Spirit says...: Reality - Äventyr i Polen

Warszawa - En oväntad resa

Jag hade inte tänkt resa någonstans innan december. Inte utomlands i alla fall. Men en fredag mitt i motorstarten utanför jobb ringde Reza och tyckte jag kunde följa med på U21 i Warszawa i fem dagar. Alltså, hallå... Så tätt på en tävling borde ni väl ha domarteamet på plats. Har någon blivit sjuk, eller? Men ok, jag kollar väl med berörda, dvs familj och kollegor. Efter en del massage av en vad, sms, mutor med hembakat och tusen tack så var allt på plats. Biljetter bokade och inte ens till självkostnadspris. Eftersom jag dragit in min flygvärdinna till dotter för biljettförfrågan så planerade vi också att träffas i ovan nämnda stad. Hon tänkte ta sig en tur på sin lediga dag. Förhoppningsvis skulle jag ha möjlighet att komma ifrån och åtminstone gå ut och äta med tösabiten på onsdagkvällen. Men ve och fasa... I sista minuten blev mitt domaruppdrag avbokat! Det var inte så många deltagare, så det behövdes inte så många domare heller, hettes det. Sist in först ut kanske, men anledningen jag fick av min maestro var att jag som hans elev måste avstå så det inte blev favorisering. Hur som helst... Stackars dottern stod där i alla fall med ett hotellrum hon inte kunde avboka utan att betala. Och lämna henne ensam i Warszawa sådär snöpligt kunde jag bara inte med att göra. Så, klart vi åker ändå!

Dag 1

Hur kan det bara vara möjligt att tillåta att en klockradio börjar spraka kl 3:10 på morgonen? Sprakar gör den för att jag prompt ska ha Rockklassiker som väcker mig och deras nya frekvens funkar inte lika bra som den gamla. Och tiden - tja, ska man ta ett plan från Köpenhamn kl 7 så gäller det att vara uppe före tuppen. Dessutom hade jag lovat dottern att hämta henne och sedan skulle vi ställa bilen på Hyllie för att slippa utsätta någon i familjen för taxiverksamhet. Att gå upp så okristligt tidigt är inte menat för mänskligheten. Tröttheten och talförmågan satt som en billig bakfylla och jag undrade hur jag skulle klara att köra med john-blundgruset kvar i ögonen. Tur det var mer än glest med trafik... Ett ögonblick att minnas förresten, E6 är aldrig annars så tom. Väl framme i Limhamn var det bara att konstatera att den äldsta avkomman var minst lika opigg som modern till densamma.

Jag gillar inte parkeringshus, men ibland måste jag ju trotsa mina rädslor och göra sånt jag inte vill. Alltså blev det en tur ner i garaget vid Malmö Arena. Parkera är ju en sak, att sen ta sig ut är en annan. Men det fick ju bli en senare fråga. Nu skulle vi ner i underjorden och ta tåget till Danmark. Jag hade alla goda intentioner att föryngra mig, så jag hade laddat ner Skånetrafikens app. Lite mallig anmälde jag mig som frivillig att betala våra tågbiljetter, så jag tryckte på "köp biljett" och fram kom en fyrsiffrig kod att knappa in. Men sen hände inget mer... Dottern konstaterade att det behövdes en kortregistrering också. Ja, så klart. Då fixar vi det. Men den resan tog slut vid rutan för personnummer. Här registreras inget personnummer!! Jag hade ju redan skrivit i mitt kortnummer! Nu får det väl ändå vara nog?! Ska jag skriva i mina mått och skostorlek också? Dottern fixade biljett istället. I egenskap av några år yngre än sin mor funderar hon inte riktigt lika mycket över det här med personnummer som jag gör. Det var bara det att appskrället inte funkade överhuvudtaget. Med sin mors humör marscherade hon med bestämda steg bort mot rulltrappan och inhandlade biljetter i en för ändamålet avsedd apparat ovan jord.

För att vara flygvärdinna måste jag säga att dottern var oväntat förvirrad på flygplatsen. Hon höll god fart, så god att hon till och med gick förbi nästan alla trappor upp mot säkerhetskontrollen. Tja, hon har väl annat i tankarna tänkte jag och sa inget. Detta var ju hennes arbetsplats. Men så kom det: "Var går man upp?" Mamma visar... Och det här med vätskor och paketering av dem visste hon inte något om. 150 mm deodorant, tyvärr, får inte åka med. Blixtlås på plastpåsen, måste man ha det? Måste man ta upp påsen ur necessären som är nerpackad i väskan? Och inne i den oundvikliga taxfree-butiken hittade hon inte till kassan. Alltså, den är lika oundviklig som butiken själv... Men till frukostbordet hittade hon. Vi hann med en liten sådan innan vi slog oss ner vid gaten. När man reser som personal har man standby-biljetter, det är därför priset är så lågt. Skulle vi komma med? Ja, vi hade ju både boardingkort och sittplatser, så det hade ju varit konstigt om vi då skulle bli kvar på marken. Och det blev vi inte. Sitta tillsammans fick vi däremot inte, men vad gjorde det den lilla stunden. Istället för min goa fina dotter hamnade jag bredvid en dam i min egen ålder. Hon stank parfym så nysningarna satt som en väntande kanonad i näsan, och hon sminkade sig hela vägen från Köpenhamn till Oslo. Det tar 50 minuter... Det blev gott om både puder och foundation i det nyllet.

Efter två flygningar satte vi så fötterna på polsk mark. I Oslo hade den danska stinkbomben bytts ut mot svettluktande polacker, och nu hade svettlukten bytts ut mot cigarettrök. Tala om eskalering... Vi fick en taxi och efter en kvart i den polska trafiken stod vi i receptionen på Hotel Golden Tulip och checkade in bra mycket tidigare än vad som var gängse incheckningstid. Tacksamma över att slippa sitta och vänta kunde vi installera oss, landa lite efter att ha landat, och sedan kasta oss ut i den polska huvudstaden. Men pålästa kan man inte säga att vi var. Vi hade inte en aning om vad vi ville se eller ens vad där fanns att se. Det visar sig väl tänkte vi, och började promenera. Receptionisten sa att det bara skulle ta 10 minuter att gå till centrum. Det tog tre minuter att gå till Trattoria Alfredo, restaurangen som fick ta hand om våra kurrande magar. Varsin Spaghetti Carbonara och ett glas inhemsk öl senare var vi så på väg. Vi dividerade lite kring valutan och tyckte att allt var superbilligt! Tills vi kom på att vi räknat på fel håll, och att inte 1 sek var 2:40 pln utan 1 pln var 2:40 sek. Superbilligt blev till lite billigare än i Sverige... Inte för att vi direkt hade tänkt shoppa så mycket, men om vi hittade något vi ville ha så var det ju bara bra. Dottern handlade en ansiktskräm på Yves Rocher på en bakgata på andra sidan shoppingcentret. Sen var vi nöjda. Promenaden fortsatte, förbi monument och byggnader. Vi lärde oss att Kopernikus har anknytning till Warszawa, och att här finns ett universitet och en stor dramatisk teater samt ett operahus. Vill man gå från den gyllene tulpanen till gamla delen så är det ganska långt, det lärde vi oss också. När vi till slut kom dit så var det också ganska mörkt, så det blev inte något längre besök. Vi bara konstaterade att det var lite mysigt, sen påbörjade vi en direktpromenad på 45 minuter tillbaka till hotellet. Visst, vi kunde tagit en taxi, men det blev inte så. Till slut blev det istället ömma fötter, kalla händer och yra huvuden. Men nu hade vi åtminstone insupit Warszawas atmosfär, och 16 000 steg senare slängde vi oss på våra sängar och tog varsin power nap. Middag på kvällen hade vi enats om, och även utsett en restaurang. Ingen av oss ville gå ut igen så det blev middag på hotellet istället. Varsin hamburgare och en stor öl, sen var det precis lagom att gå upp och krypa ner mellan de frasiga hotellakanen.

Det var ett tag sen

Julen har kommit till Kastrup

Gryning över Öresund

Utsikt från vårt fönster

Dagens lunch

Va? Är vi tillbaka på Hyllie?

Höst vid teatern

En gata i Warszawas centrum

Den här kyrkan gick vi in i

En lång promenad för att komma hit

Med dottern som förgrund

Shopping by night

I väntan på maten

Dag 2

Det blev inte så mycket mer än resande den här dagen. Eftersom tösen bokat frissatid på fredagen så kunde vi inte bli kvar längre än såhär, men det gjorde inte så mycket. Efter de stegen hade vi inte orkat en dag till. Frukost hade vi inte beställt, eftersom den var dyr och hade mest dåliga recensioner. Rummet kunde dock bistå med en kopp kaffe. Det var jag tacksam för eftersom jag vaknade med illamående och en sprängande huvudvärk. Hade jag nu varit ute och festat igen? Nej, jag hade ju inte det... Kan aldrig tänka mig att en öl kan åsamka mig sådan baksmälla. Nej, tror snarare på det intensiva schemat och bristen på koffein. Huvudvärkstablett kan man ju inte ta på fastande mage, då hade den säkert kommit upp igen. Nej, en kopp kaffe skulle nog göra susen. Och det hjälpte faktiskt! Den här morgonen var ändå inte så tidig, vi gick ur sängarna vid 9-tiden.

Receptionen stod till tjänst med en taxi, och snart satt vi i taxins baksäte genom Warszawas morgonsol tillsammans med en taxichaufför som hade både ett kors och en dödskalle dinglande i backspegeln. Det där med uniform i förbindelse med chaufförsyrket är långt borta tyckte vi och var rörande överens om att det hade varit skönt att kunna jobba i joggingbyxor. Men lugnt och tryggt kom vi fram till flygplatsen, 25 zloty fattigare. Dyrt att åka taxi i Polen är det i alla fall inte... Flygplatsfika är kanske inte så billigt, men det var nödvändigt med lite frukost. Och det satt bra! Resan till Oslo gick problemfritt, men sen tog det lite stopp. Ve och fasa, från Oslo till Köpenhamn hade vi inga sittplatser! Skulle vi få tillbringa några extra timmar på Gardemoen? Bettan fick sin sittplats, men inte jag... Vi hade ju inte rest utan varandra, så det var bara att hålla tummarna nu. Jodå, vi kom med. Och för första gången fick vi platserna bredvid varandra! Mor och dotter - rättså lika varandra. Där satt vi med varsin Lilla My-knut och utväxter efter färgningar och blekningar och gjorde det så bekvämt för oss som möjligt på den lite till åren komna Boeing 737. Nu flög vi in i skymningen istället och landade tryggt på Kastrup kl 16:30 precis som planerat. Men tåget var ju som vanligt nyckfullt. I tid och glesbefolkat, men helt oförklarligt stod vi still strax innan Hyllie. Högtalarrösten yrade något om tillstånd, så jag antar att den som utfärdade detta var på toaletten och bajsade. Men till Hyllie kom vi, och till och med ut ur garaget. Att jag sedan blev jagad av en stor, vit BMW-suv kändes ju bara som välkommen hem, men å andra sidan är ju inte ett parkeringsgarage direkt en rallybana. Dottern fick skjuts hem till dörren, och när jag själv klev över min tröskel så stod mannen i kalsonger och lagade ärtsoppa med pannkakor till mig. Det var inte dumt som ett välkommen hem! Älskade make, har saknat dig! Och älskade son, har saknat dig också! Men kvalitetstid tillsammans med en liten person som jag nu för tiden inte träffar så ofta var ovärderligt i sig. Älskade dotter, tack för en trevlig och oplanerad tur till Warszawa!