ta tåget till Danmark. Jag hade alla goda intentioner att föryngra mig, så jag hade laddat ner Skånetrafikens app.  Lite mallig anmälde jag mig som frivillig att betala våra tågbiljetter, så jag tryckte på "köp biljett" och fram kom en fyrsiffrig kod att knappa in.  Men sen hände inget mer...  Dottern konstaterade att det behövdes en kortregistrering också.  Ja, så klart.  Då fixar vi det.  Men den resan tog slut vid rutan för personnummer.  Här registreras inget personnummer!!  Jag hade ju redan skrivit i mitt kortnummer! Nu får det väl ändå vara nog?!  Ska jag skriva i mina mått och skostorlek också?  Dottern fixade biljett istället.  I egenskap av några år yngre än sin mor funderar hon inte riktigt lika mycket över det här med personnummer som jag gör.  Det var bara det att appskrället inte funkade överhuvudtaget.  Med sin mors humör marscherade hon med bestämda steg bort mot rulltrappan och inhandlade biljetter i en för ändamålet avsedd apparat ovan jord.

För att vara flygvärdinna måste jag säga att dottern var oväntat förvirrad på flygplatsen.  Hon höll god fart, så god att hon till och med gick förbi nästan alla trappor upp mot säkerhetskontrollen.  Tja, hon har väl annat i tankarna tänkte jag och sa inget.  Detta var ju hennes arbetsplats.  Men så kom det:  "Var går man upp?"  Mamma visar...  Och det här med vätskor och paketering av dem visste hon inte något om.  150 mm deodorant, tyvärr, får inte åka med.  Blixtlås på plastpåsen, måste man ha det? Måste man ta upp påsen ur necessären som är nerpackad i väskan?  Och inne i den oundvikliga taxfree-butiken hittade hon inte till kassan.  Alltså, den är lika oundviklig som butiken själv...  Men till frukostbordet hittade hon.  Vi hann med en liten sådan innan vi slog oss ner vid gaten.  När man reser som personal har man standby-biljetter, det är därför priset är så lågt.  Skulle vi komma med? Ja, vi hade ju både boardingkort och sittplatser, så det hade ju varit konstigt om vi då skulle bli kvar på marken.  Och det blev vi inte.  Sitta tillsammans fick vi däremot inte, men vad gjorde det den lilla stunden.  Istället för min goa fina dotter hamnade jag bredvid en dam i min egen ålder.  Hon stank parfym så nysningarna satt som en väntande kanonad i näsan, och hon sminkade sig hela vägen från Köpenhamn till Oslo.  Det tar 50 minuter...  Det blev gott om både puder och foundation i det nyllet.

Efter två flygningar satte vi så fötterna på polsk mark.  I Oslo hade den danska stinkbomben bytts ut mot svettluktande polacker, och nu hade svettlukten bytts ut mot cigarettrök.  Tala om eskalering... Vi fick en taxi och efter en kvart i den polska trafiken stod vi i receptionen på Hotel Golden Tulip och checkade in bra mycket tidigare än vad som var gängse incheckningstid.  Tacksamma över att slippa sitta och vänta kunde vi installera oss, landa lite efter att ha landat, och sedan kasta oss ut i den polska huvudstaden.  Men pålästa kan man inte säga att vi var.  Vi hade inte en aning om vad vi ville se eller ens vad där fanns att se.  Det visar sig väl tänkte vi, och började promenera.  Receptionisten sa att det bara skulle ta 10 minuter att gå till centrum.  Det tog tre minuter att gå till Trattoria Alfredo, restaurangen som fick ta hand om våra kurrande magar.  Varsin Spaghetti Carbonara och ett glas inhemsk öl senare var vi så på väg.  Vi dividerade lite kring valutan och tyckte att allt var superbilligt!  Tills vi kom på att vi räknat på fel håll, och att inte 1 sek var 2:40 pln utan 1 pln var 2:40 sek.  Superbilligt blev till lite billigare än i Sverige...  Inte för att vi direkt hade tänkt shoppa så mycket, men om vi hittade något vi ville ha så var det ju bara bra.  Dottern handlade en ansiktskräm på Yves Rocher på en bakgata på andra sidan shoppingcentret.  Sen var vi nöjda.  Promenaden fortsatte, förbi monument och byggnader.  Vi lärde oss att Kopernikus har anknytning till Warszawa, och att här finns ett universitet och en stor dramatisk teater samt ett operahus.  Vill man gå från den gyllene tulpanen till gamla delen så är det ganska långt, det lärde vi oss också.  När vi till slut kom dit så var det också ganska mörkt, så det blev inte något längre besök.  Vi bara konstaterade att det var lite mysigt, sen påbörjade vi en direktpromenad på 45 minuter tillbaka till hotellet.  Visst, vi kunde tagit en taxi, men det blev inte så.  Till slut blev det istället ömma fötter, kalla händer och yra huvuden.  Men nu hade vi åtminstone insupit Warszawas atmosfär, och 16 000 steg senare slängde vi oss på våra sängar och tog varsin power nap.  Middag på kvällen hade vi enats om, och även utsett en restaurang.  Ingen av oss ville gå ut igen så det blev middag på hotellet istället.  Varsin hamburgare och en stor öl, sen var det precis lagom att gå upp och krypa ner mellan de frasiga hotellakanen.

Det var ett tag sen

Julen har kommit till Kastrup

Gryning över Öresund

Utsikt från vårt fönster

Dagens lunch

Va?  Är vi tillbaka på Hyllie?

Höst vid teatern

En gata i Warszawas centrum

Den här kyrkan gick vi in i

En lång promenad för att komma hit

Med dottern som förgrund

Shopping by night

I väntan på maten

Dag 2

Det blev inte så mycket mer än resande den här dagen.  Eftersom tösen bokat frissatid på fredagen så kunde vi inte bli kvar längre än såhär, men det gjorde inte så mycket.  Efter de stegen hade vi inte orkat en dag till.  Frukost hade vi inte beställt, eftersom den var dyr och hade mest dåliga recensioner. Rummet kunde dock bistå med en kopp kaffe.  Det var jag tacksam för eftersom jag vaknade med illamående och en sprängande huvudvärk.  Hade jag nu varit ute och festat igen?  Nej, jag hade ju inte det...  Kan aldrig tänka mig att en öl kan åsamka mig sådan baksmälla.  Nej, tror snarare på det intensiva schemat och bristen på koffein.  Huvudvärkstablett kan man ju inte ta på fastande mage, då hade den säkert kommit upp igen.  Nej, en kopp kaffe skulle nog göra susen.  Och det hjälpte faktiskt!  Den här morgonen var ändå inte så tidig, vi gick ur sängarna vid 9-tiden.

Receptionen stod till tjänst med en taxi, och snart satt vi i taxins baksäte genom Warszawas morgonsol tillsammans med en taxichaufför som hade både ett kors och en dödskalle dinglande i backspegeln.  Det där med uniform i förbindelse med chaufförsyrket är långt borta tyckte vi och var rörande överens om att det hade varit skönt att kunna jobba i joggingbyxor.  Men lugnt och tryggt kom vi fram till flygplatsen, 25 zloty fattigare.  Dyrt att åka taxi i Polen är det i alla fall inte...  Flygplatsfika är kanske inte så billigt, men det var nödvändigt med lite frukost.  Och det satt bra!  Resan till Oslo gick problemfritt, men sen tog det lite stopp.  Ve och fasa, från Oslo till Köpenhamn hade vi inga sittplatser!  Skulle vi få tillbringa några extra timmar på Gardemoen?  Bettan fick sin sittplats, men inte jag...  Vi hade ju inte rest utan varandra, så det var bara att hålla tummarna nu.  Jodå, vi kom med.  Och för första gången fick vi platserna bredvid varandra!  Mor och dotter - rättså lika varandra.  Där satt vi med varsin Lilla My-knut och utväxter efter färgningar och blekningar och gjorde det så bekvämt för oss som möjligt på den lite till åren komna Boeing 737.  Nu flög vi in i skymningen istället och landade tryggt på Kastrup kl 16:30 precis som planerat.  Men tåget var ju som vanligt nyckfullt.  I tid och glesbefolkat, men helt oförklarligt stod vi still strax innan Hyllie.  Högtalarrösten yrade något om tillstånd, så jag antar att den som utfärdade detta var på toaletten och bajsade.  Men till Hyllie kom vi, och till och med ut ur garaget.  Att jag sedan blev jagad av en stor, vit BMW-suv kändes ju bara som välkommen hem, men å andra sidan är ju inte ett parkeringsgarage direkt en rallybana.  Dottern fick skjuts hem till dörren, och när jag själv klev över min tröskel så stod mannen i kalsonger och lagade ärtsoppa med pannkakor till mig.  Det var inte dumt som ett välkommen hem!  Älskade make, har saknat dig!  Och älskade son, har saknat dig också!  Men kvalitetstid tillsammans med en liten person som jag nu för tiden inte träffar så ofta var ovärderligt i sig.  Älskade dotter, tack för en trevlig och oplanerad tur till Warszawa!

Hotellfrukost

Warszawa har vaknat

I väntan på en taxi

I Oslo regnade det

Men ovan molnen lyste kvällssolen

Musik:  "Warszawa" med David Bowie


 

Inspiration - Allhelgonadagen

Helgon i min kyrka

Ikväll var en fin kväll i min fina kyrka.  Kan ju bara bli på ett sätt när det tänds ljus och det börjar bli mörkt därute.  Min vana trogen att gå till kyrkan en gång i veckan tog sig väl ut just den här kvällen. Det var högtid, och jag visste det skulle bli mycket folk, det brukar det bli vid högtider.  För omväxlings skull gick jag lite tidigare till kyrkan just ikväll, för det var rosenkransbön för avlidna en halvtimme före mässan.  Kunde ju vara lite meditativt, tänkte jag.  Jag har bett Rosenkransen många gånger och gör det regelbundet, men aldrig i grupp.  Det är inte helt enkelt, det finns många varianter, och jag har aldrig varit helt säker på att jag gjort rätt på alla punkter.  Men där fick jag det bekräftat: Jag har gjort rätt men inte helt på alla punkter.  Att be en Ave Maria för varje kula och en välsignelse och Fader Vår för varje ensam kula, det är ju inte så svårt, men de olika mysterierna...  Hur får man till dem...?  Det löste kyrkoherden.  Vet inte om det är tanken att man ska läsa de texter som hör ihop med mysterierna på samma sätt som kyrkoherden gjorde, men man ska ha dem i åtanke i alla fall.  Dem får jag nog läsa mig till.

En vacker och behaglig start på kvällens mässa.  Det var en hel del som kom för att be Rosenkransen, men kyrkan fylldes på till Mässan.  Trevligt, men jag kan inte låta bli att förundra mig över alla olika människor.  Någon har ofta en vit spetsslöja över håret, vanligt i Sydeuropa.  Detta känns så respektfullt, jag gillar det.  Inte min grej att själv ha kanske, åtminstone inte än.  Men jag gillar det, fint och kvinnligt.  Sen har vi de som glömmer att man inte ska ägna sig åt mobilsnack i kyrkan.  Jag skojar inte, där var minst tre olika mobilsignaler som ringde mellan rosenkransen och mässan.  De flesta brukar så snabbt som möjligt försöka stänga av telefonen medan resten av besökarnas onda ögon vilar på just denna paria.  Men inte en av dagens gärningspersoner.  Nej, hon tog fram telefonen och svarade i den och satt där och pratade!  När det ringde satt hon på knä och bad.  Det var inte någon viktig bön tydligen, om den kunde avbrytas för mobilsnack...  Och snett framför mig satt en dam och läste på mobilen mitt under mässan.  När jag i mitt stilla sinne ondgjort mig över denna respektlöshet så slog det mig att hon kanhända följde mässordningen i mobilen istället för i "Cecilia".  Såg lite konstigt ut, men fiffigt om det nu var så.  Sen är det det här med små barns vara eller icke vara i en kyrka.  Jesus älskade barnen, han ville att de skulle få komma till Honom.  Därför har jag lite svårt att riktigt irritera mig på skrikande och springande och stojande barn under mässan.  Samtidigt vill jag kunna höra vad prästen säger, sitta i lugn och ro och koppla av och lyssna.  Det är helt omöjligt med små elaka dvärgar i närheten.  Det finns familjemässor, där är det ok att ha med de små.  Den livligaste av knattarna ikväll blev nästan kvävd av sin mor till slut, hörde honom yla i en jackärm ute i vapenhuset...  Barnen får inte ut så mycket av ett kyrkobesök, de tycker det är olidligt tråkigt.  Det är betydligt roligare att testa akustiken i byggnaden, till de flestas förtret.  Och hur mycket får föräldrarna ut av mässan? Inte något alls skulle jag vilja säga.  Det fanns en anledning till att det inte blev så många kyrkobesök när mina barn var små...

Även Katolska kyrkan börjar bli lite uppkopplad.  Förutom då att församlingen gör sitt bästa att hålla telefonkulturen levande i bänkarna så kan även prästerna rocka loss.  Kyrkoherden berättade om en app man kunde ladda ner - "ett helgon om dagen".  Man skulle alltså ha helgonen i mobilen och läsa om dem och bekanta sig med dem.  Fräckt!  Jag kollade precis i appstore, men inte fanns där några helgon.  En katolsk bibel hittade jag, kanske det var den han menade.  Får forska vidare i det där.  Och kollekthåven gick runt ikväll, och det var lite pinsamt att inte ha något att lägga i den.  Det var fler som inte hade, såg jag.  Är det ens lönt att ha en sån håv nu för tiden?  Kyrkan har swish, så det är inte nödvändigt att slänga kontanter i håven eller kassaskrinet om man vill köpa votivljus eller böcker.  Och swish har ju alla.  Eller...?  Nej, inte jag!  Så jag kunde inte ge kollekt och jag kunde inte köpa votivljus.  Ska jag känna mig snål, dum eller...?  Det kändes lite i hjärtat att inte kunna tända ljus, men jag satt där och bad för dem och tänkte på dem.  Tror de var ok med det... 

Allhelgonadagen...  En dag att minnas sina kära som inte längre finns i livet.  Tiderna förändras, människor försvinner.  Många tankar gick till mina älskade morföräldrar som präglade hela min barndom.  Jag är dem så outsägligt tacksam för att de fanns där för mig.  De gjorde min barndom till en juvel värd att bevara väl gömd i alla evigheters evighet.  Men i min tro genom det min älskade kyrka står för så vet jag att dessa två fina människor är mina ledsagare, vart jag än går.  De är mina skyddsänglar, de vakar över mig och tar hand om mig och stöttar mig i livet.  De hjälper mig att minnas allt det goda, allt det fina.  För det var sådana de var, de tyckte om när man var glad och positiv.  De gav mig så mycket.  Det minsta jag kan göra är att be Rosenkransen på Allhelgonadagen, för dem och för alla de älskade döda jag vill minnas.

Sov i ro - änglar i livet, änglar efter livet...

En ängel mitt ibland oss
Bild från internet